Jag grät på väg till jobbet idag. Det har aldrig hänt förut. På vägen hem, visst. Men att tårarna kommer redan innan dagens skörd av obegripliga korrsvängar, sågade idéer och inställda helgplaner? Det var något nytt.
Jag lyssnade på P3 Dokumentär om Dagmar Hagelin. Dagmar var en 17-årig tjej som blev kidnappad av militärjuntan i Argentina 1977. Hon kom aldrig tillbaka, och 30 år senare försöker hennes pappa Ragnar fortfarande få reda på vad som hände.
Jag vet inte vad som var sorgligast. Att hon blev kidnappad. Att så många andra blev det. Att det fick pågå utan att omvärlden gjorde något. Eller att den gamla farbrorn som låter lite lite som Alejandro Fuentes Bergström fortfarande har svårt att hålla rösten stadig när han pratar om henne.
Sätt din brödtextångest i lite perspektiv.
Ladda ner dokumentären här.
Eller se filmen Buenos Aires 1977.
5 comments:
En av dom finaste dokumentärerna på P3 nånsin. Jag måste också erkänna att jag satt med gråten i halsen på tvärbanan mot Liljeholmen när jag hörde den. Bara attjag minns tid och plats för när jag hörde dokumentären måste ju betyda nåt.
Jag tycker du borde använda din lysande intelligens till någiot allmänmänskligt nyttigt. Det är det läskiga. Vi blir en sak. Vi har stor talang för en annan sak. Ibland möts de två, men ofta får man hoppa över till det där andra där ens begåvning kan lysa upp vägen för oss andra. Är du singel nu?
Hur många läsare har du vid det här laget? Sist nämnde du 8K. Men det var typ i våras..
Bra film och extremt bra dokumentär. Vill även tipsa om (trots alla faktafel) Chockdoktrinen av Naomi Klein. Avsnittet som handlar om juntan i Argentina är minst sagt magstarkt.
Anonym: Det var fint sagt. Men jag tror att det finns mycket kvar för mig att göra i reklambranschen. Sen tar jag vägen någon annanstans. Och jag är inte singel, men trångbodd och lycklig sambo.
Marie: Det ligger fortfarande på drygt 8 000 besök av 3 000 unika besökare per månad. I genomsnitt tillbringar folk 1 min och 9 sek på bloggen när de är inne.
Siffrorna har legat stadiga så länge nu, att jag tror att jag har nått någon slags tak för hur många som bryr sig om kommunikation på det här sättet. Inte ens när jag är med i p3 händer det något med besökstalen. Men det känns schysst, på något sätt. De som borde vara här är här. De andra struntar vi i.
Johan: Tack för tipset, det ska jag kolla upp!
Post a Comment