Monday, December 14, 2009

Ett beställningsjobb

Frebro gav mig en liten twitterutmaning och frågade rakt ut vad jag tycker om Studio Totals olika jobb. Ni vet, Black Ascot, Arvikaorgasmen och det där. Lite jobbigt för mig. För en gångs skull vet jag nämligen inte riktigt vad jag tycker.

Det är imponerande att jobben får genomslag. Det ska gudarna veta att det inte är enkelt. Dessutom gillar jag att byrån jobbar med att berätta historier. De låter saker få vara lite oklara, snirkliga och overkliga. Förr i tiden gjorde man det i långa textannonser. Nu gör man det i bloggform eller på Youtube. Sak samma.

Samtidigt vet jag inte om det verkligen är bra kommunikation. Bra, som i betydelsen fungerande. Alltså: Skapar man bara uppmärksamhet, eller säljer man grejer också? Det vore intressant att veta hur exempelvis Black Ascot påverkade avsändaren (Malmö Opera, eller?) på kort och lång sikt.

Jag helt och hållet med Studio Total om att kommunikation inte behöver bygga på verkligheten. Ibland är det helt rätt att gräva där man står när man gör reklam. Men ibland är det bättre att bara kasta sig rakt ut. Däremot tror jag inte att lur-momentet är särskilt viktigt. Människor gillat fiktion i många sammanhang. De kan säkert gilla det som reklam också. En bra historia är en bra historia, även om den inte är på riktigt.

Sammanfattningsvis: Jag tycker att Studio Total tillför något intressant till en förhållandevis slätstruken reklambransch. Och ju mer de kan visa att det faktiskt är reklam de håller på med, och inte fri konst, desto intressantare blir det.

Andra åsikter?

11 comments:

smyg said...

"Reklamens uppgift är inte att väcka uppmärksamhet. Det kan vilken idiot som helst göra. Reklamens uppgift är att väcka sympati. Då kan man bygga en relation.", sa Leon Nordin.

Man kan väl tillägga att som relationsbyggare är det ganska dumt att luras.

Konstigare än å är det väl inte?

Monsieur said...

Jag tror jag håller med Smyg. Jag har lite svårt att förstå folk som blir förbannade när det visar sig att allt i Da Vinci-koden inte är sant eller som blir bedrövade över att JT Leroys romaner inte alls bygger på självupplevda händelser.

På reklam tycker jag däremot att man kan och bör ställa helt andra krav på saklighet och sanningshalt. Självklart får man dramatisera och överdriva och använda metaforer men det sker isåfall i en tyst överenskommelse med mottagaren.
Om Noko Jeans skulle visa sig vara sydda i Sundbyberg så skulle det förvisso vara en fantastiskt väl genomförd PR-kampanj med enormt genomslag, men jag tror ändå att det i slutändan bara skulle kännas som ett stort magplask. Ibland känns det som att Studio Total ligger farligt nära det där magplasket som får avsändaren att framstå som en lögnare och mig själv som lurad. Men jag kan ha fel.

Anton said...

Jag kan bara säga att jag personligen blev påverkad av Black Ascot samt insåg operans potential till historieberättande.

Vad gäller @smyg och pratet att som relationsbyggare inte luras håller jag inte alls med. Man kan luras hur mycket som helst, om det är avsiktligt och med gott uppsåt - lite som jag luras med mina kompisar.

frebro said...

Ja det är en intressant frågeställning. Jag tror inte att reklam alltid måste baseras på sanningen, men också att det finns flera nivåer på ljug. En del lögner accepterar vi när vi får reda på sanninen därför att vi lärde oss något på det. En del ljug är bara ljug och får oss att känna oss dumma.

Black Ascot var bra ljug, för det var ingen som utgav bloggen för att vara absolut sanning. Det var något läsarna förutsatte när man besökte den. När det visade sig vara ljug så gjorde det liksom inget, för historien var bra.

Kulturpartiet var kanske på gränsen till dåligt ljug. Där drog dom kanske på lite för mycket med presskonferens och allting. Journalister och andra investerade i historien, så det är klart att dom känner sig dumma när sanningen kommer fram. Nu var det kanske inte journalisterna som man ville bygga en relation med så det gjorde väl inget antar jag.

Tack för svaret :)

smyg said...

Anton och Frebro: ni verkar tycka att det finns bra ljug. I beg to differ. Som reklamare har vi redan från början en begränsad mängd trovärdighet. Hur lyckade några ljugkampanjer än är leder de ändå osvikligen till att den mängden reduceras. Och där står vi nästa gång med ännu mer uppförsbacke, ännu mer misstro och ännu mera tvivel hos mottagaren än vi hade förra gången.

Men det kan kanske fixas med ännu mera ljug. Eller?

Anonymous said...

@ Frebro. Så skriver du: "Black Ascot var bra ljug, för det var ingen som utgav bloggen för att vara absolut sanning." Bara en reklamare som vi eller en historierevisionist kan tänka (?) ut ett sådant påstående. Bra ljug är när man ljuger men inte berättar det och alla tror på det. Man är alltså en bra lögnare, det är bra ljug. Dåligt ljug är när man samtidigt berättar att man ljuger, för då är man en dålig lögnare och ingen bra. Med den sortens självbild kommer vi att få en yrkesstatus som är i gränslandet bedragare/förfalskare.

Anton said...

@anonymous och smygis:
Anon har fått det om bakfoten - bra ljug är när man är uppriktig och öppen med att det är ljug. Effektivt ljug kanske är när man ljuger och ingen märker det. I alla Studio Totals (kända) insatser har det ju relativt snabbt framkommit att de lurats, men inte att de ljugit.

Om Black Ascot aldrig skulle upptäckts, hur hade det hjälpt Malmö Opera? Arvikafestivalen är inte ens ljug, utan enbart ett krativt användande av media. Båda de kampanjerna laddar ju varumärkena med mer värde än det varit tidigare, dessutom genom kreativa medieval.

Nina said...

Jag tycker att man för göra skillnad på att ljuga och att luras. Ett lur ska ju avslöjas, medan ett ljug inte ska det. Studio Total luras ibland, men vad jag vet verkar de inte ljuga åt sina kunder (vilket många andra reklambyråer gör).

Tomas Mazetti said...

Ibland säger vi att sanning inte spelar någon roll i reklam. Många missupfattar det, och tror att vi hävdar att reklam SKA ljuga eller nåt sånt. Det tycker vi inte. I själva verket försöker vi försvara reklambranschen. För vad är "sanningen" i Teliapappan? Eller i nästan vilken reklam som helst? Ändå är det kul och (ibland) säljande reklam.

När det gäller våra egna lögner (som egentligen bara är BA och Kulturpartiet) eller våra andra kampanjer är vi inte alltid så säkra. Det vi försöker göra är att experimentera. Att hitta nya sätt att nå och påverka människor.

Det blir inte alltid rätt, men bara under den senaste månaden har två av våra kampanjer- till en kostnad av mindre en en helsida i Aftonbladet fått sammanlagt över 200 000 träffar i Google och Omtalats i Tusentals tidningar från FHM magazine till Bild Zeitung.

Vi är långt ifrån färdiga, men de redskap vi arbetar med är kraftfullare än de flesta kan ana.

Love!
Tomas Mazetti

PS. Jo Arvika har so far sålt rekordmånga biljetter och här kommer en länk till nåt helt annat.

http://www.google.com/search?hl=sv&client=safari&rls=en&q=wall+of+sound+brothers+ipod&btnG=Sök&lr=&aq=undefined&oq=wall+of+sound+brothers+ipo

smyg said...

Okej, om vi säger så här då: alla som tror på rubrikerna på framsidan av våra vanligaste skvallertidningar?

Ingen? Varför inte?

För att vi misstänker att det är ljug (eller lur, på insidan brukar de ju själva desarmera sina vanligaste överdrifter)?

Skvallertidningarna har sålt sin trovärdighet för lösnummer. Kvällstidningarna anstränger sig för att göra samma affär.

Varför måste vi reklamare då anstränga oss för att ÖKA misstänksamheten hos våra mottagare? Och är inte det exakt samma misstag som hos den som kissar i byxorna för att få det så där varmt och skönt? Ingenting som har sagts i den är kommentarsrundan har i alla fall övertygat mig om motsatsen.

Anonymous said...

Rättelse: "Alla som tror på rubrikerna på framsidan av våra vanligaste skvallertidningar räcker upp en hand", skulle det vara.