En av de sämsta känslorna som finns är när man är trött på något. Den kommer så oväntat. En dag ser man något man ganska ofta ser. Och istället för att bemöta det med en axelryckning blir man irriterad. Tröttheten har slagit till. Och den är inte kul.
Kanske är det för att en decennium håller på att ta slut som det känns som att man är extra trött på saker just nu. Man orkar liksom inte en enda minut till. Av exempelvis:
Indieskägg. När folk ska recensera Local Natives är det som att de halvvägs in i artikeln inser att det faktiskt är nog nu. Vi KAN inte hylla ett till sånt här gäng. Kvoten är fylld, iPoden också, nu får ni ta och raka er.
Tokroliga amerikanska indiefilmer. Jag vet inte i vilken ordning de har kommit. I sörjan av Napoleon Dynamite, Eagle vs Shark, Expired och Juno har man glömt bort vad som var vad. Så när trailern för Away We Go dök upp på bio kände nog en enig publik att det var dags att börja ladda för Metropia istället.
Murrmysig inredning på restauranger. Allt är tyg. Så himla mysigt. (Förresten älskar jag huvudpersonens tankar i Anteckningar från en liten Fiat, att det tråkigaste som finns är fåglar. Och det enda som är tråkigare än fåglar är gardiner)
Substantiv i bestämd form singular.
Vad kommer du att kasta ut ur ditt liv i år, för att nostalgiskt plocka fram år 2018?
4 comments:
Är vi inte rätt trötta på besserwissiga reklamare som tror de är experter på folks beteenden, coolness, freshness, cuteness och retorik (skriftlig och verbal). Det är ungefär som gamla arkitekter som tror sig veta vad som är bäst för människor på alla områden. En given fråga då: Hur ska 10-talets reklamarroll se ut för att passa en tid som vill kräkas på alla reklam och webbbyråer som befolkas av uppblåsta och självutnämnda orakel.
@Anonym:
Vilken tur då att vi verkar i det dolda och 99,99 % av alla svenskar inte vet om att vi är uppblåsta.
Min iphone
snöänglar.
Post a Comment