Att säga självklarheter och låtsas som att det man säger är något nytt och/eller intressant.

Jag vet inte hur många såna här inlägg jag har läst de senaste åren. (Det handlar om internets framtid. Mikrobetalningar, den semantiska webben, sociala rekommendationer etc mm). Och det är väl bra. Men klockan ringer (jättehögt). Vi har hört det förut. Inte ungefär det här. Utan exakt det här.

Jag börjar tro att hela konsult- och föredragsvärlden är som subprimemarknaden. Man tar en idé och packar om den och packar om den igen och igen och lägger på en massa tusenlappar varje gång. Tillslut är marknaden full av snarlika artiklar och föredrag som ingen vill låtsas om. Panik, kollaps och statlig sanering är att vänta.

Tipstack till helavärlden@twitter.com

Förresten hade jag min första föreläsning som kursansvarig på Berghs idag. Det gick inte så jättebra, tror jag. Tur att jag har typ 20 lektioner kvar för att bättra mig.

Sluta tjata nu, här är det.

Utsikt från min middag igår.

Igår var det som sagt 100-wattaren. Festen har välbehövligt flyttats från Stadshuset till Frihamnen. Man fick god mat och betydligt mer vin än tidigare. Minglet kändes mer avslappnat. Vinnarna var i stora drag väldigt värdiga (undantag finns, men det är ett annat inlägg). Det blev till och med lite dans på slutet.

På scenen fick 80% medelålders män i kostym ta emot priser. Däremellan fick man titta på tjejer som strippade. Japp. I kid you not. Typ 35 sekunder in i den här filmen kan ni titta själva.

Jag vet inte vem som kom på idén att min mat skulle ackompanjeras av kvinnliga tuttar, magar och rumpor. Inte en gång, utan tre. Jag vet inte vem som tycker att det är kul att folk lite generat måste fästa blicken på vad som helst utom scenen, och försöka dra något halvtaskigt skämt för att lätta upp den besvärade stämningen. Men ganska många personer måste ändå ha godkänt katastrofen innan den inträffade.

Det är aldrig okej att använda människor så här i professionella sammanhang. De kan vara tjocka, smala, unga, gamla, Moulin Rouge-utklädda eller vad som helst. Jag vill inte se deras kroppar när jag äter. Jag vill inte förtydliga att i vår bransch är det männen som har makten, och kvinnorna som ska underhålla dem. Jag vill inte titta på bröst och skrev (som tillhör tjejer i min egen ålder) när jag ska ta emot pris för ett jobb jag och mina kollegor har slitit med i månader. Det är inte festligt. Det är ovärdigt.

Jag vill inte att det här ska ha något att göra med att tävlingen numer drivs av enbart medelålders män. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen hade blivit så här om Pia Grahn hade varit kvar på Reklamförbundet.

Uppdatering: Sveriges Annonsörers Anders Eriksson låter hälsa att varken han eller Björn Rietz har varit inblandade i själva galan och underhållningen, och har alltså inte varit med och valt stripshowen. Det gläder mig. Samtidigt kan jag tycka att man som chef och arrangör av ett sånt här event borde ha lite koll på vad anställda och eventbolag hittar på. I alla fall om det ska visas för 800 personer. Visst?

Inspirerad av

Jag vet inte om ni följer Lilla Hastnacken på Twitter. Gör det. Det är min kompis Petter och han är inte riktigt klok.

För ett tag sedan försökte vi ju lansera Fnitter, tjänsten där alla roliga tweets hamnar. Det gick sådär. Inspirerad av Lilla Hastnackens flöde från gårdagskvällen, har jag en ny idé: Tjänsten bitter.com

Alla som har en bitter kommentar markerar den med #bitter. Sen samlar man ihop dem till ett härligt flöde av Sveriges samlade bitterhet. Tänk. Internets viktigaste funktion samlad på ett ställe!

Vem är på?

Sagan om när det gick bra

För ganska exakt ett år sedan satt jag i ett nervöst möte med min chef Jocke. Jag tänkte be om en konstig sak. Jag ville att han skulle ge mig tre månader som copywriter. Jag hade irrat runt i Garbergs lokaler i två år, och varje dag blev det lite tydligare att jag ville vara som dom. Sandra, David, Rebecka, Stefan, Johan. Copysarna. De som fick vara smarta, roliga och hittepåiga, de fick åka på filminspelningar, de fick SKRIVA. Jag hade ingen sån utbildning, ingen erfarenhet, ingen credd. Men jag ville göra allt det där.

Och jag fick som jag ville. Några månaders pröve. Jag fick den ruttade Petter vid min sida och jag fick ett uppdrag. Och satte mig ner och skrev mitt livs första reklamfilmsmanus.


Vi ser en bil som kör i ett villaområde.

VO: Vi på NetOnNet vet att det kan vara svårt att hitta till våra Lagershopar.

Klipp till en familj med mamma och två barn i bilen. Mamman ser förvirrad ut och lutar sig fram för att se en vägskylt. Vi hör en röst som självsäkert säger ”Du inte tro jag hitta? Vänster om 50 meter”. Och därefter ”nu du köra rakt fram”. Kameran zoomar ut och vi ser en handdocka i form av en apa som sitter i passagerarsätet. Han slår på GPS:en.

VO: Därför kan du nu bli guidad till NetOnNets Lagershop direkt i din GPS. Av Alejandro Fuentes Bergström till exempel. Provlyssna och välj din guide på netonnet.se

Klipp till bilen som kör in framför NetOnNets Lagershop. Vi hör apan säga: ”Jag hitta alltid! Nu är vi framme vid NetOnNets Lagershop!”

Packshot: NetOnNet Lagershop – lite sämre lägen, mycket bättre priser

Alejandro var tyvärr upptagen av ett annat gig (som senare fick både Silverägg och Guldskrift), men idén blev godkänd.

Igår fick vi gå upp på scenen och hämta en 100-wattare för den kampanjen. Jag är fortfarande alldeles hoppig av glädje.

Minns ditt 00-tal

En av de sämsta känslorna som finns är när man är trött på något. Den kommer så oväntat. En dag ser man något man ganska ofta ser. Och istället för att bemöta det med en axelryckning blir man irriterad. Tröttheten har slagit till. Och den är inte kul.

Kanske är det för att en decennium håller på att ta slut som det känns som att man är extra trött på saker just nu. Man orkar liksom inte en enda minut till. Av exempelvis:

Indieskägg. När folk ska recensera Local Natives är det som att de halvvägs in i artikeln inser att det faktiskt är nog nu. Vi KAN inte hylla ett till sånt här gäng. Kvoten är fylld, iPoden också, nu får ni ta och raka er.



Tokroliga amerikanska indiefilmer. Jag vet inte i vilken ordning de har kommit. I sörjan av Napoleon Dynamite, Eagle vs Shark, Expired och Juno har man glömt bort vad som var vad. Så när trailern för Away We Go dök upp på bio kände nog en enig publik att det var dags att börja ladda för Metropia istället.



Murrmysig inredning på restauranger. Allt är tyg. Så himla mysigt. (Förresten älskar jag huvudpersonens tankar i Anteckningar från en liten Fiat, att det tråkigaste som finns är fåglar. Och det enda som är tråkigare än fåglar är gardiner)

Substantiv i bestämd form singular.

Vad kommer du att kasta ut ur ditt liv i år, för att nostalgiskt plocka fram år 2018?

Telefonsamtal 4/11 2009 kl 14.54

N: Hej det är jag.

D: Har du sett det har du sett det har du sett det?

N: Att Komm har gjort en annons?

D: Ja.

N: Nej. Jag har ju varit i London. Men jag har sett ert svar på den.

D: Ja, för det finns ju på INTERNET.

Vilket sammanfattar problemet och lösningen på ett ganska tydligt sätt.

Här är svaret, förresten. Originalannonsen har jag fortfarande inte sett, utom på en pytteliten bild på Dagens Media. Jag har ju varit i London.

Jag jobbar härifrån snart.

Några dagar i London kan tunna ut bloggposterna. Vi hörs snart!

Dagens ord: Reklamslalom

Reklamslalom är den sport man som reklamarbetare ägnar sig åt när man har en bra idé och strax därefter upptäcker att någon annan redan har gjort den.

Sporten går ut på att svänga sin idé åt olika håll för att skickligt undvika att krocka med andra idéer. Den som på kortast tid tar sig igenom hela banan vinner.

Man kan förhålla sig till sporten på olika sätt. Vissa vägrar kategoriskt att delta. Finns det en slalombana, tänker de inte köra den.

Andra ser sporten som en utmaning, och manövrerar kring portarna med stor elegans.

En tredje grupp, som företrädelsevis jobbar på stora byråer, kör helt enkelt rakt igenom banan utan att svänga.

So what om någon annan redan har gjort det. Vi har större budget. MOAHAHAHAHA!

Det blir visst någon slags bloggflod idag, men så är det ibland. Det här handlar lite om det där med pengar som jag skrev tidigare. Frågan är: Varför påstår folk att gratisjobb brukar vara roligare/mer kreativa än betalda jobb?

Det finns någon slags sanning i reklambranschen som låter typ såhär:

1. Små kunder är roligare än stora kunder.

2. Välgörenhetskunder är roligare än kommersiella kunder.

3. Det är roligt att göra reklam för roliga produkter. Typ mode, smink, godis.

Jag kan inte påstå att något av de här påståendena stämmer för mig. Jag har jobbat med jätteföretag som Telenor och pytteföretag som Compricer. Med välgörare som Action Aid och superkommersiella typer som NetOnNet. Med roliga produkter som Dumle och tråkiga produkter som pappersmassa. Det enda sambandet mellan kunderna och arbetsglädjen är att det är helt oförutsägbart och 100% personberoende.

Det finns jätteföretag som är supersnabba och modiga. Det finns välgörenhetsorganisationer som är stockkonservativa och giriga. Det finns politik, latmaskar och idioter överallt. Och nytänkande, klokskap och visioner.

Jag tror att de här sanningarna bara lever vidare för att företagen som hamnar i roligt-lådan tjänar så mycket på det. De hoppar mellan byråer och får gratis service genom att lova kreativ frihet och annat trams. Men jag vill inte ha er kreativa frihet, jag vill hjälpa er att lösa era problem. Och intressanta problem finns på de mest oväntade ställen.

Till exempel här. Mina drömkunder just nu, utan inbördes ordning:

1. Åhléns
2. CityGross
3. Grönsaksbutiken Aubergine på Nytorgsgatan
4. Nynäshamns Kommun
5. Tidningen Filter

Vilka är dina?

Han är tillbaka.

Eller det har han varit ett tag, men jag har glömt att skriva om det. Tack Philip för påminnelsen.

Madame Börje har alltså börjat terrorisera reklambranschen igen. Han är allt det som kommentatorerna på Resumé misslyckas med. Och han har döpt sitt korståg efter den här bloggen.

Jag känner mig hedrad och förolämpad i en behaglig blandning.