Safari

Igår var jag på Berghs igen för att avsluta terminen med gänget på Idé och Konceptutveckling. Vi gjorde något väldigt lärorikt.

Alla tar med sig en reklamenhet som de verkligen gillar. Man skriver Stockholms tunnelbanestationer på lappar. Man drar en lapp. Man åker dit med reklamenheten och pratar med folk. Man dokumenterar. Man återförenas i ett tillstånd av chock och förvirring.

Jag vet inte hur ofta man måste upprepa det här för att det ska gå in i ens huvud. Men så här är det:

Regel 1. Ingen bryr sig om reklam.

Regel 2. Ingen tänker på reklam.

Regel 3. Ingen förstår reklam.

Regel 4. Ibland slås de tre ovanstående reglerna ut. Och ingen vet varför.

Bland elevernas reklamval fanns Pianotrappan, Delicato-annonser, Comviqs Brevduve-filmer, klassiska VW-annonser, dagens fyrsidiga annons för Hyresgästföreningen. Stora, kända, breda, tydliga, bra kampanjer. Ofta underhållande, emotionella, interaktiva. Tumregeln efter två timmar och kanske 50 intervjuer: Ingen hade sett någonting. Och hade de sett det, hade de inte förstått det. Och hade de gjort det, kunde de inte bry sig mindre.

Undantaget som stod ut var Friends gamla film. Då visste nästan alla helt plötsligt vad det handlade om. De gillade det. De gillade Friends. Varför? Ingen aning.



Nu var det här ingen vetenskaplig undersökning. Men väldigt nyttigt ändå. För vårt jobb handlar om att regel 4 ska gälla lite oftare. Jag närmar mig uppgiften med en stor dos ödmjukhet.