Dagens låt.

Jag har gillat den här låten tag. Och så plötsligt häromdagen började jag älska den. Så kan det vara.



Lykke Li heter den söta tjejen. Och låten heter Little Bit. Och ja, jag har köpt skivan lagligt.

En till fil att dela.

Jag kom på en till grej angående min dröm-distributionskanal av film och musik. Förutom att det är ett Spotify för film, tv-program och musik, är det även en TiVo/Pandora. Jag kan alltsa göra egna TV/radio-kanaler genom att ange några program/låtar jag gillar, och så rekommenderar Spotify (vi kallar det så för enkelhetens skull) liknande saker. Ju fler grejer jag anger, desto precisare blir innehållet som programmet rekommenderar. Till exempel:

Jag gör en spellista med filmerna Paraplyerna i Cherbourg och Breakfast at Tiffanys. När jag går in på listan säger programmet: Skulle du inte vilja se filmen 8 kvinnor också? Kanske första säsongen av Ugly Betty? Och då säger jag: 8 kvinnor, gärna, men absolut inte Ugly Betty på den här kanalen. Och då säger programmet: Aha, men här har vi en dokumentär om Catherine Deneuve. Den då? Ok, säger jag, och sparar min Söndag och jag behöver piggas upp-kanal.

Det är nämligen det jag gillar med TV: Jag vet ju inte alltid vad jag vill se. Ibland vill man bara zappa lite. Och då är TV bra. Men det blir ju mycket bättre om jag kan göra mina egna kanaler. Dessutom ska programmet lära sig mitt schema och veta att på måndagar vill jag se nyheter och på fredagskvällen vill jag ha hopp-och-dans-musik.

Åh vad jag skulle älska det. De kan få pengarna jag betalar till ComHem och iTunes och videobutiken idag. Det blir nog en dryg tusenlapp per månad. Äsch, de kan få vad de vill för det skulle vara så bra.

Ordlista

Spotify: Program som ser ut som iTunes men som streamar musik så man har tillgång till allt, överallt. Jag har den i sluten beta-version, men när den släpps blir den reklamfinansierad.

TiVo: Amerikansk tjänst som spelar in program från TV och sparar på en hårddisk, så man kan kolla på dem när som helst (och spola över reklamen). Rekommenderar program TiVo tror att man skulle gilla.

Pandora: Webbradio som numer inte går att använda i Sverige. Man skapar egna radiostationer utifrån en artist eller låt, och sen spelar Pandora upp liknande musik. Man ger tummen upp eller tummen ner till låtarna som spelas, så att stationen blir alltmer specifik.

Fildelning.

Har alla pratat om på senaste tiden. En bra sammanfattning av debattläget just nu finns hos Beta Alfa.

Jag tror att det stora problemet med frågan, och anledningen till att den blir så infekterad, är att man rör ihop rättigheter och strukturer. Att få betalt för att folk nyttjar något man har skapat är en rättighet (upphovsrätt). Traditionellt sett sker denna betalning genom att slutanvändaren betalar per enhet (skiva/film). Det är en struktur.

De som vill förbjuda fildelning åberopar oftast upphovsrätten, men resonemanget brukar i alla fall landa i strukturen, att skiv/filmbolag har rätt att ta betalt på samma sätt som de alltid har gjort. Det tycker jag är helt uppåt väggarna. Det är ju uppenbart för vem som helst att det är slöseri med tid. Och det beror på

1. Ett produktproblem. Den olagliga produkten är på alla sätt bättre än den lagliga. Det är alltså inte bara en fråga om gratis eller ej, vilket snatterianalogin som brukar dras antyder. Olaglig fildelning innebär att tv-serien finns tillgänglig så fort den släpps (inte när den har gått klart på tv och släpps på DVD). Den är dessutom olåst och delbar och flyttbar. Och kan fås i vilket format man vill. Motiven för att ladda lagligt är alltså enbart moraliska.

2. Ett kommunikationsproblem. Retoriken hos dem som försöker stoppa olaglig fildelning handlar om att oberopa en moral som uppenbarligen inte finns. Det är en klassisk svältande-barn-retorik, helt enkelt. Men alla kommunikatörer vet att moral är en av de svåraste sakerna att ändra hos folk. Man måste jobba med konsekvenser och beteende istället.

Så det ser inte så vansinnigt ljust ut för artister som vill ha betalt för sitt jobb på det sättet vi har gjort hittills. Men jag tror att det finns lösningar. Och de handlar om att göra den lagliga produkten så bra att det är värt att betala för den.

I min framtid betalar man en summa per månad för att premumerera på ett Spotify för film, TV-serier och musik som streamas när man vill till datorn och mobilen. Allt finns i detta världsomspännande bibliotek. Artisterna får sedan betalt enligt STIM-modell: Alla pengar läggs i en pott och den som blir mest spelad får mest. Det tror jag skulle kunna funka. Men visst, företag kommer att gå under. Inget snack om saken. Men om jag hade ett skivbolag skulle jag se framåt istället för att slåss mot väderkvarnar.

Jag är analyserad

Svd Brännpunkt igår handlade om 80-talister. Eftersom jag själv är född på 80-talet och dessutom har funderat rätt mycket på såna har saker blev jag såklart alldeles till mig.

Jag håller med om precis allt Anders Parment skriver. Han slår det berömda huvudet på den välkända spiken. Vissa av sakerna han nämner hade jag inte tänkt på, men känner väl igen mig i. Så himla härligt att få läsa något som känns genomarbetat. Men herrejösses vilka reaktioner det blev (kolla kommentarerna). Det intressanta är att Parment är rätt värderingsfri i sin artikel. Så dock inte läsarna, som måste tolka det hela som antingen förfärligt eller fantastiskt.

Jag tycker att det varken är det ena eller det andra. Det är bara ett faktum att min generation är på ett visst sätt. Men jag hoppas att inte Parments slutsatser drunknar i kommentarsbruset, för de är superviktiga. Till exempel:

- Organisationer och politiska partier som bygger på belöning för lång och trogen tjänst får det svårt. Jag skulle aldrig, aldrig jobba i tio år på en byrå för att få bli delägare. Jag tar för givet att när jag är den bästa för jobbet får jag det, oavsett om jag har varit där i två dagar eller två år.

- Och det beror på att vi inte ser tryggheten i en viss arbetsplats, utan i oss själva. Jag kom häromdagen att tänka på hur jag skulle reagera om min framtid hängde på hur det går för Garbergs. Jag fick panik. Allt man inte kan påverka själv är läskigt och bör elimineras.

- Lojalitet finns visst hos 80-talister, men den kan aldrig fixas med strukturer utan måste förtjänas. Jag tror att det är ett av grundproblemen i fildelningsdebatten. Men mer om det i nästa inlägg.

Det här blev visst lite rörigt. Äsch, läs artikeln och tänk själva.

Dagens varför.

Varför står det Grattis Garbergs till finalplatsen på en eurosize på Slussen signad Ute 2008 ? (Det är inte bara jag som är förvirrad)

Varför ser nämnda eurosize ut som reklam för Telenor?

Varför har jag, helt utan anledning, så ont i höger axel att jag knappt kan lyfta armen?

Varför beter sig vissa människor som miserabla tonåringar fast de närmar sig 30?

Varför stämmer talesättet the only thing you need to get a date is another date?

Varför tycker kunder att det är så läskigt och jobbigt när man försöker förstå deras verksamhet, på riktigt?

Varför är måndag+tisdag lika långt som resten av veckan tillsammans?

Kan man fråga sig. Kommentera gärna om du har några svar.

Heja Norge

Den här bilden snor jag rakt av från Åkestam.Holst. Den är från Lars Holthes skrivbord. Väldans fin.

Så trevligt.

"Vi har många läsare på Resume men att 15.000 av dem skulle ha gått in och röstat under de sista skälvande timmarna på kvällen finner vi osannolikt. Också att de skulle ha så dålig smak att de röstade på den här usla Mitsubishi-kampanjen, så dumma är inte våra läsare."

Säger Viggo Cavling i en artikel i Dagens Media angående att någon har trixat med röstningsfunktionen i Resumés filmtävling och vår Mitsubishifilm därmed vann.

Ja, det är klart att något är mysko med antalet röster. Men vad är grejen med de sista raderna i uttalandet? Jag vet att Viggo gillar att provocera. Men det där är faktiskt fånigt. OM nu några läsare ville rösta på Mitsubishi-kampanjen innebär det bara att de är lika dumma som juryn i Månadens Film (där den vann januari-omgången) och 100 Wattaren (där den nominerades). Och vad jag vet anses de människorna betydligt mer meriterade att bedöma reklam än vad Viggo är. Men jag kanske också är dum.

Han vet hur man skapar bra stämning, den där Viggo. Fortsättning följer.

Flashback

Jag har en kollega som heter David. Jag tycker om honom. Men han har en underlig egenskap: Han tror att jag har koll på saker och ting. Så när han pratade om Flashback häromdagen och jag såg ut som ett frågetecken höll han på att få en stroke.

Flashback är en sorts portal/forum för alla möjliga saker. En del är jättevanligt. En del är mycket politiskt inkorrekt. Och efter att ha hängt runt ett tag älskar jag faktumet att man kan läsa om/diskutera rasbiologi, Andy Warhol, nekrofili och film på samma ställe.

Om man är rädd för att fokusgrupperna ljuger för en är Flashback rätt ställe att besöka. Dumt att ljuga på ett ställe där det inte finns några normer, liksom. Så om det finns någon utom jag som har missat det här självklara stället är det dags för ett besök.

Att dansa och slåss

Ojoj nu var det fredag igen. Om förra helgen var underbar på alla sätt fick jag betala för det nu i veckan som har varit världens tråkigaste. Det enda som har hänt som var lite kul var att jag såg Darjeeling Ltd i tisdags. Annars har det mest varit depp. Så för att häva mig ur det här bedrövliga sinnestillståndet låter jag det här bli dagens låt. Den innehåller mitt favoritrim.

Du snackar snyggt om teori och metod
medan poeten samlar mod och skriver
"yeas, take a walk,
take a valium pill"
i ett sista sms.
Det liknar mest ett sos
och allt jag vill.
Ingen himmel räcker till.

Sms. Sos. Fantastiskt. Och det är Peggy Lejonhjärta igen.

På tal om reklamtest

Läs. Begrunda. McNeil/Nicorette har gjort världshistoriens sämsta reklamfilm. Som nu dessutom har blivit fälld av ERK. Och dom fattar ingenting eftersom dom gjorde konsumentundersökningar som gav övervägande positivt resultat. Jamen dåså.

Coulda woulda shoulda

Filmer jag vill se på bio i helgen:

Fjärilen i glaskupan
Juno
I'm not there
4 månader, 3 veckor, 2 dagar
Paraniod park

Saker jag borde titta på i helgen eftersom jag har som jobb att förstå vad folk i allmänhet håller på med:
Arn
Let's Dance
Stjärnorna på slottet

Att vara planner på trendängslig reklambyrå i Stockholm är för tusan definitionen av motstridiga intressen.

Att känna sig dum.

Min frys har pajat. Så imorse var jag tvungen att på bästa 90-talsvis jobba hemifrån eftersom frysfixarkillen skulle komma mellan 9 och 11. Han kom såklart 10 i 11. Och klev in i mitt kök, tittade på frysen och sa: Ja, dörren är ju inte stängd.

Min frys är inbyggd i ett skåp. Nu hade själva frysen åkt bakåt lite så att luckan tog i kanten på skåpet. Så frysfixarkillen flyttade fram frysen typ en centimeter. Och så gick det jättebra att stänga dörren. Snacka om effektiv användning av min och frysfixarkillens tid. Så jag sprang iväg till jobbet och kända mig helt puckad. När jag kom inflåsande halv tolv kände jag mig ganska nöjd i tre sekunder. Tills jag insåg att datorjäveln låg kvar i hallen hemma. Det var bara att vända.

Så ikväll ska nog fröken Åkestam jobba ganska mycket. Och frosta av frysen.

Reklamhistoriens underligaste strategi?

Nivea har kommit med en ny kampanj. Konceptet heter Skönhet är och är tänkt att finnas på lite olika sätt i lite olika kanaler. Sajten kan man kolla in här. Nivea verkar vilja att vi ska tänka till kring vad skönhet är och dela med oss av våra åsikter kring ämnet. Min åsikt är tvådelad:

1. Det är sinnesrubbat att rippa storkonkurrenten Dove rakt av.

2. Om man nu inte har alla hästar hemma och bestämmer sig för att göra exakt som sin största konkurrent och diskutera skönhetens olika former, bör man inte göra en reklamfilm/sajt där alla medverkande är vita, unga, smala och till synes heterosexuella kvinnor med klassiskt vackert utseende utan att ens toucha vid insidans skönhet eller liknande. Det blir en rätt stor dos av "Ford kommer i alla färger, så länge det är svart". Det är både människorförnedrande och världsfrånvänt.

Det är väl fint på något sätt att Nivea försöker engagera sina kunder. Men det räcker inte att köra samma gamla race som vanligt och hänga på en fråga på slutet och hoppas på det bästa. Ska det vara, så ska det vara på riktigt. En genomsnygg mamma med en gullig bebis som pratar om livsglädjens skönhet är inte så värst verkligt. Eller engagerande.

(det var det här inlägget jag tänkte ut och glömde bort. Det dök upp igen så fort jag såg Niveafilmen. Riktigt dålig reklam kan man aldrig fly ifrån)

Det här inlägget tillägnas min mamma

Varför sitter du och läser min blogg istället för att skriva!? Men när du ändå är här: Stephan Mendel Enk i gårdagens Metro.

Ett genombrott

Idag åt jag frukost tillsammans med några andra människor. Någon, minns inte vem, sa ordet fokusgrupp. Och alla började unisont att vrida på sig, sucka och rynka pannan. För de allra flesta som jobbar med reklam innebär fokusgrupp att åtta personer utvalda på grund av att de har ett kön och en ålder stängs in i ett rum och sågar det man har jobbar dygnet runt med den senaste månaden, vilket leder till att kunden inte godkänner det och man får börja om. Man behöver inte kunna särskilt mycket om Pavlovs hundar för att förstå att det är mycket svårt att få de flesta kreatörer att fortsätta lyssna efter att f-ordet har nämnts.

Därför blev jag så sagolikt lycklig och nöjd med mig själv när vi satt och vände och vred på en idé häromdagen och gruppens AD sa: Men dom i fokusgruppen sa ju att med, nota bene, ett ej ironiskt leende. Hon hänvisade till vår inledande marknadsundersökning som jag stretade med under många kvällar i december. Och ALLA nickade instämmande. Och vi gick vidare.

Planning. Det funkar. Ibland.

Tomrum.

Igårkväll, precis när jag skulle somna, kom jag på ett helt briljant blogginlägg. Nu är det helt borta. Hatar när sånt händer.

Teknikpanik

Idag försökte jag läsa januarinumret av Urban Lifestyle Report. Med betoning på försökte. För det gick verkligen inge vidare.

Jag har fått så väldigt mycket nog av följande saker: Viraler. Killer-apps (vet inte vad det är, men alla bloggar skriver om det). Sociala tjänster. Etc etc.

Jag mår fysiskt dåligt av att läsa om dessa saker. Bland annat får jag andnöd och ont i höger arm. Så reagerar jag när hjärnan säger "leda". Så Urban Lifestyle hamnade i högen "ta tag i när jag har bytt personlighet och intressen".

Med risk för att stöta mig med typ alla i hela världen: Att hålla koll på trender/utveckling/rörelser kan väl inte bara handla om det? Jag blir matt bara av att tänka på det. Jag vill veta mer om hur människor tänker och tycker och beter sig. Olika människor. Riktiga människor. Inte framkants-människor. De är nämligen sjukt duktiga på att redogöra för det själva. Dessutom är de extremt lätta att begripa. Och väldigt sällan målgruppen för det man håller på med.

Jag vill poängtera att det inte handlar om digitalt vs analogt eller någon sorts fobi mot nya medier. Jag vill bara att det ska finnas någon sorts äkthet och användbarhet. Det är lite svårt att förklara. Men några intressanta tendenser tycker jag är:

Att det är bra att vara klassiskt intellektuell.

Att barn blir tonåringar och tonåringar vuxna.

Att kvinnorna (i alla fall i antal) dominerar allt mer på högskolan.

Såna saker tycker jag är minst lika intressant ur ett planningperspektiv som betaversionen av någon social söktjänst är. Så nu efterlyser jag den totalt icke-tekniska trendbevakningen. Någon som har några tips?

Ironifiness

Bloggen SoFo My Ass är inte alltid rolig. Men ibland är den så hysteriskt överkul att jag måste älska den. Det här inlägget är ett sånt. Kanske hade varit ännu roligare om det hade fått stå helt okommenterat. Men i alla fall.

Måndag. Och fortfarande glad.

Det här kanske är helt ointressant för er andra. Men jag har haft en så fantastisk helg i all sin enkelhet att jag måste skriva om den. Det här gjorde jag.

Fredag
Vaknade lite trött och sliten efter torsdagens gymnasie-reunion. Men tröttheten botades av en hel dag med lyckade möten. Happy happy. Sen blev det ett sånt där fredagsvin som folk inte ville gå hem ifrån. Jag hade tänkt gå hem och sova, men det gick inte. Mera vin hemma hos Sebbe. Och sen fest på Åsögatan i en lokal som säkert hade sju meter i takhöjd och var helkaklad, precis som Paris tunnelbana med avlånga vita kakelplattor. Ölen kostade 20 spänn. Det kändes inte som Stockholm alls.

Lördag
Efter 11 timmars sömn och världens största pizza på Odenplan (jag skojar inte, den var världens största. Dubbelt så stor som tallriken) och långfika åkte jag hem till Martin och blev bjuden på bokstavsmiddag. Bokstaven för kvällen var M. Så vi åt mangoldsallad med mozzarella, mangowok och milkshake. Till detta dracks Moët, Miller, Mariestads och en flaska Midori (kan ej rekommenderas, men har man tema så har man). Sen gick vi naturligtvis till El Mundo, som hade stängt, så det fick bli Marie Laveu istället. Fast där var det för mycket folk, så vi övergav temat och gick till Spy Bar där det dracks öl och spelades glad musik.

Söndag
Släpade mig ut redan klockan ett på eftermiddagen för att äta brunch med Filippa. Sen kunde jag ägna en hel eftermiddag åt att bläddra i kokböcker, slötitta på historiska dokumentärer på TV8, surfa på eBay och äta stora mackor. Och sen gick Strumpan och jag och såg fantastiskt snygga filmen Control på Sture.

Så om någon har undrat vad som är en perfekt helg för målgruppen panka reklamare i 24-årsåldern så har ni den här.

Relativitetsteori

Axel skriver mycket bra om reklam reklam som formar konsumtionsupplevelsen. Det är intressant hur det påverkar varumärken som positionerar sig som lågpris eller kör med väldigt krängigt utbud. Kommer konsumenterna någonsin att uppleva att Glocalnet levererar samma bredband som andra fast till ett lägre pris?

Under de senaste dagarna har SLU-kampanjen som jag skrev om igår diskuterats fram och tillbaka med de flesta som bryr sig. En klok person bad att få slippa ta ställning, men påpekade att om man jämför med hur reklam för den här typen av institutioner brukar se ut, har man lyckats bryta igenom något helt enormt.

Och det kan man ju inte annat än hålla med om. Däremot fick det mig att börja tänka kring referensramar i allmänhet, och på det här bloggen i synnerhet.

Ibland låter jag kanske väl vass i min kritik. Att en kampanj överhuvudtaget tar sig in i mitt huvud och vidare ut på bloggen är ju på ett sätt ett gott betyg. Det allra mesta som görs kommer ingenstans.

I det vardagliga jobbet måste man tyvärr ofta ha verkligheten som referensram. Det är därför jag skriver här. Här jämförs allt med den ultimata kampanjen i teori och praktik. Jag tror att det är så man måste göra för att ta sig framåt. Jag vill inte vara reklambranschens bästa planner som gör den bästa reklamen i telekomkategorin. Jag vill bara vara bäst. Punkt. Det kommer såklart aldrig att ske, men det skadar inte att försöka.

Så därför vill jag bara säga att om någon har blivit ledsen av något jag har skrivit om era grejer, så jämförs ni på bästa platonska vis med en idealbild. Och ibland kommer ni faktiskt väldigt, väldigt nära.

Jag trodde att vi hade kommit längre.

I förrgår läste jag den här notisen i SvD.

Älskarinna gjorde polis jävig

En polischef i Västsverige bör få en varning enligt en internutredning som polismyndigheten gjort. Polischefen lämnade vitsord för en kvinnlig kollega som sökte jobb. Att hon var hans älskarinna och att han därmed var jävig framkom inte, skriver Göteborg-Posten.

Därmed har han brustit i sitt ansvar som chef anser utredarna som vill att Rikspolisstyrelsen ger mannen en varning.

Är det här ett jävla skämt eller? (ursäkta svordomen, men jag behöver den) På några rader lyckas skribenten få till en helt osannolik paraduppvisning i könsmaktsordning. Tillåt mig att oformulera notisen så som den bör formuleras i ett hyfsat jämlikt samhälle:


Polischef anklagas för jäv

En polischef i Västsverige bör få en varning enligt en internutredning som polismyndigheten gjort. Polischefen lämnade vitsord för en kollega som sökte jobb. Att de två hade en relation och att polischefen därmed var jävig framkom inte, skriver Göteborg-Posten.

Därmed har han brustit i sitt ansvar som chef anser utredarna som vill att Rikspolisstyrelsen ger mannen en varning.

För att vara övertydlig: En relation är bådas fel och ansvar. Det är polischefen som gjort sig själv jävig, inte kollegan. Om parternas könstillhörighet är viktigt bör man också skriva manlig polischef. Vilket det i det här fallet inte är, för jävssituationen hade varit densamma oavsett om relationen hade ingåtts mellan två kvinnor, två män eller en av varje.

Om vi ska ha en lag mot sexistisk reklam ska vi ha en mot sexistisk journalistit också. Jag blir mörkrädd.

Dr Jekyll & Mr Hyde

Nu känner jag mig manad, ja nästan tvingad, att skriva något om SLU(Sveriges Lantbruksuniversitet)-kampanjen Koldioxidens vänner. Jag har sett den i print och på webben och så har den fått en vansinnig massa PR, exempelvis här och här. I skriverierna är många negativa. Jag är både och.

Det som är bra är positioneringen av SLU som universitetet där man håller på med miljöfrågor. Det hade i alla fall inte jag tänkt på innan. Jag trodde dom höll på med kossor och granar.

Det som är tveksamt är sättet man väljer att berätta det på. Jag undrar över problemformuleringen. Har man ett kännedomsproblem? Ett attitydproblem? Ett beteendeproblem? SLU-lösningen är väl anpassad för situationen "alla vet vilka vi är men vi har blivit daterade och ingen bryr sig om oss längre". Då kan man vrida och vända och skaka om och bygga lager och övverraska. Exempel på det som verkar ha funkat är Show me your Sloggi och Whopper Freakout.

Men SLU som miljöuniversitet är inte Sloggi eller Whopper eller ens Pommac. Och då blir det här väldigt luddigt. Vem protesterar mot vad, liksom?

Dessutom vill jag påstå att environmental overload är ett högst överskattat fenomen. Visst, sitter man och trendanalyserar dagarna i ända känns kanske i eco som det roligaste ordet. Men kolla på efterfrågan på miljövänliga produkter, eller miljöbilar, eller tågcharter. Det har bara börjat. Så frågan är om SLU inte borde, med sina begränsade resurser, rida på vågen istället för att starta ett schizofrent bråk där utomstående inte ens förstår vem man ska heja på.

Ibland finns jag, ibland inte

Idag kör Dagens Media ett helt uppslag om planning. Finally. Vi kanske finns på riktigt ändå. Samtidigt blir jag informerad om att jag får stå under övriga när produktionsledarna håller på och förbereder Guldäggs-inskicken. Planner har ingen egen rad. Poff. Så var den självbilden förstörd.

Vill ha.

MacBook Air.

Det var väl det jag trodde

Bra reklam är bra reklam. Kreativitet ger effektivitet. Bla bla bla. Världens bästa kampanj Whopper Freakout slår mätningsrekord. Det här är plannerporr.

Grattis

till familj och vänner på Åkestam.Holst som vann OLW. Är mycket avis. Nu får ni se till att göra sinnesjukt bra reklam, helt enkelt.

Begreppsförvirring

Nu är det dags för ett lagförslag mot sexistisk eller könsdiskriminerande reklam. Regeringens utredaren Eva-Maria Svensson tycker att vi behöver en lag. Birgitta Ohlsson tycker inte det. Inte Sveriges annonsörer heller.

Å ena sidan kan jag tycka att det här är en axelryckning. Det är ju inte direkt något som kommer påverka den tänkande delen av reklambranschen som inte ens funderar på att använda bikinibrudar till att sälja bredband eller så.

Jag har inte heller något jätteproblem med de inskränkningar i yttrandefriheten det skulle innebära. Jag tycker inte att man kan säga att reklam är yttrandefrihet i sin renaste form. Det är ju faktiskt oftast företag som betalar andra företag för att påverka folk att byta åsikt. Jag tycker att det känns helt ok att man inskränker den rätten på vissa sätt.

Det jag undrar mest över är definitionen av sexism. Om man menar att sexism=könsdiskriminering är jag helt med på att man bör undvika det. Men alltsomoftast verkar det som att resonemanget gäller sexism=sex. Och då tycker jag att man är helt ute och cyklar. Jag skrev ett inlägg om det för ungefär ett år sedan. Då handlade det om American Apparels reklam, men det kan lika gärna vara något annat. Ett varumärke måste få vara en äkta och sammansatt person. Och jag tycker att man kan ha väldigt mycket sex utan att vara sexistisk.

Det ska bli intressant att följa vad som händer med lagförslaget i alla fall.

Uttråkad, bortglömd och tillplattad

Jag är lite tjurig. Igår plågade jag mig själv genom att göra tråkiga saker hela dagen för att jag hade sån söndagsångest. Sen piggade jag upp mig själv lite genom att se den jättebra filmen Transamerica. Och idag är det måndag och det värsta som kan hända en reklamare hände mig: Det var en artikel i Dagens Media om en kampanj som jag har jobbat jättemycket med och jag var INTE MED I ARBETSGRUPPEN. Järnspikar. "Det här är det värsta som finns" muttrade Jocke när jag sa det till honom och vi började att förrvirrat försöka ta reda på vem som hade begått dödssynden och glömt bort mig. Jakten fortgår. Men det är min andra glömning på en vecka. Ett omen?

(Förresten var det den här kampanjen. Så nu vet ni vem ni ska hacka på om vi har tänkt fel)

För att göra det hela ännu roligare måste jag jobba sent idag. För att göra det jag hatar mest av allt med mitt jobb: en förvagn. Feel free att tycka väldigt synd om mig.

Kom igen, svälj stoltheten.

Som en liten helghälsning tänkte jag bara påminna er om att läsa Katrin Schulmans blogg på stureplan.se. Den är visserligen Sveriges mest lästa, så chansen är ju statistisk stor att ni redan gör det. Men jag kan tänka mig att vissa av läsarna av den här bloggen anser att de är lite för intellektuella och framförallt originella för att läsa Sveriges mest lästa blogg. Det är fel. Den är asrolig. Inte alltid, men ofta. Jag fattar inte hur man länkar direkt till inlägg på deras sajt, men inlägget om de vita mopederna. Läs det. Och få en glad helg.

Det metafysiska varumärket

Jag har nog världens bästa kollegor. I födelsedagspresent fick jag ett randigt Sonia Rykiel-paraply. Kan vara det finaste paraplyet jag någonsin har sett. Och väldigt använbart för säsongen, om man säger så. Så nu går jag runt och längtar efter att det ska börja regna. Så tack så jättemycket igen till Jenny, Cilla, Sandra, David, Rebecka, Stefan, Sebbe, Simon, Matilda, Adriane och Carl-Fredrik (hoppas att jag inte glömde någon nu!).

Imorse kom jag att tänka på ett fascinerande varumärke: iPod. Det finns ju någon sorts logisk regel som säger att man måste göra val när man positionerar och marknadsför grejer. Man kan inte vara allt för alla, brukar vi stå och mässa i stora konfen. Och så tittade jag på min älskade älskade svarta iPod Nano. Och insåg att vi har fel.

Man KAN vara allt för alla. Alla, från kickers till hipsters till svennar och farmödrar till professionella musiker använder iPod. Och det är inte för att det inte finns några alternativ. Och det är inte direkt mellanmjölk vi pratar om här heller; det är en svindyr och självuttryckande transformativ produkt.

Dessutom verkar iPod ha överlevt faktumet att man är kategorigenerisk. Man säger sällan mp3-spelare, man säger iPod.

Alltså har den lilla prylen lyckats göra ett antal saker som är kommunikativt omöjliga. Vad kan det bero på? Kanske:

1. iPod är egentligen lämpligast för massmarknaden, men spetskonsumenterna har inget alternativ för tillfället så de måste ha den i alla fall. Fast det stämmer illa med hur mycket de här människorna gillar sin iPod.

2. iPod är överlägsen när det gäller användarvänlighet. Och mp3-spelare är enda kategorin där ALLA är så rationella att det får avgöra beslutet.

3. Det finns en personlighet som alla människor gillar, och iPod är precis den.

4. iPod är ett metafysiskt fenomen som inte har någon orsak. Det bara är. Så det är inget vi måste tänka på när vi jobbar.

Fler förslag?

Födelsedag

Det är min födelsedag idag. Det är så himla trevligt att fylla år, även om man blir en helt meningslös ålder (24). Människor måste vara snälla mot en. Man får paket. Man får dessutom köpa saker som man vill ha (exempelvis plimsolls på H&M för 98 kr). Det rings och sms:as och Facebookas hela tiden. Och man får väldigt många kramar. Fantastiskt!

Via Beta Alfa hittade jag den finurliga tjänsten Nesktop. Det är ett webbaserat skrivbord där man kan klistra fast anteckningar, länkar, YouTube-klipp och annat man behöver. Jag inser redan nu att det kommer bli helt livsnödvändigt för mig.

Jag har en låt på hjärnan idag som jag gärna skulle lägga upp, men jag vet inte vad den heter. Jag ska fråga Cilla så fort jag får tag på henne. Men refrängen är såhär:

Stopp, vänta det är kallt ute
Staden har frusit inatt
Här du kan låna mina vantar
Jag får ta nåt annat, vad som helst
Och kanske har du lust att stanna kvar en liten stund
Och ett litet tag
Vi kan låtasas att vi två är ensammast i hela världen

Så väldigt passande. Om nån vet vilken det är får ni ju gärna säga till!

Uppdatering: Det var visst Peggy Lejonhjärta. Och den heter Framåt är bakåt och bakåt är fel. Och finns typ ingenstans. Synd. För den är jättebra.

Uppdatering 2: Här kan man lyssna.

Love it

ATGs nya film är fantastiskt pampig. Film, bakom-film och sånt finns på sajten.

Det enda jag kan vända mig lite emot är texterna på sajten som ska förklara hur man har tänkt när man hittade på konceptet. Det behövs inte, tycker jag. Låt det tala för sig själv!

Idéer och kommunikation

En av de roligaste grejerna med att ta fram nya reklamkoncept (i pitch eller för befintlig kund) är alla nya affärsidéer som dyker upp när man håller på. Oftast börjar det med ett irritationsmoment: Åh, suck, om de bara gjorde så här så skulle vi kunna göra fantastisk reklam! Sen kommer tanke 2: Varför gör de inte så då? Ibland kommer man på att det är omöjligt att göra det, men oftast är det både fullt möjligt och jätteenkelt. Och så skriver man upp det på en lapp. Och hoppas att man någon gång i framtiden ska kunna pracka på någon kund idén. Min lista över såna idéer börjar bli väldigt lång. Genomförandet är det tyvärr sämre med.

Men jag kan inte låta bli att fundera över hur irriterande det är att företagens idéfabriker (tekniker, produktchefer och sånt) ligger så vansinnigt långt ifrån idékonsulterna. Vi hittar på grejer på helt olika premisser. Och så blir det svårt och rörigt. En spännande teknisk grej kanske är helt okommunicerbar, och en bra kommunikativ idé kan vara omöjlig att producera. Men det vet vi inte ens, eftersom vi aldrig pratar med varandra. Typiskt dumt.

Till exempel fick jag höra igår att sms, som antagligen är en av världens bästa uppfinningar, liksom kom till av en slump. Det var inte meningen att folk skulle använda det. Tekniken var redan way förbi. Och idag kan man msn:a, mms:a och ringa videosamtal, och ändå håller vi på och tittar på telefonerna varannan sekund för att vi väntar på ett sms.

Tekniken vet vad man kan göra, inte vad folk vill ha utan att de vet det än. Det behöver man lite reklamare för att reda ut. Bra. Vi blir nog inte arbetslösa än på ett tag.

Två konstiga saker som har hänt i mitt liv

Igår använde jag inte internet någonting. Jag läste mailen i mobilen, men det var allt. Och jag jobbade hela dagen. Vet inte när det hände senast. Helt sjukt.

Och idag när jag skulle värma min lunchlåda var den försvunnen. Det visade sig efter ett tag att min kollga Jonas hade tagit den av misstag. Och inte ens märkt att det var fel. Trots att de innehöll helt olika rätter. Konstigt. Fast jag fick Jonas mat istället, och den var mycket godare än min. Så man kan säga att jag vann i alla fall.

Folk och politik

Titta här. Det är dagens mest sedda filmer på Youtube. Det tycker jag säger ett par saker.

1. "Folk" är kanske inte så dumma/lata/ointresserade som folk som jobbar med att förstå folk brukar säga.

2. Små klipp är ett utomordentligt sätt att ta till sig nyheter.

3. Men jag är inte så fokuserad som folk är. Därför fastnade jag mer för The return of Obama Girl:



Jag undrar hur det ska gå? Kommer Obama Girl till slut att avgöra valet? Spännande.

För er som inte följer amerikansk meta-politik kan ni lära känna Obama Girl och hennes vänner på Barely Political. Jag vill att det ska vara såhär nästa gång det är val i Sverige också!

Fredagsmys. Än så länge utan chips.

Då var det fredag igen. Måste säga att det har varit rätt trevligt att jobba på en byrå med ungefär 10 personer. Har rentav lite ångest inför måndag. Men först ska det fixas helg med allmänt slapp och Adrianes födelsedagskalas. Och så ska jag drömma mig tillbaka lite till den svunna ledigheten.


Julmat


Nyårsmat. Man behöver inte så mycket variation när det finns champagne.


Min bror är ganska lättroad. Såhär glad blev han över en vinöppnare. En bra vinöppnare, men ändå. Han fick en tröja också.


Årets beskärda del av miljöförstöring av Nybroviken.


Den här bilden la jag bara in för att jag är avundsjuk på Lotta Lundgrens blogg. Kolla, jag kan också laga mat. Fruktsallad i alla fall.

Trevlig helg nu hörrni!

God, ond eller godond?

Anna Larsson ägnar sin kolumn idag åt den marknadsföring som välgörenhetsorganisationer ägnar sig åt. Det stör henne att man använder sig av olika marknadsföringsmetoder för att göra det enklare och roligare att skänka pengar.

Ena halvan av mig vill protestera högljutt. Människor är inte altruistiska. Det där med godhet för godhetens skull är en fin idé men rätt långt ifrån verkligheten. Vill man nå resultat måste man nog dessvärre göra det både lätt, kul och synligt att skänka pengar, annars blir det ingen bröstcancerforskning. Hur många procent av befolkningen är egentligen Frälsissoldater och liknande supergoda människor? Jag vet inte, men jag tror inte att deras tid och pengar räcker för alla behövande runt om i världen.

Men. Å andra sidan fattar jag precis vad hon menar. Jag vill också att människor ska vara goda på riktigt och att vi ska ta ansvar för världen tillsammans. Jag är helt galet trött på giriga välgörenhetsorganisationer som verkar tycka att vilka metoder som helst (inklusive superhöga ersättningar till den egna ledningen) är ok så länge man kan hävda ett gott syfte. Det finns en anledning till att Frälsningsarmén helt plötsligt känns otroligt aktuella.

Så den stora frågan är: Var går gränsen för det här med ändamål som helgar medlen? Ska man acceptera att folk är som dom är eller ska man försöka göra dom bättre med de medel man har?

Sen så blir jag sjukt irriterad på att SvD kör så tunga banners att jag inte kan ha deras sida uppe samtidigt som jag skriver på Blogger, för då laggar tangenterna flera sekunder. Hur svårt kan det vara?

En idé!

Den här fantastiska idén hittade jag på GBs hemsida: Spionkalas! Jag blir fantastiskt sugen på att ha ett. Mystiska inbjudningar, ledtrådar, förklädnader... Det skulle bli årets fest. Och sen skulle man gå ut. På Spy Bar, såklart.

Ett inlägg om mätningar, Darin, Zlatan och Paris Hilton. Och snö.

Smart att lägga fram sin uppsats (eller åtmindstone pressmeddelandet) när det är allmän nyhetstorka, för det här är nog den längsta artikel om en studentuppsats som jag någonsin har sett.

Uppsatsen verkar konstatera att kändisar som spokespeople för ett varumärke funkar bättre om kändisen och varumärket inte står för exakt samma sak. Och det är ju onekligen intressant. Fast egentligen inte så konstigt när man tänker på det. Reklam syftar ju oftast till att göra någon form av förflyttning av varumärket, och om man då gör reklam med en kändis som bara bekräftar det man redan tror/vet/tycker om varumärket blir det ju ingen förflyttning att tala om.

Något som man dock borde fundera på i sammanhanget är hur varumärket förflyttas på lite längre sikt givet att man har valt en viss kändis. Det är inte så förvånande att Darin ger ett högre uppmärksamhetsvärde för en Nike-annons än vas Zlatan gör. Men säg att Nike skulle jobba kontinuerligt med Darin, vad skulle hända då? Skulle man tappa i sportcredd och bli ett varumärke för småtjejer? Eller?

Jag blir också nyfiken på slutsatserna kring Paris Hiltons hamburgerpryl (som jag älskar). Varför skulle den inte sälja hamburgare om Darin säljer sportskor?

Sen kommer en av mina vanliga käpphästar: Att mäta köpintention efter en annonsexponering och tro att den säger något om hur väl annonsen funkar. Rätta mig om jag har fel, men så jobbar väl ändå inte reklam? I min värld påverkar reklamen varumärket på sikt som i sin tur påverkar köpintentionen. Det är inte en enkel tryck-på-knappen-logik. Sånt här fajtas de flesta planners (hoppas jag) dagligen med för att försvara vikten av kontinuitet i varumärkesarbetet. Om det vore så att en enda annons var direkt avgörande för köp skulle det ju vara helt meningslöst att jobba med koncept och integrerade idéer över tid för att göra en förflyttning. Men det är just såna kampanjer som brukar vinna i effektivitetstävlingar. Så vem har fel?

Det snöar helt sjukt mycket idag, förresten.

Lite positivt tänkande, tack.

Idag är det den 2:a januari. Då börjar somliga människor jobba igen. Och det finns bara en legitim sak att prata om: Hur bredrövligt det är att börja jobba igen. Och hur stressad man är över det ena och det andra.

Jag är lite sjuk i huvudet, det vet jag redan. Till exempel tycker jag inte att det är jobbigt att gå upp på morgonen (även om det är kolmörkt och regnigt och kallt). Jag gillar typ knäckebröd mer än choklad. Och jag har det städat hemma även om det bara är jag som kommer att se det. Så det är nästan legio att jag tycker tvärtemot andra i såna här frågor.

Hur som helst tycker jag att det inte är det minsta jobbigt att jobba igen. Vi är 10 av 40 personer på kontoret och man kan sitta och dricka te och spela vilken musik man vill (just nu Robyns The Rakamonie EP) samtidigt som man fixar och donar. Det är ju mysigt ju. Dessutom blir man sjukt mycket mer produktiv när telefonerna är tysta och alla projektledare är borta. Så det man brukar göra på kvällarna kan man göra på dan. Nu ska jag till exempel skriva en brief.

Men först: Dagens låt



Jag är nästan lite kär i Moneybrother