Wednesday, November 25, 2009

Phu.



Diskussionen fortsätter. Jag är jätteglad för alla kommentarer, medhåll eller mothåll. Och alla uppmuntrande ord, naturligtvis. Det känns toppen att den här bloggen fortfarande i första hand är en plats för folk som faktiskt vill diskutera kommunikation och sånt som har med det att göra.

(Sen kan jag inte nog förtydliga: Jag har verkligen ingenting personligt emot Ulf Strömqvist eller hans byrå. Jag är övertygad om att de gör ett utmärkt jobb med det de åtar sig. Styrelsen har säkert goda, om än tystlåtna, skäl för sitt val. Och självklart ska alla människor få en chans. Ni som brukar vara här regelbundet vet att jag ofta har fel och ändrar åsikt därefter. Men min spontana känsla står fortfarande fast: Komm behöver en visionär och karismatisk ordförande som är respekterad i branschen. I alla fall om förbundet ska fylla den opinionsbildande funktion som det skapades för.)

Det här blir mitt sista inlägg på en vecka ungefär. Semester väntar. Jag tänker hålla tyst och reflektera över min galenskaper. Vi hörs om några dagar!

Här kan ni förresten titta på avrundningen på höstens galenskap Supporterlaget. Två små filmer om två fantastiska personer som förtjänar all uppmärksamhet de kan få.

Tuesday, November 24, 2009

Historien om det fula salladsbladet

Häromdagen läste vi ett gammalt nummer av Filter på jobbet. Där stod det om en produkt som lanserades i Sverige 1994. Den hette raketsallad. Raketsalladen var pepprig och bitter och stacks i munnen. Lanseringen var en katastrof.

Om jag hade fått raketsalladen på mitt bord hade jag sagt till företaget som försökte lansera den att de skulle lägga ner. Lyssna på era kunder, skulle jag säga. Försök inte pracka på dem något de inte vill ha. Tänk nytt istället. Prova en annan sallad som folk gillar mer.

Problemet är att jag då hade gett min kund ett bedrövligt dåligt råd. För genom enkel semantik är raketsalladen idag en stapelvara hos alla svenskar med matmässig självaktning. Vi kallar den visserligen för ruccola. Men produkten är precis samma.

För några veckor sedan tipsade jag ju om Rory Sutherlands TED-talk om perception. Det är precis samma sak. Man KAN faktiskt få människor att ändra uppfattning utan att ändra produkter och tjänster. Inte genom att ljuga, tvinga och luras, men genom att sätta ett nytt ljus på dem. Ibland är det så enkelt som att byta namn.

I allt tjat om "på riktigt" är det lätt att glömma att "på riktigt" faktiskt skapas i folks huvuden. Och det är där vi måste vara.

Vad tusan gör vi nu?

Vi har alltså fått en ny ordförande i Komm. En enig styrelse har tydligen kommit fram till beslutet, så jag hoppas att Ulf Strömqvist inte tar det personligen när jag säger: Vad fan tänkte ni på?

Reklam/kommunikationsbranschen är mitt i brinnande lågkonjunktur. På varje byrå med självaktning jobbar folk som illrar för att hitta sig själva i allt det nya. Alla jag har druckit en kopp kaffe med det senaste året har haft samma tankar och diskuterat samma saker. Byråerna måste förändras. Vi måste professionaliseras. Kommunikationen måste upp på agendan i näringslivet, och det är vi själva som måste släpa den dit. Det händer enormt mycket omkring oss och vi måste ta i från tårna om vi ska ha en chans att hänga med.

Vi har ett Komm-förbund i kaos. Folk har sagt upp sig, Guldägget saknar sponsorer och VD är i blåsväder.

In träder en ordförande som aldrig har synts till i debatten. Vars byrå inte är en inspiration för någon. Som är urtypen för vad reklambranschen har varit, men inte kan fortsätta vara. För då går vi under. Faktumet att pressmeddelandet ekar tomt av alla typer av visioner gör mig inte direkt lugnare.

Den här dagen blev plötsligt ännu mer november.

Monday, November 23, 2009

Tack och ja tack.

På kontoret och här på bloggen debatteras det vilt. Jag är uppenbarligen den enda i hela världen som inte gillar Radiotjänsts "Du är hjälten"-grej. Jag försöker ändra mig, på riktigt. Jag försöker se det ni ser. Jag gör det fortfarande inte. Vi får helt enkelt vara överens om att inte vara överens.

Däremot blir jag lycklig av live-körernaNK, Sergels Torg och i Gallerian.





Man kan diskutera i evigheter om flashmob är rätt benämning på aktiviteten. Man kan också tycka att T-mobile har gjort det här i typ ett år nu. Men för min del spelar det ingen roll. Det här gör mig glad. Det är rätt i tonaliteten. Det är toppen. Men är det arrangerat eller blir människorna överraskade på riktigt?

Om Radiotjänst var min kund skulle jag jobba järnet med att tänka ut hur man ska göra det möjligt för människor att tacka varandra. Jag skulle vilja göra det möjligt för vem som helst att arrangera ett tack för sin kompis. För dels skulle det bli en anledning att diskutera TV-avgiften. Och dels så slutar alla diskussioner om den här kampanjen med att någon säger: Jag vill att de ska sjunga för mig på bussen.

Thursday, November 19, 2009

Dagens Anders

"Om vi ska såga av den gren vi sitter på, får vi såga långsamt."
- Anders Halvarsson

Det är såna här små guldkorn som gör att vissa kunder helt enkelt är lite roligare att jobba med.

Funderingar.


Sånt här finns bara på internet. Människor som bakar muffins i form av hamburgare och plåtar dem på en Coca-Colahandduk. I verkligheten har i alla fall inte jag någonsin träffat dem.

Innan jag började jobba med reklam trodde jag att copywriters mest hittade på reklam och skrev reklamgrejer. Typ filmmanus, annonser, webbtexter och sånt. Nu vet jag bättre. En copywriter lägger 45% av sin tid på att skriva manifest. Du vet såna där texter som berättar vad det här företaget egentligen sysslar med och varför de egentligen gör reklam. Sida efter sida. Företag efter företag.

I övrigt läggs 20% av tiden på att skriva pressmeddelanden och resterande 35% på att vänta på att saker ska komma ut ur skrivaren.

Nu vet du.

Tuesday, November 17, 2009

Jag gillar något!

Jag är överlycklig. Jag trodde att jag hade trillat ner i diss-träsket för gott. För ärligt talat tror jag inte att jag har skrivit ett positivt inlägg på flera veckor. Sorgligt. Men här kommer det: Rädda julen.nu, en kampanj för Alladin.

Jag hörde den omnämnas på P4 igår (dock utan varumärkesnamn, för det får de inte säga, men det var ju svårt att inte fatta vad de menade. Får man jobba med såna varumärken är det ju bara att tacka och bocka). Det går helt enkelt ut på att man går in på sajten, röstar på den bit man gillar mest, och den som får minst röster åker ut och ersätts av en nykomling. Angeläget, interaktivt (på riktigt), positionsförstärkande, skapar spänning i ett lite trött varumärke. Inte så hög produktionskvalitet kanske, men det gör liksom inget. Får jag gissa att det här gör ett bra mycket bättre jobb för Alladin än de senaste årens sega filmer?



Däremot hade jag hellre velat rösta bort en än rösta på min favvo. Det är nämligen rätt många bitar som är helt okej, men några som man verkligen hatar. Det känns viktigare att bli av med dem, än att just min favorit (trillingnöt) får vara kvar. Nåja, passa på att rösta!

Monday, November 16, 2009

Tack, men nej tack.

Jag älskar Radiotjänst. Du älskar Radiotjänst. Alla älskar Radiotjänst. Några Guldägg och 100-wattare senare råder det ingen tvekan om den saken.



Att ta ett riktigt lyckat koncept vidare är jättesvårt, framför allt om det inte finns en naturlig fortsättning inbyggd i det (tänk ICA). Tyvärr märks det på nya kampanjen tackfilm.se. Där kan man ladda upp en bild på sig själv och på så vis bli med i filmen. Jag förstår grundtanken. Vi fortsätter tacka, men gör det interaktivt. Mer av samma, men ändå inte. Så här blev min film:



Problemen är flera. Tekniken är väldigt gammal, så det blir inget nyhetsvärde. Filmen är lång och mörk och väldigt reklamig (konstigt nog mil ifrån de gamla filmerna vi alla älskar). Det blir inget underhållningsvärde. Jag får inte lära mig något jag inte visste förut, så det blir inget informationsvärde. Och är det något reklam måste ha, så är det värde. Framförallt om man vill att människor själva ska vara aktiva i att skapa den.

Friday, November 13, 2009

Veckans bästa pudel.

Björn Rietz förklarar på sin blogg vad som egentligen hända på 100-wattaren. Ett jättebra inlägg (förutom hänvisningen till dansarna som "grottkvinnor". Högst oklart vad det betyder, eller har med saken att göra) som får mig att gå från förbannad till förstående. Alla gör misstag. Bara de som inte förstår när det har blivit fel kan man bli sur på.

Om bara Vattenfall kunde lära sig av det här.

Thursday, November 12, 2009

Grattis Frau Mård!


Malin, Simon, Peter och Lotta en fin dag i augusti i år.

Jag har känt Lotta Mårlind sedan hösten 2006. Första gången jag såg henne gled hon i på kontoret insvept i en lyxig jacka med pälskrage, med stora mörka solglasögon och Sosta-latte i handen. Jag blev lite rädd och lite avundsjuk.

Tre år senare är jag glad varje dag över att få jobba med en så begåvad människa. Lotta är en person som struntar i vad andra tycker. På riktigt. Som alltid står för vad hon tycker. På riktigt. Som peppar alla i sin omgivning, som gläds med andra när det går bra och spottar i nävarna när det går dåligt. Som sliter dag och natt i 12-centimetersklackar från Bottega Veneta. Som lyckas vara tvåbarnsmamma, AD-legend, modegalning, globetrotter och vän på samma gång, utan att det blir sådär präktigt perfekt.

Idag fyller Lotta år och jag vill bara säga stort grattis. Och tack för att du gör varje dag lite roligare.

Wednesday, November 11, 2009

Min nominering till 100-wattare samt Titanägg.

Det här kanske inte är kommunikation. Men det är kreativt. Och det har gett effekt. Verkligt inspirerande.

DN Debatt.

Arbetsgrupp: Ilija Batljan, Sveriges meste kreatör. Som tur är på ett riktigt jobb och inte på byrå skapandes reklam.

Du som älskar Apple och drömmer om att jobba med dem.

Inte ens deras byrå slipper marknadschefen som undrar om "vi inte borde få in lite mer julkänsla i det här?"



Tipstack till Mattias.

Jag har fått en invite till Google Wave idag.



Däremot har jag bara en person att wava med. Och jag vet inte hur man gör för att söka om folk man känner också har det. Hjälp?

Tuesday, November 10, 2009

Att säga självklarheter och låtsas som att det man säger är något nytt och/eller intressant.

Jag vet inte hur många såna här inlägg jag har läst de senaste åren. (Det handlar om internets framtid. Mikrobetalningar, den semantiska webben, sociala rekommendationer etc mm). Och det är väl bra. Men klockan ringer (jättehögt). Vi har hört det förut. Inte ungefär det här. Utan exakt det här.

Jag börjar tro att hela konsult- och föredragsvärlden är som subprimemarknaden. Man tar en idé och packar om den och packar om den igen och igen och lägger på en massa tusenlappar varje gång. Tillslut är marknaden full av snarlika artiklar och föredrag som ingen vill låtsas om. Panik, kollaps och statlig sanering är att vänta.

Tipstack till helavärlden@twitter.com

Förresten hade jag min första föreläsning som kursansvarig på Berghs idag. Det gick inte så jättebra, tror jag. Tur att jag har typ 20 lektioner kvar för att bättra mig.

Friday, November 6, 2009

Sluta tjata nu, här är det.


Utsikt från min middag igår.

Igår var det som sagt 100-wattaren. Festen har välbehövligt flyttats från Stadshuset till Frihamnen. Man fick god mat och betydligt mer vin än tidigare. Minglet kändes mer avslappnat. Vinnarna var i stora drag väldigt värdiga (undantag finns, men det är ett annat inlägg). Det blev till och med lite dans på slutet.

På scenen fick 80% medelålders män i kostym ta emot priser. Däremellan fick man titta på tjejer som strippade. Japp. I kid you not. Typ 35 sekunder in i den här filmen kan ni titta själva.

Jag vet inte vem som kom på idén att min mat skulle ackompanjeras av kvinnliga tuttar, magar och rumpor. Inte en gång, utan tre. Jag vet inte vem som tycker att det är kul att folk lite generat måste fästa blicken på vad som helst utom scenen, och försöka dra något halvtaskigt skämt för att lätta upp den besvärade stämningen. Men ganska många personer måste ändå ha godkänt katastrofen innan den inträffade.

Det är aldrig okej att använda människor så här i professionella sammanhang. De kan vara tjocka, smala, unga, gamla, Moulin Rouge-utklädda eller vad som helst. Jag vill inte se deras kroppar när jag äter. Jag vill inte förtydliga att i vår bransch är det männen som har makten, och kvinnorna som ska underhålla dem. Jag vill inte titta på bröst och skrev (som tillhör tjejer i min egen ålder) när jag ska ta emot pris för ett jobb jag och mina kollegor har slitit med i månader. Det är inte festligt. Det är ovärdigt.

Jag vill inte att det här ska ha något att göra med att tävlingen numer drivs av enbart medelålders män. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen hade blivit så här om Pia Grahn hade varit kvar på Reklamförbundet.

Uppdatering: Sveriges Annonsörers Anders Eriksson låter hälsa att varken han eller Björn Rietz har varit inblandade i själva galan och underhållningen, och har alltså inte varit med och valt stripshowen. Det gläder mig. Samtidigt kan jag tycka att man som chef och arrangör av ett sånt här event borde ha lite koll på vad anställda och eventbolag hittar på. I alla fall om det ska visas för 800 personer. Visst?

Inspirerad av


Jag vet inte om ni följer Lilla HastnackenTwitter. Gör det. Det är min kompis Petter och han är inte riktigt klok.

För ett tag sedan försökte vi ju lansera Fnitter, tjänsten där alla roliga tweets hamnar. Det gick sådär. Inspirerad av Lilla Hastnackens flöde från gårdagskvällen, har jag en ny idé: Tjänsten bitter.com

Alla som har en bitter kommentar markerar den med #bitter. Sen samlar man ihop dem till ett härligt flöde av Sveriges samlade bitterhet. Tänk. Internets viktigaste funktion samlad på ett ställe!

Vem är på?

Sagan om när det gick bra

För ganska exakt ett år sedan satt jag i ett nervöst möte med min chef Jocke. Jag tänkte be om en konstig sak. Jag ville att han skulle ge mig tre månader som copywriter. Jag hade irrat runt i Garbergs lokaler i två år, och varje dag blev det lite tydligare att jag ville vara som dom. Sandra, David, Rebecka, Stefan, Johan. Copysarna. De som fick vara smarta, roliga och hittepåiga, de fick åka på filminspelningar, de fick SKRIVA. Jag hade ingen sån utbildning, ingen erfarenhet, ingen credd. Men jag ville göra allt det där.

Och jag fick som jag ville. Några månaders pröve. Jag fick den ruttade Petter vid min sida och jag fick ett uppdrag. Och satte mig ner och skrev mitt livs första reklamfilmsmanus.


Vi ser en bil som kör i ett villaområde.

VO: Vi på NetOnNet vet att det kan vara svårt att hitta till våra Lagershopar.

Klipp till en familj med mamma och två barn i bilen. Mamman ser förvirrad ut och lutar sig fram för att se en vägskylt. Vi hör en röst som självsäkert säger ”Du inte tro jag hitta? Vänster om 50 meter”. Och därefter ”nu du köra rakt fram”. Kameran zoomar ut och vi ser en handdocka i form av en apa som sitter i passagerarsätet. Han slår på GPS:en.

VO: Därför kan du nu bli guidad till NetOnNets Lagershop direkt i din GPS. Av Alejandro Fuentes Bergström till exempel. Provlyssna och välj din guide på netonnet.se

Klipp till bilen som kör in framför NetOnNets Lagershop. Vi hör apan säga: ”Jag hitta alltid! Nu är vi framme vid NetOnNets Lagershop!”

Packshot: NetOnNet Lagershop – lite sämre lägen, mycket bättre priser


Alejandro var tyvärr upptagen av ett annat gig (som senare fick både Silverägg och Guldskrift), men idén blev godkänd.

Igår fick vi gå upp på scenen och hämta en 100-wattare för den kampanjen. Jag är fortfarande alldeles hoppig av glädje.

Thursday, November 5, 2009

Minns ditt 00-tal



En av de sämsta känslorna som finns är när man är trött på något. Den kommer så oväntat. En dag ser man något man ganska ofta ser. Och istället för att bemöta det med en axelryckning blir man irriterad. Tröttheten har slagit till. Och den är inte kul.

Kanske är det för att en decennium håller på att ta slut som det känns som att man är extra trött på saker just nu. Man orkar liksom inte en enda minut till. Av exempelvis:

Indieskägg. När folk ska recensera Local Natives är det som att de halvvägs in i artikeln inser att det faktiskt är nog nu. Vi KAN inte hylla ett till sånt här gäng. Kvoten är fylld, iPoden också, nu får ni ta och raka er.



Tokroliga amerikanska indiefilmer. Jag vet inte i vilken ordning de har kommit. I sörjan av Napoleon Dynamite, Eagle vs Shark, Expired och Juno har man glömt bort vad som var vad. Så när trailern för Away We Go dök upp på bio kände nog en enig publik att det var dags att börja ladda för Metropia istället.



Murrmysig inredning på restauranger. Allt är tyg. Så himla mysigt. (Förresten älskar jag huvudpersonens tankar i Anteckningar från en liten Fiat, att det tråkigaste som finns är fåglar. Och det enda som är tråkigare än fåglar är gardiner)

Substantiv i bestämd form singular.

Vad kommer du att kasta ut ur ditt liv i år, för att nostalgiskt plocka fram år 2018?

Telefonsamtal 4/11 2009 kl 14.54

N: Hej det är jag.

D: Har du sett det har du sett det har du sett det?

N: Att Komm har gjort en annons?

D: Ja.

N: Nej. Jag har ju varit i London. Men jag har sett ert svar på den.

D: Ja, för det finns ju på INTERNET.

Vilket sammanfattar problemet och lösningen på ett ganska tydligt sätt.

Här är svaret, förresten. Originalannonsen har jag fortfarande inte sett, utom på en pytteliten bild på Dagens Media. Jag har ju varit i London.

Monday, November 2, 2009

Jag jobbar härifrån snart.



Några dagar i London kan tunna ut bloggposterna. Vi hörs snart!

Dagens ord: Reklamslalom

Reklamslalom är den sport man som reklamarbetare ägnar sig åt när man har en bra idé och strax därefter upptäcker att någon annan redan har gjort den.

Sporten går ut på att svänga sin idé åt olika håll för att skickligt undvika att krocka med andra idéer. Den som på kortast tid tar sig igenom hela banan vinner.

Man kan förhålla sig till sporten på olika sätt. Vissa vägrar kategoriskt att delta. Finns det en slalombana, tänker de inte köra den.

Andra ser sporten som en utmaning, och manövrerar kring portarna med stor elegans.

En tredje grupp, som företrädelsevis jobbar på stora byråer, kör helt enkelt rakt igenom banan utan att svänga.

So what om någon annan redan har gjort det. Vi har större budget. MOAHAHAHAHA!