Tuesday, December 22, 2009

God Jul!

Nu avrundar vi den här bloggen för i år.

Friday, December 18, 2009

Listor.

Nu är ett decennium snart slut och det är obligatoriskt att sammanfatta det i listform. Jag har två anledningar till att låta bli.

1. Jag är lat
2. Min reklamkunskap före 2006 är relativt begränsad.

Istället föreslår jag att du tar en titt på listorna som Goviral och AdWeek har knåpat ihop. Många gamla bekantskaper, och en hel del man behöver bli påmind om.

Förresten, en liten lista blir det i alla fall. Här är 13 låtar som har hörts mycket de senaste tio åren. Det skulle ha varit 10, men år 2003, 2007 och 2009 var tvungna att få två var. 2003, för att just de två låtarna kanske är de bästa på hela listan. 2007, eftersom det var då jag började på Garbergs och träffade Kalle och en massa andra viktiga saker man gärna vill påminnas om. 2009, för att jag saknar distans och inte har en aning om vilka låtar som är bäst i år.

Hursomhelst, listan innehåller:

2000 - Ramlar, Håkan Hellström
2001 - New York City Cops, The Strokes
2002 - Anyone Else But You, Moldy Peaches
2003 - Such Great Heights, Postal Service
2003 - I Touch Myself, Scala & Kolacny Brothers
2004 - I'd Rather Dance With You, Kings of Convenience
2005 - Tell No One About Tonight, Le Sport
2006 - Green Light, Marit Bergman
2007 - No One's Gonna Love You, Band of Horses
2007 - Vi kommer att dö samtidigt, Säkert!
2008 - Jungle Drum, Emiliana Torrini
2009 - Relator, Peter Yorn & Scarlet Johansson
2009 - Dreams-Come-True-Girl, Cass McCombs & Karen Black

Trevlig fredag!


Skulle jag sammanfatta 00-talet i en bild skulle det vara den här.

Thursday, December 17, 2009

Vilken idiot som helst kan väcka uppmärksamhet. Det svåra är att väcka sympati. För det krävs det talang.

When I want a high recall score, all I have to do is show a gorilla in a jock strap.

Så sa Leon Nordin respektive David Ogilvy på sin tid. Populära citat, båda två. Det märks inte minst på kommentarerna kring Studio Total häromdagen.

Det är mycket möjligt att herrarna Nordin och Ogilvy hade rätt en gång i tiden. Däremot skulle jag inte vilja säga att de har det nu. Vilken idiot som helst kan inte väcka uppmärksamhet.

Om Ogilvy skulle ta en gorilla och sätta på den en jock strap idag är jag inte säker på att någon skulle märka det över huvud taget. Den stackars gorillan skulle nämligen tävla mot det här.




Det här.


Och det här.


Och miljoner andra saker som är ännu knäppare, roligare och viktigare.

Uppmärksamhet är något man måste förtjäna, och får man genomslag förtjänar man en eloge. Jag är inte säker på hur man gör för att synas. Men jag är övertygad om att det kräver både list, fingertoppskänsla och hårt arbete. Och en sjutusan massa tur.

Tuesday, December 15, 2009

Musikhjälpen

Just nu är det full fart på SVT och SR. Artister, programledare, idrottare och allsköns galenpannor jobbar med Musikhjälpen för att samla in pengar till kampen mot malaria. Det är lite som ett välgörenhetsrave. På ett bra sätt. I en värld av pråliga galor med fjolårets schlagerartister är det skönt med något annat.

Vill man göra det svårt för sig åker man till Göteborg och fäktas i medeltidskläder. Vill man göra det lätt för sig önskar man en låt för 50 kronor. Jag gör det senare och önskar Okända Djur med Olle Adolphson. Den känns passande, på något sätt. Önska och skänk här.

Safari

Igår var jag på Berghs igen för att avsluta terminen med gänget på Idé och Konceptutveckling. Vi gjorde något väldigt lärorikt.

Alla tar med sig en reklamenhet som de verkligen gillar. Man skriver Stockholms tunnelbanestationer på lappar. Man drar en lapp. Man åker dit med reklamenheten och pratar med folk. Man dokumenterar. Man återförenas i ett tillstånd av chock och förvirring.

Jag vet inte hur ofta man måste upprepa det här för att det ska gå in i ens huvud. Men så här är det:

Regel 1. Ingen bryr sig om reklam.

Regel 2. Ingen tänker på reklam.

Regel 3. Ingen förstår reklam.

Regel 4. Ibland slås de tre ovanstående reglerna ut. Och ingen vet varför.

Bland elevernas reklamval fanns Pianotrappan, Delicato-annonser, Comviqs Brevduve-filmer, klassiska VW-annonser, dagens fyrsidiga annons för Hyresgästföreningen. Stora, kända, breda, tydliga, bra kampanjer. Ofta underhållande, emotionella, interaktiva. Tumregeln efter två timmar och kanske 50 intervjuer: Ingen hade sett någonting. Och hade de sett det, hade de inte förstått det. Och hade de gjort det, kunde de inte bry sig mindre.

Undantaget som stod ut var Friends gamla film. Då visste nästan alla helt plötsligt vad det handlade om. De gillade det. De gillade Friends. Varför? Ingen aning.



Nu var det här ingen vetenskaplig undersökning. Men väldigt nyttigt ändå. För vårt jobb handlar om att regel 4 ska gälla lite oftare. Jag närmar mig uppgiften med en stor dos ödmjukhet.

Monday, December 14, 2009

Ett beställningsjobb

Frebro gav mig en liten twitterutmaning och frågade rakt ut vad jag tycker om Studio Totals olika jobb. Ni vet, Black Ascot, Arvikaorgasmen och det där. Lite jobbigt för mig. För en gångs skull vet jag nämligen inte riktigt vad jag tycker.

Det är imponerande att jobben får genomslag. Det ska gudarna veta att det inte är enkelt. Dessutom gillar jag att byrån jobbar med att berätta historier. De låter saker få vara lite oklara, snirkliga och overkliga. Förr i tiden gjorde man det i långa textannonser. Nu gör man det i bloggform eller på Youtube. Sak samma.

Samtidigt vet jag inte om det verkligen är bra kommunikation. Bra, som i betydelsen fungerande. Alltså: Skapar man bara uppmärksamhet, eller säljer man grejer också? Det vore intressant att veta hur exempelvis Black Ascot påverkade avsändaren (Malmö Opera, eller?) på kort och lång sikt.

Jag helt och hållet med Studio Total om att kommunikation inte behöver bygga på verkligheten. Ibland är det helt rätt att gräva där man står när man gör reklam. Men ibland är det bättre att bara kasta sig rakt ut. Däremot tror jag inte att lur-momentet är särskilt viktigt. Människor gillat fiktion i många sammanhang. De kan säkert gilla det som reklam också. En bra historia är en bra historia, även om den inte är på riktigt.

Sammanfattningsvis: Jag tycker att Studio Total tillför något intressant till en förhållandevis slätstruken reklambransch. Och ju mer de kan visa att det faktiskt är reklam de håller på med, och inte fri konst, desto intressantare blir det.

Andra åsikter?

Wednesday, December 9, 2009

Besviken

Isabelle Ståhl skriver en artikel i Expressen. Den handlar om hemmafruideal som ett feministiskt problem. Det håller jag med om. Till punkt och pricka.

Men frågan är varför Isabelle känner sig manad att ta upp en av de kanske viktigaste feministiska förebilderna för unga tjejer just nu, min kollega och vän Sandra Beijer, som exempel? När Isabelle beskriver Niotillfem som en blogg som handlar om att "laga perfekt glaserade muffins ur mormors kokbok och sy lapptäcken och väggbonader, snarare än att gå ut och festa och förverkliga sig själva" är det ju så väldigt fel. Så fel att jag undrar om hon någonsin har läst bloggen.

Sandra är jättetydlig med att hon jobbar, festar, reser, lyssnar på musik, lagar mat, umgås med familj och vänner precis i den ordning hon själv vill, och uppmanar andra att göra det samma. Hon svarar på frågor om feminism. Hon tar ton mot skittidningar som Cosmo Girl. Hon lägger timmar varje dag på att hjälpa unga tjejer med sina problem. Och tro mig, de handlar inte om glaserade muffins.

Jag som känner Sandra privat vet att det inte är något bloggunikt fenomen. Hon tar plats. Hon hörs. Hon är en respekterad yrkesperson. Hon är förbannat kul att vara med.

Men (och det är här jag tyvärr tror att Isabelles och andra kritikers problem ligger): Hon gör det i 50-talsinspirerade kläder.

Jag trodde att feminism handlade om att se personer, inte yta. Tydligen håller inte alla med om det. Så sorgligt.

Tuesday, December 8, 2009

Somebody was very busy this weekend.

This is a translated and slightly improved version of my previous post. Enjoy!

Noko jeans. The whole world is talking about it. The founders have been busy for years, a rather large crowd of fans have been around for a while, and now it’s really famous. Because PUB (a department store in Stockholm) decided not to sell it.

Noko themselves are alright with PUBs decision (at least that’s what they’re saying in their blog). I’m really not. Noko is hardly a commercial project. It’s rather an experiment of organisation. The point is highlighting problems and conditions. Now PUB won’t sell the jeans, due to the debate spurred by the clarification of workers conditions in the process. Oh, the irony.

Something tells me that you find a lot more to worry about when looking into the 50 dollar pants of Cheap Monday, than in Noko's expensive and completely open process. But because of that openness, which we so often ask for, Noko are punished. Hello The Process.

It strikes me that this is so typical for western economies. We love openness until it reveals an inconvenient truth. Be it huge steaks, SUVs or cheap jeans, we know it doesn't seem right, but we really don’t want to know. And when we are forced to, we'd rather boycott until the debate cools off, than actually deal with the problem.

PUB says their actions are part of a bigger project to analyze workers’ conditions for all the brands they carry. Excellent. But none of the other brands have been removed from the store. And I'm sorry to say that it will be easy to forget that detail once the Noko storm is over.

I understand that people are upset about workers’ conditions in North Korea. So am I. What I don’t get is what PUB were thinking when they first decide to carry Noko, then shut it down due to politics. Because Noko IS politics. It’s not your average hipster brand. And that’s where PUB gets it all wrong. If you want a part of the hip crowd's wallets (and PUB does, so desperately) you need to take a stand. But PUB doesn’t have the guts. And that’s why they come off as insecure, rather than interesting. No matter how many cool brands they carry.

So go Noko. You just wrote another chapter in denim history. Through a marvellous story, that just got even better.

HELLO IT'S Noko Jeans! from Noko Jeans on Vimeo.

Monday, December 7, 2009

Någon har haft fullt upp i helgen.

Noko Jeans. Hela världen pratar om det. Grundarna har varit sysselsatta i flera år, en hyfsat stor skara intresserade har hängt med den senaste tiden, och nu är det riktigt känt. Eftersom PUB bestämmer sig för att inte sälja jeansen.

Noko
själva tycker att PUB gör rätt (i alla fall säger de det i sin blogg). Jag är tveksam. Noko är knappast ett kommersiellt projekt. Det är en organisatoriskt experiment, snarare. Vitsen är att belysa problem och villkor. Och så får inte jeansen säljas för att villkoren är för dåliga? Något säger mig att man hittar betydligt mer att bli upprörda över om man granskar Cheap Mondays 400-kronorsbrallor, än Nokos dyra och totalt transparenta process. Men bara för att Noko är öppna med problemen blir de straffade. Hej Processen.

PUB menar att det här är en del av ett större arbete för att reda ut villkoren kring produktionen av allt de säljer. Det vore ju toppen. Men jag tror tyvärr att det kommer vara lätt att glömma den lilla detaljen när stormen kring Noko är över.

Jag förstår att man upprörs över hur illa arbetare har det i Nordkorea. Det gör jag själv också. Det jag inte fattar är varför PUB ger sig på att sälja grejerna, och sen bestämmer sig för att inte göra det eftersom det är politiskt. Dels är ju politik hela grejen med Noko. Dels är det direkt kontraproduktivt om man vill bli ett trendigt ställe, som PUB så gärna vill. Man måste ta ställning. Men det vågar inte PUB. Och då blir det tyvärr mer ängsligt än tufft. Hur många hippa märken man än tar in.

Så heja Noko. Ni kommer att gå till jeanshistorien. Med en fantastisk historia, som just blev ännu bättre. (titanägg?)

HELLO IT'S Noko Jeans! from Noko Jeans on Vimeo.

Friday, December 4, 2009

Lys upp!



Det är rätt mörkt nu. Exakt nu. Ändra på det genom att gå in på Fortums nya sajt och föreslå en plats som borde få lite mer ljus. Om din plats får mest röster blir den upplyst. På riktigt, såklart.

Det har inte hänt nåt sen förra året.



Folk googlar fortfarande google. (via Dagens Media)

Thursday, December 3, 2009

Ny Youtubeklassiker



Smacka på en logga, vilken som helst, och jag lovar att det funkar. Tack Sebbe.

Nu är jag hemma igen.

Fem dagar har gått utan att jag har tänkt på jobb. De fem bästa dagarna på mycket länge. Istället har jag åkt flygplan, långa (höga?)hissar och gula taxibilar. Druckit margaritas, bellinis och Vitamin Water. Gått i solen (utan halsduk!) och bläddrat bland böcker och färgsorterade tröjor i överdrivet konceptuella butiker.

Ibland åker man bort och inser att det är riktigt kul att komma hem igen. Ibland är det precis tvärtom. Nu är det tvärtom. Jag känner mig väldigt oinspirerad. Inte så att jag vill ta livet av mig. Jag vill bara inte jobba.

Vi hörs när dimman har lättat.

Wednesday, November 25, 2009

Phu.



Diskussionen fortsätter. Jag är jätteglad för alla kommentarer, medhåll eller mothåll. Och alla uppmuntrande ord, naturligtvis. Det känns toppen att den här bloggen fortfarande i första hand är en plats för folk som faktiskt vill diskutera kommunikation och sånt som har med det att göra.

(Sen kan jag inte nog förtydliga: Jag har verkligen ingenting personligt emot Ulf Strömqvist eller hans byrå. Jag är övertygad om att de gör ett utmärkt jobb med det de åtar sig. Styrelsen har säkert goda, om än tystlåtna, skäl för sitt val. Och självklart ska alla människor få en chans. Ni som brukar vara här regelbundet vet att jag ofta har fel och ändrar åsikt därefter. Men min spontana känsla står fortfarande fast: Komm behöver en visionär och karismatisk ordförande som är respekterad i branschen. I alla fall om förbundet ska fylla den opinionsbildande funktion som det skapades för.)

Det här blir mitt sista inlägg på en vecka ungefär. Semester väntar. Jag tänker hålla tyst och reflektera över min galenskaper. Vi hörs om några dagar!

Här kan ni förresten titta på avrundningen på höstens galenskap Supporterlaget. Två små filmer om två fantastiska personer som förtjänar all uppmärksamhet de kan få.

Tuesday, November 24, 2009

Historien om det fula salladsbladet

Häromdagen läste vi ett gammalt nummer av Filter på jobbet. Där stod det om en produkt som lanserades i Sverige 1994. Den hette raketsallad. Raketsalladen var pepprig och bitter och stacks i munnen. Lanseringen var en katastrof.

Om jag hade fått raketsalladen på mitt bord hade jag sagt till företaget som försökte lansera den att de skulle lägga ner. Lyssna på era kunder, skulle jag säga. Försök inte pracka på dem något de inte vill ha. Tänk nytt istället. Prova en annan sallad som folk gillar mer.

Problemet är att jag då hade gett min kund ett bedrövligt dåligt råd. För genom enkel semantik är raketsalladen idag en stapelvara hos alla svenskar med matmässig självaktning. Vi kallar den visserligen för ruccola. Men produkten är precis samma.

För några veckor sedan tipsade jag ju om Rory Sutherlands TED-talk om perception. Det är precis samma sak. Man KAN faktiskt få människor att ändra uppfattning utan att ändra produkter och tjänster. Inte genom att ljuga, tvinga och luras, men genom att sätta ett nytt ljus på dem. Ibland är det så enkelt som att byta namn.

I allt tjat om "på riktigt" är det lätt att glömma att "på riktigt" faktiskt skapas i folks huvuden. Och det är där vi måste vara.

Vad tusan gör vi nu?

Vi har alltså fått en ny ordförande i Komm. En enig styrelse har tydligen kommit fram till beslutet, så jag hoppas att Ulf Strömqvist inte tar det personligen när jag säger: Vad fan tänkte ni på?

Reklam/kommunikationsbranschen är mitt i brinnande lågkonjunktur. På varje byrå med självaktning jobbar folk som illrar för att hitta sig själva i allt det nya. Alla jag har druckit en kopp kaffe med det senaste året har haft samma tankar och diskuterat samma saker. Byråerna måste förändras. Vi måste professionaliseras. Kommunikationen måste upp på agendan i näringslivet, och det är vi själva som måste släpa den dit. Det händer enormt mycket omkring oss och vi måste ta i från tårna om vi ska ha en chans att hänga med.

Vi har ett Komm-förbund i kaos. Folk har sagt upp sig, Guldägget saknar sponsorer och VD är i blåsväder.

In träder en ordförande som aldrig har synts till i debatten. Vars byrå inte är en inspiration för någon. Som är urtypen för vad reklambranschen har varit, men inte kan fortsätta vara. För då går vi under. Faktumet att pressmeddelandet ekar tomt av alla typer av visioner gör mig inte direkt lugnare.

Den här dagen blev plötsligt ännu mer november.

Monday, November 23, 2009

Tack och ja tack.

På kontoret och här på bloggen debatteras det vilt. Jag är uppenbarligen den enda i hela världen som inte gillar Radiotjänsts "Du är hjälten"-grej. Jag försöker ändra mig, på riktigt. Jag försöker se det ni ser. Jag gör det fortfarande inte. Vi får helt enkelt vara överens om att inte vara överens.

Däremot blir jag lycklig av live-körernaNK, Sergels Torg och i Gallerian.





Man kan diskutera i evigheter om flashmob är rätt benämning på aktiviteten. Man kan också tycka att T-mobile har gjort det här i typ ett år nu. Men för min del spelar det ingen roll. Det här gör mig glad. Det är rätt i tonaliteten. Det är toppen. Men är det arrangerat eller blir människorna överraskade på riktigt?

Om Radiotjänst var min kund skulle jag jobba järnet med att tänka ut hur man ska göra det möjligt för människor att tacka varandra. Jag skulle vilja göra det möjligt för vem som helst att arrangera ett tack för sin kompis. För dels skulle det bli en anledning att diskutera TV-avgiften. Och dels så slutar alla diskussioner om den här kampanjen med att någon säger: Jag vill att de ska sjunga för mig på bussen.

Thursday, November 19, 2009

Dagens Anders

"Om vi ska såga av den gren vi sitter på, får vi såga långsamt."
- Anders Halvarsson

Det är såna här små guldkorn som gör att vissa kunder helt enkelt är lite roligare att jobba med.

Funderingar.


Sånt här finns bara på internet. Människor som bakar muffins i form av hamburgare och plåtar dem på en Coca-Colahandduk. I verkligheten har i alla fall inte jag någonsin träffat dem.

Innan jag började jobba med reklam trodde jag att copywriters mest hittade på reklam och skrev reklamgrejer. Typ filmmanus, annonser, webbtexter och sånt. Nu vet jag bättre. En copywriter lägger 45% av sin tid på att skriva manifest. Du vet såna där texter som berättar vad det här företaget egentligen sysslar med och varför de egentligen gör reklam. Sida efter sida. Företag efter företag.

I övrigt läggs 20% av tiden på att skriva pressmeddelanden och resterande 35% på att vänta på att saker ska komma ut ur skrivaren.

Nu vet du.

Tuesday, November 17, 2009

Jag gillar något!

Jag är överlycklig. Jag trodde att jag hade trillat ner i diss-träsket för gott. För ärligt talat tror jag inte att jag har skrivit ett positivt inlägg på flera veckor. Sorgligt. Men här kommer det: Rädda julen.nu, en kampanj för Alladin.

Jag hörde den omnämnas på P4 igår (dock utan varumärkesnamn, för det får de inte säga, men det var ju svårt att inte fatta vad de menade. Får man jobba med såna varumärken är det ju bara att tacka och bocka). Det går helt enkelt ut på att man går in på sajten, röstar på den bit man gillar mest, och den som får minst röster åker ut och ersätts av en nykomling. Angeläget, interaktivt (på riktigt), positionsförstärkande, skapar spänning i ett lite trött varumärke. Inte så hög produktionskvalitet kanske, men det gör liksom inget. Får jag gissa att det här gör ett bra mycket bättre jobb för Alladin än de senaste årens sega filmer?



Däremot hade jag hellre velat rösta bort en än rösta på min favvo. Det är nämligen rätt många bitar som är helt okej, men några som man verkligen hatar. Det känns viktigare att bli av med dem, än att just min favorit (trillingnöt) får vara kvar. Nåja, passa på att rösta!

Monday, November 16, 2009

Tack, men nej tack.

Jag älskar Radiotjänst. Du älskar Radiotjänst. Alla älskar Radiotjänst. Några Guldägg och 100-wattare senare råder det ingen tvekan om den saken.



Att ta ett riktigt lyckat koncept vidare är jättesvårt, framför allt om det inte finns en naturlig fortsättning inbyggd i det (tänk ICA). Tyvärr märks det på nya kampanjen tackfilm.se. Där kan man ladda upp en bild på sig själv och på så vis bli med i filmen. Jag förstår grundtanken. Vi fortsätter tacka, men gör det interaktivt. Mer av samma, men ändå inte. Så här blev min film:



Problemen är flera. Tekniken är väldigt gammal, så det blir inget nyhetsvärde. Filmen är lång och mörk och väldigt reklamig (konstigt nog mil ifrån de gamla filmerna vi alla älskar). Det blir inget underhållningsvärde. Jag får inte lära mig något jag inte visste förut, så det blir inget informationsvärde. Och är det något reklam måste ha, så är det värde. Framförallt om man vill att människor själva ska vara aktiva i att skapa den.

Friday, November 13, 2009

Veckans bästa pudel.

Björn Rietz förklarar på sin blogg vad som egentligen hända på 100-wattaren. Ett jättebra inlägg (förutom hänvisningen till dansarna som "grottkvinnor". Högst oklart vad det betyder, eller har med saken att göra) som får mig att gå från förbannad till förstående. Alla gör misstag. Bara de som inte förstår när det har blivit fel kan man bli sur på.

Om bara Vattenfall kunde lära sig av det här.

Thursday, November 12, 2009

Grattis Frau Mård!


Malin, Simon, Peter och Lotta en fin dag i augusti i år.

Jag har känt Lotta Mårlind sedan hösten 2006. Första gången jag såg henne gled hon i på kontoret insvept i en lyxig jacka med pälskrage, med stora mörka solglasögon och Sosta-latte i handen. Jag blev lite rädd och lite avundsjuk.

Tre år senare är jag glad varje dag över att få jobba med en så begåvad människa. Lotta är en person som struntar i vad andra tycker. På riktigt. Som alltid står för vad hon tycker. På riktigt. Som peppar alla i sin omgivning, som gläds med andra när det går bra och spottar i nävarna när det går dåligt. Som sliter dag och natt i 12-centimetersklackar från Bottega Veneta. Som lyckas vara tvåbarnsmamma, AD-legend, modegalning, globetrotter och vän på samma gång, utan att det blir sådär präktigt perfekt.

Idag fyller Lotta år och jag vill bara säga stort grattis. Och tack för att du gör varje dag lite roligare.

Wednesday, November 11, 2009

Min nominering till 100-wattare samt Titanägg.

Det här kanske inte är kommunikation. Men det är kreativt. Och det har gett effekt. Verkligt inspirerande.

DN Debatt.

Arbetsgrupp: Ilija Batljan, Sveriges meste kreatör. Som tur är på ett riktigt jobb och inte på byrå skapandes reklam.

Du som älskar Apple och drömmer om att jobba med dem.

Inte ens deras byrå slipper marknadschefen som undrar om "vi inte borde få in lite mer julkänsla i det här?"



Tipstack till Mattias.

Jag har fått en invite till Google Wave idag.



Däremot har jag bara en person att wava med. Och jag vet inte hur man gör för att söka om folk man känner också har det. Hjälp?

Tuesday, November 10, 2009

Att säga självklarheter och låtsas som att det man säger är något nytt och/eller intressant.

Jag vet inte hur många såna här inlägg jag har läst de senaste åren. (Det handlar om internets framtid. Mikrobetalningar, den semantiska webben, sociala rekommendationer etc mm). Och det är väl bra. Men klockan ringer (jättehögt). Vi har hört det förut. Inte ungefär det här. Utan exakt det här.

Jag börjar tro att hela konsult- och föredragsvärlden är som subprimemarknaden. Man tar en idé och packar om den och packar om den igen och igen och lägger på en massa tusenlappar varje gång. Tillslut är marknaden full av snarlika artiklar och föredrag som ingen vill låtsas om. Panik, kollaps och statlig sanering är att vänta.

Tipstack till helavärlden@twitter.com

Förresten hade jag min första föreläsning som kursansvarig på Berghs idag. Det gick inte så jättebra, tror jag. Tur att jag har typ 20 lektioner kvar för att bättra mig.

Friday, November 6, 2009

Sluta tjata nu, här är det.


Utsikt från min middag igår.

Igår var det som sagt 100-wattaren. Festen har välbehövligt flyttats från Stadshuset till Frihamnen. Man fick god mat och betydligt mer vin än tidigare. Minglet kändes mer avslappnat. Vinnarna var i stora drag väldigt värdiga (undantag finns, men det är ett annat inlägg). Det blev till och med lite dans på slutet.

På scenen fick 80% medelålders män i kostym ta emot priser. Däremellan fick man titta på tjejer som strippade. Japp. I kid you not. Typ 35 sekunder in i den här filmen kan ni titta själva.

Jag vet inte vem som kom på idén att min mat skulle ackompanjeras av kvinnliga tuttar, magar och rumpor. Inte en gång, utan tre. Jag vet inte vem som tycker att det är kul att folk lite generat måste fästa blicken på vad som helst utom scenen, och försöka dra något halvtaskigt skämt för att lätta upp den besvärade stämningen. Men ganska många personer måste ändå ha godkänt katastrofen innan den inträffade.

Det är aldrig okej att använda människor så här i professionella sammanhang. De kan vara tjocka, smala, unga, gamla, Moulin Rouge-utklädda eller vad som helst. Jag vill inte se deras kroppar när jag äter. Jag vill inte förtydliga att i vår bransch är det männen som har makten, och kvinnorna som ska underhålla dem. Jag vill inte titta på bröst och skrev (som tillhör tjejer i min egen ålder) när jag ska ta emot pris för ett jobb jag och mina kollegor har slitit med i månader. Det är inte festligt. Det är ovärdigt.

Jag vill inte att det här ska ha något att göra med att tävlingen numer drivs av enbart medelålders män. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen hade blivit så här om Pia Grahn hade varit kvar på Reklamförbundet.

Uppdatering: Sveriges Annonsörers Anders Eriksson låter hälsa att varken han eller Björn Rietz har varit inblandade i själva galan och underhållningen, och har alltså inte varit med och valt stripshowen. Det gläder mig. Samtidigt kan jag tycka att man som chef och arrangör av ett sånt här event borde ha lite koll på vad anställda och eventbolag hittar på. I alla fall om det ska visas för 800 personer. Visst?

Inspirerad av


Jag vet inte om ni följer Lilla HastnackenTwitter. Gör det. Det är min kompis Petter och han är inte riktigt klok.

För ett tag sedan försökte vi ju lansera Fnitter, tjänsten där alla roliga tweets hamnar. Det gick sådär. Inspirerad av Lilla Hastnackens flöde från gårdagskvällen, har jag en ny idé: Tjänsten bitter.com

Alla som har en bitter kommentar markerar den med #bitter. Sen samlar man ihop dem till ett härligt flöde av Sveriges samlade bitterhet. Tänk. Internets viktigaste funktion samlad på ett ställe!

Vem är på?

Sagan om när det gick bra

För ganska exakt ett år sedan satt jag i ett nervöst möte med min chef Jocke. Jag tänkte be om en konstig sak. Jag ville att han skulle ge mig tre månader som copywriter. Jag hade irrat runt i Garbergs lokaler i två år, och varje dag blev det lite tydligare att jag ville vara som dom. Sandra, David, Rebecka, Stefan, Johan. Copysarna. De som fick vara smarta, roliga och hittepåiga, de fick åka på filminspelningar, de fick SKRIVA. Jag hade ingen sån utbildning, ingen erfarenhet, ingen credd. Men jag ville göra allt det där.

Och jag fick som jag ville. Några månaders pröve. Jag fick den ruttade Petter vid min sida och jag fick ett uppdrag. Och satte mig ner och skrev mitt livs första reklamfilmsmanus.


Vi ser en bil som kör i ett villaområde.

VO: Vi på NetOnNet vet att det kan vara svårt att hitta till våra Lagershopar.

Klipp till en familj med mamma och två barn i bilen. Mamman ser förvirrad ut och lutar sig fram för att se en vägskylt. Vi hör en röst som självsäkert säger ”Du inte tro jag hitta? Vänster om 50 meter”. Och därefter ”nu du köra rakt fram”. Kameran zoomar ut och vi ser en handdocka i form av en apa som sitter i passagerarsätet. Han slår på GPS:en.

VO: Därför kan du nu bli guidad till NetOnNets Lagershop direkt i din GPS. Av Alejandro Fuentes Bergström till exempel. Provlyssna och välj din guide på netonnet.se

Klipp till bilen som kör in framför NetOnNets Lagershop. Vi hör apan säga: ”Jag hitta alltid! Nu är vi framme vid NetOnNets Lagershop!”

Packshot: NetOnNet Lagershop – lite sämre lägen, mycket bättre priser


Alejandro var tyvärr upptagen av ett annat gig (som senare fick både Silverägg och Guldskrift), men idén blev godkänd.

Igår fick vi gå upp på scenen och hämta en 100-wattare för den kampanjen. Jag är fortfarande alldeles hoppig av glädje.

Thursday, November 5, 2009

Minns ditt 00-tal



En av de sämsta känslorna som finns är när man är trött på något. Den kommer så oväntat. En dag ser man något man ganska ofta ser. Och istället för att bemöta det med en axelryckning blir man irriterad. Tröttheten har slagit till. Och den är inte kul.

Kanske är det för att en decennium håller på att ta slut som det känns som att man är extra trött på saker just nu. Man orkar liksom inte en enda minut till. Av exempelvis:

Indieskägg. När folk ska recensera Local Natives är det som att de halvvägs in i artikeln inser att det faktiskt är nog nu. Vi KAN inte hylla ett till sånt här gäng. Kvoten är fylld, iPoden också, nu får ni ta och raka er.



Tokroliga amerikanska indiefilmer. Jag vet inte i vilken ordning de har kommit. I sörjan av Napoleon Dynamite, Eagle vs Shark, Expired och Juno har man glömt bort vad som var vad. Så när trailern för Away We Go dök upp på bio kände nog en enig publik att det var dags att börja ladda för Metropia istället.



Murrmysig inredning på restauranger. Allt är tyg. Så himla mysigt. (Förresten älskar jag huvudpersonens tankar i Anteckningar från en liten Fiat, att det tråkigaste som finns är fåglar. Och det enda som är tråkigare än fåglar är gardiner)

Substantiv i bestämd form singular.

Vad kommer du att kasta ut ur ditt liv i år, för att nostalgiskt plocka fram år 2018?

Telefonsamtal 4/11 2009 kl 14.54

N: Hej det är jag.

D: Har du sett det har du sett det har du sett det?

N: Att Komm har gjort en annons?

D: Ja.

N: Nej. Jag har ju varit i London. Men jag har sett ert svar på den.

D: Ja, för det finns ju på INTERNET.

Vilket sammanfattar problemet och lösningen på ett ganska tydligt sätt.

Här är svaret, förresten. Originalannonsen har jag fortfarande inte sett, utom på en pytteliten bild på Dagens Media. Jag har ju varit i London.

Monday, November 2, 2009

Jag jobbar härifrån snart.



Några dagar i London kan tunna ut bloggposterna. Vi hörs snart!

Dagens ord: Reklamslalom

Reklamslalom är den sport man som reklamarbetare ägnar sig åt när man har en bra idé och strax därefter upptäcker att någon annan redan har gjort den.

Sporten går ut på att svänga sin idé åt olika håll för att skickligt undvika att krocka med andra idéer. Den som på kortast tid tar sig igenom hela banan vinner.

Man kan förhålla sig till sporten på olika sätt. Vissa vägrar kategoriskt att delta. Finns det en slalombana, tänker de inte köra den.

Andra ser sporten som en utmaning, och manövrerar kring portarna med stor elegans.

En tredje grupp, som företrädelsevis jobbar på stora byråer, kör helt enkelt rakt igenom banan utan att svänga.

So what om någon annan redan har gjort det. Vi har större budget. MOAHAHAHAHA!

Friday, October 30, 2009

Det blir visst någon slags bloggflod idag, men så är det ibland. Det här handlar lite om det där med pengar som jag skrev tidigare. Frågan är: Varför påstår folk att gratisjobb brukar vara roligare/mer kreativa än betalda jobb?

Det finns någon slags sanning i reklambranschen som låter typ såhär:

1. Små kunder är roligare än stora kunder.

2. Välgörenhetskunder är roligare än kommersiella kunder.

3. Det är roligt att göra reklam för roliga produkter. Typ mode, smink, godis.

Jag kan inte påstå att något av de här påståendena stämmer för mig. Jag har jobbat med jätteföretag som Telenor och pytteföretag som Compricer. Med välgörare som Action Aid och superkommersiella typer som NetOnNet. Med roliga produkter som Dumle och tråkiga produkter som pappersmassa. Det enda sambandet mellan kunderna och arbetsglädjen är att det är helt oförutsägbart och 100% personberoende.

Det finns jätteföretag som är supersnabba och modiga. Det finns välgörenhetsorganisationer som är stockkonservativa och giriga. Det finns politik, latmaskar och idioter överallt. Och nytänkande, klokskap och visioner.

Jag tror att de här sanningarna bara lever vidare för att företagen som hamnar i roligt-lådan tjänar så mycket på det. De hoppar mellan byråer och får gratis service genom att lova kreativ frihet och annat trams. Men jag vill inte ha er kreativa frihet, jag vill hjälpa er att lösa era problem. Och intressanta problem finns på de mest oväntade ställen.

Till exempel här. Mina drömkunder just nu, utan inbördes ordning:

1. Åhléns
2. CityGross
3. Grönsaksbutiken Aubergine på Nytorgsgatan
4. Nynäshamns Kommun
5. Tidningen Filter

Vilka är dina?

Han är tillbaka.



Eller det har han varit ett tag, men jag har glömt att skriva om det. Tack Philip för påminnelsen.

Madame Börje har alltså börjat terrorisera reklambranschen igen. Han är allt det som kommentatorerna på Resumé misslyckas med. Och han har döpt sitt korståg efter den här bloggen.

Jag känner mig hedrad och förolämpad i en behaglig blandning.

Det man kan ta betalt för ska man aldrig göra gratis.


Mattias Åkerberg är en trevlig kille som driver Sveriges kanske mest populära reklamblogg, Please Copy Me. Av någon anledning skriver han just idag ett inlägg som jag har gått och sugit på ett tag, men inte vågat skriva. Tack för dörröppningen!

Det handlar om pengar. Det ska man helst inte prata om, framförallt inte om man är höginkomsttagare. Det handlar om att man som någon slags branschpersonlighet förväntas jobba helt sinnessjukt mycket utan att få betalt. Vi är kapitalismens sista socialistgren. Och att man lite till mans börjar känna att det är nog nu.

Jag antar att man extra lätt hamnar i fällan när man är ung och oruttad. Man vill ju så hemskt mycket. Och blir så oerhört smickrad. Föreläsning? Visst. Gästkrönika? Varför inte? Gästtwitter? Pro-bonojobb? Jury? Blogg? Ledningsgrupp? Extraknäck?

För mig rann bägaren över i somras när jag gjorde ett extrajobb på semestern. Inte för att det var kul, utan för att jag inte var tillräckligt bestämd med att jag inte ville. Jag satt mitt i juli och skrev grejer som ingen människa är intresserad av för i princip inga pengar alls. Några veckor senare fick jag reda på att personen som gjorde formdelen av jobbet fick fem gånger så mycket betalt som jag. Fem gånger. Bara för att han var bättre på att inse att ska man göra ett skitjobb, ska man ha betalt för det också. Jag är inte sur på någon utom mig själv. För att jag helt enkelt är en mespropp.

En stor anledning till problemen tror jag är att det är väldigt hemligt vad man tjänar på olika saker. Jag vet inte mina kollegors löner, eller mina föräldrars. Jag vet inte vad journalister får för en krönika eller vad frilansare fakturerar för att skriva en hemsida. Och ärligt talat har jag svårt att se att det gynnar någon annan än arbetsgivaren.

För att bidra lite till ärligheten kan jag säga att jag inte tjänar några pengar alls utom min månadslön från Garbergs (det som Mattias kallar kakjobb). Trots att jag nog lägger 50% av min tid på andra jobb. Bloggen, jurys, föreläsningar, paneldiskussioner, ta hand om förvirrade studenter. Skillnaden för mig är att det också är kakjobbet som är det överlägset roligaste. Vilket kan få mitt beteende att verka en aning irrationellt.

Det ska jag försöka ändra på nu. Lika bra att jag skriver det här, så har jag större chans att hålla fast vid det. 2009 var bonusjobbens år. 2010 blir kakjobbens. Förhoppningsvis blir varje jobb bättre om man får skäligt betalt. Och jag blir lite trevligare att ha att göra med. För som Mattias säger: Det är ju inte välgörenhet vi sysslar med. Det handlar om att vi lägger vår tid och energi gratis till förmån för vinstdrivande företag.

Alltså: För utbildning, för min familj och mina vänner, för saker jag verkligen tror på. Annars får ni dessvärre hosta upp.

Trevlig allhelgona!

Wednesday, October 28, 2009

Det faktiskt het sjukt.

Reklamtvåorna på Berghs (som invaderar diverse byråer på sin praktik nästa vecka), även kända som Klassen, är med och tävlar i Melodifestivalens Webbjokern. Japp, är. Deras bidrag Promised Land har nämligen gått vidare efter flera cuts, och är nu en av 50 bidrag som är kvar. Mäktigt.

Men nu måste vi rösta rösta rösta så att de vinner! Så här gör man:



Med andra ord: Skicka ett sms med texten 122 till 72470.

Små lätta moln seglar på min himmel, min himmel som är blå.

Den här veckan är den minst produktiva för hela året, enligt brittiska forskare. Efter två och en halv dag kan jag helt ovetenskapligt skriva under på att jag har sjukt tråkig och är oerhört frustrerad.

Däremot glimtade det till under ett par timmar igår när jag fick äran att träffa legenden Pugh Rogefeldt.





Han var både snäll och trevlig, och dessutom en jäkel på att spontanspela gitarr. Petter satte ihop en spellista till hans ära.

Om du bor i Västerås kommer du om ett par veckor få se vad vår förmiddags-jamsession resulterade i.

Monday, October 26, 2009

Nothing sucks more than that moment during an argument when you realize you're wrong.


Reklam förr i tiden.

Den obegripligt tantiga sminkmärket Estée Lauder har av någon anledning vaknat upp en sin 50-åriga koma och fattat precis hur ett varumärke ska bete sig. På utvalda varuhus i New York erbjuder de människor att komma dit, bli sminkade med EL-produkter och bli plåtade av en riktigt bra fotograf. För 14-åriga modellwannbies? Nej, för alla människor som tycker att det är förbaskat svårt att hitta en bra bild på sig själv att använda som profilbild på sina sociala nätverk.

Det är interaktivt. Det är generöst. Det är på riktigt. Det är ett viralt fenomen som redan efterfrågas av folk i hela världen.

Kort sagt bra.

Sen vill jag också lysa upp din eftermiddag med det fantastiska stället ruminations.com Här skriver folk vad de egentligen tycker och tänker. Som ett ocensurerat Twitter. Och dessutom kan man gilla de olika inläggen, så att roliga grejer blir lättare att hitta. Tipstack till Olle.

100 ml Echinagard, 36 Strepsils och en Vicks Vaporub senare.


Bild

Snart ska jag ha duvning i sociala medier med en kund. Jag försöker panikartat att förbereda mig. Något som slår mig är att alla dessa tjänster verkar vilja att jag ska bli kompis med mina kompisar genom just deras tjänst. Det är ju både jobbigt och rätt onödigt. Jag orkar liksom inte sitta och adda folk på 75 olika tjänster. Facebook connect, någon? Så kan man ju jobba därifrån sen.

Imorgon ska jag sitta i juryn för Guldlådan, i kategorin Effekt. På lunchen idag var jag på Apoteket för att bunkra upp med förkylningsjox. Jag var inte ensam, trots att Apoteket har reklamförbud sedan en tid tillbaka. Det ska jag komma ihåg när jag sitter i juryn imorgon. Ibland är man helt enkelt bara förkyld, helt oberoende av all reklam i hela världen.

Däremot köpte jag Vicks Vaporub av rent nostalgiska orsaker. Det får mig att tänka på när mamma läste världens bästa barnbok, Nikodemus P, för mig. Inte för att Vicks fanns med i bilden, men det känns som att det härrör från samma epok. Alltså 50-talet. Undrar om produkten lever helt och hållet på den typen av köp?

Förresten är Eventbox världens mest stressanda tjänst. Eller så har jag missuppfattat hur man använder den.

Fasen var avis jag är på alla som har höstlov den här veckan.

Friday, October 23, 2009

Bra

Jag har ett system för att hantera musik i min iPod/iTunes/Spotify. Varje månad gör jag en lista som heter det månaden heter. Där lägger jag in alla låtar jag gillar. Om låten fortfarande är bra när månaden är slut, flyttas den över till listan Bra. När något har hamnat på Bra kan det aldrig försvinna därifrån. Det blir som en tidskapsel.

Nu börjar ju människor sätta ihop sina listor över decenniets bästa låtar. Jag tycker att det känns skumt. Dels eftersom många av de låtar som har präglat det här decenniet för min del är jättegamla. De skulle alltså inte få vara med. Dels för att jag var 15 år och gick i första ring på gymnasiet när 00-talet började. Och det jag gillade då är det inte ens kul att lägga på en spellista nu.

Därför får ni istället listan Bra av mig. Den har funnits i typ 3 år. Senaste låten som flyttades över är Relator av Scarlett Johansson och Pete Yorn. Det mesta är musik man blir glad eller kär av. Hoppas att ni gillar den.

Hämta här. Den är 85% hetero.



Och här är låtarna som borde vara med men som inte finns på Spotify (snälla fixa!):

I was dancing in the lesbian bar, Jonathan Richman
The only loving boy in New York, Parker Lewis
Tunnels, Arcade Fire
Blow my mind, Robyn
Jack u off, Robyn
Regntunga skyar, Robyn
Du är allt jag vill ha, Jakob Hellman
Framåt är bakåt och bakåt är fel, Peggy Lejonhjärta
Dansa och slåss, Peggy Lejonhjärta

Tack Christel.

Läs det här innan ni börjar hetsa era favoritbloggare.

Man kan dö av att bloggar för mycket.

Thursday, October 22, 2009

Sorry.

Imorgon ska jag blogga. Jag lovar.

Tuesday, October 20, 2009

300kr.se


Försäkringskassan är ansvariga för tandvårdsbidraget som varje år delas ut till alla Sveriges 20 till 29-åringar. Trots att vi har 300 kronor innestående varje år (motsvarande en gratis kontroll vartannat år) är det tydligen få av oss som utnyttjar det. Det måste vi göra något åt.

Kampanjen 300kr.se drog igång i morse klockan nio, och under fyra dagar kommer rabattcheckar från en massa olika företag att släppas var tionde minut. Skynda att fynda!

Innan kampanjen drog igång hade sajten 40 000 besök. När den öppnade inträffade den obligatoriska serverkollapsen. Människor är tydligen rätt intresserade av 300 kronor, trots allt. På tal om gårdagens TED-talk om att preception är allt, är det inte så konstigt att vi lätt kan skita i ett bidrag på 300 kronor men gå bananer över ett presentkort på samma summa. Förhoppningsvis får den här kampanjen oss att i alla fall reflektera över det.

I sin ledare i DN häromdagen tog dock Malin Siwe upp en intressant aspekt att det hela: Får statliga myndigeheter samarbeta med företag?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Måste statliga myndigheter klara sig själva, eller är det viktigare att människor kollar sin syn och sköter om sina tänder? Min totala besatthet av problemlösning får mig att luta åt det senare. Vad tycker du?

Monday, October 19, 2009

TED time!

Inget är så trevligt som att starta veckan med ett mått av klarsynthet. Gårdagens TED-mail innehöll den här fantastiska filmen. Rory Sutherland pratar om konsumtion, värde och reklam. Och löser typ alla världens problem på vägen.



Jag tror att Rory har helt rätt i att det är svårt att få människor att vilja konsumera mindre. Men att vi relativt lätt kan börja konsumera andra saker, sånt som varken sliter på miljö eller social rättvisa. Exemplet med Diamond Shreddies har vi ju haft uppe här på bloggen tidigare, och jag tycker inte att det blir sämre med åren.

En annan intressant grej är att trots att föredraget handlar om perception, pratar han hela tiden om beteende. Om olika vägar för att ändra beteende, där de dyra oftast är de svåra. Men problemet är ju att hjärnan tänker 95% samma tankar som igår. Det är skitsvårt att komma på preussarnas potatislösning. Det är skitenkelt att göra en reklamkampanj som berättar för folk att de ska äta mer potatis. Och så länge vi byråer tar betalt för att göra kampanjen och inte för att leverera resultaten, kommer tyvärr potatiskonsumtionen att stå still.

Sen måste man ju bara älska hans jämförelse mellan mat och sociala medier.

Kolla på filmen nu! 17 minuter har du.

Saturday, October 17, 2009

Nu kommer ett sånt där genusinlägg igen. Åh vad jobbigt.



I veckan har det varit debatt om könskvotering till olika utbildningar. Centrum för rättvisa driver process mot Lund universitet som har tagit in killar med betydligt lägre betyg än tjejer.

Jag hoppas verkligen att Centrum för rättvisa får rätt. Lunds universitet verkar ha fått det här med kvotering helt om bakfoten. Det handlar ju inte om att lyfta in personer med sämre kompetens bara för att de har ett visst kön. Kvotering är ett verktyg som används för att jämna ut skillnader som uppstår för att en outtalad kvotering ger en viss grupp systematiska fördelar.

Det är en jätteskillnad på att kvotera in kvinnor i styrelser eller män på dagis, och att låta människor med sämre betyg gå föra i kön. När vi tar in på högskolan har vi gemensamt bestämt oss för ett absolut verktyg som alla utvärderas efter. Man kan tycka vad man vill om betyg. Men det är väldigt svårt att påstå att de leder till att kvinnor systematiskt väljer in andra kvinnor på veterinärutbildningen, och att vi därför måste kvotera in män.

Dock är det intressant att det är sån vansinnig debatt så fort kvinnor ska kvoteras in någonstans (vilket de fortfarande väldigt sällan gör). När det är män som ges fördelarna är det märkligt tyst. Vi pratar om huruvida det är lagligt eller inte. Men ingen verkar ta upp kvoteringsmotståndarnas slagträ nummer 1: Att om man män kvoteras in på utbildningar kommer alla kvinnor gå runt och ifrågasätta deras kunskap hela tiden, och så vill inga män ha det. Eller vill de det?

Thursday, October 15, 2009

Det är aldrig för tidigt.

Melodifestivalen. Just när man tänkte att fenomenet var riktigt jäkla uttjatat (igen) så gör de det. Webbjokern är nog en av årets bästa affärsutvecklande idéer. Plötsligt fylls min Facebook och Twitter av Melodifestivalen ett halvår innan de där vedervärdiga veckorna på vårvintern när allt (ALLT!) handlar om Lena PHs urringning och vem som sprang gråtande av scenen.

Men när det ändå är igång: Varför inte spana in praktikanterna som dyker upp på er byrå om ett par veckor? Reklamtvåorna på Berghs har gjort ett mycket ambitiös bidrag. Självklart har ni min röst. Ni kan också engagera er i Klassen på Facebook.


Bra jobbat, SVT.

Wednesday, October 14, 2009

Verkligheten ringde och undrade vad fan det är du håller på med.



Jag grät på väg till jobbet idag. Det har aldrig hänt förut. På vägen hem, visst. Men att tårarna kommer redan innan dagens skörd av obegripliga korrsvängar, sågade idéer och inställda helgplaner? Det var något nytt.

Jag lyssnade på P3 Dokumentär om Dagmar Hagelin. Dagmar var en 17-årig tjej som blev kidnappad av militärjuntan i Argentina 1977. Hon kom aldrig tillbaka, och 30 år senare försöker hennes pappa Ragnar fortfarande få reda på vad som hände.

Jag vet inte vad som var sorgligast. Att hon blev kidnappad. Att så många andra blev det. Att det fick pågå utan att omvärlden gjorde något. Eller att den gamla farbrorn som låter lite lite som Alejandro Fuentes Bergström fortfarande har svårt att hålla rösten stadig när han pratar om henne.

Sätt din brödtextångest i lite perspektiv.

Ladda ner dokumentären här.

Eller se filmen Buenos Aires 1977.

Tuesday, October 13, 2009

Ibland har man roligare än annars på det här jobbet.

NetOnNet öppnar ny Lagershop i Linköping om ett par veckor.



Pontiak gör gps-röst, radio, tv och themesong.

Dom gjorde det!



Jag har hört rykten om att det här var originalidén till How Hetero, men att det tekniskt inte gick att fixa i somras. Nu går det. Och jag älskar er för att ni orkade göra det igen.

Jag undrar om det här eller SAS Globe of Fortune kommer att bli nästa års Guldägg.

Jag jobbar härifrån idag.

Garbergs har gjort en ny kampanj för Telenor. Den närmsta veckan kommer folk att jobba lite överallt med Telenors affärspaket. Kolla här. Och ladda upp en bild på din egen fantastiska arbetsplats. Du brukar ju i alla fall göra på Facebook (Rubriken på albumet är "En helt vanlig dag på jobbet" och så åker du och dina kollegor båt/står i skidbacken/ligger på en strand/dricker bärs på Schillers eller nåt annat som reklamtyper lyfter 50 tusen i månaden för att göra.) Nu kan du skryta lika mycket och dessutom få en iPhone för besväret, om du jobbar på nån av de snålbyråer som inte redan har gett dig en.

Extremt dålig tajmning dock att Tele2 samma vecka skickar ut folk för att testa sitt mobila bredband. Vad är oddsen?

Monday, October 12, 2009

Måndag 12/10. Detta har hänt.

Per Torberger uppmärksammar Rädda Barnen på att deras typsnitt, Gill Sans, har skapats av en person som är känd för sitt incestuösa förhållande till sin syster samt för att ha förgripit sig på sina barn.

Rädda Barnen svarar blixtsnabbt att typsnittet kommer att bytas.

"Det är mest trams det där med Twitter och bloggar och sånt." - anonym 60-talist.

Reklam = kitsch.

Mycket bra inlägg av Patrick Kampmann.

Nina n'aime pas: les personnes qui marchent vite, malgré qu'ils ne sont pas pressés

Några av världens snabbaste och bästa personporträtt finns i filmen Amelie från Montmartre.


(2.58 in i filmen)

Jag känner att jag själv har en sån dag idag. När jag kan definieras helt och hållet utifrån vad jag gillar och inte gillar.

Jag gillar inte:

Att översätta annonser som ska skickas in till reklamtävlingar.

När människor ställer sig bakom min rygg och väntar på att jag ska ta av mig hörlurarna.

När människor går fort trots att de inte har bråttom.


Jag gillar:

Att lyssna på (ingenting) när jag översätter annonser som ska skickas in till reklamtävlingar.

Att titta på den halmhatten, den orangea origamigrejen och det gula nagellacket på Sandras skrivbord.

Att byta ut ord i julsånger.


Vad gillar du idag?

Friday, October 9, 2009

Skryt

Södra Pulp Labs och vårt bok, sajt, affisch mm om Parupu kammade guld på Svenska Designpriset igår. Och Barack Obama får Fredspriset. Det första tar jag åt mig lite ära för. Inte det senare.

Thursday, October 8, 2009

En annons!

Folk dissar mig ibland för jag är så mycket emot annonser. Att jag bara bryr mig om "det nya". Tror jag aldrig att traditionell reklam funkar?

Jo det gör jag. Men jag tror inte att det funkar så bra eller så ofta som de flesta som köper reklam verkar tro. Sen är det rätt sällan någon gör traditionell reklam som är så intressant att den går att skriva ett inlägg om. Det är liksom bra, punkt.

Men härom dagen fick jag faktiskt tips om några annonser som jag mindes, inte bara i en kvart, utan över helgen och hela vägen till idag (torsdag). Fantastiskt!







Det här är dom. Kul, smart etc etc. Händer en gång på miljonen. Sist var på Irland 2006. Full page ad, ni vet. Så tycker jag.

Tipstack till Lotta.

Wednesday, October 7, 2009

Åsikt och fakta

Ted Valentin har startat Blogipedia, ett roligt litet verktyg som drar åsikter om uppslagsordet från bloggar. Det blir alltså som ett komplement till Wikipedia, men man får reda på vad folk tycker istället för vad som är fakta.

Jag gillar idén skarpt. Som research-verktyg är det ju överlägset - en åsikt är oftast värd tusen gånger mer än fakta. Tyvärr känns det inte riktigt som att det funkar. Tycker att jag får så väldigt få träffar på de sökord jag provar. Antagligen beror det på algoritmen som hittar åsikterna. Den utgår från att man skriver XX är... och sedan någonting. Kanske skriver man inte det så lika ofta som man tror. Och bisatser förvirrar ju det hela ännu mer.

Kanske kan det här säga oss en hel del både om vad folk tycker, och hur språket funkar.

Förresten skrev Dan Landin ett bra inlägg om hur lite av det vi gör som bygger på fakta. Det skrämmer skiten ur varje nyexad människa som börjar jobba, men efter ett tag vänjer man sig. Jag satt till och med i ett möte på mediebyrån förra veckan och lät mig tystas i min kritik av reklamerinran som effektivitetsmått med argumentet att det korrelerar med preferensen. Dags att skärpa sig.

Tuesday, October 6, 2009

Fortsättning.

Intressant att idén med Supporterlaget rör upp så mycket känslor. Vissa tycker att det är det sämsta de någonsin sett, och upprörs över att man inte går rakt på problemet (huliganerna). Andra tycker att frågan med supporterproblem överdrivs och att det snarare handlar om medias snedvridning i bevakningen. Och att man därför borde ta utgångspunkt i det.

Som en komplettering till diskussionen skulle jag bara vilka lägga upp den här, som har suttit i dagstidningar runt om i Sverige nu på senaste tiden.



Texten lyder såhär:

Svensk fotboll har några problem. Och 2,9 miljoner lösningar.

Krossade fönster. Kravallpolis. Rasism. Föräldrar som inte vågar ta med sina barn på ett derby. Vi vet alla att det pratas mycket om fotbollens baksidor.

Men för varje svart tidningsrubrik finns det människor med en helt annan historia. 2,9 miljoner, närmare bestämt. Så många är vi som gillar fotboll. Som är trötta på problemen. Och som tillsammans kan lösa dem.

Svenska Supporterlaget handlar om att lyfta fram supporterkulturens goda krafter. Eldsjälarna som gör fotbollen till Sveriges största publiksport. Som vi andra inspireras av. Så kan vi få ännu fler att hitta till de allsvenska läktarna.

Alla allsvenska klubbar finns representerade. Kandidaterna är supporters som har gjort något alldeles extra för sina klubbar. Nu är det upp till dig.

Rösta på dem som ska representera dig i Supporterlaget. Tillsammans kan vi stå upp för en fotbollskultur som alla kan vara stolta över.

Rösta och diskutera på supporterlaget.se


Så där ja. Fortsätt diskutera.

Monday, October 5, 2009

Det finns inget mer irriterande än tillfälliga bloggsvackor.

Därför ber jag om ursäkt för det knapphändiga uppdaterandet på senaste tiden. Jag har arbetat med det du ser här nedanför. Nu har jag parkerat mig på en skärgårdsö med frisk luft och begränsad bredbandsuppkoppling för att faktiskt få lite gjort också. Det är en fantastiskt vacker höstmåndag och jag funderar på att aldrig mer komma hem.



Supporters kring Allsvenskan har varit i blåsväder den senaste tiden. Det är synd, för bakom krigsrubrikerna finns massor av människor som ger sitt liv för fotbollen. På ett sätt som varken innefattar fylla, firmor, slagmål eller rasism. Om du håller med om att de borde synas lite mer, och idioterna lite mindre, tycker jag att du ska rösta fram din representant i Svenska Supporterlaget. Eller svara på Dagens Fråga. Eller gå med i gruppen på Facebook. Eller ta på dig pinet du fick på matchen i helgen. Eller bara ge de vettiga människorna en klapp på axeln.

Nu ska jag fortsätta med det jag egentligen ska göra. Vi hörs snart.

Tuesday, September 29, 2009

#verklighetensfolk

Efter Göran Hägglunds debattartikel har Verklighetens folk blivit veckans hetaste. Uttrycket går att använda till i princip allt, vilket 54 000 Google-träffar bevisar. Jag förstår inte hur jag klarade mig innan.

När jag åker buss. Verklighetens folk. När jag funderar på vad jag ska äta till middag. Verklighetens folk. Det blir liksom ett rättesnöre som man kan förhålla sig till i alla lägen. Antingen gör man något som gör en till en del av verklighetens folk (äter gratinerad kassler med kokt potatis/dricker latte/tittar på Svenska Hollywoodfruar) eller så gör att man något som inte hör hemma där (diskuterar genusfrågor över lunch).

Det enda oklara är vad man är om man inte är en del av verklighetens folk. Surrealismens folk? Verklighetens leguan?

Monday, September 28, 2009

1095 dagar.


Tre år. Så lång tid är det sedan jag första gången tassade in på det stora kontoret på Stadsgården. Jag skulle praktisera i fyra veckor och fattade ingenting. Jag trodde att alla hade koll på sina grejer. Jag trodde att reklammänniskor var obegripligt hippa. Jag trodde att det var snyggt med urtvättade svarta jeans. (Två månader senaste tog jag hem utmärkelsen "Mest reklamklädda" på MCXL:s avslutningsfest.)

Min mentor sa till mig att när man praktiserar kan man inte få sparken. Alltså ska man säga precis vad man tycker hela tiden. I efterhand kan jag tycka att jag var helt dum i huvudet som tog honom på orden. Fast å andra sidan satt jag ju där med ett påskrivet anställningsavtal en månad senare.

Det har hänt en del på de här tre åren, både yrkesmässigt och privat. Ärligt talat är det nog inget som INTE har hänt. Men om man ska sammanfatta, har jag framförallt lärt mig mer än jag trodde var möjligt. Till exempel:

- Att allt går att ifrågasätta. Att saker och ting görs på ett visst sätt på ett företag eller en byrå betyder inte att det är det bästa sättet. Eller ens att de som gör det tycker att det är bra. De flesta organisationer styrs av slump och sammanträffande. Oftast blir människor bara glada om någon kommer med ett förslag om hur saker och ting kan göras bättre.

- Att reklambranschen är en blandning av begåvningar och idioter.
På så vis skiljer den sig inte från någon annan bransch.

- Att det är svårt att göra en bra reklamenhet. Hittills har jag inte lyckats.

- Att en persons jobbtitel inte säger någonting om vad hon kan.

- Däremot är folk ofta trevligare ju mäktigare de är.

- Att man måste jobba oerhört många timmar för att göra något bra. OERHÖRT.

- Att Adamski trots allt har de bästa festerna.

- Att det mesta är mycket lättare att göra än man tror. Oftast är det ingen som hindrar en ens i de mest idiotiska projekt.

- Att nyckeln till bra reklam finns på företagets VDs knippa. Inte marknadschefens.

- Att man inte blir vuxnare. Man får bara mer pengar.

Det är mina slutsatser efter tre år på reklambyrå. Vad kommer jag att lära mig under de kommande 1095 dagarna?

Friday, September 25, 2009

Dagens leksak.

Trendsmap kör ihop Twitter och Google Maps så att man i realtid kan se vilka ämnen som twittras mest i olika delar av världen. Är nog mest spännande när det händer något lokalt intressant som är globalt ointressant. Eller nåt.

Wednesday, September 23, 2009

Till IT-bubblans försvar


Idag hade jag möte med min kund NetOnNet. Vi har ju jobbat ihop ett tag och var ett gäng från reklam- och mediebyrån som behövde få lite bättre koll på företagets historia. Alltså fick vi bland annat veta att NetOnNet var en supertypisk del av IT-bubblan år 2000. Några glada entreprenörer som kom på att internet var en bra kanal för att sälja saker. De drog igång. Servern kraschade. De fick riskkapital. Ny server. Fler riskkapitalister. Ingen unik historia.

Skillnaden är att NetOnNet tio år, en börsintroduktion, två börskrascher och 300 anställda senare faktiskt finns kvar. Det gör nästan ingen av de andra. NetOnNet själva tror att det beror på en lyckad blandning av timing, tur och erfarenhet (både Anders och hans kompanjoner hade varit i samma bransch under lågkonjan 1992). Det var det säkert. Men frågan är: Varför hade alla de andra sådan vansinnig otur?

Jag var själv tonåring år 2000, så min version av det hela är skapad i efterhand av media. Och faktum är att jag rätt och slätt har accepterat att människorna bakom letsbuyit, boo.com, boxman och det andra var någonstans mellan naiva och rena utsugare. Barnsliga, champagnedrickande latmaskar med småspararnas pengar i fickorna. Jag tror att jag har haft jättefel.

För grejen är att de inte hade så himla fel. De flesta av den tidens idéer är idag miljonföretag, om än under annat namn och med andra människor. Och människorna bakom idéerna var unga, ambitiösa och jobbade antagligen dygnet runt för att få det att lyckas. Inte för att tjäna massor av pengar, utan för att de trodde på det de gjorde. Precis som med NetOnNet. Att pengarna rullade handlade inte om IT-entreprenörerna. Det handlade om riskkapitalisterna. Det var de som satt med plånböckerna öppna och pumpade in pengar i högriskprojekt. Samma farbröder som var med och skapade krisen 1992 och 2008, med samma metoder.

Skillnaden är att det är segrarna som skriver historien. När allting brakade var det lättare att hänga ut några unga galenpannor än de mäktiga männen bakom dem. Det är så oerhört provocerande att det ska vara så lätt. Och att jag själv faktiskt gick på det.

Tuesday, September 22, 2009

Jag jobbar härifrån idag.


Idag har jag suttit och jobbat på ett fik. Det är väldigt överskattat. Visst, man slipper kollegor som hoovrar runt ens skrivbord. Men de relativt trevliga kollegorna ersätts istället av gapiga tonårsbrudar som dricker chai-té latte, affärsmänniskor med skithög ringsignal på mobilen och föräldralediga typer som behandlar sina tvååringar som om de spelade 20 frågor (Alice, vill du ha saft eller läsk? Vilken läsk? Vill du ha en bulle? Vilken bulle? Ska vi sitta uppe eller nere? Vilken stol vill du ha? Alice själv är hög på socker och bryr sig inte över huvud taget)

Därför har jag nu förflyttat mig till ett tomt konferensrum. Lugnare. Tystare. Nästan som på ett riktigt kontor.

Förresten har Olle Nordell gått och blivit frilans. Hans hemsida är mycket stilig.

Monday, September 21, 2009

Svenska Designpriset

Vårt senaste Södraprojekt är nominerat till Svenska Designpriset. Rösta på den! Eller något annat du tycker är snyggt. Men helst på den.

Friday, September 18, 2009

Garbergs Guldkantade Galej

Igår hade vi fest på jobbet. Det var vansinnigt, som vanligt. Temat var bokstaven G, vilket visade sig vara ovanligt tacksamt.















Plåtat av Sandra, såklart.

Alla@reklambranschen.se var där. Alla drack gin&tonic och Grolsh. Det var fint.

Idag är min idéhöjd därför på den här nivån: Jag vill starta en tjänst som heter Fnitter. Där skriver man skämt på max 160 tecken. Roliga länkar funkar också. Kan ni tänka er vilken jäkla succé det skulle bli? Sandra började med det första: Det var en gång och den var sandad. Världsklass.

Snälla bloggosfär: Kan vi inte göra det här? Det vore ett trevligt gemensamt projekt tycker jag. Reklambranschen kan sprida lite glädje, utan kund. Domänen fnitter.nu är ledig. Vi tar den, tycker jag.

Alla intresserade av denna briljanta idé, mail nina.akestam@gmail.com

Trevlig helg på er!