Mattias Åkerberg är en trevlig kille som driver Sveriges kanske mest populära reklamblogg, Please Copy Me. Av någon anledning skriver han just idag ett inlägg som jag har gått och sugit på ett tag, men inte vågat skriva. Tack för dörröppningen!
Det handlar om pengar. Det ska man helst inte prata om, framförallt inte om man är höginkomsttagare. Det handlar om att man som någon slags branschpersonlighet förväntas jobba helt sinnessjukt mycket utan att få betalt. Vi är kapitalismens sista socialistgren. Och att man lite till mans börjar känna att det är nog nu.
Jag antar att man extra lätt hamnar i fällan när man är ung och oruttad. Man vill ju så hemskt mycket. Och blir så oerhört smickrad. Föreläsning? Visst. Gästkrönika? Varför inte? Gästtwitter? Pro-bonojobb? Jury? Blogg? Ledningsgrupp? Extraknäck?
För mig rann bägaren över i somras när jag gjorde ett extrajobb på semestern. Inte för att det var kul, utan för att jag inte var tillräckligt bestämd med att jag inte ville. Jag satt mitt i juli och skrev grejer som ingen människa är intresserad av för i princip inga pengar alls. Några veckor senare fick jag reda på att personen som gjorde formdelen av jobbet fick fem gånger så mycket betalt som jag. Fem gånger. Bara för att han var bättre på att inse att ska man göra ett skitjobb, ska man ha betalt för det också. Jag är inte sur på någon utom mig själv. För att jag helt enkelt är en mespropp.
En stor anledning till problemen tror jag är att det är väldigt hemligt vad man tjänar på olika saker. Jag vet inte mina kollegors löner, eller mina föräldrars. Jag vet inte vad journalister får för en krönika eller vad frilansare fakturerar för att skriva en hemsida. Och ärligt talat har jag svårt att se att det gynnar någon annan än arbetsgivaren.
För att bidra lite till ärligheten kan jag säga att jag inte tjänar några pengar alls utom min månadslön från Garbergs (det som Mattias kallar kakjobb). Trots att jag nog lägger 50% av min tid på andra jobb. Bloggen, jurys, föreläsningar, paneldiskussioner, ta hand om förvirrade studenter. Skillnaden för mig är att det också är kakjobbet som är det överlägset roligaste. Vilket kan få mitt beteende att verka en aning irrationellt.
Det ska jag försöka ändra på nu. Lika bra att jag skriver det här, så har jag större chans att hålla fast vid det. 2009 var bonusjobbens år. 2010 blir kakjobbens. Förhoppningsvis blir varje jobb bättre om man får skäligt betalt. Och jag blir lite trevligare att ha att göra med. För som Mattias säger: Det är ju inte välgörenhet vi sysslar med. Det handlar om att vi lägger vår tid och energi gratis till förmån för vinstdrivande företag.
Alltså: För utbildning, för min familj och mina vänner, för saker jag verkligen tror på. Annars får ni dessvärre hosta upp.
Trevlig allhelgona!
8 comments:
Gillar inlägget, fram till sista stycket. Utbildning ... det du levererar har ett värde för kunden som inte är relaterat till hur lång tid det tar dig att producera. Göran Persson kan med sina kontakter på en timme åstadkomma saker som ingen annan klarar om de så fick månader på sig.
Familj och vänner är en oerhört stor grupp. Över middagsbord och på mingel är jag rätt frikostig med råd, men vill någon att jag ska avsätta en dag för att hjälpa dem tjäna pengar ... då räknar jag med att jag får en del av pengarna. Vad är det annars för vänner?
Saker som du verkligen tror på ... samma sak här. Det finns en uppsjö saker jag verkligen tror på, skulle jag jobba med alla de sakerna skulle det aldrig bli tid till annat. Jag har valt en grej, det räcker.
Eller är jag helt ute och cyklar?
Nils: Jag förstår inte riktigt vad du menar. Med utbildning menar jag att jag gärna ställer upp gratis när det handlar om Handels, Berghs eller någon annan skola. Samma sak om det gäller mänskliga rättigheter, jämställdhet eller något annat jag tror på. Men jag tror självklart inte att jag skulle kunna göra ALLT inom de ramarna, det faller på sin egen orimlighet.
Det här känner man ju till allt för väl som designstudent, har gjort projekt åt flera företag (några som omsätter flera miljoner) och får en klapp på ryggen som tack. Det tråkigaste är att de verkar inte ta en så seriöst när man gör saker gratis och därmed känner de inte att de behöver ändra sin logotyp på en gång eller trycka upp nya broschyrer för "de kan ju lika gärna använda upp de gamla först". Så får ens hårda arbete ligga och skräpa nånstans.
Nej, när jag är klar till våren ska jag ta betalt för alla småjobb även om det bara är en symbolisk summa för jag tror faktiskt att man tas på större allvar då. Det är ett bevis på att man är självsäker och vet vad man gör.
Jag tycker det här sammanfattar det rätt så bra:
http://www.youtube.com/watch?v=VfprIxNfCjk
Så sant. Tyvärr handlar det inte om åldern utan om läggning som man möjligtvis medåldern kan lägga band på. Tror det iallafall, har inte lyckats så bra själv. Samtidigt så tror jag man måste tilllåta sig att göra saker av lust och övertygelse bara för att man vill utan att först offerera. Får bara se till att det inte blir det ända man gör :-)
Superkul att du hittade inspiration i mitt blogginlägg. Och du har rätt: 2010 får allt bli kakjobbens år. Det skulle alla vi som jobbar stenhårt må lite bättre av. Trevlig helg!
Märkligt egentligen att företag viftar vilt med hur mycket man omsätter och tjänar, medan det är enskilda individers värsta mardröm att bordsgrannen ska råka öppna ens lönekuvert.
Olle: Verkligen! Jag tror att det är en kapitalistisk komplott.
Åh vilket bra inlägg! Precis så!
Post a Comment