Det här ska bli ett av de sista inläggen om Svenskt Näringslivs julkampanj. Tror jag. I Dagens Media uttalar i alla fall Tove Lifvendahl sig om kampanjen.
Det finns några enkla saker man kan säga när man gör något tokigt och vill slippa ta sakdiskussionen. Till exempel:
- Det var inte jag, det var lillebror.
- Du tror bara att jag gjorde fel för att du inte fattar vad jag egentligen menade.
- Du gillar inte mig som person, det är därför du är arg.
- Du är dum.
Eller som i Toves fall:
- Vi visste att du skulle bli arg, och det var meningen.
Grejen är bara att kampanjen inte alls har startat en diskussion om de sakfrågor Svenskt Näringsliv vill lyfta. Reaktionen är för det första inte diskussionsartad. Den är förbannad och/eller raljerande. Och den rör inte alls arbetsrätt eller rättvis handel eller fritt företagande, utan en koloss till organisation som uttrycker sig som om alla andra vore puckon.
Sen är det dags kan jag tycka (och nu blir jag lite politiskt/ekonomisk, hoppa över om ni vill slippa det) att en gång för alla inse att nationalekonomi har ett problem med externa effekter. Det har man alltid vetat, men det har gått att halvstrunta i tills nu. Man kan inte väga miljöfrågan mot ökad välfärd i någon sorts kohandel. Nicholas Stern, fd chef för världsbanken, har som bekant kallat klimatfrågan för historiens största marknadsmisslyckande. Att då hålla på och vifta med typ sekelgamla teorier om hur marknader borde fungera blir lite larvigt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment