Hej då nu åker jag.

Är inte kategorina alternative i iTunes väldigt konstig? Det tyder ju på att Band of Horses, Pacific och Feist på något sätt låter likadant. Och vad är det egentligen man är ett alternativ till? Dålig musik? Och dessutom: Om kategorierna är så breda att lite vad som helst kan hamna där skulle man kanske överväga att strunta i dem?

(Förresten: Av mina tre Feist-skivor är en klassad som folk, en som alternative och en som indie. Är hon helt schitzad eller?)

Typisk fredagsfundering. Och det blir det sista ni hör från mig på ett tag. Nu ska jag nämligen ta mitt pick och pack och åka till St Anton i en vecka. Min lägenhet ser ut som ett bombnedslag av alla handskar, underställ, sonder, transcievers, ryggsäckar, hårstorkar, sminkgrejer och annat som ska packas i en obegripligt liten väska. Jag vill vara kille. I alla fall när man ska åka skidor.

Strumpan som jag ska möta upp där nere här precis varit här:



(I Kanada alltså) i typ tre veckor och nu är han i Cortina. Truls har varit i Chamo. Och var har jag varit? På Slussen. Jag kommer nog att få det lite jobbigt i början. Tur att man har nya skidor!

Hoppas att ni alla får en trevlig och solig helg och producerar fantastisk reklam nästa vecka. Vi hörs om ett tag!

Nu måste jag kommentera.

Maciej Zarembas artikelserie i DN, Först kränkt vinner, har fått mycket uppmärksamhet. Serien har slagit bloggrekord och debatteras flitigt lite här och där.

Jag vet inte exakt hur det ligger till på lärarhögskolan (som fösvarar sig med näbbar och klor), och det är inte heller det intressanta med serien tycker jag. Det är kränktheten i allmänhet som är grejen.

Parallellt löper en debatt kring Pär Ströms bok Kvinnovåld och mansförtryck. Ström menar att genusperspektivet där kvinnor är underställda män är felaktigt och att det i själva verket är män som förfödelas (vilket är feminismens fel). (Ett gäng artiklar finns här för den som har haft annat för sig på senaste tiden.)

Många har svårt att förstå Ströms resonemang. Det hade jag också, även fast jag inte kunde definiera exakt vad det var som skavde så vansinnigt. Men sen slog det mig: Ström resonerar precis som de kränkta studenterna på Lärarhögskolan! På SvD Brännpunkt styrker han exempelvis sin tes genom en artikel som handlar om att kvinnor görs till offer när det i själva verket är männen det är synd om. Med andra ord: Först kränkt vinner. Att vara ett offer är något bra, enligt logiken att den som är offret också har makten. (vilket skulle kunna verka paradoxalt om man inte lever i ett samhälle med kränkt-kultur.)

Och det är här jag inte håller med. Jag tror inte att man vinner i längden av att vara, låtsas vara, eller framställas som ett offer. Jag VILL i alla fall inte att det ska vara så. När något anses vara en kvinnofälla blir jag inte glad i egenskap av kvinna. Det ger mig varken makt eller glädje eller något annat man vill ha. Jag tror på positiva drivkrafter. Och det är fasen så mycket roligare att få beröm för att ha gjort något asbra än att få höra att "det var ju ändå inte ditt fel" när något har gått åt skogen.

Uppdatering.

Nu är min post om karriärer i reklambranschen uppdaterad. Med färre stavfel och fler faktarätt, förhoppningsvis.

Köp mig.

Har ni applikationen på Facebook där man kan köpa sina vänner och ha dem som husdjur? Det har jag. Och det är fascinerande. Vad får människor att köpa människor de aldrig har träffat för låtsaspengar? På hela den långa listan av människor som har köpt mig finns det bara två personer jag känner. Just nu ägs jag av en tjock amerikan som heter Etienne Smith. Åh vad jag skulle vilja göra en studie av det!

På tal om studier har några av mina kollegor just fått sig själva och sina hem utvärderade av konsumenter i djupintervjuer. Bakgrunden är att en reklamfilm skulle testas och vi valde att plåta storyboradet med personer i arbetsgruppen som statister.

Filmen som helhet mottogs mycket väl. Resultatet när det gällde statisterna var däremot nedslående. Hennings lägenhet där det hela plåtades, som han kanske tror är snyggt funkisinredd, var både ful och gammalmodig. Dessutom såg statisterna (Henning och Sandra) både till utseende och stil mycket tråkiga, gammaldags och till och med passé ut. De har höga krav de där danskarna, när tjejen med en av Sveriges största modebloggar med sådär en 20 000 läsare i veckan inte håller måttet. Rent stilmässigt alltså.

Sen KAN man ju undra varför undersökningsföretaget väljer att ta med såna kommentarer i slutrapporten, när det inte var undersöknings syfte att utvärdera Hennings lägenhet eller Sandras sjal. Betalar man inte dem för att göra sållningsjobbet?

Nåja, idag är det fredag och man ska inte sura. Istället ska jag ta tag i vår nya kund Fortum. Kul!

Djupdykning i målgruppen: SMSare

Isabelle Ståhl skriver ett kul inlägg om sms. Det har jag också tänkt göra ett tag, så jag passar på.

Det finns två sätt att förhålla sig till sms. Antingen ser man det som en kompletterande kommunikationskanal som man använder när man exempelvis sitter i möte och inte kan ringa. Eller så är det kommunikationssättet à priori. Och då trasslar man snabbt in sig i ett gäng regler och tolkningar.

(Av någon anledning är nästan alla mina gamla kompisar från skolan ringare, medan mina kompisar som jobbar med reklam är sms:are. Vet inte vad det beror på. En spaning bara.)

Jag klassar mig själv som en ringare. Men eftersom jag lär känna fler och fler sms:are, och det ska mycket till för att man ska besvara ett sms med att ringa, så har jag blivit dragen mer åt det hållet de senaste månaderna. Och jag kan konstatera följande:

Jag är en väldigt fördomsfull sms:are. Jag är stenhårt emot användningen av följande ord:

e (istället för är) och alla varianter av detta (de, va, å, o etc.)
fejsbook och motsvarande(har inte fått det själv, men har hört skräckhistorier)
kramis (förklaring överflödig)
samt alla former av smileys (svårt, men inte omöjligt)

Ovanstående ord diskvalificerar direkt ett sms från "bra nog att spara"-kategorin. För det är ändå fördelen med sms: man kan spara dem för framtida ego-boosts. Det är ett beteende som alla har men som ingen skulle erkänna.

Det finns också två skolor kring besvarande av sms: Den som menar att svar bör presenteras omgående och den som anser att kommunikationsformens natur gör att man kan svara lite när man har lust, upp till 24 timmar efter mottagandet. Problemet blir när människor tillhörande olika skolor ska kommunicera med varandra via sms, särskilt om deras relation är mer än vänskaplig. Den som tillhör svara-direkt-skolan kommer nämligen att förvänta sig ett svar inom en timme från skickandet (alla kollar sin mobil minst en gång i timmen), annars blir personen hysterisk. Motparten som tillhör den andra skolan kommer i det läget inte att fatta någonting.

Intressant nog har sms-kommunikation ganska mycket gemensamt med helt vanlig reklam. Man ska försöka förmedla en bild av sig själv och föra en konversation utan att se eller höra den man pratar med. Och medan företagen alltid tillhör svar-direkt-skolan, är kunderna mycket mer för att svara när de har tid (om de svarar alls, eftersom mycket reklam mer är att likna vid spam-attack än sms-konversation.)

Efter den lilla utvecklingen kommer här lite inspiration. Bekantskapskretsen har fått utnämna några favoriter de har i inkorgen (mottagare och avsändare är för säkerthets skull anonyma):

Intressanta spaningar: Jag såg världens största dvärg när jag promenerade idag. Han var kanske 160 cm men med dvärgproportioner; korta ben och armar, stort huvud. Kanske
världens största dvärg!

Ett nej med en tvist: Hej vackra du. Måste plugga. Men vill ha du sällskap i sängen sen kanske?

På tal om väder: Det regnar inte. Snöblandat. Så det är lungt.

När man har tackat för en tjänst: For you - anything.


När man ska blir bjuden på middag: Sov gott! Jag ska fundera lite på det här med fiskpinnar. Skuggan av ett tvivel börjar smyga sig på. Har jag haussat denna västkustspecialité för mycket? Bara framtiden i allmänhet och fredagskvällen i synnerhet kan presentera ett svar.


När man är lite ledsen: Du är bäst. Och om han inte fattar det kan han gå och gräva ner sig någonstans.

Låt höra nu: Vilket är ditt bästa sms?

Dagens funderingar

Jag tror inte att det är speciellt värdefullt att "testa" reklamkoncept i fokusgrupper. Men om då kunden går emot de starka rekommendationerna och ändå testar, och resultatet kommer tillbaka och är fantastiskt bra, betyder det att man har gjort alldeles för mesig reklam?

Jag fattar inte hur folk pallar att inte äta frukost. Jag fick ingen frukost i morse (byråskada att tro att möte kl. 8.30 automatiskt innebär kaffe och macka) och höll på att svimma redan klockan 10.

Nu är det ungefär tre månader till Cannes Lions. Uppladdningen börjar så smått. Passen köptes idag. Jag tror att det blir roligare i år, mest eftersom jag känner mycket fler människor nu än förra året och året innan det. Dessutom har jag lovat mig själv att titta på mycket mer reklam i år. Och åtminstone se lite av solen. Och till varje pris undvika Martinez.

Jag fattar inte hur folk kan vilja ha husdjur. Jag har varit kattvakt sen i fredags och börjar likna en zombie. Kattgalningen vägrar ju sova på nätterna! Han hoppar på en och krafsar på möblerna och jamar som värsta blitzen-larmet. Jag förstår hur småbarnsföräldrar har det. Och jag blir inte särskilt sugen.

Och ni som har undringar om en karriär i reklambranschen, missa inte kommentarerna kring mitt inlägg om det. Många kloka saker!

Rör inte min obalans.

Trendethnography är en intressant blogg som oftast handlar om etngrafiska studier. Alltså det där man ska använda när man misstänker att fokusgrupper sitter och spelar smarta eller när enkätsvaren visar att ALLA sopsorterar varenda liten plastbit. Jag kan personligen inte så mycket om sånt men jag tycker att det är intressant och skulle gärna få tid/pengar att testa det.

Men det här inlägget inlägget handlar om något helt annat som också är intressant: Varför blir det ofta så himla flummigt när något ska göras kvinnligt eller riktas till kvinnor? Nu har jag inte varit på nån sån där tjejgrej sen jag slutade på Handels, men jag tyckte också att de var riktigt jobbiga då. Allt detta snack om balans i livet. När man är 23, liksom! Snacka om att (återigen) skapa en massa problem man inte visste att man hade. När man är 23 är det ungefär 3 saker man behöver tänka på:

1. Sig själv.
2. Sig själv.
3. Sig själv.

Och det är väl inget fel med det. Det där med jobb och balans är alldeles för individuellt för att kunna skrivas in i en företagspolicy om gymkort och föräldraledighet och sen är frågan löst. Jag är till exempel en person som aldrig är i balans. Det är himmel eller helvete hela tiden. Ingen friskvård i världen kan ändra på det. Jag vill helt enkelt inte gå på yoga och äta bulgur och må bra.(Som min bror sa igår: Det är inte bulguren jag hatar, det är människorna som äter den)

Så kan vi inte bara strunta i det där tjafset och ha lite kul istället?

Nu blir det reklam.

Igår hade vi familjemiddag och naturligtvis pratades det om reklam, närmare bestämt ICAs utomhuskampanj för deras kokbok Hela Sveriges Husman. Två av enheterna ser ut så här:





Kalle tyckte att den lokala ambitionen var bra, men genomförandet dåligt.

Mamma mådde lite illa eftersom flera av rätterna innehåller köttfärs och det är rätt äckligt när man tänker på ICA.

Pappa hade inte tänkt på den förrän folk började prata om den.

Och jag tyckte (och tycker fortfarande) att det är en utomordentlig kamapanj. Jag tänker inte gå in på den exakta formuleringen av ordvitsarna, men grundidén tycker jag är precis så en riktigt bra utomhuskampanj ska vara.

För det första har man hittat på en bra idé med husmanskokboken. Folk gillar kokböcker och folk gillar husman.

För det andra engagerar man sina kunder och ber dem delta.

För det tredje gör man det enkelt.

För det fjärde tar man tillvara på ICAs marknadsledarskap genom att ta tag i mat och matlagning mer generellt. Ett smart grepp för att få ICA att bli större än produkterna man säljer.

Så för att valsa igenom min kollega Johans checklista för vad som är en fungerande idé:

Lös det verkliga problemet. Check.

Skapa engagemang. Check.

Gör något på riktigt. Check.

Tänk interaktivt. Check.

Och här blir också problemet med reklambedömning uppebart: Ska man bedöma reklamytan eller den bakomliggande idén? Ska vi (om vi leker reklamjury) bedöma formuleringen av ordvitsarna, typsnittet och mediaplaceringen eller ska vi bedöma om det är smart av ICA att göra en husmanskokbok?

Tål att tänka på, tycker jag.

Till nyfikna

Ibland får jag frågor från folk som är intresserade av att börja jobba med reklam om hur man ska göra. Så istället för att svara er alla var för sig, kommer här en sammanfattning om vad man kan göra på en reklambyrå och hur man blir det:

1. Planner. En planner är ansvarig för att lära sig massor om omvärlden och omvandla den kunskapen till insikter som man kan bygga varumärkes- och kommunikationsstrategi på. Om man vill bli planner måste man plugga massor. Jag läste exempelvis marknadskommunikation (www.mcxl.se) på Handels i Stockholm. Det tog fyra år för mig, men tar fem år om man börjar nu. Andra planners har läst ekonomi på andra universitet eller beteendevetenskap och ytterligare andra är kreatörer i grunden (se nedan).

2. Kreatör. En kreatör skapar reklamidén och gör också själva reklamen (filmen/annonsen/eventet osv.) Som traditionell kreatör kan man vara antingen copywriter eller art director (AD). Copyn ansvarig för texten och ADn för formen i reklamen men det blir alltmer flytande eftersom reklam inte alltid innehåller text och form (eller allt har väl en form, men ni fattar vad jag menar). Kreatör blir man genom att läsa på Berghs eller Forsbergs (eller Beckmans om man vill bli AD) i två år. Man kan också bli webbkreatör. Då pluggar man på Berghs eller Hyper Island. Många kreatörer har pluggat något annat på universitetet innan de börjar på sin kreatörsutbildning. Det är också vanligt att man gör ett år som ateljéassistent för att lära sig hur en byrå funkar.

3. Projektledare. Projektledaren är oftast kundansvarig och alltså den som har koll på relationen till kunden. Det handlar om allt från ekonomi och avtal till strategi. Många projektledare har ungefär samma utbildning som en planner. Det är vanligt att man jobbar ett tag på en marknadsavdelning innan man börjar som projektledare på en reklambyrå.

4. Produktionsledare. Produktionsledaren är ansvarig för allt administrativt kring en kampanj, alltså från det att idén är klar tills reklamenheten sitter där den ska. Det kan handla om konkreta saker som tidplaner, budgetar och mötesorganisering. Det kan också handla om att ta reda på om getter mår dåligt av att promenera på stan i koppel (det gör de inte) och att sen få nämnda getter att faktiskt gå på stan i koppel. Produktionsledare kan man också plugga till på Berghs (fler tips från Ullemo i kommentarerna). Det tar 1 år.

5. Formgivare. Formgivaren är ansvarig för den slutgiltiga formen på reklamen och jobbar ofta tight ihop med ADn. Återigen är det Berghs och Beckmans i två år som gäller.

6. Repan. Många produktionsledare har börjat som receptionister. Repan är jätteviktig på en byrå och oftast gör man mycket mer än svarar i telefon, typ fixar möten, förbereder tävlingar, ordnar med bud och massor av andra praktiska saker. Dessutom får man ta del av allt skvaller och är byråns hobbypsykolog eftersom alla går till repan och hänger när de inte orkar jobba.

Ungefär så ser det ut. Jag kan såklart mest om planning, så om något jag har skrivit är fel så får ni rätta mig.

Sen finns det ju en massa andra jobb som handlar om reklam men som inte är på en typisk reklambyrå, till exempel:

Webbyrå eller digital reklambyrå som gör reklam för webben. I Sverige finns toppbyråer som Farfar, North Kingdom och Great Works. Där finns alla roller som finns på en traditionell reklambyrå, men desto fler webbkreatörer såklart.

Produktionsbolag inom film och webb som håller på med det det låter som, alltså regi och produktion av film och webb.

Fotografer och stylister som deltar vid plåtningar och fiiminspelningar.

Mediebyråer som är rådgivare till företag när det handlar om var de ska göra reklam. Det är en hel vetenskap i sig och även här finns det planners, projektledare och en massa andra roller. Dessvärre har jag lite dålig koll på dem.

Undersökningsföretag som vi planners använder för att läta känna våra målgrupper och mäta resultatet av kampanjer.

Nu har jag säkert glömt en massa viktiga människor, men ungefär såhär ser det ut. Några grejer är gemensamt för i stora drag alla olika roller:

- Om man vill jobba på de bästa byråerna måste man jobba jättehårt och vara jätteduktig. Det är tufft att komma in på skolorna och tufft att få jobb efteråt. Reklambranschen tar jättemycket stryk i lågkonjunktur och då blir många arbetslösa.

- Man måste vara tvärsäker på vad man vill.

- Det är ofta stressigt.

- Och inte särskilt bra betalt med tanke på hur länge man har pluggat och hur många timmar man jobbar.

- Men otroligt roligt för det mesta.

Hoppas att det här hjälper i beslutsångesten!

Jag tycker synd om mig själv.

Klockan är 19.07 och det är söndagkväll och jag jobbar. Det vore ju kul om det handlade om att förändra världen genom banbrytande kommunikation. Men det gör det inte. Vi gör en KeyNote-presentation. Det är, som jag nämnt så många gången förr, det tråkigaste i hela världen och den absolut sämsta aspekten av mitt jobb.

Grejen är enkel: Jag är inte särskilt förtjust i "människor". Vissa verkar fullkomligen älska människor och anger dem till och med som ett intresse (Hobbies: Hundar, stickning, träffa nya människor). Jag är inte en av dem. Jag hatar att vara ensam men jag ser absolut inget egenvärde i att träffa nya människor. Jag föredrar befintliga människor.

Alltså kan man lätt dra slutsatsen att jag inte är så förtjust i att träffa kunder heller. Jag har (oftast) inget emot dem, men jag ser inte direkt fram emot den här typen av dragningar som mest handlar om att skaka tass och få dem att tycka om oss. Jag är generellt mycket dålig på att folk att tycka om mig sådär spontant eftersom jag är usel på kallprat och dessutom ser sur ut när jag funderar (har jag fått höra). Innerst inne är jag mycket snäll. Men det märks liksom inte utåt.

Alltså: Söndag. Jobb. Kundmöte. Dålig kombination. Inte ens min nya väska piggar upp mig.

Det här är ju inte klokt.

Som grädde på moset upptäckte jag just att den marinblå skinnväskan precis rymmer min dator. Och jag som har saknat en fin datorväska så otroligt mycket. Oh happy day.

(Om någon undrar vad som hände med reklamtemat på den här bloggen så kan jag säga att det kommer tillbaka. På måndag närmare bestämt. Men jag märker en trend på ett flertal reklambloggar: Mindre reklam och mer kläder, prylar och annat egotjafs. Kolla exmpelvis här och här. Vad är grejen? Har folk fattat att det vi håller på med egentligen inte är så intressant att man kan blogga om det? Eller det som Kalle säger dunklare motiv som handlar om eftertraktade festinbjudningar och ett entourage av avundsjuka tonåringar?)

Sunshine

Idag är en av mitt livs kanske bästa dagar. För det första var det den första dagen på 12 dagar som jag vaknade och visste att jag inte skulle jobba. För det andra var det den första riktiga vårdagen. Och för det tredje hände något som jag trodde inte var möjligt i den lilla del av världen som är Stockholms innerstad: Jag second-hand-fyndade. Jag är tre timmar senare är jag fortfarande hög på köpruset. Det här köpte jag:



Allt är 60-tal. Resväskorna är från flygbolagets KLM flygvärdinne-uniform och verkar vara helt oanvända. Något jag av någon anledning blev omåttligt förtjust i var det här lilla låset som ser till att inte dragkedjan går upp:



De har till och med nycklarna kvar! Nu måste jag se till att resa någonstans snart så att jag får använda dem.

Sen är det något alldeles speciellt med den här doktorsväskan. Den är också skotskrutig inuti. Den är rätt tung men det är det värt. Jag ska aldrig ställa ifrån mig den.



Men AHA! tänker ni då. Det här var ju experimentveckan. Jag har ju inga pengar. Har jag lurats hela tiden? Men nej. Det fina med kråksången är att experimentveckan har gått så bra att jag bara gjorde av med 43 av mina 500 kronor under veckan. Och dagens väskskörd gick på 400 kronor. Det är helt sjukt. 100 spänn styck för resväskorna, 150 för doktorsväskan och 50 för den blåa skinnväskan. Jag har till och med råd att äta snacks till Melodifestivalen ikväll för de 57 kronor som är kvar.

Tyvärr tänker jag inte ens under tortyr avslöja var jag gjorde fyndet, i alla fall inte innan jag har hunnit tillbaka och köpt den där äppelgröna 60-talskappan som jag hittade.

Det finns bara en låt som duger för att beskriva min sinnestämning idag:



Jag tänker inte ens gå in på dagens missöde med Posten, som jag hade tänkt skriva om. Nej, inte ens det. Så glad är jag.

Experiminentet, dag 3

Spenderade pengar: 0

Inte en spänn idag heller. Jag börjar bli bra på det här.

Puss.

Det finns en väldigt bra sak med bloggar. Och det är att man vet precis när saker och ting ens vänner håller på med är officiella och inte.

Så nu kan jag inte tänka annat än att Sandra och Ludde är tillsamms på riktigt. Såhär skriver hon om det och såhär skriver han. Som sagt, det händer i verkligheten men man konsumerar det på webben. Väldigt gulligt och jag är väldigt glad för deras skull!

Det här är det värsta med mitt jobb.

Jag är jättejätteglad. Vi har precis fått beskedet att vi har vunnit en pitch. Med en idé som man bara längtar efter att få göra. Och så kan jag inte berätta om det. Så himla trist. Förhoppningsvis får ni se reslutatet någon gång i maj eller så.

Experimentet, dag 2

Spenderade pengar: 43 kr

Jag ligger nu alltså inte 70, utan 97 kronor över budget. Frukost på jobbet och en otroligt trist konsum-sallad är vad jag har konsumerat idag. Ikväll hoppas jag att det går att trolla fram en ok pasta-rätt ur skåpen.

Jag hade hoppats att den här veckan skulle bli lite roligare. Ibland kan jag nämligen förvånas över hur mycket kul man kan göra för väldigt lite pengar. Nu blir det mest jobb. Men målet är att jag ska snåla så mycket att jag har råd att dricka två öl när vi går ut på fredag och dessutom överleva resten av helgen.

Imorgon är planen att få till en ny 0-dag. Följ den spännande fortsättningen.

Såhär är det. Tyvärr.

Min tidigare pluggkompis Sorosh driver numer företaget VideoPlaza som håller på med webb-tv. På sin blogg förklarar han i alla enkelhet varför webb-tv inte är detsamma som webb+tv. Kan vara bra att tänka på.

Genrellt tycker jag att vi som jobbar med reklam är alldeles för dåliga på att tänka på hur folk tittar på resultatet av vårt arbete. Det tål att bankas in: Reklam är ofrivilligt, ointressant och oengagerande. Ingen vill veta hur du har tänkt fram din reklamfilm. Ingen kunde bry sig mindre.

Ingen kommer att tänka till kring reklamen för att förstå den.

Ingen kommer att läsa copytexten (kanske rubriken, om du har tur).

Ingen vet vad ett reklamkoncept är.

Ingen känner (troligtvis) till din varumärkespositionering eller dina kärnvärden.

Prova att fråga någon som inte jobbar med reklam om det här, så får du se. Med det sagt så ska jag fortsätta jobba.

Högstadiet är tillräckligt jobbigt som det är.

I DN pågår just nu en artieklserie som heter Först kränkt vinner. Den handlar om Lärarhögskolan. (Läs första delen här och andra delen här). Kan det här överhuvidtaget stämma? Om det gör det så är det väldigt obehagligt.

Det är mycket snack om skolan just nu. Ikväll går andra avsnittet av dokumentären Klass 9 A där någon sorts SWOT-team av superlärare ska göra en högstadieklass till en av Sveriges tre bästa på en termin.

Jag tror verkligen att det kommer att funka. Bra lärare är hela skillnaden. Jag var värsta pluggisen i högstadiet och gick ut med jättebra betyg. Fast jag lärde mig inte ta ut satsdelar förrän jag började läsa tyska i gymnasiet och inte kunde böja verben annars. I åttan hade vi en kass svensklärare. När ALLA (!) i klassen fick underkänt på provet om satsdelar så sket hon helt enkelt i det, struntade i att räkna in det i slutbetydet och gick vidare. Alltså kunde jag gå ut nian med MVG i svenska utan att kunna subjekt och predikat. Det är ju helt sjukt.

Men det viktigaste tycker jag är att ingen tyckte att det var kul att inte kunna satsdelar. Vi tyckte inte mer om den där läraren för att hon inte lyckades lära oss något. Snarare blev man frustrerad. Därför hoppas jag verkligen att rapporterna från Lärarhögskolan är fel. För även om högstadiet är uppochner på många sätt så blir ingen gladare av att ha kassa lärare som man inte lär sig något av. Det minsta man kan göra för stackars förvirrade tonåringar är att se till att deras jobbiga timmar i skolan ger resultat.

NU ska jag gå HEM.

Hem hem hem och titta på Pushing Daisies. Den ska vara jättebra har jag hört.

Experimentet, dag 1

Spenderade kronor: 0

Klockan är nu 19.51 och jag har hittills inte gjort av med en enda krona. Frukost som vanligt på jobbet, lunchmöte och en gigantisk räkmacka under ett möte vid 5-tiden har lett till att jag troligtvis kommer att överleva dagen på nollbudget. Så nu ligger jag 70 kronor upp. Kanon. Om veckan fortsätter såhär (utsikterna är goda) och jag inte jobbar ihjäl mig kommer jag kanske ha kvar ett par hundra till helgen.

Nu kanske jag snart ska få gå hem. Kanske finns det något spännande i skåpen, typ en tepåse?

Ett expriment.

Jag brukar vara rätt bra på att hålla ordning på saker. Som min ekonomi, till exempel. Så inte den här månaden. Den har gått käpprätt åt pipsvängen. Vi räknar nu sju dagar till lön. På mitt konto finns 500 kronor. Det är en budget om 70 kronor om dagen. Långt över fattigdomssträcket visserligen (som är 1,50 euro om dagen för folk i Europa, hur sjukt är inte det?) men väl ganska tight.

Observera att det på inget vis är synd om mig. Jag har inte blivit rånad eller skänkt alla mina tillgångar till Röda Korset. På kontoutdraget läses snarare Riche, Tranan, Riche, Berns, Spy Bar, American Apparel, Skindeep, Systembolaget, Systembolaget, Systembolaget. Det är en helt självförvållad situation till följd av en väldigt trevlig månad. Garderoben mår bra. Plånboken gör det inte.

Nu skulle jag kunna låtsas som att det regnar och plocka fram det lilla gröna kortet som banken gav till mig när jag var på någon slags ekonomisk rådgivning i höstas. Men det tänker jag inte göra. Det här är en utmaning.

I kylskåpet finns ett paket bacon, två ägg, tre folköl och ingridienser till åtminstone tre ganska goda knäckemackor. I skafferiet finns snabbmackisar, quinoa och micropopcorn. Och i frysen har jag en halv burk Hägen Dazs vaniljglass som är över från mina mer guldkantade dagar. Det borde man kunna leva på et tag.

Fortsättning följer.

En högstadiehypotes

Sandra har skrivit ett inlägg om hur värdelöst det är med Alla Hjärtans Dag när man går i åttan. 107 kommentarer håller med. Jag också. Fast åttan var väl egentligen värdelöst de flesta dagar. Ångest, ångest, ångest.

I högstadiet är all logik omvänd mot i resten av livet. Egenskaper som anses bra både när man är liten och när man är vuxen (att vara snäll, att vara smart, att vara bra på saker) är dåliga. Och saker som de flesta skulle säga är rätt miserabla (att vara korkad, otrevlig och alledeles för full) anses vara top-notch när man är 14. Det är ju inte klokt. Jag kan fortfarande vakna upp en vanlig tisdag och vara överlycklig över att jag är vuxen och aldrig kommer att bli tonåring igen. När jag gick i högstadiet var jag verkligen ingenting. Jag spelade mest basket och pluggade. Det var, såhär i efterhand, kanske den bästa lösningen. Att glida igenom så obemärkt som möjligt, liksom.

Jag har en hypotes om att ingen som jobbar i reklambranschen var tuff i högstadiet. Jag testade det på jobbet en gång. Av mina 42 kollegor var det bara en som klassificerade sig som tuff i högstadiet. De flesta andra blev mest mörka i blicken och bytte samtalsämne illa kvickt. Nu skulle jag gärna vilja utveckla den studien. Vad säger ni läsare? Är det någon av er som var med i tuffa gänget i högstadiet? Och hur var det i såna fall?

Fredag is freitag.

Är det inte väldigt mycket fredag idag? Soligt och glatt. I helgen ska jag:

1. Gå på bio och/eller dricka sprit.

2. Jobba.

3. Hälsa på min farfar.

4. Jobba.

5. Gå på skotsk fest.

6. Jobba.

På ett ungefär. Men innan dess kommer lite fredagsgodis:

Min absoluta favoritblogg just nu är Prankmonkey. Den handlar inte om något särskilt, men den är rolig och välskriven och lagom elak.

Ni har väl inte missat Insuggest? Det är en sajt som är hopkopplad med Flickr där man söker bilder på nyckelord, och sen tar sig vidare genom rekommendation. Det finns så fina bilder att man nästan smäller av. Det här är en av mina favoriter:



Dagens glada låt är en gammal favorit med Florence Valentin. Tyvärr är den stört omöjlig att få tag på och jag tänker inte direkt uppmana till olaglig aktivitet. Inte ens på deras Myspace finns den. Så man får lyssna pyttelite på Lastfm om man vill.

Hej då.

Om något verkar för bra för att vara sant är det antagligen det också. Eller inte.

Vi hade precis en pitchdragning. Uppdraget är litet i pengar, men stort i hjärtat. Vi måste ha det, på något sätt.

Jag har stressat runt i veckor kring det här. Gjort enkäter. Gjort fokusgrupper. Vridit och vänt och analyserat och till slut kom jag fram till en sylvass insikt. Insikten gick tvärtemot det vi trodde från början. Den gick att formulera på en post-it lapp. Och den konstaterade ett problem som faktiskt går att lösa med reklam.

Man skulle kunna tro att jag då skulle vara kolugn inför dragningen (som blev tre slides och en pannåexplosion). Men icke. Då började jag, helt emot allt bättre vetande, noja över att det hela var för enkelt. Min projektledare Peter gjorde allt för att muntra upp mig, inklusive ett förslag på att byta bakgrundsfärg på de tre slidesen. Men det hjälpte inte alls.

Men nu har vi som sagt haft den där dragningen. Och det gick jättebra. Så kanske kan jag börja leva som jag lär och respektera enkelheten. Antagligen inte.

Nu ska det bli jätteskönt med helg.

Pirr

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Jag trodde att jag hade kommit över den i år. Att det inte spelade nån roll. Men så räcker det att få en liten chokladask och några presenter och geléhjärtan, så är jag helt såld igen.

Såg på nyheterna i morse att i Rom köper par små hänglås idag och sätter fast dem på en bro och slänger nyckeln i vattnet för att låsa fast sin kärlek. Det tycker jag var fint.



Om det inte var nog så fick jag idag tips om att Micke Dahléns blogg äntligen är uppe. Den heter Nextopia och är en del av hans kommande bokprojekt. Om jag har fattat det rätt handlar det om Förväntningssamhället. Det spelar inte så stor roll vad man har gjort eller gör just nu, det som driver människor framåt är vad man snart ska göra. Och varumärken som fattar det har ett enormt försprång.

Jag tycker att det låter jätteintressant. Kanske för att det beskriver mig på pricken. En ny jacka är väldigt mycket roligare medan man planerar att köpa den än när man väl äger den. Och även om jag älskar mitt jobb, så ligger den riktiga spänningen i att se vad som kommer att hända framåt. Kommer de köpa kampanjen? Kommer vi att få en Guldäggsnominering? Vilken blir min nästa byrå?

Nu ska jag snart gå hem för att fira min vän Filippa som fyller 25 år idag. Grattis grattis grattis!

Dagens hat

riktas mot uttrycket allt som i allt fler unga mår dåligt eller allt fler är trötta på reklam. Mer meningslöst uttryck får man leta efter.

Egentligen betyder det ingenting. Men ordet allt antyder att det rör sig om en stor förändring. Ofta tycker jag att det används när man pratar om ett fenomen som ingen egentligen har bevisat men som det finns en allmän uppfattning om (som det där med reklamen). Sånt avskyr jag.

Jag vill att det ska stå Enligt en svensk undersökning som genomfördes på uppdrag av Landstinget säger sig 27% av barnen i åldern 8-12 lida av magont och sömnsvårigheter på grund av stress. Det är en ökning med 2% från förra året och med 20% sedan 1976. Samt en länk till den ursprungliga källan, såklart, där man kan fördjupa sig om man vill. Först då vet man tillräckligt mycket för att skapa sig en uppfattning om problemet och vad man kan göra åt det.

Svepande ordalag är ondska. Det är oklart ansvar, skrämelpropanganda och virriga briefer. Hu.

Det här med tonalitet.

Jag försökte anmäla mig för att få ett nyhetsbrev. Och blev artigt informerad om ovanstående. Jag brukar visserligen få ta en del gliringar om att jag kommer från en reklamfamilj och så. Men det är sällan folk är så rättframma. Kanske är det skönt att de (ett av Sveriges större företag) är ärliga i alla fall.

Från toppen kan det bara gå utför

Vissa saker är alltid kul. Som Monty Pythons Life of Brian, till exempel.



En annan grej som jag alltid kan muntra upp mig med är Mediaweeks Floskeltopp. Observera särskilt veckans raket, Marinera frågan. Det hade jag aldrig hört talas om innan i torsdags. Men enligt en säker källa används det flitigt av projektledare på en av våra lite mindre grannbyråer. Samtidigt ser jag att Garbergs favorit, Ta pucken, har halkat ut från listan. Börjar vi bli för bekväma? Har våra projektledare missat några viktiga möten? Det här känns inte bra. Inte alls.

Vad händer om man sätter tre gamla MCXL-studenter i ett rum?

I lördags hade vi bokstavsmiddag igen. Den här gången körde vi bokstaven N vilket resulterade i nachos, nudelwok, nötkolaglass, Norrlands Guld och Nancy Sinatra.

Det är alltid kul att hänga med Martin och Axel. På Handels skapade vi minnesvärda reklamkoncept som Min alldeles egna Bazaardromedar, Coop-mannen (en grönklädd superhjälte som kämpade för konsumentmakt) och progg-inspirerade Ropen skalla, Risenta åt alla. Nu är vi vuxna. Martin är projektledare på Pronto. Och Axel har just bytt Åkestam.Holst mot P&G, så nu får ni läsa hans åsikter på den egna bloggen istället. Det blir färre dromedarer. Men knäppheterna tar sig andra uttryck. Bland annat avhandlades den här:



samt

- Om världens okreddigaste musik är Thunderdome.

- Om det finns en faktisk skillnad mellan "singelmänniskor" och "parmänniskor". Obehagligt likt rasbiologi, nu i efterhand.

- Var i hela friden man hittar en bra planner.

- Robotliknande chefer.

- Vad som händer om man tar två kostymklädda killar till Marie Laveau (svar: folk blir livrädda)

Så, sammantaget var det en mycket intressant kväll. Nästa gång ska vi gå på Stadsteatern. Förhoppningsvis uppträder Bazaardromedaren.

Limbiska systemet. Knappast.

Idag är jag lite förvirrad. Jag glömmer bort att ringar folk och att äta och vilken dag det är. Då är det konstigt att jag, när jag bakgrundlyssnade lite på Belle & Sebastian och deras låt Sleep the Clock Around från skivan The boy with the arab strap, lyckades uppfatta att en textrad som är identisk med en rad ur Peggy Lejonhjärtas låt Att dansa och slåss. Raden är take a walk, take a valium pill.

Coincidence?? Knappast. Det är bara en komplott för att skicka min hjärna in i utbrändhetens garderob genom att sysselsätta den med helt meningslösa saker.

En liten orgie i amerikanism när det är som sämst.

Och skiten ligger etta på Viral Video Chart. 5 och en halv miljoner viewings. Folk är uppenbarligen dumma i huvudet. Scenen när Scarlett står och oohhhar med hörlurar i studion. Jag dör.

Så här får inte en planner säga. Men jag är inte planner idag. Bara en trött människa som hetsbloggar istället för att ta tag i det som borde göras. Tipstack som vanligt till David. Som antagligen skulle göra mitt jobb bättre än vad jag gör.

Man blir som man umgås

Igår hade vi byråkonferens i den stiliga lokalen Tvålpalatset vid Mariatorget. (Perfekt om man ska ha en större fest. Verkligen.) Först kom vi på en massa smarta saker. Sen drinkade vi bort minnet av dessa smarta saker till klockan halv fyra på morgonen. Men en sak har åtminstone stannat i mitt huvud. Den sas av Sebbe och var så smart att den förtjänar en större publik än 40 eftermiddagströtta garbergsare. Han sa:

Varumärken är ju precis som människor. Man bedöms efter vilka man umgås med och vad man har på sig.

Såklart. Men jag tycker att den lilla släng av "co-branding" som ibland används för att krydda ett varumärke, i ljuset av det här citatet, tar alldeles för lite plats. Och alldeles för ofta tar formen av två loggor i hörnet av annonsen. Vi kom att prata om det när vi diskuterade Absolut Vodka och deras positionering, som i stora drag bygger på att varumärket umgås med rätt människor och fenomen (inom konst, mode, musik och sådär). Det kanske inte alla varumärken kan göra. Men jag tycker i alla fall att de flesta varumärken jobbar alldeles för mycket med sig själva, och alldeles för lite med sin kontext. Det ska inte förväxlas med att ens kompisar måste vara identiska med en själv. Man gillar varandra, bara.

Så till nästa brief: Våra bästa kompisar är... Och tillsammans gör vi... något.

Reklam handlar om att sätta förväntningar

Jag har lite grejer till dig framöver. Så ta en Losec.

- Martin Gumpert, strateg på Garbergs, till byråns planner.

Ursäkta den dåliga bilden. Men jag var tvungen.

I SvD idag:



Chips har högst mysfaktor

När familjer ska fredagsmysa är chips, ostbågar och godis populärast, enligt Coops medlemspanel. Frukt har dock klättrat uppåt på listan. Över 14 000 medlemmar har svarat på frågor om mat och hälsa.

Vad äter ni till fredags-/lördagsmyset?

Chips, ostbågar o dyl 46%
Godis 43%
Choklad 30%
Glass 25%
Frukt 22%

Byråkonferens.

Stora idéer. Konferensrum. Lång dags färd mot kväll med mycket vin. Återkommer imorgon om vi kom fram till något bra.

Onsdag, helt enkelt.

Idag har jag:

Hyllat och sågat på onsdagsmötet
Blivit livrädd för undersökningsföretaget Millward Brown
Vunnit en ny kund
Fått ett koncept godkänt
Gjort två stycken förvagnar
Ätit röd currykyckling, Center med päronsmak och tre knäckemackor
Druckit väldigt många koppar kaffe

Däremot har jag inte:

Läst bloggar
Läst tidningen
Tänkt
Varit utanför dörren

Bara en vanlig dag på byrån, med andra ord. Inte så mycket att skriva om. Men det är uppenbarligen så det funkar.

Idag gillar jag:

Om någon behöver jobba sent ikväll.

Så bjuder jag på lite underhållning. Det här är en idé som är fylld av ondska och finurlighet. Underbart. Jag tackar David för tipset och packar ihop mina grejer för att hälsa på min farfar som ligger på St Göran.

Full of lovely stuff

Nu ska jag göra något som jag inte har gjort på ganska länge: Jag ska tycka om en speciell reklamfilm. Filmen i fråga är DDBs Skodafilm.



Den här filmen älskas av alla som jobbar med reklam. Utom jag. Först var jag tvungen att se den typ sju gånger innan jag fattade den överhuvudtaget (Magnus Uggla fattar den inte heller, så jag kan inte vara helt bakom. Magnus är cool och verkar smart). Sen när jag väl fattade den var den i alla fall inte så himla kul. Inte tillräckligt kul för att det skulle vara värt att anstränga hjärnan så mycket, i alla fall. Nu ska jag vara hård med rättvis:

Folk tittar inte på reklam på det sättet. För allt en människa gör gäller att belöning > ansträngning, annars gör man det inte. Skoda är inte ett varumärke som har byggt upp tillräckligt med positivt reklamkapital för att folk ska sitta klistrade och undra vad de hittar på den här gången (jämfört med ICA, Ipren, Norrlands Guld osv.). Och då missar man hela grejen. Och det är ju synd.

Sen så kan jag fundera lite kring själva insikten idén bygger på. Skoda har ett problem med uppfattad kvalitet, antar jag. Men är verkligen en istruktionsfilm från en bilfabrik rätt sätt att göra det på? Jag tror mer på det här i såna fall:



Samma varumärke. Samma insikt. Jag älskar det.

(paus)

Det här är en konstig dag. Igår hade min chef Joakim 40-årsfest. På en söndag. Det var en underlig känsla. Jag har nog inte varit på söndagsfest sen studenten. Man försökte intala sig att det var lördag igen, men det gick inte riktigt. De flesta var smarta nog att smyga hem vid 11. Inte jag såklart. Jag gick inte förrän alla lampor var tända, musiken avstängd och all öl uppdrucken.

Så nu är det måndag men det känns som fredag. Inte alls behagligt. Jag vill mest gå hem och sova. Så tyvärr blir det inget begåvat inlägg idag. Återkommer imorgon.

Omode

Vips så var det fredag eftermiddag igen. Världens snabbaste vecka kanske, och likväl Stockholms modevecka. Jag har inte gått på några modespektakel hittills, men ikväll ska jag på Elle-galan. Jag kommer antagligen att vara ohippast. Men det gör inget, för jag har en spaning: Det är omodernt med mode.

Alla trender följer ju någon slags logik som handlar om att de startar hos en liten kärna, sprids och mognar för att sedan dö ut. Infrastruktur och teknik kan påverka flödet på olika sätt. Med den logiken är det konstigt att inte alla går klädda i potatissäckar vid det här laget. För visst har väl folk alltid brytt sig om vad de har på sig, men nu pratar vi om mode som kulturgrej. Som i modeblogg. Som i It-väska (detta hemska ord). Som i att alla 15-åriga barn i hela västvärlden verkar stå framför spegeln i trekvart varje morgon för att välja rätt second-hand-kavaj för att klara av första mattelektionen. Och sådär. Modeprofessur, modeunder, modevecka. Ja, du fattar själv.

Så enligt konstens alla regler är det nog nu. Trendsättarna måste hitta något nytt att intressera sig för, som inte lätt kan kopieras av varje tonåring i Karlstad med bredbandsuppkoppling. Mitt tips är konst. Alltså tavlor. Möjligen lite installationer och performances. Men det måste finnas en anledning till att konstutställning snart är en mer vanlig datesysselsättning i bekantskapskretsen än att ta en öl. Och om man låter bli att köpa it-väskor i två säsonger kan man ju i alla fall köpa en Baertling-litografi. Eller en jättetjock konstbok.

Jag ska presentera den här teorin för alla jag träffar ikväll. Sen blir jag säkert utslängd. Då kan jag muntra upp mig med att lyssna på min fredagslåt:


A-punk med Vampire Weekend.

Exakt.

MMS har gjort en undersökning och frågat folk varför de laddar ner grejer. Läs om den i DN. Att man laddar ner för att det är gratis kommer först på fjärde plats av skälen. Det var ju det jag sa.

Dessutom passade jag på att läsa lite om Antipiratbyrån och hur de tänker. Exempelvis hittade jag det här. Antipiratbyrån är en intresseorganisation för folk som jobbar med film. Så det är inte så konstigt att de vill behålla världen såsom den är. Men tyvärr tycker inte jag att det är mitt moraliska ansvar att se film på ett visst sätt bara för att någon vill tjäna pengar på mig. Naturligtvis dödar nedladdningen videobutiker, precis som bilen gjorde en massa hästdroskor överflödiga. Men lösningen kan inte vara att förbjuda teknisk utveckling och försvara gamla affärsmodeller. Om ni så gärna vill att jag ska gå på bio får ni väl produktutveckla och markandsföra så att jag vill gå dit. Att lagstifta om det känns rätt obehagligt.

Och återigen har det här ingenting med upphovsrätten att göra. Precis som Tomas påpekar i en kommentar till mitt förra inlägg så kommer ny teknik göra dagens distributörer onödiga. Artisterna kommer att deala med andra motparter. Men de har fortfarande rätt till sitt material och de får fortfarande betalt.

Kul med så många intressanta kommentarer på mina tidigare inlägg förresten! Det här är ett ämne som tål att diskuteras (fast kanske inte med alkohol i kroppen, som Leon säger...)