Svd Brännpunkt igår handlade om 80-talister. Eftersom jag själv är född på 80-talet och dessutom har funderat rätt mycket på såna har saker blev jag såklart alldeles till mig.
Jag håller med om precis allt Anders Parment skriver. Han slår det berömda huvudet på den välkända spiken. Vissa av sakerna han nämner hade jag inte tänkt på, men känner väl igen mig i. Så himla härligt att få läsa något som känns genomarbetat. Men herrejösses vilka reaktioner det blev (kolla kommentarerna). Det intressanta är att Parment är rätt värderingsfri i sin artikel. Så dock inte läsarna, som måste tolka det hela som antingen förfärligt eller fantastiskt.
Jag tycker att det varken är det ena eller det andra. Det är bara ett faktum att min generation är på ett visst sätt. Men jag hoppas att inte Parments slutsatser drunknar i kommentarsbruset, för de är superviktiga. Till exempel:
- Organisationer och politiska partier som bygger på belöning för lång och trogen tjänst får det svårt. Jag skulle aldrig, aldrig jobba i tio år på en byrå för att få bli delägare. Jag tar för givet att när jag är den bästa för jobbet får jag det, oavsett om jag har varit där i två dagar eller två år.
- Och det beror på att vi inte ser tryggheten i en viss arbetsplats, utan i oss själva. Jag kom häromdagen att tänka på hur jag skulle reagera om min framtid hängde på hur det går för Garbergs. Jag fick panik. Allt man inte kan påverka själv är läskigt och bör elimineras.
- Lojalitet finns visst hos 80-talister, men den kan aldrig fixas med strukturer utan måste förtjänas. Jag tror att det är ett av grundproblemen i fildelningsdebatten. Men mer om det i nästa inlägg.
Det här blev visst lite rörigt. Äsch, läs artikeln och tänk själva.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Det var väl en kul artikel, men det där om trygghet är väl delvis också en reell åldersfråga? Jag känner en hel del "tidiga 80-talister" som numera sitter på tunga bostadslån (ett rätt så tidlöst behov av egen bostad) och som definitivt har ett behov av en viss trygghet i form av fast jobb och viss inkomst.
För övrigt så tycker jag att det är härligt när man kan klumpa i hop och göra generaliserar om en grupp som man påstår är individualister.
å, jag prennar på svd. det var den enda artikeln jag läste igår och den var suverän. så jag är på din sida.
Leon: Visst är trygghet viktigt. Det jag menar är att man inte ser tryggheten i den arbetsplats man är på just nu. Tryggheten uppstår istället när man vet att man är tillräckligt eftertraktad (genom utbildning, erfarenhet, kontakter) för att alltid kunna dra in pengar någonstans ifrån. Hellre guru med eget företag än vaktmästare på Ericsson, liksom. Och det tror jag skiljer oss från tidigare generationer.
Problemet är väl att vi inte kan ha en hel generation av gurus, utan för den stora massan är det fortfarande väldigt centralt med en anställning, och möjligheten till det kan vara konjunkturberoende eller t o m beroende av politik (särskilt i småorter där väldigt många jobbar inom det offentliga).
Det verkar som man omvärderat 80-talisterna, för tidigare skrev man att nu är det slut på de individualistiska 70-talisterna, som inte identifierar sig med sitt jobb, utan vill resa, förverkliga sig själva, vara porjektanställda eller egenföretagare och bryta upp gamla strukturer. 80-talisterna kommer tillbaka med konservativa strukturer och värderingar, lät det då. Sen blev 80-talisterna lite äldre och så börjar man tala om dem i samma termer som om 70-talisterna.
Och vad beror det här på då?
Konjunkturen kan ju vara en förklaring.
70-talisterna blomstrande som den nytänkande generationen i och med IT-boomen. Sen kom kraschen och då målades 80-talisterna upp som "back to basics", dom vill ha en heltidsanställning och trygghet. Nu är vi i blomstrande högkonjunktur igen (även om vi nog passerat krönet), och då kommer samma gamla visa upp igen, 80-talisterna känner sig odödliga, eftertraktade och framgångsrika och låter precis som 70-talisterna gjorde 1999.
Eller finns en vattendelare? Är det så stor skillnad på 70-talister och 80-talister? Om man ska göra härliga generaliseringar vill säga...
Post a Comment