Monday, December 31, 2007

Sista för 2007

Nu sitter jag och tittar lite förvånat på snöfallet över Linnégatan. Kan det snöa på nyårsafton i Stockholm?! Men det gör det i alla fall. Så trevligt.

Nu måste jag snart börja fixa lite inför kvällens festligheter. Även om det nya året ska firas in med vänner som är så gamla att de såg mig i Lady Soul-kläder i mitten på 90-talet (och fortfarande tycker om mig) så är det kul att klä upp sig på nyårsafton. Så jag tänker köra klänning och nagellack och hela videvitten.

Så nu återstår bara att önska er alla några trevliga sista timmar på 2007 och en intressant början på 2008. 2008 blir förhoppningsvis året när vi aldrig mer behöver höra följande ord:

Glimten i ögat.
Jag tar den pucken.
Raketforskning.
Krea (vet fortfarande inte exakt vad det betyder, man jag gillat det inte)
Modeblogg.
Riskminimering.


Men desto mer av det här:

Jag älskar dig.
Vilken fantastisk idé.
Smart.
Utmaning.
Pudersnö.


Gott nytt år mina underbara läsare!

Tuesday, December 25, 2007

En liten julhälsning

Nu har jag bytt ut Stockholm mot Åre i fyra hela dagar. Och den här lååånga ledigheten har bara börjat. Det är 85% skönt, 5% jobbigt och de övriga 10%-en ägnar jag åt att undra vad som är fel på mig.

Åre på julen är fantastiskt vackert. Det har snöat litegrann idag. Och jag har fått världens bästa julklapp: Att testa ett par nya skidor varje dag tills jag hittar dom jag vill ha, och då får jag dom. Familj. Vänner. Allt är toppen. Men...

... jag är en smula rastlös. Funderar på hur man kan utveckla Åre som varumärke. Spanar efter microtrender i skidbacken (starkast hittills: overallens återkomst, de feta skidornas fortsatta regerande och halsdukar i alla former). Och skickar en miljard sms om dagen.

Man skulle kunna tro att jag inte är nedvarvad, men så är det inte tror jag. Jag känner mig förhållandevis lugn och harmonisk. Men jag trivs väldigt bra när det händer mycket. Och jag älskar att jobba. Annat vore visserligen sorgligt efter bara ett halvår på jobbet. Men ändå.

Så nu sitter jag här på juldagen och längtar lite till att komma hem nästa vecka. Till äckligt kaffe, projektorhaveri, 8.00-möten och avskurna fingrar i ateljen. Men också till pitch-vinnar-eufori, briljanta kollegor, fredagsvin och ilskna diskussioner med en helt ny reklamvärld som mål. Jag hoppas att många andra känner så också!

ps. Tyvärr har jag glömt alla sladdar och kortläsare och sånt som behövs för att lägga upp bilder. Så det kommer i nästa vecka.

Friday, December 21, 2007

Då så

Återstår det bara för mig att önska er alla en väldigt trevlig jul. Ha det toppen!

Dags att börja avrunda II

För mig personligen har 2007 varit det näst mest omvälvande året i mitt liv (efter 2002). 2007 är året då jag skrev examensuppsats och slutade plugga. Jag fick mitt första riktiga jobb. Hade mitt första kundmöte och skrev min första brief och gjorde min första pitchdragning. Jag gick från stadig parmänniska till rätt ostadig singel. Jag fick min första månadslön. Jag skaffade mig mitt första kreditkort. Jag gick på min första date (sen jag var 17). Jag såg Bruce Springsteen live för första gången. Jag var på byråresa i Rio och med samma byrå i Cannes. Jag vann min första pitch. Jag lärde känna minst 70 nya intressanta människor.

Så i ljuset att detta är det lite svårt att sammanfatta året i listform. Men typ såhär:

Årets resmål:
Åre x 4, Linköping, Lund, Rio de Janeiro, Cannes, Paris, Normandie, Bretagne, Borlänge och Prag.


Med Sebbe och Rebecka i Cannes


Med lillebror i Paris


Med Jenny och Cilla i Prag

Årets mest spelade i iPoden: Just can't get enough med Depeche Mode (172 spelningar) följt av It hurts to see you dance so well med the Pipettes (123 spelningar) och It ain't me babe med Johnny Cash (114 spelningar)


sjukt rolig video

Fast jag skulle nog ha trott att det var: Vi kommer att dö samtidigt (82 spelningar)

Årets film: Persepolis

Årets fest: Sista dagen i Rio. Från första caipisen på båten vid 11 till sista mini-bar-ölen på stranden vid halv sex.


Första drinken


Sista drinken

Årets hangup: Rött nagellack och läppstift

Årets bästa köp: Min marinblå duffel. Eller min röda second-hand-väska. (observera ordvitsen!)

Årets deppigaste oviktiga sak: När c/o Stockholm slog igen och blev Gina Tricot.

Årets mest otippade: Jag, Jenny, ett plastglas vodka och fem 20-åriga amerikanska killar har väldigt kul på gymnastisksalsliknande klubb i Prag som älskar hiphop från 90-talet.

Årets grej i bekantskapskretsen: Att göra slut


Fast då får man många gäster på sin singelfest

Årets jaha: Att lägga fram uppsatsen och sluta på Handels.

Årets personer som jag inte visste att de fanns när året började vilket känns jättekonstigt nu:
Rebecka, Bjarne, Johan, Daniel, Sandra, Kalle, Carl-Fredrik, Tomas

Årets bra beslut: Att klippa mig fint.

Dags att börja avrunda

Idag är min sista arbetsdag för det här året. De sista timmarna tänkte jag ägna åt att städa skrivbordet (kul), tidrapportera (ännu mer kul) och fundera över det gångna året. Därför sammanställer jag två listor. En yrkesmässig och en personlig. Vi börjar med

Det vi (kanske) minns av Reklamåret 2007


Årets kampanj: Doves Campaign for real beauty och Whopper Freakout. Två väldigt olika men helt nyskapande kampanjer. Jag är trött på Dove nu, men kommer säkert sitta och referera till den om 20 år när jag är branschguru och blir intervjuad om när brytpunkten kom för den nya reklamen. Whopper älskar jag just nu. Och kommer fortsätta göra ett bra tag till. Att få sina egna kunder att stå och skrika "I fucking hate McDonald's". Magi.

Bubblare: Svenskt Näringsliv julsagor.

Årets varumärke: Method är städprodukterna som väcker ett enormt habegär hos alla som ser dem. Städprodukter!

Bubblare: Ica-Stig. Nu större än varumärket han gör reklam för. Advertising equity in action.


Årets mest överskattade: Konsumenters egna reklamfilmer. Extremt underlig tolkning av begreppet användarskapat innehåll.

Årets minst överskattade: Företag som gör en insats för en bättre värld. Nej, det är inte cyniskt. Det är nödvändigt.

Årets buzzword: Utifrån och in-perspektivet.

Årets plannergrej: APG Sweden.

Årets kreatörsgrej: Episk reklamfilm (att göra eller att håna, beroende på vilken byrå man jobbar på)

Projektledargrej: Keynote.

Årets byråfest: Måste ändå säga Garbergs 20-årsfest.

Bubblare: Forsmans efterfest på Guldägget.


Årets kundjulklapp: Något välgörenhetsmässigt. Eller 16 kilo skumtomtar.

Årets konsensus: Vi tror inte på reklamidéer, vi tror på idéer man kan göra reklam på.

Uppdatera din jullåtssamling

I min Spotify går just nu I'm the Happiest Christmas Tree med Nat King Cole. Hade aldrig hört den förut, men den är helt underbar. Sök upp!

Thursday, December 20, 2007

Rakt in i kaklet

Snart ska vi ha någon sorts julglögg på kontoret och fira lite saker och krama om varandra inför jul. De senaste dagarnas race har gjort att jag troligtvis kommer att bli full på ett halvt glas champagne. Men i vår kommer världen förhoppningsvis att belönas med fantastiska reklamkoncept tack vare mitt och andras slit. Det känns ju trösterikt.

Oddsen för totalfeberdäck på julafton: 2-1.

Klockan 15.44:
Solen går ner bakom Stomatolskylten. Himlen är alldeles rosa. Det är jättefint.

Röra

Kvinnor ska, enligt någon sorts teori, ha bra simultankapacitet. Är det bara jag som inte kan hantera mina olika musikkällor?

Jag använder iPod, iTunes och Spotify. Det är uppenbarligen minst en sak för mycket. Jag vet inte var jag har någonting. Men jag har i alla fall ingen julmusik hemma. Och ingen Feist i iPoden. Och då har jag, märk väl, en musikmobil som inte innehåller någon musik. Det blir helt enkelt för mycket. Jag blir tokig!

Wednesday, December 19, 2007

Kampanjer på G

Ibland är det roligt att få jobba för ett gott syfte. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att berätta om en kampanj som vi har jobbat med under hösten, nämligen Action Aids julkampanj. Så varsågoda, från ax till limpa:

Bakgrund: Action Aid är en välgörenhetsorganisation som är stora i exempelvis Storbrittanien, men ganska nyligen har etablerat sig i Sverige. Målet är att hjälpa fattiga familjer i tredje världen genom att fokusera på flickor och kvinnor, och genom bidrag som ger något över tiden. Action Aid skänker därför kakaoträd, skolböcker och dräktiga getter snarare än pengar och mat. På så sätt kan man hjälpa en familj att lyfta sig ur fattigdomen, snarare än att bara lindra symptomen.

Vår brief i korthet:
Gör en julkampanj för att öka kännedomen om Action Aid i Sverige, och ge dem en position inom virtual gifts.

(Virtual gifts innebär att man köper en present till någon, fast själva grejen hamnar i exempelvis Malawi. Givaren får ett kort att ge bort till sin kompis)

Våra insikter:

1. Det är ett sjukt välgörenhetsrace kring jul. Alla satsar på de stora givarna, medelålders kvinnor. Vi har minst pengar av alla. Därför satsar vi på en yngre och mer givar-ovan målgrupp. Och istället för att smådutta över landet, kör vi allt krut i storstäderna.

2. Action Aid har massor av virtuella gåvor i sin webshop, men vi får bättre effekt om vi väljer att kommunicera en av dem. Getter är roliga. Vi tar geten och använder den som indragare.

3. Dåligt samvete och välgörenhet i all ära, men är det inte julklappstips man helst vill ha i december?

Och såhär blev det:


Lite olaglig affischering


Den här gick som plugg i bland annat Metro.




I lördags gjorde vi ett litet event

Lite banners och en annons i Dagens Media fick vi också till. Och såklart:

Resultatet: Vet jag inte hur mycket jag får säga om. Men jag hoppas att jag får nämna att med en knapp vecka kvar till jul har vi överstigit försäljningsmålet med ungefär 300%

Uppdatering: De senaste dagarna har vi sålt lite mer. Nu är vi +400% på målet.

Vad tycker ni om det här? Mer info och en egen get att ge bort finns såklart på actionaid.se

Tuesday, December 18, 2007

Kasta sten i glashus

Jag har en liten bekännelse att göra. Jag är förfasligt dålig på att läsa bloggar. Jag blir arg på min Google Reader eftersom den fyller på sig så fort jag försöker läsa undan och komma ikapp. Det är ett sisyfosarbete (stavas det så?) att ens göra en ansats till att vara uppdaterad. Men det är inte det största problemet.

Det största problemet tycker jag nämligen är att de flesta bloggar inte är roliga att läsa. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad som gör att man skuttar av glädje när vissa favoritbloggare har gjort en inlägg, samtidigt som andra känns jobbiga redan vid rubriken. Det är inte ämnet i alla fall. Bland mina bloggbästisar finns allt utom modebloggar (eftersom Sandras inte är en modeblogg. Tycker jag i alla fall. Den är snarare lite lätt religiös. Och jag älskar den.)

Kanske är grejen att en riktigt bra blogg måste skrivas av en människa. Man (eller i alla fall jag) vill ha tankar och åsikter på riktigt. Inte rationaliserat och objektivt. Det finns det böcker och artiklar för. Utan just så där obehandlat som något är när det kommer direkt ut huvudet och man bara måste skriva om det. Nu. Så jag föredrar nog generellt bloggar som skrivs av en person som man får reda på saker om. Det är inspirerande. Och det gör personens åsikter mer trovärdiga.

Fast egentligen är det väl inte konstigare än vilken kommunikation som helst. Trovärdighet+intressant innehåll+personlighet+underhållning=bra. Budskap+information+fejkad objektivitet+göra lätta saker svåra=mindre bra.

En tes att testa: Bra tankar ska kunna uttryckas så enkelt att vem som helst kan förstå dem. Annars: tillbaka till ritbordet.

Förlåt.

Vi har alla lite mycket att göra just nu. Och det gör bloggandet lidande. Det får bli en Twittervariant:

Nina is sammanstället enorma mängder research. Enorma.

Men så fort Cilla slutar springa runt med stammande röst och stirrig blick och jag kan få lite bilder och sånt av henne ska jag skriva ett inlägg om en fin kampanj som vi har gjort.

Jag tycker att det är jättedumt att alla musikvideor är borta från Youtube. Kan någon förklara affärslogiken bakom det för mig? Musikvideor har man ju aldrig köpt, eller? Finns det en vettig tanke jag har missat, eller är skivbolagen precis så dumma som de verkar?

Som tur är finns det en hel massa människor som gör sitt bästa för att motarbeta det. Så här får ni dagens Bruce i liveversion (från Madrid) istället. Mest spelad i min iPod just nu:



Jag vet inte varför jag lyssnar så mycket på gubbrock. Jag bara gör det.

Friday, December 14, 2007

En helt vanlig reklamkampanj




Tänk att följande scenario skulle inträffa:

Ett av Europas största flygbolag bestämmer sig för att samla in pengar till en välgörenhetsorganisation (som hjälper fattiga barn). Hur ska då detta gå till? Jo, tänker flygbolaget, vi tar några av våra flygvärdinnor och klär av dom och oljar in dom och häller skum och skit på dom. Och så gör vi en kalender av det hela som vi säljer för fem pund.

Jag skulle tycka att det var mycket underligt. Men så som många underliga saker, så inträffar denna underliga sak just nu. År 2007. I Europa. Kolla in Ryanairs smakfulla kalender för 2008 här.

Fast det underligaste av allt är kanske inte att typ 20-åriga tjejer som jobbar under skitförhållanden i sunkiga flygplan väljer att vika ut sig, eller att några hjärnsläppta chefer väljer att exploatera sin personal på det här sättet. Allra konstigtast är Ryansairs nordeuropachef, Wilhelm Hamilton, när han försvarar kampanjen i Dagens Media. Syftet med kampanjen är nämligen enligt honom att Ryanair kämpar för kvinnors rätt att klä av sig.

Det här känns lite som ännu ett ämne för projektet 1000 problem du inte visste att du hade. Herregud, är kvinnors rätt att klä av sig hotad?! Gör något, fort! Porrbranschen verkar inte klara av det, in med det tunga artilleriet. Det är så skönt att något stort företag äntligen tar sitt ansvar. Jag skulle nog säga att det här problemet är bra mycket viktigare än typ klimathot, mobbning, kvinnomisshandel och annat skit som företag väljer att satsa pengar på. Faktiskt.

Gud vad jag hade föredragit om han hade sagt något i stil med "Vi på Ryanair har en oanad resurs i våra superunga och underbetalda flyvärdinnor. Det vill vi utnyttja för att tjäna ännu mer pengar. Mera. Mera! MERA!"

Ärlighet varar längst.

Thursday, December 13, 2007

Ond men lycklig

Ok, dags att krypa till korset: Jag en delvis ond och sönderkommersialiserad människa. Jag sitter nämligen och fånler åt det här:







Men det är inte bara jag. Gör en sökning på Coca Cola christmas ad på Youtube så får ni se.

Wednesday, December 12, 2007

Sluta larva er.

Det här ska bli ett av de sista inläggen om Svenskt Näringslivs julkampanj. Tror jag. I Dagens Media uttalar i alla fall Tove Lifvendahl sig om kampanjen.

Det finns några enkla saker man kan säga när man gör något tokigt och vill slippa ta sakdiskussionen. Till exempel:

- Det var inte jag, det var lillebror.
- Du tror bara att jag gjorde fel för att du inte fattar vad jag egentligen menade.
- Du gillar inte mig som person, det är därför du är arg.
- Du är dum.

Eller som i Toves fall:
- Vi visste att du skulle bli arg, och det var meningen.

Grejen är bara att kampanjen inte alls har startat en diskussion om de sakfrågor Svenskt Näringsliv vill lyfta. Reaktionen är för det första inte diskussionsartad. Den är förbannad och/eller raljerande. Och den rör inte alls arbetsrätt eller rättvis handel eller fritt företagande, utan en koloss till organisation som uttrycker sig som om alla andra vore puckon.

Sen är det dags kan jag tycka (och nu blir jag lite politiskt/ekonomisk, hoppa över om ni vill slippa det) att en gång för alla inse att nationalekonomi har ett problem med externa effekter. Det har man alltid vetat, men det har gått att halvstrunta i tills nu. Man kan inte väga miljöfrågan mot ökad välfärd i någon sorts kohandel. Nicholas Stern, fd chef för världsbanken, har som bekant kallat klimatfrågan för historiens största marknadsmisslyckande. Att då hålla på och vifta med typ sekelgamla teorier om hur marknader borde fungera blir lite larvigt.

Happy Happy

Idag tänker jag strunta i att jag inte gillar Indikat och är mycket skeptisk till hur reklamtävlingar fungerar. För idag kom Indikats byråranking för 2007. Och det gick jättebra för oss. Vi är 5:a på totalen och klättrar från plats 10 till 5 på kreativitet. Tjoho. Skryt skryt.

(Man kan läsa om det i DI idag. Men inte på nätet. Och inte hos varken Resumé eller Dagens media. Eller Indikats hemsida. Sa de Byråranking 2007?)

Missledning.

När jag startade den här bloggen var det inte menat som en motsats till den här. Men det blev det visst i alla fall. Fast jag vet inte om tre triljoner postade reklamfilmer ger skäl för namnet på Simons blogg. Det krävs nog i alla fall ett par inlägg om varumärkesmodeller, namedroppande av hypade webbtjänster och en skopa internt ryggdunkande om man ska få kalla sig planningblogg.

Tuesday, December 11, 2007

Inget ont som inte för något gott med sig och andra klyschor.

Om något bra har kommit ur Svenskt Näringslivs katastrofkampanj så är det att alla i hela kommunikationsbranschen plötsligt verkar vilja prata om samma sak. Jag tror aldrig att vi har varit så överens förut, tvärs över byråer, dicipliner och politisk övertygelse. Det är ju en trevlig julklapp.

Här kan man förresten läsa Tove Lifvendahls förklaring till kampanjen. ??

Monday, December 10, 2007

Att få fiendena arga och vännerna att skämmas.

Det händer att man slår upp sidan 3 i tidningen på morgonen och känner hur frukosten man just började tugga i sig håller på att vända upp. I morse var en sån dag. Jag blev konfronterad med Svenskt Näringslivs julkampanj över en ostmacka. Jag kanske aldrig mer blir mig lik.

Kampanjen består av tre annonser. Värm upp mer den här. Känn irritationen stiga i kroppen. Fortsätt med den här. Fundera över om Svenskt Näringsliv är en av världens mest osympatiska organisationer, kanske i nivå med herrklubben Sällskapet. Läs den här och få det bekräftat.

För det första; varför talar de till mig som om jag vore en treåring med ADHD? För det andra; är det möjligt att en organisation som vill företagares bästa på allvar kan gå ut och kampanja på att man är en ond människa om man handlar för lite?

Med rätt tonalitet hade man kanske kunnat ge alla pretentiösa "vi ska inte överkonsumera, du får en meningslös potatisskalare i julklapp"-människor en känga. Som det låter nu blir det bara bedrövligt. För att inte tala om tajmingen. Ingen orkar vara politisk i december. Paja inte mitt lussebulleglufsande genom att få mig att känna mig som en idiot för att jag är för fritt företagande. För det är kanske det värsta av allt. Jag håller ju oftast med Svenskt Näringsliv i grund och botten. Fast nu kommer jag aldrig kunna säga det igen utan att framstå som ett riktigt kapitalistsvin. Tack för den. Vem är skyldig till det här?

Friday, December 7, 2007

Veckans sista.



Angående mitt inlägg om reklamfilmsdramaturgi här nere: Igår såg jag Paraplyerna i Cherbourg. Den är fantastisk. Och det spelar ingen roll hur det går, för det räcker med de fina tapeterna och klänningarna och underliga sångerna. Så borde reklamfilm vara.



Och idag är det fredag igen. Jag måste köpa julklappar. Genomtänkta, personliga och klimatneutrala julklappar. Wish me luck. Och trevlig helg!

Sniff

Häromdagen åkte jag rulltrappa. Plötsligt var jag helt säker på att en person som jag tycker väldigt mycket om stod precis bakom mig. När jag vände mig om var det en man i 40-årsåldern med oljerock. Det gick liksom inte alls ihop, för hela processen med hjärtklappning och leende var redan igång. Så det blev jättekonstigt.

Men det fick mig i alla fall att fundera över varför inte fler varumärken jobbar med doft. Det finns till och med massor av grejer man kan äta som inte luktar något speciellt. Jag har för mig att jag har läst någonstans att doftminnet är vår starkaste typ av minne, som håller längst och ger snabbast associationer. Tänk då hur effektiv och snabb kommunikation man skulle kunna göra. Världens snabbaste eurosize. Kanske ett nytt tävlingsmoment för Cannes nästa år.

De här varumärkena kan jag komma på som har en doft:

Butiken Colette i Paris
Alvedon
IKEA (vid kassorna i alla fall)
Sibyllans te- och kaffehandel
Yamaha båtmotorer (men den associationen är nog ganska specifik för mig)
Vim, ajax och sånt

Det är ju väldigt torftigt. Att inte ens Apple luktar någonting. Och butiker och restauranger har faktiskt ingen rimlig ursäkt för att inte göra det. Projekt på gång.

ps. Om ni har vägarna förbi götgatsbacken tycker jag att ni ska titta in på Indigo och beundra deras julpynt. Det är jättefint.

Åh.

Här vill man ju jobba. Såklart. Och videon:



(tipstack Researcher)

Thursday, December 6, 2007

Fokuskrupp

Jag blev just ombedd att skriva ett argt inlägg om Dell och WPPs nya byråprojekt. Jag får dock inte de rätta uppeldade känslorna kring det. Så istället tänkte jag skriva om något annat: Reklamtest. Jag var nämligen med om mitt första förra veckan. Herrejistanes vad konstigt det var.

Det är i sig ingen nyhet att tester i fokusgrupper är idiotiska. Malcolm Gladwell gillar det inte. Den här är också redan en klassiker:



Det nya är att jag själv nu har sett det live. Och två frågor poppar upp:

1. Varför har man en marknads/kommunikationsavdelning, om de inte är mer kompetenta att avgöra vad "folk" kommer gilla än 5 IT-konsulter som sitter runt ett fult soffbord?

2. Vilka är de där underliga människorna som jobbar på undersökningsföretagen? Om man gillar undersökningar hatar man ju när de görs på fel sätt. Hur kan de då sitta och moderera idiotfrågor som de själva märker ger jättedumma svar?

Det undrar jag i mitt stilla sinne. Fokusgrupper användes med fördel i explorativt/induktivt syfte för att lära sig mer om öppna frågeställningar. Som deduktion är de kanske inte omöjliga, men bra mycket svårare. Men jag är på allvar fundersam över om de flesta marknadsfolk ens vet skillnaden.

Uppvaknande

Jag brukar ofta notera vad det första jag tänker på när jag vaknar är. Det sätter liksom tonen för resten av dagen. Men imorse var det inte mörkret, tröttheten eller jobbet som dök upp. Det var inte gårdagens APG workshop eller Persepolis (som förresten var jättefin, se den!) som jag såg igår eller det jag hade drömt om på natten. Det var orden Bella Ciao. Som i den här låten.



Är inte det en jättekonstig sak att tänka på när man vaknar? Hur som helst har jag haft den i huvudet hela förmiddagen. Och allt är Davids fel.

Wednesday, December 5, 2007

Get rid of the tax



Avanza har en kampanj ute nu med ett ganska högt uppmärksamhetsvärde: Get rid of the tax. Budskap som "Is your tax too big?" och "Too much taxes?" illustreras med överdimensionerade taxar.

Det är jätteknäppt. Och ganska dumt. Men man kan inte låta bli att le. Och att korrigera deras svengelska. Och varsågod, en bearbetning. Mer än vad de flesta kampanjer kan skryta med.

Tuesday, December 4, 2007

Två enkla tankar om reklamfilm

Idag har jag av olika anledningar tänkt mycket på olika typer av reklamkoncept. Som planner har man ju alltid en massa flummiga visionära tankar om hur kommunikation är och borde vara. Personligen har jag alltid haft lite svårt för klassisk reklamfilmsdramaturgi (om man nu kan kalla det för ett koncept. Område, kanske). Ni vet, där något ganska underligt händer och så kommer loggan upp på slutet och så ska man säga aha! och känna sig lite överraskad. Som den här till exempel:



Efter lite funderande tror jag att jag vet varför.

Enkel insikt 1: Det funkar bara en gång. De flesta reklamfilmer ser man mer än en gång. Då blir de skittråkiga.

Enkel insikt 2: Den där aha!-upplevelsen är sällan tillräckligt stark för att vara värd min kognitiva kapacitet.

Alltså gör den typen av dramaturgi att man först känner sig lite håglös, och sen uttråkad. Reklamfilm funkar inte som en långfilm eller en spännande bok. Den är mer som en dikt, en målning eller kanske en sån där coffee-table-book folk brukar ha. Det är inte upplösningen som är det intressanta, det är vägen dit. Den måste vara så rolig/vacker/intressant/äcklig att man uppskattar den hela tiden, och kan se den många gånger om. Som den här:



(För att inte trampa någon på tårna är filmerna gjorda av samma människor. Ungefär i alla fall)


Nu ska jag släppa koncepten ett tag och gå till gymmet. Sen ska jag äta middag på Inferno. Det blir nog trevligt.

Monday, December 3, 2007

Okejinlägg?

Nu har jag funderat så länge att jag nog måste tycka till om Operation Kvinnofrids satsning okejsex.nu. Jag har haft jättesvårt att bestämma mig för vad jag tycker.

Angeläget ämne, absolut. Och smart drag att göra en riktigt informationstung sajt istället för att förlita sig på bortskänkt mediautrymme för att berätta något. Bra att lyfta fram kända personer och låta dem ta ställning. Och PR-arbetet förtjänar en guldstjärna (första artiklarna kom redan innan sajten låg uppe, till min och andra nyfiknas besvikelse).

Men vad i hela friden är det för konstig människosyn som lyfts fram? Ärligt talat skulle sajten passa rätt bra på min brors livslånga projektlista 1000 problem du inte visste att du hade. Det är väl inte svårt att fatta om nån vill ha sex eller inte? Jag tycker att det resonemanget förringar problemet med sexuellt våld och stärker positionen för de puckon till gärningsmän som hela tiden hävdar att de inte fattade att den andra inte ville.

Ett annat problem är den något medeltida könsuppdelningen. Jag får en skarp känsla av att effekten på unga tjejer blir lik den som artiklar om dödsjuka anorektiker har på folk med ätstörningar. Det blir omvänt. När man säger en miljon gånger att det är okej att säga nej (vilket är en självklarhet), bankar man egentligen bara in någon sorts tvivel på att det skulle vara så. För annars skulle man väl inte behöva säga den självklarheten som om det vore värsta stora grejen?

Jag vet att det nästan bara är killar som våldtar. Men att göra en hel kampanj som utgår ifrån att tjejer inte vill ha sex men har världens problem med att säga nej, stärker väl knappast någons självförtroende. Kan jag tycka.

Sunday, December 2, 2007

Planningkris 1

Reklam är ett konstigt jobb. Man ska vara sanslöst kommersiell och samtidigt nyskapande och unik. Ingen ger sig in i jobbet för pengarnas skull (med samma utbildning och kompetens tjänar man ju mer pengar typ var som helst annars), men man jobbar med kunder som kvartalsrapporterar. Man har stora visioner kring något så ointressant som annonser.

Det gör att flesta reklamare jag känner då och då hamnar i små eller stora identitetskriser. Nu har turen kommit till mig.

Jag satt och tittade på EM-lottningen idag och av någon anledning handlade väldigt mycket av reklamen i pausen om miljöbilar. Samtliga filmer avslutades med att man hurtigt förklarade att man får en miljöbilspremie om man köper en miljöbil.

Här kommer identitetskrisen: Jag hatar när de säger så! Jag VET att människor funkar på det sättet. Jag vet att anledningen till att folk släcker lampor är elräkningen, inte miljön. Och att miljöbilspremien säkert tippar över många köpbeslut. Men jag VILL inte att det ska vara så. Det känns så förbannat egocentriskt och futtigt. Dina barn kanske aldrig får se snö, dina gamla föräldrar kanske kommer dö av nästa värmebölja och några städer försvinner i Bangladesh. Men vad är det som drivkraft i köpbeslutet jämfört med 6000 spänn i skattereduktion? Jag blir så himla arg. Mänskligheten är verkligen dum i huvudet som låter ego gå före artens överlevnad.

Det hela ställs på sin spets om jag skulle skriva en brief för någon sån här produkt. Jag är ansvarig för reklamens effektivitet. Då kan man ju inte bortse från hur folk är. Även om man inte vill att de ska vara så. Eller?

Jag har sån söndagsångest idag att det är helt otroligt.

Vad har hänt med Facebookfeeden?

Har den inte blivit konstig på senaste tiden? Liksom tråkigare? Just nu fick jag tex veta att 14 av mina vänner har fått ett meddelande. Kul. Och mina blockar har slutat funka. Och så läste jag i DN att de ska ta bort ordet is från statusen.

Det går utför, sanna mina ord.

Friday, November 30, 2007

Att ha julfest i november

Igår hade vi julfest vilket innebar vintersegling i stiltje och spöregn (min båt kom sist) ut till en ö där hiskeliga mängder alkohol konsumerades. Sen blev det såklart hoppdans. Och stugövernattning. I vår stuga fanns i vit kassettradio i plast från cirka 1976. På den spelade vi Brother Louie i morse innan vi vinglade till båten.

Nu ska jag snart få gå ner i köket och äta fredagsgodis (ingen är sådär jättesugen på vin).

Trevlig helg på er!

Thursday, November 29, 2007

Saker man blir glad av

Att hitta en ny låt som man gillar så mycket att man lyssnar på den om och om igen en hel dag.

När saker som man tror ska vara jobbiga
visar sig funka hur bra som helst. Som en kundtjänst utan telefonkö, till exempel.

Splitternya ytterkläder där tyget fortfarande är helt slätt.

Snöfall.

Att hoppdansa till Håkan Hellström, Säkert och Dancing in the dark i Garbergs kök klockan 02.00 (eller på någons vardagsrumsgolv funkar också)

Fjärilarna i magen inför en första date.

Glögg och hembakta lussebullar.

En trave nya, olästa böcker som man vet kommer vara jättebra redan innan man har börjat läsa dem.

Att drömma en hel dröm på franska.

Om två timmar ska vi iväg på julfest. I Garbergstraditionen ingår att alla såna här aktiviteter ska vara superhemliga. Så det enda jag vet är att vi ska ha varma kläder på oss för utomhusaktiviteter och att det spöregnar ute. Hoppas att de har förberett ordentligt med på flera sätt värmande drycker.

Sökfunktioner

Uppdrag: Hitta ett Apotek i närheten av jobbet, och ta reda på när de öppnar.

Försök 1: apoteket.se och deras funktion "sök apotek". Skriver in ort. Stockholm, sådärja. Kan specificera utifrån apotekets namn eller adress. Men det vet jag ju inte. 122 träffar. I bokstavsordning efter apoteksnamn. Nu är det ju så att jag inte väljer apotek efter vad de heter, utan efter var de ligger. Ingen hjälp med det dock.

Försök 2:
Hitta.se. Söker på apoteket och stockholm. Lika många träffar, samma bokstavsordning. Men åtminstone kartor över var de ligger. (Ja, jag är uppväxt i Stockholm men vet inte på rak arm vilken som är vilken av Krukmakargatan och Kammakargatan. Sån är jag). Det finns alltså ett på Medborgarplatsen som heter Gripen. Måste gå tillbaka till Apotekets sida för att hitta öppettider. Och det öppnar... 10! Är inte det sjukt? Det är nästan bara panschisar som går på Apoteket, och de är ju uppe och flöjtar klockan 7 senast.

Slutsats: Stockholm är en ganska stor stad. En sökning utifrån stadsdel vore inte helt fel.

Slutsats 2: I byggandet av sökfunktioner bör man kanske lägga en minut eller två på att fundera över vad folk egentligen vill veta. Om jag var sån stammis på mitt apotek att jag visste vad det hette, skulle jag antagligen veta var det låg och när det var öppet och inte behöva söka alls.

Tips:
En box för "här är jag" där man skriver in sin andress. Sen en knapp med "sök närmsta apotek" och "sök öppna Apotek" som sedan listas efter hur nära de ligger. Skulle funka bra för mig, i alla fall.

Wednesday, November 28, 2007

Nu är det officiellt

Jag kan inte jobba mer. På ett tag åtminstone. Kanske någonsin. Jag har nämligen fått en betaversion av Spotify. Kanske världens bästa grej. Så nu måste jag sitta och leta musik hela dagarna istället.

Frälsningsarmén har gjort en fin liten grej som heter julklappsapparaten för att uppmuntra mig att skänka en gåva istället för att köpa onödiga prylar. Jag gillar den.

Jag gillar däremot inte alls Stadsmissionens kampanjer. Kampanjen Blir din blick hemlös ibland har gått bland annat i tunnelbanan och på bio. Jag blir nästan arg när någon slösar så mycket medieutrymme för ett så viktigt syfte på så reklam som är så insiktslös.

Såhär:
Kampanjen säger att vi som inte orkar se allt ont i samhället ska skänka pengar till någon som orkar. Formuleringen innebär:

1. En förolämpning av mottagaren, som antas inte orka ta itu med viktiga saker
2. Ett på dennes beskostnad förhärligande av avsändaren som orkar
3. Ett stigmatiserande av den som faktiskt ger, som genom att ge pengar erkänner att man är en osympatisk jävel som inte orkar se hemlöshet.

Så urbota dumt! När jag ger vill jag ju att det ska kännas som att jag blir en lite bättre människa, inte som att jag erkänner att jag är en egocentrisk och lat person.

Nu ska jag fortsätta jaga rätt på alla mina julfavoriterSpotify.

Tuesday, November 27, 2007

Filmer jag vill se på bio

- Persepolis

- 4 månader, 3 veckor, 2 dagar

- Waitress

- Tillsammans är man mindre ensam
(men den ska jag se med mamma)

- Kanske Into the Wild

Någon som vill gå på bio med mig?

ps. Som ni kanske märker finns det saker jag hellre tänker på än reklam just nu. Men det är säkert bara tillfälligt.

Ehh, tack

Den här inbjudan kom hem till mig igår:



Texten var jättelång och sa bland annat att "oavsett hur gammal du råkar vara, vill du väl inte känna dig gammal när du går på krogen?" och att jag nu kan besöka en "sofistikerad om än exalterande mötesplats för dig som är lite äldre men gärna ung". Det hela avslutades med:



Avsändare var Stureplansgruppens nya klubb Ambassadeur. Tja, vad kan man säga. Jag är ju trots allt 23. Dags att inse att ens glansdagar är räknade.

Gör en liten insats

för miljön idag: avbeställ din telefonkatalog här om du inte behöver den.

Och så dagens låt, Kalla mig med Vapnet Den är jätte jättebra tycker jag. Tyvärr fanns inte hela på Youtube, men här är de första 50 sekunderna från en spelning på Debaser:



Den tar slut precis innan refrängen. Men hela kan man ju köpa på iTunes.

Monday, November 26, 2007

Det uppenbart jobbiga med att komma från en reklamfamilj

Igår åt jag söndagsmiddag (renskav) hemma hos mina föräldrar. Det var trevligt och vi skrattade jättemycket. Framförallt hade vi ett hysteriskt roligt resonemang kring sarkastisk varumärkesslakt av hippa grejer.

Så nu tänkte jag såklart norpa åt mig hela äran och skriva ett jätteroligt inlägg om det. Men så ser jag till min förfäran att min osnutna bror redan har gjort det. Så det får ni läsa här istället.

Obehagliga människor

Häromdagen satt vi på lunchen och bläddrade i tidningen SOLO G. För ett tag sen fick jag ju ett litet utbrott på själva SOLO, alltså storasystertidningen till SOLO G.

Låt mig säga såhär: SOLO är gräslig. SOLO G är ungefär sju resor värre. Vi förfasade oss i typ 20 minuter. Sen gjorde Sandra slag i saken och satte sig och skrev ett brev. Läs det och chefredaktörens svar här.

Nu ska jag försöka vara lugn och balanserad. Ja, SOLO G är en kommersiell produkt. Det finns det ju många av. Saker man kan tjäna pengar på alltså. Till exempel:

Knark.
Sprit och cigaretter till 14-åringar.
Östeuropeiska flickor och pojkar.
Thailändska barn nakna på bild.
Avrättningar och tortyr (filma och sälj, går skitbra på Youtube så man kan säkert tjäna bra pengar på det också).
Slavar.


Men bara för att det går betyder det inte att man säljer vad som helst. För man bör som människa har någon form av moral och hjärta, även om man jobbar på Frida Förlag.

Vi har lagar som skyddar ungas fysiska hälsa. För att så länge man är vuxen kan man bestämma själv om man vill sabba sin kropp med exempelvis alkohol och tobak. Den psykiska hälsan är det värre med. Johanna Söderlind säger att tidningens målgrupp är 18-30 år. Men så länge det inte finns regler som förhindrar att yngre tar del av tidningen, kan man inte frånsäga sig ansvaret.

Så för guds skull, skärp er. Hur kan ni leva med er själva?

Friday, November 23, 2007

Fokusgrupp+fredag

Efter en ny pitchattack är det äntligen fredag. Och det känns fantastiskt bra. Nu är det bara en fokusgrupp kvar den här veckan. Jag älskar att göra fokusgrupper när man själv får bestämma över dem. Fast nu önskar jag att det fanns lite mer tid att bearbeta det man har fått in. Det får bli söndagsjobb igen. Men hittills har jag i alla fall lärt mig:

- Vi tar det en gång till: Folk skiter i reklam. Den finns syns inte, hörs inte och bearbetas absolut inte.

- Det finns otroligt mycket seglivade myter om alltifrån elaka multisar i Afrika till McDonald's sopsortering. Sanningshalten är helt oväsentlig när det finns en bra historia.

- Undersökningar är inte perfekta, men det är ungefär sjutusen gånger bättre än att inte ha något alls.

Ikväll ska jag på mitt livs första 30-årsfest. Det ska bli kul. Ungefär såhär tänkte jag värma upp:

Fram till lunch:

Så passande med tanke på årstiden. Och Laleh är sötast i världen.

Och sen när det börjar närma sig på eftermiddagen:

Jag måste åka till New York snart. Måste.

Och sen:

Jag vill vara Pipettes. Framförallt vill jag ha en sån där lysskylt i bakgrunden när jag gör mina dragningar.

Så om jag inte hinner skriva mer idag får jag önska alla en trevlig helg!

Wednesday, November 21, 2007

Intressant idé

Buy something day.

(Visst var det där här du fiskade efter, Martin?)


Fattar inte riktigt vad det handlar om, men loggan är söt och projektet är väldigt bloggvänligt. Jag ska nog använda sidan för att visa för slöfockar och latmaskar att det inte är så jobbigt att göra en idé interaktiv.

Jag stödjer Buy Something Day

Nu ska jag utnyttja interaktiva medier möjligheter.

Det är onsdag. Det är november, kletigt på gatan och regnet hänger tungt i luften. Alltså vill man göra något trevligt ikväll. Men jag kan inte bestämma mig! Hjälp mig, snälla läsare!

Alternativen är:

1. APG-föreläsning. Trevligt, nyttigt och vettigt. Men en smula ansträngande, i alla fall om man ska minnas något.

2. Filmfestivalen.
Nu har jag ju ett kort som det känns dumt att inte utnyttja. Fast är det vettigt att se film av pliktskäl?

3. Vernissage på Riche. Vet inte vad, vet inte när, men det är säkert på något vis uppiggande.

4. Erkänna att jag börjar få lite ont i halsen, gå hem och titta på fotbollen och sova massor.

Omröstningen börjar nu.

Tuesday, November 20, 2007

Världens viktigaste dag

Idag har jag varit superviktig. Eller viktigheten började kanske redan igår kväll, när jag med raska steg lämnade jobbet kvart över tio på kvällen, viktigt businesspratande i mobilen.

Viktigheten fortsatte under morgonens viktiga dragning (med PP OCH pannå!), vidare i en miljöbilstaxi där viktiga saker avhandlades. Efter detta blev jag direkt insliten i ett mycket viktigt lunchmöte (mat från Gondolen, givetvis), som jag fick lämna för att bli intervjuad i två timmar av två studenter från JMK.

Såhär viktig har jag nog aldrig varit förut. Det gör liksom inget att min mail i mobilen har slutat fungera. Jag är all bizniz ändå.

Nu ska jag gå hem och dö en smula. Sen ska jag gå på filmfestivalen och bli mitt vanliga, oviktiga jag igen.

Det gick vägen!

Jag har aldrig varit så här glad för att en konkurrents reklamkampanj har lyckats.



Anstormning i butiken. Hundratals pressgrejer, bland annat i SVTs lokalnyheter. Kanske en och annan irriterad core user. Men framförallt: En sjukt söt kyckling.

Är det bara jag som tycker att reklam generellt är aldeles för ogullig? För min del behöver det inte vara så rasande logiskt, så länge det gör min minut med varumärket bättre. Och djubebisar gör verkligen det jobbet. Tycker jag.





Mer inspiration: Bloggen Cute Overload:)
(Observera smileyn, den ingår i titeln!)

Monday, November 19, 2007

Det var väl det jag visste.

Fantasinyheter.

Måndag morgon och redan förbannad. Kan bli en intressant vecka, det här.

I helgen körde SvD ett helt reklamrace i sin N-del. En artikel handlar om den gamla vanliga reklamtröttheten. Där får folk uttala sig om hur irriterade de är eftersom de tittar på TV för att se ett program, och så får de se reklam istället.

Det finns två problem från två olika håll i det som aldrig verkar få någon lösning.

1. Annonsörerna är för dåliga på att förklara mediernas affärsmodeller. Ibland räcker det med att förstå varför för att man ska bli mindre irriterad. Medierna drivs i vinstsyfte. De är ingen mänsklig rättighet. Någon måste betala, antingen konsumenten själv eller en annonsör. Vill man betala själv kan man betala lincensen och titta på public service eller beställa Canal Plus eller nåt. Annars får man dras med reklamen. Men annonsörerna är inte onda, de ger valfrihet.

2. Och med det sagt är det ett skämt att så många annonsörer missbrukar sitt dyrköpta mediautrymme. Kvalitén på TV-reklamen är generellt helt vansinnigt låg. Många som sitter på beslutande positioner när det gäller reklam verkar sakna såväl basic kunskap om mänskligt beteende som social empati. Och utbildning. Och vett i skallen.

Axel skrev väldigt bra om det häromdagen.

Däremot är jag mycket tveksam till Martin Jönsson och Hanna Dunérs reklamfilmsrecensioner. Det liknar den där grejen när en TV-recensent åkte dit för att ha tyckt till om ett program hon inte hade sett. Heinekens film i... Afrika? Clas Ohlsons film är så snygg att den "levererar på egen hand"? Arla-Elin känns naturlig och trovärdig? Samt en sågning av Always film, som i själva verket är för Libresse? Kom igen. Resumés utsaxade citat från Månadens Kampanj-juryn framstår som intellektuella mästerverk i jämförelse. Om man ändå ska tycka till kan man väl göra det ordentligt.

Friday, November 16, 2007

Självdistans

Om någon har en ganska lugn fredag: Plöj bloggen SOFO my ass. Lätt det roligaste den här veckan. Tipstack till Kalle.

Thursday, November 15, 2007

Har det bara gjorts en reklam i år, eller?

Det var 100-wattaren igår. Jag var inte där, men mina källor säger att festen var ungeför lika okul som förra året. Varför man får för sig att hosta ett sånt evenemang i Stadshuset vet jag inte. Men det är inte smart. För oavsett om man vinner eller inte vill man ju gärna festa. Och säga vad man vill om Blå Hallen, men festligt är det inte. Pampigt. Men inte så värst skoj.

Nåja. Vinnarlistan finns här. Jag är mäkta besviken. Till skillnad från i andra tävlingar är det ju svårt att som utomstående bedöma resultatet, eftersom man inte har läst casen. Men jag tycker att det är jättetrist att det är samma saker som vinner hela tiden. Vad är då poängen med olika tävlingar?

Det skulle ju i och för sig vara fantastiskt om det vore så att det här var beviset för att kreativ reklam är den mest effektiva. Men jag tror inte riktigt det. För en gångs skull är jag benägen att hålla med Rolf van den Brink. Det är konstigt att bara jättekampanjer vinner. Det är konstigt att bara traditionella kampanjer med en stilig film i förgrunden vinner. Det får mig att tro att juryn i 100-wattaren liksom i Månadens Kampanj röstar lite väl mycket på produktionsfinish. Gör det gärna i Roy. Men inte jämt. Det blir så tråkigt då.

Med det sagt är jag innerligt glad att SAABs miljöbilskampanj har gått bra, för det behöver samhället. Om fler använder kondom är det kanon. Och sådär. Jag är egentligen inte så arg som jag låter. Bara lite uttråkad.

Wednesday, November 14, 2007

När händelser får ben

För två veckor sen hade jag fest. I dagens pappersMetro står det om den. Eftersom de har saxat ur min kollega Sandras blogg när hon skrev att hon skulle gå på den.

Lärdom 1: En händelse kan konsumeras på flera sätt. Man kan ordna festen, gå på den, blogga om den, skriva om bloggandet eller läsa notisen om bloggen om festen. I det sista läget har jag som festarrangör ganska lite koll på hur arrangemanget uppfattas.

Lärdom 2: Metro har lite för lite att skriva om.

Men festen var kul i alla fall. En lite exposé:



Reklamare 1,2 och 3



Reklamare 4 och 5




Reklamare 6 och 7



Reklamare 8, 2 igen, 9 och 10




Och Filippa och jag

Min typ av banking

Det är kul att se att banker och andra som sysslar med pengar (vad de nu kallas) gör såpass mycket bra reklam just nu. En jag gillar är SEBs After Work-kampanj. Vissa jag har pratat med tycker att utomhusen är för långsam, men jag tycker att den funkar bra. Uttrycket är tillräckligt annorlunda för att man ska reagera. Men framförallt gillar jag paketeringen After Work. Supersmart, ju! Och så väldigt mycket roligare än pensionssparande.

Från samma byrå kommer Riksgäldens reklam. Den har jag inte tänkt så mycket på, utom att grisarna är väldigt söta. Och det räcker för att jag ska gilla dem. Framförallt den som viftar på öronen.

Och så fick jag plötsligt ett ryck idag och tittade på en banner. Den var för Skandiabanken och ser ut såhär:



Och egentligen var den väl inte så jättespeciell, utom att när jag kryssade i yuccapalmen så kom jag faktiskt till SEB. Egentligen kanske det borde vara självklart, men med tanke på hur resonemangen brukar gå måste jag gratulera en modig kund. För det stärker verkligen idén.

Det var det för nu. Någon mer som har gjort bra bankreklam på sistone?

Tuesday, November 13, 2007

Jag mår sådär

Har lite mycket att göra just nu. Så istället för att berätta en massa om vad jag tycker och tänker, kan ni få reda på lite om andra.

Monday, November 12, 2007

Bra reklam, helt enkelt.

Idéer man kan göra reklam på tas till en ny nivå:



Visst är det roligt att de täcker över loggan i inslaget? Kan man ju tycka att de kunde bjuda på med tanke på att de får något skojsigt att fylla sin lokalsändning med. Läs mer om kampanjen hos upphovsmakarna.

Och som jag sa till en av kampanjens stolta pappor på Adamski i fredags: Fantastiskt.

Suck.

Idag är värsta deppdagen. Igår var ännu värre. Det var så mycket söndag att jag fortfarande har söndagsångest fast det är måndag eftermiddag. Någon måste göra något för att göra mig glad. NU!

Världens tråkigaste väder är det också. Och det börjar skymma klockan kvart över tre. Depp.

En sväng media till

Jag kom på en till grej som har att göra med det jag skrev häromsistens om att mediet inte är budskapet.

Om vi säger så här: Allt fler medier övergår i använderens kontroll. Det gör att man inte vet när de konsumeras. En reklamfilm (säg vår Guiness senaste med dominot) kan man se mitt i ett avsnitt av Grey's Anatomy inklämt mellan en Vanish-spot och Toffifees senaste. Eller så ser man den i anslutning till en artikel i Resumé. Eller så har den formen av ett Youtubeklipp länkat till en blogg:



Eller så sitter den på ens kompis FunwallFacebook. Samma sak gäller ju för allt från printar till fasadvepor till event. De kan plåtas av, spelas in, läggas upp och skickas runt. En snutt reklam kan tack vare medias utveckling konsumeras på en herrans massa olika sätt.

Kanske är det fortfarande så att mediet spelar roll för hur reklamen uppfattas. Det behöver vi dock inte bry oss om, eftersom vi inte kan kontrollera i vilket medium vår reklam dyker upp, och därmed inte kompensera för eventuella kontexteffekter (ooooh, äntligen fick jag använda det ordet. Kontexteffekter. Love it. Mina kollegor tittar konstigt på mig.)

Ville bara lägga till det!

Friday, November 9, 2007

Thursday, November 8, 2007

Cyndi, we love you

Nu får det vara slutjobbat för idag. Har hyrt Blades of Glory och köpt Djungelvrål och tänkte därefter somna på soffan.

Som ett litet treat från mig och mina arbetskamrater kommer här lite 80-talsfrosseri: Dagens Cyndi Lauper. Har bara spelats 73 gånger på kontoret idag.

Därför är mediet verkligen inte budskapet

I vår bransch är det alltid ett himla snack om media. Vi delar upp allt vi gör efter vilket media det ska publiceras i. Det är integrerat hit och oberoende dit och framtiden finns nästan alltid i nästa medialösning (flavour of the day: mobilmarknadsföring). Men. Jag är, som vanligt, inte så säker på att vi är på rätt spår.

Om man tittar på antalet medier som konsumeras idag jämfört med för fem år sedan så har de inte bara blivit fler, de har också övergått i användarens kontroll. Och när vi själva kan bestämma helt själva i vilken form vi vill konsumera någonting, blir det en maktförskjutning från mediet till avsändaren.

Det här gäller till exempel journalister som helt plötsligt konsumeras i papperstidning, i tidningens nätupplaga, på sin blogg och på nischade webb-tv-kanaler. Det är ingen slump att de flesta av Sveriges mest inflytelserika bloggar skrivs av människor som är kända från andra sammanhang. I ett alltmer utspritt medielandskap måste man ha ett halmstrå att hålla sig i. Det blir den avsändare man litar på. Journalisten som yrkesroll upphör då att finnas, eftersom den inte fyller någon funktion i sig. Journalister med trovärdighet, däremot, kan få hur mycket inflytande som helst.

Det får också stora implikationer för alla oss som jobbar med kommunikation. För när kommunikation går från budskap till samtalsämne kan man inte längre säga att "the media is the message" (gud vad jag hatar den raden. Hatar. Nästan lika mycket som "tänka utanför boxen". Hu.) eftersom vi inte har nåt message. Det enda vi har är ett varumärke som försöker interagera med människor.

Vårt enda jobb blir då att bygga så mycket trovärdighet för vårt varumärke som samtalspartner att det inte spelar någon roll om man kommunicerar via en blogg eller en dagstidning eller en skokartong. Lite som att vi själva inte definierar oss själva utifrån om vi pratar i telefon eller springer på någon på gatan. Man är sig själv. Ibland mer offentligt, ibland privat och intimt, ibland högljutt och gapigt om man är på en stor fest. Men vår personlighet definieras inte av situationen, utan av personen. Och den utvecklingen för varumärken tror jag att vi bara har sett början på.

Interaktiv i hjärtat

Adliterate tycker att vi är alldeles för snäva i vår definition av interaktivitet. Jag håller verkligen med. Liksom den mesta av vår interaktion med andra människor sker i våra huvuden och i subtilt kroppsspråk, kan man naturligtvis interagera med ett varumärke utan att spela webbspel. Min mest frekventa interaktionen med varumärken är nog att jag tänker på dem. Och när de gör rätt, då blir jag lycklig. Alltså sådär himlastormande lycklig i maggropen. Och vad är om inte den bästa formen av interaktion?

Mina lyckopiller just nu:

1. Method. Den typen av obesvarad kärlek som aldrig tar slut. Jag älskar dem även fast de inte vill ha mig. Eftersom jag bor i Sverige.

2. H&M. Se tidigare inlägg.

3. Peak Performance. För att jag älskar alla varumärken som ofelbart får mig att vilja byta livsstil så fort jag konfronteras med dem.

Nu är det dags för något annat man blir glad av: lunch.

Ångesttips

Väldigt bra skrivet av Sandra Engström på Nöjesguiden.

Jag hjärta H&M

Idag släpps som bekant Cavallis kollektion för H&M. Jag tror att H&M är lite dumma som låter designsläppen bli lika regelbundna som julafton. Känslan infinner sig inte alls på samma sätt som de första åren. Men ur ett marknadskommunikationsperspektiv är det hela som vanligt exemplariskt skött.

En fantastisk film:

Ett superexempel på att underhållande film inte behöver vara lustig utan just bara... underhållande. Och kolla: ingen målgruppsspegling. Det funkar ändå.

Ett väloljat PR-maskineri:


En säkerligen fin hemsida som just nu är så stormad att den ligger nere: www.hm.com

Och lite Metrowraps och sånt, men framförallt: Ett samtalsämne. En idé man kan göra reklam på, snarare än en reklamidé. Och alla andra floskler jag gillar att slänga mig med. It's magic.

Nu har jag missat APG-fikat

för typ 17:e gången i rad. Herregud. Förlåt, kära planningkollegor. Bot och bättring lovas. Jag ska bara landa den här briefen...

Wednesday, November 7, 2007

Dagens låt



I brist på fantasi får det här bli dagens bidrag till bloggosfären. Men visst är den bra?

Lite onsdagsinnovation

Inte jätteunikt. Men bra. Och då DNs ledarsida. Äntligen!

Tuesday, November 6, 2007

Snurr

Idag har varit en dag med för mycket snurr i huvudet. Bara positivt, i och för sig. Men jag har ändå svårt att formulera mig i såväl tal som skrift. Det blir mest osammanhängande haranger om hur nervös jag är för än det ena och än det andra.

Som tur är har den vänliga byrån Pool bjudit mig på bio ikväll. The Ten är filmen vi ska se. Har aldrig hört talas om den, men beskrivningen i inbjudan var minst sagt intresseväckande. Och så kan jag inte låta bli att tänka på vad webben har gjort för filmkonsumtionen. Nu känns det som att trailers, communities, merchandise och snacket innan i vissa fall är viktigare än själva filmen (typexempel: 300, där trailern var ungefär 75 gånger bättre än filmen). Det borde betyda att man skulle kunna konstruera en affärsmodell där själva filmen är gratis, och därmed komma runt problemen med piratkopering. Kan inte göra ut affärsmodellen just här och nu, men det måste ju gå.

Förresten, läste ni artiklarna om Googles nya mobilsystem? Annars finns de här och här. Som jag sa häromdagen: Telekomjättarna får akta sig.

Nu ska jag fortsätta lösa världsproblemen.

Monday, November 5, 2007

För att låna rubrik av en annan blogg:

Vad är grejen med hantverkare?

Varför börjar de jobba klockan kvart i sju på en måndagsmorgon (med någon sorts slagborr) för att gå hem vid tre? VARFÖR kan de inte följa normal dygnsrytm åtminstone litegrann, med tanke på hur mycket de låter? 8 till 16, det är allt jag begär. Ingen kan ju gilla att behöva gå upp klockan fem heller, helt i onödan. Något är skumt, det är allt jag säger.

Eller att någon kan svara på frågan varför. Snälla, jag kan knappt sova på nätterna. Ska nog ringa någon imorgon och fråga.

Jävla reklamjackor

Hördes uttalas av Handelsstudent på en viss fest i lördags natt där ett antal reklamare deltog. Vad det betyder vet ingen. Men han var uppenbart irriterad. Vad är det med våra jackor? Är vi jackor? Och varför är det så irriterande?

ps. Min nya reklamjacka är en duffel. Det blev en marin till slut.

Friday, November 2, 2007

Daytonaryggsäck

Efter ungefär ett dygn har jag nog smält gårdagens föreläsningar tillräckligt för att kunna ha en åsikt. Här kommer den: Högt och lågt, men mycket inspirerande. Och mest av allt: iPhone.

Förutom att jag tror att alla talare utom två hade med minst en referens till iPhone på sina slides, tycker jag att mobilaspekten var den mest uppfriskande och intressanta delen av dagen. Johan Ragnevalds analys av telekombranschen vs webb kändes i efterhand självklar (vilket vettiga analyser alltid gör) och lyckades sätta ord på den där känslan av att telekomföretag ofta är ute och cyklar. Det gick igen i Johan Ronnestams prat (som hade en föredömlig form: 10 insikter på 20 minuter, dra slutsatserna själv. Jättebra!).

För jag har verkligen funderat kring varför det har tjatats så länge om WAP och 3G och sånt utan att någon, någonsin, verkar bry sig, och än mindre utnyttja tjänsterna. Man kan inte leva utan sin mobil. Och man kan inte leva utan internet. Men tillsammans är det liksom inte lika självklart. Kanske är det därför jag aldrig har känt mig dragen till konceptet mobilmarknadsföring.

Jag tror att det helt enkelt hittills har varit för jäkla krångligt. Man ska upp på någon operatörs portal och mecka, och så tar de betalt för datamängden. Då skiter man hellre i det och väntar tills man kommer hem till datorn.

Det är det här som iPhone har revolutionerat, och det är det jag kommer att bära med mig från Daytona Sessions. Först när mobilen blir som en dator med bredband blir det intressant att använda mobilt internet. Så enkelt måste det vara, både i tillgänglighet och prisstruktur. Pang på, ett fastpris och så pratar man via ip-telefoni och skickar meddelanden via messenger. Enkelt och självklart.

Problemet är att det reducerar våra stora och pampiga telekomoperatörer till leverantörer av en sak: Mobilt bredband. Det är egentligen det enda som behövs. Och det tycker de såklart är deppigt, så utvecklingen lär ju inte skyndas på därifrån. Så jag håller med Johan Ronnestam fullt ut: Apple. Google. Microsoft. Det är de enda namnen man behöver minnas när man talar om framtidens kommunikation.



Viktigare än jag har fattat förut.

Thursday, November 1, 2007

Första tanken efter Daytona Sessions

Nu har jag precis kommit hem från Daytona Sessions. Måste applådera det ambitiösa initiativet. Sju talare på en eftermiddag är nog det mesta jag någonsin har sett! Dessutom var hela eftermiddagen föredömligt arrangerad (förutom att Debaser gravt underskattade kaffeåtgången för eftermiddagströtta blog/webb/reklammänniskor).

Jag måste nog smälta innehållet lite innan jag skriver om det, men en sak slog mig under dagen: Den totalt skeva fördelningen av människor. Sju talare. Alla killar. Ex antal ciat och referenser i föredragen. Samtliga till män. Över 200 personer i publiken. Säg att 30 av dem var tjejer.

Jag vet inte riktigt varför det är så, men det känns konstigt att Stina Honkamaa ska vara den enda kvinnan i vår bransch som tar plats på scen i såna här sammanhang. När hon inte är med blir det ingen. Det är ju inte riktigt klokt.

Är det ett resultat av tradition? Av intresse? Av struktur? Jag vet inte. Men jag hoppas att det förändras.

Wednesday, October 31, 2007

Därför vill jag bevara äktenskapet i tunnelbanan (eller nåt)

Facebook har jag nu för typ hundrade gången blivit inbjuden till gruppen Bevara inte äktenskapet på tunnelbanan. Det hela rör sig om tunnelbanekampanjen som vill bevara äktenskapet mamma pappa barn (jag skrev om det här.), som gruppen vill bli av med. Bland de 1486 medlemmarna finns ett gäng av mina planning- och bloggkollegor.

Uppenbarligen skapar kampanjen en hel del debatt, vilket är bra. Men jag tänker inte gå med i någon protestgrupp. Vad jag tycker i sakfrågan är egentligen irrelevant (men om någon undrar: jo, jag är för könsneutrala äktenskap). Det som får mig att bli riktigt oroad är den yttandehetsförtryckande vändning som gruppen tar.

För jag blev jätteförvånad över kampanjen (kanske för att vi inte brukar ha så mycket politisk reklam?) och håller som sagt inte med den i sak, men tänker till sista andetaget försvara rätten att uttrycka sig, även i köpta medier. Visst kan man prata förtryck och homofobi hit och dit, men det här gäller varken rasistisk propaganda eller inskränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om en organisation som vill bevara en lagstiftning som vi har idag, och väljer att säga det i köpt media. Sen kan man tycka att uttryckssättet är korkat (framför allt det där med barn, som ju inte har något med äktenskap att göra) eller att de generellt har fel. Men rätten för kampanjen att finnas kan jag aldrig ställa upp på att inskränka.

En löjligt positiv dag

Idag har vi fått två positiva pitchbesked för projekt som jag har varit inblandad i. Kul! Dessutom var jag ute och tog Djurgårdsrundan tillsammans med Filippa imorse (06.30!) så jag känner mig mycket stolt och nöjd.

David
tyckte idag att jag borde skriva ett argt blogginlägg eftersom det var så länge sen. Tyvärr kan jag inte riktigt göra det, eftersom jag för tillfället inte är särskilt arg. Imorgon ska jag däremot på Daytona Sessions, och efter det kommer jag säkert att vara jättearg. Jag brukar ju bli det när man börjar prata om framtiden och jag inser att vi oftast står still i förrgår.

Tills dess leverar jag istället en video med roliga getter.

(Från National Geographic fick jag veta att de faktiskt inte svimmar. Det är muskelkramp som får dem att trilla. Men det är lika kul ändå.)

Tuesday, October 30, 2007

Lite Prag


Prag är ganska likt Paris



Jag blir så vansinnigt trött. Har laddat upp bilder i 20 minuter. Det här är den enda som inte har försvunnit/gått sönder. Så det är allt ni för se av Prag för tillfället. Förlåt.

Ett helt ointressant inlägg

Jag har ingen lust att skriva om reklam idag. Vet inte varför, men jag har liksom inget att tycka på det området. Men några andra saker har hänt idag:

1. Jag har fått mail i mobilen. Så nu plingar den hela tiden med spam och Facebook-meddelanden. Men det är säkert bra på något sätt.

2. Jag har klippt mig. Från helt misslyckat axelllångt Jennifer Aniston-hår anno 1996 (obs ej frivilligt!) till käkkort page. Jag ser lite farlig ut, hoppas jag. Mediabyrån vi träffade idag såg lite rädda ut.

3. Jag har bestämt mig för att köpa en duffel.
Frågan är bara: svart eller marin?

Allt här i livet är inte planning. Faktiskt. Nu ska jag gå och träna och sen ska jag ladda upp mina Pragbilder på Facebook. Några kanske hamnar här också.

Monday, October 29, 2007

Den gyllene konversationen

Nu är jag tillbaka från Prag. En mer utförlig rapport kommer så fort jag har lagt över mina bilder. Så istället tänkte jag tacka Dan för den här fina sammanfattningen av The Age of Conversation.

De där sju grejerna för att starta en konversation genom reklam var kanon. Framförallt tror jag på att

1. Tänka större än reklamen och bestämma vad varumärket står för och vad dess uppdrag är,

2. Att man ska jämföra sig med underhållning, inte reklam, och

3. Att reklamen måste tillföra värde till mottagarens liv (aha, nån annan som tror på advertising equity!).

Det får mig osökt att tänka på mitt tidigare inlägg om hur reklamtävlingar fungerar. För vad premierar de ofta, om inte motsatsen till de här tre grejerna? Man jämför ju enheter med andra enheter, och pratar om grejer som att budskapet går fram och sånt där. Typiskt kontraproduktivt.

Idag har jag fått flera anledningar till att tänka kring reklam och känslor. Jag blir mer och mer övertygad om att det, känslorna alltså, är det enda som räknas. Även om man minns en viss pay-off eller ett budskap eller vadsomhelst så är det egentligen känlsan man minns. Därmed inte sagt att all reklam ska vara ulliggullig. Men all kommunikation borde någonstans förstås i sammanhanget av känslan den genererar. Vilket är precis varför man konverserar: Man vill uppnå en känsla av glädje, intresse, makt eller något annat.

Att skapa en konversation är inte så himla svårt. Man går in i ett rum. Man ser ut en person som verkar intressant (och som verkar vilja ha sällskap). Man går fram till denna och säger hej och introducerar sig. Sen säger man något som man hoppas personen tycker är kul att lyssna på. Man börjar bolla fram och tillbaka. Man väver, vid tillfälle, in detaljer om vem man själv är, och frågar saker om den andre. Men det är inget självändamål, utan det kommer mer i förbifarten. Om man verkligen klickar byter man telefonnummer och hörs igen, den här gången av bådas fria vilja. Svårare än så är det inte.

Wednesday, October 24, 2007

Hej svejs

Nu åker jag bort ett par dagar på en välkommen och välbehövlig semester. Hit ska jag:



Kolla vad kitschig himlen är där! Ser mycket fram emot det. Samt att dricka



Så nu återstår det bara att önska er andra ett trivsamt slut på veckan och en trevlig helg. Och just det: växla pengar, köpa guidebok, packa, hitta passet och lära mig basic tjeckiska. Det funkar säkert.

Brand extension?


Visste ni att Loka betyder slask på finska?