I helgen körde SvD ett helt reklamrace i sin N-del. En artikel handlar om den gamla vanliga reklamtröttheten. Där får folk uttala sig om hur irriterade de är eftersom de tittar på TV för att se ett program, och så får de se reklam istället.
Det finns två problem från två olika håll i det som aldrig verkar få någon lösning.
1. Annonsörerna är för dåliga på att förklara mediernas affärsmodeller. Ibland räcker det med att förstå varför för att man ska bli mindre irriterad. Medierna drivs i vinstsyfte. De är ingen mänsklig rättighet. Någon måste betala, antingen konsumenten själv eller en annonsör. Vill man betala själv kan man betala lincensen och titta på public service eller beställa Canal Plus eller nåt. Annars får man dras med reklamen. Men annonsörerna är inte onda, de ger valfrihet.
2. Och med det sagt är det ett skämt att så många annonsörer missbrukar sitt dyrköpta mediautrymme. Kvalitén på TV-reklamen är generellt helt vansinnigt låg. Många som sitter på beslutande positioner när det gäller reklam verkar sakna såväl basic kunskap om mänskligt beteende som social empati. Och utbildning. Och vett i skallen.
Axel skrev väldigt bra om det häromdagen.
Däremot är jag mycket tveksam till Martin Jönsson och Hanna Dunérs reklamfilmsrecensioner. Det liknar den där grejen när en TV-recensent åkte dit för att ha tyckt till om ett program hon inte hade sett. Heinekens film i... Afrika? Clas Ohlsons film är så snygg att den "levererar på egen hand"? Arla-Elin känns naturlig och trovärdig? Samt en sågning av Always film, som i själva verket är för Libresse? Kom igen. Resumés utsaxade citat från Månadens Kampanj-juryn framstår som intellektuella mästerverk i jämförelse. Om man ändå ska tycka till kan man väl göra det ordentligt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Det mest intressanta med mediernas affärsmodeller är väl snarare att de flesta mediekonsumenter inte kunde bry sig mindre. Om människor är trötta på reklam, så kommer ingen bli mindre trött för att de plötsligt förstår en affärsmodell. De byter kanal istället. (och då menar jag inte en annan tv-kanal.)
Däremot håller jag fullständigt med om den pinsamma lägstanivån på TV-reklam. Vi lever i en tid där grundläggande marknadsföringskunskap fortfarande handlar om övertalning och rationella argument. Det må vara delvis sant i en situation där du säljer unika titankomponenter till industrin, men översatt till konsumentprodukter hamnar vi i ett träsk av "unika ingredienser" och "ny formulas." Det vill säga kommunikatin som skapar omedelbara kräkreflexer.
De s.k. "marknadschefer", ansvariga för detta, har ibland pinsamt låg kunskap om kommunikation och reklam. Och de har en fanklubb i form av testföretag som kan bevisa alla deras avarter till reklamkunskap.
Så lösningen? Blanda in värdet av emotionella relationer i marknadsföringsutbildningarna, och skjut ner testföretagen. Som du redan har gjort ibland Nina.
(Nej, jag önskar inte att alla testföretag ska möte sin skapare. Det finns undantag från regeln.)
Jag tror i och för sig visst att man kan vara mer accepterande till reklam om man känner att den bidrar till att göra ens liv bättre genom att man får tillgång till saker man vill ha gratis. Problemet är att ingen någonsin vrider diskussionen åt det hållet. Iställer nöjer man sig med att reklam uppfattas som något som bara skräpar ner, stör och är i vägen.
Metro har exempelvis lyckats med att göra sin reklamfinansierade affärsmodell till något som alla som läser tidningen fattar. Och då blir acceptansen för den stora reklammängden större. Reklam-Tv har inte lyckats med det alls på samma sätt.
Post a Comment