Nu måste jag kommentera.

Maciej Zarembas artikelserie i DN, Först kränkt vinner, har fått mycket uppmärksamhet. Serien har slagit bloggrekord och debatteras flitigt lite här och där.

Jag vet inte exakt hur det ligger till på lärarhögskolan (som fösvarar sig med näbbar och klor), och det är inte heller det intressanta med serien tycker jag. Det är kränktheten i allmänhet som är grejen.

Parallellt löper en debatt kring Pär Ströms bok Kvinnovåld och mansförtryck. Ström menar att genusperspektivet där kvinnor är underställda män är felaktigt och att det i själva verket är män som förfödelas (vilket är feminismens fel). (Ett gäng artiklar finns här för den som har haft annat för sig på senaste tiden.)

Många har svårt att förstå Ströms resonemang. Det hade jag också, även fast jag inte kunde definiera exakt vad det var som skavde så vansinnigt. Men sen slog det mig: Ström resonerar precis som de kränkta studenterna på Lärarhögskolan! På SvD Brännpunkt styrker han exempelvis sin tes genom en artikel som handlar om att kvinnor görs till offer när det i själva verket är männen det är synd om. Med andra ord: Först kränkt vinner. Att vara ett offer är något bra, enligt logiken att den som är offret också har makten. (vilket skulle kunna verka paradoxalt om man inte lever i ett samhälle med kränkt-kultur.)

Och det är här jag inte håller med. Jag tror inte att man vinner i längden av att vara, låtsas vara, eller framställas som ett offer. Jag VILL i alla fall inte att det ska vara så. När något anses vara en kvinnofälla blir jag inte glad i egenskap av kvinna. Det ger mig varken makt eller glädje eller något annat man vill ha. Jag tror på positiva drivkrafter. Och det är fasen så mycket roligare att få beröm för att ha gjort något asbra än att få höra att "det var ju ändå inte ditt fel" när något har gått åt skogen.