Monday, December 31, 2007

Sista för 2007

Nu sitter jag och tittar lite förvånat på snöfallet över Linnégatan. Kan det snöa på nyårsafton i Stockholm?! Men det gör det i alla fall. Så trevligt.

Nu måste jag snart börja fixa lite inför kvällens festligheter. Även om det nya året ska firas in med vänner som är så gamla att de såg mig i Lady Soul-kläder i mitten på 90-talet (och fortfarande tycker om mig) så är det kul att klä upp sig på nyårsafton. Så jag tänker köra klänning och nagellack och hela videvitten.

Så nu återstår bara att önska er alla några trevliga sista timmar på 2007 och en intressant början på 2008. 2008 blir förhoppningsvis året när vi aldrig mer behöver höra följande ord:

Glimten i ögat.
Jag tar den pucken.
Raketforskning.
Krea (vet fortfarande inte exakt vad det betyder, man jag gillat det inte)
Modeblogg.
Riskminimering.


Men desto mer av det här:

Jag älskar dig.
Vilken fantastisk idé.
Smart.
Utmaning.
Pudersnö.


Gott nytt år mina underbara läsare!

Tuesday, December 25, 2007

En liten julhälsning

Nu har jag bytt ut Stockholm mot Åre i fyra hela dagar. Och den här lååånga ledigheten har bara börjat. Det är 85% skönt, 5% jobbigt och de övriga 10%-en ägnar jag åt att undra vad som är fel på mig.

Åre på julen är fantastiskt vackert. Det har snöat litegrann idag. Och jag har fått världens bästa julklapp: Att testa ett par nya skidor varje dag tills jag hittar dom jag vill ha, och då får jag dom. Familj. Vänner. Allt är toppen. Men...

... jag är en smula rastlös. Funderar på hur man kan utveckla Åre som varumärke. Spanar efter microtrender i skidbacken (starkast hittills: overallens återkomst, de feta skidornas fortsatta regerande och halsdukar i alla former). Och skickar en miljard sms om dagen.

Man skulle kunna tro att jag inte är nedvarvad, men så är det inte tror jag. Jag känner mig förhållandevis lugn och harmonisk. Men jag trivs väldigt bra när det händer mycket. Och jag älskar att jobba. Annat vore visserligen sorgligt efter bara ett halvår på jobbet. Men ändå.

Så nu sitter jag här på juldagen och längtar lite till att komma hem nästa vecka. Till äckligt kaffe, projektorhaveri, 8.00-möten och avskurna fingrar i ateljen. Men också till pitch-vinnar-eufori, briljanta kollegor, fredagsvin och ilskna diskussioner med en helt ny reklamvärld som mål. Jag hoppas att många andra känner så också!

ps. Tyvärr har jag glömt alla sladdar och kortläsare och sånt som behövs för att lägga upp bilder. Så det kommer i nästa vecka.

Friday, December 21, 2007

Då så

Återstår det bara för mig att önska er alla en väldigt trevlig jul. Ha det toppen!

Dags att börja avrunda II

För mig personligen har 2007 varit det näst mest omvälvande året i mitt liv (efter 2002). 2007 är året då jag skrev examensuppsats och slutade plugga. Jag fick mitt första riktiga jobb. Hade mitt första kundmöte och skrev min första brief och gjorde min första pitchdragning. Jag gick från stadig parmänniska till rätt ostadig singel. Jag fick min första månadslön. Jag skaffade mig mitt första kreditkort. Jag gick på min första date (sen jag var 17). Jag såg Bruce Springsteen live för första gången. Jag var på byråresa i Rio och med samma byrå i Cannes. Jag vann min första pitch. Jag lärde känna minst 70 nya intressanta människor.

Så i ljuset att detta är det lite svårt att sammanfatta året i listform. Men typ såhär:

Årets resmål:
Åre x 4, Linköping, Lund, Rio de Janeiro, Cannes, Paris, Normandie, Bretagne, Borlänge och Prag.


Med Sebbe och Rebecka i Cannes


Med lillebror i Paris


Med Jenny och Cilla i Prag

Årets mest spelade i iPoden: Just can't get enough med Depeche Mode (172 spelningar) följt av It hurts to see you dance so well med the Pipettes (123 spelningar) och It ain't me babe med Johnny Cash (114 spelningar)


sjukt rolig video

Fast jag skulle nog ha trott att det var: Vi kommer att dö samtidigt (82 spelningar)

Årets film: Persepolis

Årets fest: Sista dagen i Rio. Från första caipisen på båten vid 11 till sista mini-bar-ölen på stranden vid halv sex.


Första drinken


Sista drinken

Årets hangup: Rött nagellack och läppstift

Årets bästa köp: Min marinblå duffel. Eller min röda second-hand-väska. (observera ordvitsen!)

Årets deppigaste oviktiga sak: När c/o Stockholm slog igen och blev Gina Tricot.

Årets mest otippade: Jag, Jenny, ett plastglas vodka och fem 20-åriga amerikanska killar har väldigt kul på gymnastisksalsliknande klubb i Prag som älskar hiphop från 90-talet.

Årets grej i bekantskapskretsen: Att göra slut


Fast då får man många gäster på sin singelfest

Årets jaha: Att lägga fram uppsatsen och sluta på Handels.

Årets personer som jag inte visste att de fanns när året började vilket känns jättekonstigt nu:
Rebecka, Bjarne, Johan, Daniel, Sandra, Kalle, Carl-Fredrik, Tomas

Årets bra beslut: Att klippa mig fint.

Dags att börja avrunda

Idag är min sista arbetsdag för det här året. De sista timmarna tänkte jag ägna åt att städa skrivbordet (kul), tidrapportera (ännu mer kul) och fundera över det gångna året. Därför sammanställer jag två listor. En yrkesmässig och en personlig. Vi börjar med

Det vi (kanske) minns av Reklamåret 2007


Årets kampanj: Doves Campaign for real beauty och Whopper Freakout. Två väldigt olika men helt nyskapande kampanjer. Jag är trött på Dove nu, men kommer säkert sitta och referera till den om 20 år när jag är branschguru och blir intervjuad om när brytpunkten kom för den nya reklamen. Whopper älskar jag just nu. Och kommer fortsätta göra ett bra tag till. Att få sina egna kunder att stå och skrika "I fucking hate McDonald's". Magi.

Bubblare: Svenskt Näringsliv julsagor.

Årets varumärke: Method är städprodukterna som väcker ett enormt habegär hos alla som ser dem. Städprodukter!

Bubblare: Ica-Stig. Nu större än varumärket han gör reklam för. Advertising equity in action.


Årets mest överskattade: Konsumenters egna reklamfilmer. Extremt underlig tolkning av begreppet användarskapat innehåll.

Årets minst överskattade: Företag som gör en insats för en bättre värld. Nej, det är inte cyniskt. Det är nödvändigt.

Årets buzzword: Utifrån och in-perspektivet.

Årets plannergrej: APG Sweden.

Årets kreatörsgrej: Episk reklamfilm (att göra eller att håna, beroende på vilken byrå man jobbar på)

Projektledargrej: Keynote.

Årets byråfest: Måste ändå säga Garbergs 20-årsfest.

Bubblare: Forsmans efterfest på Guldägget.


Årets kundjulklapp: Något välgörenhetsmässigt. Eller 16 kilo skumtomtar.

Årets konsensus: Vi tror inte på reklamidéer, vi tror på idéer man kan göra reklam på.

Uppdatera din jullåtssamling

I min Spotify går just nu I'm the Happiest Christmas Tree med Nat King Cole. Hade aldrig hört den förut, men den är helt underbar. Sök upp!

Thursday, December 20, 2007

Rakt in i kaklet

Snart ska vi ha någon sorts julglögg på kontoret och fira lite saker och krama om varandra inför jul. De senaste dagarnas race har gjort att jag troligtvis kommer att bli full på ett halvt glas champagne. Men i vår kommer världen förhoppningsvis att belönas med fantastiska reklamkoncept tack vare mitt och andras slit. Det känns ju trösterikt.

Oddsen för totalfeberdäck på julafton: 2-1.

Klockan 15.44:
Solen går ner bakom Stomatolskylten. Himlen är alldeles rosa. Det är jättefint.

Röra

Kvinnor ska, enligt någon sorts teori, ha bra simultankapacitet. Är det bara jag som inte kan hantera mina olika musikkällor?

Jag använder iPod, iTunes och Spotify. Det är uppenbarligen minst en sak för mycket. Jag vet inte var jag har någonting. Men jag har i alla fall ingen julmusik hemma. Och ingen Feist i iPoden. Och då har jag, märk väl, en musikmobil som inte innehåller någon musik. Det blir helt enkelt för mycket. Jag blir tokig!

Wednesday, December 19, 2007

Kampanjer på G

Ibland är det roligt att få jobba för ett gott syfte. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att berätta om en kampanj som vi har jobbat med under hösten, nämligen Action Aids julkampanj. Så varsågoda, från ax till limpa:

Bakgrund: Action Aid är en välgörenhetsorganisation som är stora i exempelvis Storbrittanien, men ganska nyligen har etablerat sig i Sverige. Målet är att hjälpa fattiga familjer i tredje världen genom att fokusera på flickor och kvinnor, och genom bidrag som ger något över tiden. Action Aid skänker därför kakaoträd, skolböcker och dräktiga getter snarare än pengar och mat. På så sätt kan man hjälpa en familj att lyfta sig ur fattigdomen, snarare än att bara lindra symptomen.

Vår brief i korthet:
Gör en julkampanj för att öka kännedomen om Action Aid i Sverige, och ge dem en position inom virtual gifts.

(Virtual gifts innebär att man köper en present till någon, fast själva grejen hamnar i exempelvis Malawi. Givaren får ett kort att ge bort till sin kompis)

Våra insikter:

1. Det är ett sjukt välgörenhetsrace kring jul. Alla satsar på de stora givarna, medelålders kvinnor. Vi har minst pengar av alla. Därför satsar vi på en yngre och mer givar-ovan målgrupp. Och istället för att smådutta över landet, kör vi allt krut i storstäderna.

2. Action Aid har massor av virtuella gåvor i sin webshop, men vi får bättre effekt om vi väljer att kommunicera en av dem. Getter är roliga. Vi tar geten och använder den som indragare.

3. Dåligt samvete och välgörenhet i all ära, men är det inte julklappstips man helst vill ha i december?

Och såhär blev det:


Lite olaglig affischering


Den här gick som plugg i bland annat Metro.




I lördags gjorde vi ett litet event

Lite banners och en annons i Dagens Media fick vi också till. Och såklart:

Resultatet: Vet jag inte hur mycket jag får säga om. Men jag hoppas att jag får nämna att med en knapp vecka kvar till jul har vi överstigit försäljningsmålet med ungefär 300%

Uppdatering: De senaste dagarna har vi sålt lite mer. Nu är vi +400% på målet.

Vad tycker ni om det här? Mer info och en egen get att ge bort finns såklart på actionaid.se

Tuesday, December 18, 2007

Kasta sten i glashus

Jag har en liten bekännelse att göra. Jag är förfasligt dålig på att läsa bloggar. Jag blir arg på min Google Reader eftersom den fyller på sig så fort jag försöker läsa undan och komma ikapp. Det är ett sisyfosarbete (stavas det så?) att ens göra en ansats till att vara uppdaterad. Men det är inte det största problemet.

Det största problemet tycker jag nämligen är att de flesta bloggar inte är roliga att läsa. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad som gör att man skuttar av glädje när vissa favoritbloggare har gjort en inlägg, samtidigt som andra känns jobbiga redan vid rubriken. Det är inte ämnet i alla fall. Bland mina bloggbästisar finns allt utom modebloggar (eftersom Sandras inte är en modeblogg. Tycker jag i alla fall. Den är snarare lite lätt religiös. Och jag älskar den.)

Kanske är grejen att en riktigt bra blogg måste skrivas av en människa. Man (eller i alla fall jag) vill ha tankar och åsikter på riktigt. Inte rationaliserat och objektivt. Det finns det böcker och artiklar för. Utan just så där obehandlat som något är när det kommer direkt ut huvudet och man bara måste skriva om det. Nu. Så jag föredrar nog generellt bloggar som skrivs av en person som man får reda på saker om. Det är inspirerande. Och det gör personens åsikter mer trovärdiga.

Fast egentligen är det väl inte konstigare än vilken kommunikation som helst. Trovärdighet+intressant innehåll+personlighet+underhållning=bra. Budskap+information+fejkad objektivitet+göra lätta saker svåra=mindre bra.

En tes att testa: Bra tankar ska kunna uttryckas så enkelt att vem som helst kan förstå dem. Annars: tillbaka till ritbordet.

Förlåt.

Vi har alla lite mycket att göra just nu. Och det gör bloggandet lidande. Det får bli en Twittervariant:

Nina is sammanstället enorma mängder research. Enorma.

Men så fort Cilla slutar springa runt med stammande röst och stirrig blick och jag kan få lite bilder och sånt av henne ska jag skriva ett inlägg om en fin kampanj som vi har gjort.

Jag tycker att det är jättedumt att alla musikvideor är borta från Youtube. Kan någon förklara affärslogiken bakom det för mig? Musikvideor har man ju aldrig köpt, eller? Finns det en vettig tanke jag har missat, eller är skivbolagen precis så dumma som de verkar?

Som tur är finns det en hel massa människor som gör sitt bästa för att motarbeta det. Så här får ni dagens Bruce i liveversion (från Madrid) istället. Mest spelad i min iPod just nu:



Jag vet inte varför jag lyssnar så mycket på gubbrock. Jag bara gör det.

Friday, December 14, 2007

En helt vanlig reklamkampanj




Tänk att följande scenario skulle inträffa:

Ett av Europas största flygbolag bestämmer sig för att samla in pengar till en välgörenhetsorganisation (som hjälper fattiga barn). Hur ska då detta gå till? Jo, tänker flygbolaget, vi tar några av våra flygvärdinnor och klär av dom och oljar in dom och häller skum och skit på dom. Och så gör vi en kalender av det hela som vi säljer för fem pund.

Jag skulle tycka att det var mycket underligt. Men så som många underliga saker, så inträffar denna underliga sak just nu. År 2007. I Europa. Kolla in Ryanairs smakfulla kalender för 2008 här.

Fast det underligaste av allt är kanske inte att typ 20-åriga tjejer som jobbar under skitförhållanden i sunkiga flygplan väljer att vika ut sig, eller att några hjärnsläppta chefer väljer att exploatera sin personal på det här sättet. Allra konstigtast är Ryansairs nordeuropachef, Wilhelm Hamilton, när han försvarar kampanjen i Dagens Media. Syftet med kampanjen är nämligen enligt honom att Ryanair kämpar för kvinnors rätt att klä av sig.

Det här känns lite som ännu ett ämne för projektet 1000 problem du inte visste att du hade. Herregud, är kvinnors rätt att klä av sig hotad?! Gör något, fort! Porrbranschen verkar inte klara av det, in med det tunga artilleriet. Det är så skönt att något stort företag äntligen tar sitt ansvar. Jag skulle nog säga att det här problemet är bra mycket viktigare än typ klimathot, mobbning, kvinnomisshandel och annat skit som företag väljer att satsa pengar på. Faktiskt.

Gud vad jag hade föredragit om han hade sagt något i stil med "Vi på Ryanair har en oanad resurs i våra superunga och underbetalda flyvärdinnor. Det vill vi utnyttja för att tjäna ännu mer pengar. Mera. Mera! MERA!"

Ärlighet varar längst.

Thursday, December 13, 2007

Ond men lycklig

Ok, dags att krypa till korset: Jag en delvis ond och sönderkommersialiserad människa. Jag sitter nämligen och fånler åt det här:







Men det är inte bara jag. Gör en sökning på Coca Cola christmas ad på Youtube så får ni se.

Wednesday, December 12, 2007

Sluta larva er.

Det här ska bli ett av de sista inläggen om Svenskt Näringslivs julkampanj. Tror jag. I Dagens Media uttalar i alla fall Tove Lifvendahl sig om kampanjen.

Det finns några enkla saker man kan säga när man gör något tokigt och vill slippa ta sakdiskussionen. Till exempel:

- Det var inte jag, det var lillebror.
- Du tror bara att jag gjorde fel för att du inte fattar vad jag egentligen menade.
- Du gillar inte mig som person, det är därför du är arg.
- Du är dum.

Eller som i Toves fall:
- Vi visste att du skulle bli arg, och det var meningen.

Grejen är bara att kampanjen inte alls har startat en diskussion om de sakfrågor Svenskt Näringsliv vill lyfta. Reaktionen är för det första inte diskussionsartad. Den är förbannad och/eller raljerande. Och den rör inte alls arbetsrätt eller rättvis handel eller fritt företagande, utan en koloss till organisation som uttrycker sig som om alla andra vore puckon.

Sen är det dags kan jag tycka (och nu blir jag lite politiskt/ekonomisk, hoppa över om ni vill slippa det) att en gång för alla inse att nationalekonomi har ett problem med externa effekter. Det har man alltid vetat, men det har gått att halvstrunta i tills nu. Man kan inte väga miljöfrågan mot ökad välfärd i någon sorts kohandel. Nicholas Stern, fd chef för världsbanken, har som bekant kallat klimatfrågan för historiens största marknadsmisslyckande. Att då hålla på och vifta med typ sekelgamla teorier om hur marknader borde fungera blir lite larvigt.

Happy Happy

Idag tänker jag strunta i att jag inte gillar Indikat och är mycket skeptisk till hur reklamtävlingar fungerar. För idag kom Indikats byråranking för 2007. Och det gick jättebra för oss. Vi är 5:a på totalen och klättrar från plats 10 till 5 på kreativitet. Tjoho. Skryt skryt.

(Man kan läsa om det i DI idag. Men inte på nätet. Och inte hos varken Resumé eller Dagens media. Eller Indikats hemsida. Sa de Byråranking 2007?)

Missledning.

När jag startade den här bloggen var det inte menat som en motsats till den här. Men det blev det visst i alla fall. Fast jag vet inte om tre triljoner postade reklamfilmer ger skäl för namnet på Simons blogg. Det krävs nog i alla fall ett par inlägg om varumärkesmodeller, namedroppande av hypade webbtjänster och en skopa internt ryggdunkande om man ska få kalla sig planningblogg.

Tuesday, December 11, 2007

Inget ont som inte för något gott med sig och andra klyschor.

Om något bra har kommit ur Svenskt Näringslivs katastrofkampanj så är det att alla i hela kommunikationsbranschen plötsligt verkar vilja prata om samma sak. Jag tror aldrig att vi har varit så överens förut, tvärs över byråer, dicipliner och politisk övertygelse. Det är ju en trevlig julklapp.

Här kan man förresten läsa Tove Lifvendahls förklaring till kampanjen. ??

Monday, December 10, 2007

Att få fiendena arga och vännerna att skämmas.

Det händer att man slår upp sidan 3 i tidningen på morgonen och känner hur frukosten man just började tugga i sig håller på att vända upp. I morse var en sån dag. Jag blev konfronterad med Svenskt Näringslivs julkampanj över en ostmacka. Jag kanske aldrig mer blir mig lik.

Kampanjen består av tre annonser. Värm upp mer den här. Känn irritationen stiga i kroppen. Fortsätt med den här. Fundera över om Svenskt Näringsliv är en av världens mest osympatiska organisationer, kanske i nivå med herrklubben Sällskapet. Läs den här och få det bekräftat.

För det första; varför talar de till mig som om jag vore en treåring med ADHD? För det andra; är det möjligt att en organisation som vill företagares bästa på allvar kan gå ut och kampanja på att man är en ond människa om man handlar för lite?

Med rätt tonalitet hade man kanske kunnat ge alla pretentiösa "vi ska inte överkonsumera, du får en meningslös potatisskalare i julklapp"-människor en känga. Som det låter nu blir det bara bedrövligt. För att inte tala om tajmingen. Ingen orkar vara politisk i december. Paja inte mitt lussebulleglufsande genom att få mig att känna mig som en idiot för att jag är för fritt företagande. För det är kanske det värsta av allt. Jag håller ju oftast med Svenskt Näringsliv i grund och botten. Fast nu kommer jag aldrig kunna säga det igen utan att framstå som ett riktigt kapitalistsvin. Tack för den. Vem är skyldig till det här?

Friday, December 7, 2007

Veckans sista.



Angående mitt inlägg om reklamfilmsdramaturgi här nere: Igår såg jag Paraplyerna i Cherbourg. Den är fantastisk. Och det spelar ingen roll hur det går, för det räcker med de fina tapeterna och klänningarna och underliga sångerna. Så borde reklamfilm vara.



Och idag är det fredag igen. Jag måste köpa julklappar. Genomtänkta, personliga och klimatneutrala julklappar. Wish me luck. Och trevlig helg!

Sniff

Häromdagen åkte jag rulltrappa. Plötsligt var jag helt säker på att en person som jag tycker väldigt mycket om stod precis bakom mig. När jag vände mig om var det en man i 40-årsåldern med oljerock. Det gick liksom inte alls ihop, för hela processen med hjärtklappning och leende var redan igång. Så det blev jättekonstigt.

Men det fick mig i alla fall att fundera över varför inte fler varumärken jobbar med doft. Det finns till och med massor av grejer man kan äta som inte luktar något speciellt. Jag har för mig att jag har läst någonstans att doftminnet är vår starkaste typ av minne, som håller längst och ger snabbast associationer. Tänk då hur effektiv och snabb kommunikation man skulle kunna göra. Världens snabbaste eurosize. Kanske ett nytt tävlingsmoment för Cannes nästa år.

De här varumärkena kan jag komma på som har en doft:

Butiken Colette i Paris
Alvedon
IKEA (vid kassorna i alla fall)
Sibyllans te- och kaffehandel
Yamaha båtmotorer (men den associationen är nog ganska specifik för mig)
Vim, ajax och sånt

Det är ju väldigt torftigt. Att inte ens Apple luktar någonting. Och butiker och restauranger har faktiskt ingen rimlig ursäkt för att inte göra det. Projekt på gång.

ps. Om ni har vägarna förbi götgatsbacken tycker jag att ni ska titta in på Indigo och beundra deras julpynt. Det är jättefint.

Åh.

Här vill man ju jobba. Såklart. Och videon:



(tipstack Researcher)

Thursday, December 6, 2007

Fokuskrupp

Jag blev just ombedd att skriva ett argt inlägg om Dell och WPPs nya byråprojekt. Jag får dock inte de rätta uppeldade känslorna kring det. Så istället tänkte jag skriva om något annat: Reklamtest. Jag var nämligen med om mitt första förra veckan. Herrejistanes vad konstigt det var.

Det är i sig ingen nyhet att tester i fokusgrupper är idiotiska. Malcolm Gladwell gillar det inte. Den här är också redan en klassiker:



Det nya är att jag själv nu har sett det live. Och två frågor poppar upp:

1. Varför har man en marknads/kommunikationsavdelning, om de inte är mer kompetenta att avgöra vad "folk" kommer gilla än 5 IT-konsulter som sitter runt ett fult soffbord?

2. Vilka är de där underliga människorna som jobbar på undersökningsföretagen? Om man gillar undersökningar hatar man ju när de görs på fel sätt. Hur kan de då sitta och moderera idiotfrågor som de själva märker ger jättedumma svar?

Det undrar jag i mitt stilla sinne. Fokusgrupper användes med fördel i explorativt/induktivt syfte för att lära sig mer om öppna frågeställningar. Som deduktion är de kanske inte omöjliga, men bra mycket svårare. Men jag är på allvar fundersam över om de flesta marknadsfolk ens vet skillnaden.

Uppvaknande

Jag brukar ofta notera vad det första jag tänker på när jag vaknar är. Det sätter liksom tonen för resten av dagen. Men imorse var det inte mörkret, tröttheten eller jobbet som dök upp. Det var inte gårdagens APG workshop eller Persepolis (som förresten var jättefin, se den!) som jag såg igår eller det jag hade drömt om på natten. Det var orden Bella Ciao. Som i den här låten.



Är inte det en jättekonstig sak att tänka på när man vaknar? Hur som helst har jag haft den i huvudet hela förmiddagen. Och allt är Davids fel.

Wednesday, December 5, 2007

Get rid of the tax



Avanza har en kampanj ute nu med ett ganska högt uppmärksamhetsvärde: Get rid of the tax. Budskap som "Is your tax too big?" och "Too much taxes?" illustreras med överdimensionerade taxar.

Det är jätteknäppt. Och ganska dumt. Men man kan inte låta bli att le. Och att korrigera deras svengelska. Och varsågod, en bearbetning. Mer än vad de flesta kampanjer kan skryta med.

Tuesday, December 4, 2007

Två enkla tankar om reklamfilm

Idag har jag av olika anledningar tänkt mycket på olika typer av reklamkoncept. Som planner har man ju alltid en massa flummiga visionära tankar om hur kommunikation är och borde vara. Personligen har jag alltid haft lite svårt för klassisk reklamfilmsdramaturgi (om man nu kan kalla det för ett koncept. Område, kanske). Ni vet, där något ganska underligt händer och så kommer loggan upp på slutet och så ska man säga aha! och känna sig lite överraskad. Som den här till exempel:



Efter lite funderande tror jag att jag vet varför.

Enkel insikt 1: Det funkar bara en gång. De flesta reklamfilmer ser man mer än en gång. Då blir de skittråkiga.

Enkel insikt 2: Den där aha!-upplevelsen är sällan tillräckligt stark för att vara värd min kognitiva kapacitet.

Alltså gör den typen av dramaturgi att man först känner sig lite håglös, och sen uttråkad. Reklamfilm funkar inte som en långfilm eller en spännande bok. Den är mer som en dikt, en målning eller kanske en sån där coffee-table-book folk brukar ha. Det är inte upplösningen som är det intressanta, det är vägen dit. Den måste vara så rolig/vacker/intressant/äcklig att man uppskattar den hela tiden, och kan se den många gånger om. Som den här:



(För att inte trampa någon på tårna är filmerna gjorda av samma människor. Ungefär i alla fall)


Nu ska jag släppa koncepten ett tag och gå till gymmet. Sen ska jag äta middag på Inferno. Det blir nog trevligt.

Monday, December 3, 2007

Okejinlägg?

Nu har jag funderat så länge att jag nog måste tycka till om Operation Kvinnofrids satsning okejsex.nu. Jag har haft jättesvårt att bestämma mig för vad jag tycker.

Angeläget ämne, absolut. Och smart drag att göra en riktigt informationstung sajt istället för att förlita sig på bortskänkt mediautrymme för att berätta något. Bra att lyfta fram kända personer och låta dem ta ställning. Och PR-arbetet förtjänar en guldstjärna (första artiklarna kom redan innan sajten låg uppe, till min och andra nyfiknas besvikelse).

Men vad i hela friden är det för konstig människosyn som lyfts fram? Ärligt talat skulle sajten passa rätt bra på min brors livslånga projektlista 1000 problem du inte visste att du hade. Det är väl inte svårt att fatta om nån vill ha sex eller inte? Jag tycker att det resonemanget förringar problemet med sexuellt våld och stärker positionen för de puckon till gärningsmän som hela tiden hävdar att de inte fattade att den andra inte ville.

Ett annat problem är den något medeltida könsuppdelningen. Jag får en skarp känsla av att effekten på unga tjejer blir lik den som artiklar om dödsjuka anorektiker har på folk med ätstörningar. Det blir omvänt. När man säger en miljon gånger att det är okej att säga nej (vilket är en självklarhet), bankar man egentligen bara in någon sorts tvivel på att det skulle vara så. För annars skulle man väl inte behöva säga den självklarheten som om det vore värsta stora grejen?

Jag vet att det nästan bara är killar som våldtar. Men att göra en hel kampanj som utgår ifrån att tjejer inte vill ha sex men har världens problem med att säga nej, stärker väl knappast någons självförtroende. Kan jag tycka.

Sunday, December 2, 2007

Planningkris 1

Reklam är ett konstigt jobb. Man ska vara sanslöst kommersiell och samtidigt nyskapande och unik. Ingen ger sig in i jobbet för pengarnas skull (med samma utbildning och kompetens tjänar man ju mer pengar typ var som helst annars), men man jobbar med kunder som kvartalsrapporterar. Man har stora visioner kring något så ointressant som annonser.

Det gör att flesta reklamare jag känner då och då hamnar i små eller stora identitetskriser. Nu har turen kommit till mig.

Jag satt och tittade på EM-lottningen idag och av någon anledning handlade väldigt mycket av reklamen i pausen om miljöbilar. Samtliga filmer avslutades med att man hurtigt förklarade att man får en miljöbilspremie om man köper en miljöbil.

Här kommer identitetskrisen: Jag hatar när de säger så! Jag VET att människor funkar på det sättet. Jag vet att anledningen till att folk släcker lampor är elräkningen, inte miljön. Och att miljöbilspremien säkert tippar över många köpbeslut. Men jag VILL inte att det ska vara så. Det känns så förbannat egocentriskt och futtigt. Dina barn kanske aldrig får se snö, dina gamla föräldrar kanske kommer dö av nästa värmebölja och några städer försvinner i Bangladesh. Men vad är det som drivkraft i köpbeslutet jämfört med 6000 spänn i skattereduktion? Jag blir så himla arg. Mänskligheten är verkligen dum i huvudet som låter ego gå före artens överlevnad.

Det hela ställs på sin spets om jag skulle skriva en brief för någon sån här produkt. Jag är ansvarig för reklamens effektivitet. Då kan man ju inte bortse från hur folk är. Även om man inte vill att de ska vara så. Eller?

Jag har sån söndagsångest idag att det är helt otroligt.

Vad har hänt med Facebookfeeden?

Har den inte blivit konstig på senaste tiden? Liksom tråkigare? Just nu fick jag tex veta att 14 av mina vänner har fått ett meddelande. Kul. Och mina blockar har slutat funka. Och så läste jag i DN att de ska ta bort ordet is från statusen.

Det går utför, sanna mina ord.