Idag har jag av olika anledningar tänkt mycket på olika typer av reklamkoncept. Som planner har man ju alltid en massa flummiga visionära tankar om hur kommunikation är och borde vara. Personligen har jag alltid haft lite svårt för klassisk reklamfilmsdramaturgi (om man nu kan kalla det för ett koncept. Område, kanske). Ni vet, där något ganska underligt händer och så kommer loggan upp på slutet och så ska man säga aha! och känna sig lite överraskad. Som den här till exempel:
Efter lite funderande tror jag att jag vet varför.
Enkel insikt 1: Det funkar bara en gång. De flesta reklamfilmer ser man mer än en gång. Då blir de skittråkiga.
Enkel insikt 2: Den där aha!-upplevelsen är sällan tillräckligt stark för att vara värd min kognitiva kapacitet.
Alltså gör den typen av dramaturgi att man först känner sig lite håglös, och sen uttråkad. Reklamfilm funkar inte som en långfilm eller en spännande bok. Den är mer som en dikt, en målning eller kanske en sån där coffee-table-book folk brukar ha. Det är inte upplösningen som är det intressanta, det är vägen dit. Den måste vara så rolig/vacker/intressant/äcklig att man uppskattar den hela tiden, och kan se den många gånger om. Som den här:
(För att inte trampa någon på tårna är filmerna gjorda av samma människor. Ungefär i alla fall)
Nu ska jag släppa koncepten ett tag och gå till gymmet. Sen ska jag äta middag på Inferno. Det blir nog trevligt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
1)Det är smått jobbigt när ens betydligt klyftigare planning-kollegor säger sånt man funderat länge kring på ett smart, enkelt och vackert sätt. Det är lite som känslan av att sitta och telefonklottra brevid Pablo Picasso - man gör liknande saker, men man rör sig i lite olika divisioner.
2)En intressant konsekvens av
s.k. engagement-driven advertising på nätet är att vissa reklamer på kampanjsajter och Youtube faktiskt bara ses en eller ett fåtal gånger. Kan det innebära att vi äntligen hittat ett reservat eller fristad för den klassiska reklamdramaturgin?
Vad tror du, Nina?
Så kan det mycket väl vara. Men då blir punkt 2 ännu mer aktuell; belöningen måste vara värd engagemanget man har lagt ner. Man får närma sig långfilmen/romanen i ambitionsnivå. Men orkar man det så borde det väl bara vara att tuta och köra, eller?
Vad tycker du om den här? http://www.break.com/index/too-super-cool-for-his-ticket.html
Jag tycker att den har både aha och kan ses igen. Men kanske inte mer än 3-4 gånger.
Den var rolig. Men håller med, kanske 3-4 gånger, inte som Skittles Bunny eller Carlton Draughts filmer som man kan se i en evighet.
Jag tror inte att aha-grejen i sig är ett problem, men den räcker inte. Fast det finns inget som inte en bra låt kan rädda.
Post a Comment