Verkligheten spelar roll. Faktiskt.

Idag delade Garbergs ut sitt stipendium Ingen reklam tack till Beckmans avgångsklass. Det ska premiera idéer som inte är reklam. Eftersom vi är en reklambyrå tänker vi ju själva på reklam hela dagarna, och vill inpireras av andra saker.

Jag hade förmånen att få sitta i vår interna jury. Man blev såklart impad av många bidrag. Fast alla var obehagligt överens om att Tom Eriksson skulle vinna med sitt projekt Tyst aktion för mänskliga rättigheter. Tom har skickat brev till alla som är uttagna till OS-truppen och bett dem att knyta näven i fickan när de syns i TV eller på bild, som en protest mot Kinas brott mot mänskliga rättigheter.

Jag tycker att det är en mycket bra idé. För det första är den viktig. För det andra är den riktig. Och för det tredje är den genomförd. Sen får vi se om idrottarna nappar. Men jag tror att i alla fall vissa av dem gör det.

Den seneste veckans diskussioner om Biggest drawing in the world har faktiskt satt saker och ting på sin spets, i alla fall för mig. Kan en idé vara bra på idéstadiet, eller blir den till först när den genomförs? Frågan verkar dela människor i två läger. Jag vet i alla fall var jag står, som ni säkert har märkt i mina tidigare inlägg. Idéer är överlag helt ointressanta om de inte genomförs. Som David resonerade idag:

Skulle Sonys Balls vara en bra idé om de inte hade skickat ut bollarna på gatan? Skulle den här Hondagrejen vara en bra idé om det bara verkade som att de hoppade ur ett plan, och ursäktade sig med att det skulle vara så väldigt svårt att genomföra i verkligheten? Skulle Christos konst vara bra om han hade photoshoppat bilden så att slottet såg inslaget ut?



Och för att hårddra det: Skulle du läsa den här bloggen om jag i själva verket inte alls jobbade som planner på en reklambyrå men att jag mycket väl skulle kunna göra det om jag hade haft tid/råd/ork att ta mig dit?

Att säga att idén är lika bra även om den inte är genomförd är i mina ögon att vrida tillbaka klockan många år, till en tid när bra reklam handlade om att dramatisera uspar och addera yta till en produkt. Att det inte behöver vara på riktigt, så länge det ser ut som om det vore det. Många som jobbar med reklam är i och för sig kvar där fortfarande. Kanske är det dom som fortfarande tycker att Biggest Drawing är en jättebra idé. Jag tycker att det är cyniskt på ett ganska otrevligt sätt.

Nu vill jag bara förtydliga att det här inte är en kampanj mot Biggest Drawing specifikt. Jag tycker som sagt att grundtänket är fantastiskt. Det jag vänder mig emot är tänket kring att det inte spelar någon roll om saker är på riktigt eller inte. När det i själva verket spelar all roll.

Over and out.

Is it friday?

Igår vad det torsdag och eftersom jag jobbar i den bransch jag jobbar i var det naturligtvis fest. Kanske en av de bästa hittills.

B-reel och det där filmproduktionsbolaget som jag aldrig kommer ihåg vad de heter (förlåt) hade fest på sin innergård vid Björns Trädgård. Det var toppen, förutom att jag inte var bjuden och fick förnedra mig själv genom att titta helt oförstående på den stora läskiga vakten när jag inte var med på listan. Nåväl, efter en väl avvägd kombination av bluff och mygel kom jag in.

Där fick man öl och vin och sprit och grillad lyxkorv och så fanns det färgglada lampor och det spelades Bruce Springsteen. För att förklara känslan: Jag fick ett glas vin över hela mig. Men det var helt osannolikt nog VITT vin och det hälldes av Adina Fohlin. Så bra var den här kvällen att till och med olyckorna var lyckade.

Och på F12 spelade Embassy. Och när man gick hem så var det inte det minsta kallt. En sån kväll när man stöter på människor på gatan. Så var det.

Så idag är jag lite trött men fortfarande glad. Nu ska jag ha möte med Telenors traineer och förklara hur vi jobbar med reklam. Jag hoppas att de inte föraktar mig lika mycket som ekonomer brukar. De kanske inte ens är ekonomer. Jag hoppas i alla fall att de är snälla.



Den här låter tycker jag att vi ska lyssna på idag.

Present.

Idag fick jag den här väldans stiliga ballongen. Varför då? undrar ni såklart. Jo, för att jag har köpt en lägenhet. Så från och med mitten av juli hittar ni er favoritplanner på Nytorget. Kul va?

Dåligt.

Fabian hittade det slutgiltiga beviset: The biggest drawing in the world är en fejk. Längst ner på sidan står det i röd text. Bara jag som tycker att det verkar som att han hoppades på att inte bli avslöjad?

Många har kommenterat om att det är bra att den är fejk ur miljösynpunkt. Det är såklart rätt. Men jag tycker i alla fall att det är deppigt. För jag är så förtjust i människor som har stora idéer som de också lyckas genomföra.

Nåja. En annan bra idé som förhoppningsvis är på riktigt är Programhittaren som F&B har snickrat ihop åt Sveriges Radio. Idé man kan göra reklam på i ett litet, litet nötskal.

Bra.

Jag tycker att The biggest drawing in the world är väldigt, väldigt bra.



Och så kan man passa på att säga att

1. Viraler är inte något man gör, det är något som blir när man gör något bra.
2. Saker händer i verkligheten men konsumeras på nätet.
3. Det finns inget som är så somrigt som skolavslutningar
4. Och nu är det så somrigt ute att jag måste ta en lång lunch. Man kan alltid låtsas att man "trendspanar" eller nåt. Mosebacke ska vara bra, har jag hört.

En dag i livet för en planner tidsenligt sedd genom en kornig mobilkamera (om någon är intresserad)

Ibland undrar människor vad en planner egentligen gör. Jag kan inte svara för alla planners, men det här gjorde jag igår i alla fall.


07.30 God morgon.



08.22 När jag sover hos Kalle går min till-jobbet-promenad genom Gamla Stan. Det är trevligt, framförallt eftersom det inte är nåt folk där då.




08.40 Frukost





09.00 (med lite god vilja) Hej hej till mina närmsta arbetskamrater, datorn och Bjarne.




09.26 Vi tar tag i höstkampanjen för Försäkringskassan för 746:e gången. Ångest på gränsen till panik.


10.14 Sandra kommer in och hjälper oss.


12.05 Lunch i Öststatsrummet. Vi har fortfarande inte kommit någonstans.


14.15 Ger upp FK och jobbar vidare på en pitch vi håller på med. Det är så hemligt att jag inte kan visa några bilder, men det här är mitt redskap på vägen till insikt.


16.36 Rökpaus


18.30 Anländer till Berghs slututstälning. Där fick man dricka vin, äta små små korvar, kramas och titta på reklam.


19.52 Testar fruktkrossen som Tomas och hans gäng har gjort för Innocent.


20.37 Får mitt personnummer utskrivet som grafik på en plansch. Så här blev det. Jag känner verkligen igen mig själv.


22.30 Blir vi utslängda från Berghs och går vidare till Dallas som också har fest. Där fick man Bacardi Breezers.


00.08 Går hem och äter mackor i sängen (dumt) innan jag somnar.

Det var den dagen. Hoppas att det besvarar frågan på ett ungefär. Lite andra perspektiv på hur det är att jobba på min byrå: Niotillfem och nya stjärnskottet Fyratillfem.

Hjälte.

Igår var det APG-föreläsning med Christer Fernström på IHR. Den handlade om berättelsebaserad planning. Det var intressant, men jag var så trött i huvudet att bara två saker fastnade. Två bra saker, i och för sig.

1. Man pratar ofta om att man ska göra varumärket till hjälte. Enligt klassisk sago-dramaturgi har man tre karaktärer: en protagonist (Lille Skutt) som är helt god, en antagonist (Vargen) som är helt ond och en hjälte (Bamse). Hjälten bär drag av båda sidorna. Hon/han är i grunden god, men tampas både med inre problem och måste ofta göra saker hon/han inte vill för att skydda protagonisten mot antagonisten. Problemet är att när vi försöker göra varumärket till hjälte blir det oftare en mesig protagonist. Och då försvinner både identifikationsfaktorn och dramat. Christer tog exemplena Delicato och American Apparel som reklam som använder hjältedramat på riktigt. Varumärket är både gott och ont. Mitt egna spontana exempel är Apple som alltid bråkar med PC.





2. Nischade varumärken bör kommunicera brett. Om man har en väldigt specifik målgrupp är det fortfarande bra att kommunicera brett, eftersom varumärken handlar lika mycket om vem man INTE riktar sig till. Det är inte lika kul att göra ett statement om ingen som tycker tvärtom vet att man gör det. Den klassiska uppdelningen är ungdomar/föräldrar. Man rebellar genom något som föräldrarna känner till men inte gillar, inte något de aldrig har hört talas om.

Bra i all enkelhet, tycker jag.

Skylt.

Inte helt olik hur vissa kunders önskade position brukar beskrivas i briefen.

Förlåt.

Jag har väldigt mycket på jobbet nu, tänkte jag säga, även fast jag tycker att det är väldigt tråkigt när folk säger så. Ungefär lika tråkigt som när folk pratar om att leta lägenhet, vilket jag också håller på med. Men det är helt enkelt förklaringen til att det inte händer så mycket här just nu.

Om det skulle vara någon som har lite mindre att göra kan jag i alla fall tipsa om att se den här filmen:



Den heter Les Chansons d'Amour och är en hyllning till en av mina andra favoritfilmer, Paraplyerna i Cherbourg.



Det finns onekligen något trevligt med filmer i där snygga människor är deprimerade och sjunger sånger hela tiden.

Pekpinnar

Det här inlägget handlar om något som människor pratar väldigt mycket om just nu: Pekpinnar. De brukar nämnas med ordet ”inga” framför. Inga pekpinnar är något bra och eftersträvansvärt.

Till att börja med gillar jag ju inte saker som sägs väldigt ofta och som betyder ganska lite, så bara därför måste jag vara positivt inställd till pekpinnar. Men även om man bortser från det, är det verkligen så tokigt? Jag kan personligen ha ganska svårt för människor som försöker manipulera en till att bete sig på ett visst sätt, utan att säga rakt ut vad de vill. Och de här varumärkena som ska prata utan pekpinnar har ju verkligen en agenda. De är inte så värst intresserade av dialog, då skulle inte pekpinnediskussionen ens förekomma. Så om man vill att någon ska göra något, är det inte bättre att använda en sån där pinne till att peka ut det på ett rakt och tydligt sätt?

När man gör research, för nästan viken kund som helst, är det några grejer som nästan alltid tycker upp hos konsumenterna, framför allt om man pratar om en lågintressekategori.

Nej, jag vill inte välja.
Nej, jag vill inte fråga er om något.
Nej, jag vill inte veta mer.
Däremot får någon gärna berätta vad som gäller egentligen.

Och det är just där en välformulerad pekpinne kommer in i bilden.

Formsvacka

Som det påpekades i en kommentar häromdagen så är formen på den här bloggen ganska bedrövlig. Jag har inte tänkt på det så mycket själv eftersom jag läser bloggar i RSS-läsare, och då ser man inte hur de ser ut i alla fall. Men. Jag kan ändå tycka att det börjar bli dags att ta tag i det här. Så nu säker jag alltså någon som skulle kunna fixa en fin form på bloggen och kanske visitkort också, eftersom jag är helt handikappad på sånt. Som tack kan man få en flaska vin. Eller en insikt. Eller både och. Samt prestigen, naturligtvis. Någon intresserad?


Det här är min skrivbordsbild just nu. Det har ingenting med saken att göra men jag tycker att det har blivit lite väl många bildlösa inlägg här på sistone

Läskigt.

Inatt drömde jag att en obehaglig brattjej höll på att mörda alla i min familj och mina vänner som någon sorts utpressning för att hon ville ha min lägenhet. Så sjukt läskigt.

Fredagsgodis.

Ibland blir jag så nöjd över att ha en egen liten kanal där jag får bestämma vad som ska stå. Igår skrev Resumé och att vi har plockat Dumle. Det var ju trevligt, men jag tänkte göra ett par tillägg.

Kreatörer på uppdraget som har jobbat typ dygnet runt med det hela ÄR Stefan Pagréus, Sandra Beijer och Sebastian Smedberg. Vi har även Cilla Beckeström, hårt slitande produktionsledare, och Beatrice Sztanska, frenetisk formgivare. Och, inte att förglömma: debuterande planner, Nina Åkestam. Dumle var mitt första stora uppdrag när jag började på Garbergs (pitchen var som sagt ganska lång). Det var jättekul. Och kul att vinna.

Jag gillar att jobba med kundinsikt i godisbranschen, för den är mer självuttryckande än man tänker på. Vissa godisar passar helt enkelt bättre i vissa sammanhang, och för Dumle var det ibland barnkalas, ibland hemma hos farmor men aldrig hemma hos mig. Det är sällan det blir så kristallklart: Alla känner till produkten, alla tycker om produkten, men ingen köper den, eftersom den scorar på notalgi och det inte är en anledning att köpa något. Alltså jobbar vi efter ett enda ord: Aktualisera.

Så småningom kommer det reklam också, jag återkommer då. Och en liten Resuméhälsning: Skriv ut hela arbetsgrupperna. Eller ingen. Det är inte hela världen, men det kostar ju inget heller.

Ha en trevlig fredag!

Utsikt från 18:e våningen

Igår var jag på en diskussionsmiddag som ordnades av Bizkit Patrol, mediebyrån Bizkits specialsatsning på unga målgrupper. Vi var nog nio personer som fick oooa över deras utsikt från 18:e våningen i Baertling-Hötorgsskrapan, äta glasnudelsallad, dricka rödvin och prata om media. Frågan för kvällen var Vad är media?. Jag tror inte att vi lyckades besvara den, men en massa andra intressanta saker dök upp (min floskelleverans inom parentes). Bland annat pratades det fildening (vi måste skilja på affärsmodeller och upphovsrätt), mediadöd (broadcastad reklamfinasierad TV dör först), reklambärare (verkligheten är det enda mediet) och bloggar (en bloggare måste vårda sin trovärdighet mer än en journalist, för man har ingenting utom sig själv att falla tillbaka på).

Kvällens mest intressanta synpunkt levererades av Zanyar Adami . Han menade kort och gott att eftersom kapitalismen bygger på ägande, och ägandet nu luckras upp, kommer kapitalismen att påverkas i grunden. Och det måste man ju skriva under på. Fler och fler saker konsumeras utan att köpas och säljas och ägas. Musik. Film. Skype och andra P-2-P-tekniker. Open source-program. Gratidtidningar. Upplevelser i allmänhet. Så frågan är om vi inte istället för att försvara äganderätten ska fundera på hur ett samhälle utan äganderätt skulle kunna fungera? Nu är jag lite utanför området för min lilla blogg, men det är onekligen en intressant tanke.

På det personliga planet kom jag till insikten att jag måste skaffa ett visitkort för min blogg. Det är ändå det alla är intresserade av. Bisonfredrik visade sig såklart redan ha ett för Bisonblog som gjorde mig mäkta avundsjuk. Uppdraget ska genst läggas ut på någon stackars AD som har för lite att göra.

Idioter.

Jag svär ganska mycket. Folk brukar finna det lustigt eftersom jag ser ganska vän ut. Jag tror att mitt svärande beror på att jag är emotionellt labil och lätt blir upprörd. Exempelvis var min livekommentar till den här artikeln:

Hur i helvete kan man få lyfta en lön om man är så jävla dum i huvet? Det är ju för i fan ett jävla skämt. Jävla idioter.

Så får man inte uttrycka sig på bloggen. Men däremot får man säga:

Om man resonerar på det där viset förtjänar man varenda droppe reklamhat som världen kan uppbringa. Biltema begår kommersiell våldtäkt när de tränger sig på trots att personen de försöker närma sig tydligt och klart har sagt NEJ (och till och med skrivit det på brevlådan). Så skaffar man sig inga vänner. Jag lovar.

Kom in i matchen

På byrån har det gjorts en liten kampanj för DNs Reklamcup. Kanske har de flesta som läser den här bloggen redan sett den. Så här går den till i alla fall.

Målet är att inspirera byråer till att vara med i Reklamcupen. Eftersom det är en cup behöver alla lag supportrar. Därför skickade vi ut personliga halsdukar till gäng byråer. Såhär ser t.ex. Garbergs halsduk ut.




(ursäka de kackiga mobilkamerabilderna, men jag hinner inte leta rätt på den riktiga kameran)

Såhär glad blev Hans von Sydow för sin halsduk:



Här kan du se alla halsdukar och dessutom ladda ner den officiella Reklamcupslåten (skriven av Janne Schaffer). Fortsättning på kampanjen följer.

Arbetsgrupp: Sandra Beijer copy, Mattias Dahlqvist AD, Jacob Frisk och Jonas Bäckman formgivare, Pernilla Berg projektledare och Malin Åsbrink produktionsledare. Ni är mina idoler!

Kungörelse

Jag vill bara kungöra att det här inlägget är det första jag skriver från min nya MacBook Air. Den är världens häftigaste. Jag är världens häftigaste. Med min nya MacBook.

Idag gillar jag

Allvarlig reklam. För jag är trött på att försöka skoja till något som är tråkigt. Då får man väl se till att göra det roligt istället. Jag får krypningar i kroppen när människor pratar med rubrikröst. Eller säger: Man skulle kunna skriva... För guds skull! Reklam är INTE en annons.

Och så är jag väldigt trött på folk som pratar men inte gör. Reklamteori är så sjukt ointressant tycker jag. Jag tror att planners förstör för sig själva genom att hylla folk för vad de skriver på sina bloggar mer än vilka jobb de faktiskt får ut. Det är svårt att påverka andra än de närmast sörjande om man inte kan visa vad allt ens snack har lett till.

Det här inlägget blev väldigt motsägelsefullt. Men jag hoppas att ni fattar vad jag menar.

Kom och köp

Via Bisonfredrik hittade jag just tjänsten Bloggvärde. På typ 2 mikrosekunder räknar den ut att min blogg är värd 139 243 kr. Kan man ta upp det som tillgång när man ber om lånelöfte? Och en annan fråga: Vill någon köpa mig för 140 000? Jag kan till och med tänka mig att gå ner till 120. Om någon vill ha mig.

Arbetsmoral.

Inte så hög när det ser ut så här utanför fönstret:





Hoppas att ni också har haft en härlig helg! Nu tar vi tag i den här arbetsveckan. Yes. Eller? Måste nog titta lite på Dexter först.

Allt jag tycker om bloggar och sånt

Jag har blivit utmanad av Deep Edition. Här kommer mina svar.

1. Hur länge har du bloggat?
Två år minus en månad.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Den var väl typ Ebba von Sydow och Linda Skugge. Jag visste ingenting men tänkte att jag ville ha en dagbok när jag sommarjobbade. Tanken var att det bara var min kompis Eric som skulle läsa den. Han bloggade från sitt sommarjobb också. Fast mitt var så kul, så jag fortsatte.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det tog tid, eftersom jag fortfarande tycker att de flesta bloggar, även de jag läser regelbundet, är rätt ojämna. Men Fantasinyheter var oftast fantastisk.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag försökte för mycket. Eller så är jag trevligare nu.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Typ 80 kanske? Fast det är bara två jag läser varje dag: Sandra och David. För att de är mina vänner, och väldigt begåvade också.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
De flesta är reklam/media-relaterade. Två är dagboksbloggar och kanske fem är temabloggar eller vad man ska kalla dem.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Till att börja med måste jag säga att jag inte gillar termen bloggare. Det är så litet. Och ingen definierar väl sig själv som bloggare? Det är är lite som att säga att man är diskare bara för att man diskar efter middagen. Men en person som har en blogg som jag vet är olik mig är Micke Dahlén. På Nextopia tar han upp ämnen som jag inte skulle våga skriva om, tror jag. Jag är lite rädd för att uppfattas som ytlig eller konstig, nämligen. Det är inte han. Men sånt kanske man kan unna sig när man är professor.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Se ovan. Dan är så sjujävla bra på att skriva om svåra saker. Det vet inte jag om jag är, men det är min ambition att vara det. Målet med min blogg är att någon som aldrig har funderat på reklam ska tycka att varje inlägg är underhållande och vilja lära sig mer, samtidigt som de som jobbar med det dygnet runt ska tycka att det är intressant. Det tycker jag att Dan lyckas med.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De tycker att det är bra att de alltid vet vad jag gör, tror jag. Ärligt talat har jag aldrig frågat. Bloggen är ingen stor sak för mig och jag pratar sällan om den. Men jag kanske borde kolla. Tänk om de hatar det!

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det hoppas jag. Det är meningen i alla fall. Men det har jag aldrig heller frågat.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Jag var nog mer privat i början. Fast jag tycker nog att jag har hittat en nivå som funkar nu. Tanken är ju att det inte ska vara en typisk planningblog men inte heller en dagboksblogg, utan någon sorts mish-mash. Och tanken bakom det är att jag själv har lättare att diskutera med någon och respektera personens åsikter om jag vet lite om vem det är.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Kärlek och sex är alldeles för privat tycker jag. Under tiden med bloggen har det har jag hunnit bli ihop och göra slut och bli kär och sårad ganska många gånger, men jag torr inte att det har märkts? Jag är också noga med att stämma av med mina vänner när jag skriver om dem, så att det känns ok. Jag försöker att inte skada min arbetsgivare (även om jag nog trampar över ibland, typ Anders Ericson-incidenten). Och jag skriver inte om jobb jag inte är stolt över. Självbevarelsedrift, antar jag.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Jag tror att jag bloggar 20% för att testa jobbtankar, 15% för att vara en motvikt till ”unga tjejer med modebloggar”, 10% för att det är kul att skriva och 5% för att komma ihåg vad som händer i livet. Så de resterande 50%-en är väl bekräftelse.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Klart att man kan. Hittills har jag inte träffat någon som ger olika bilder av sig själv i verkligheten och på bloggen. Det där med att ”gå in i en roll” tror jag är rätt ovanligt att man vill, och framförallt få förunnat att klara av.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Jättemånga. Trevliga allihop!

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Här får jag nog säga som Niclas: Det är inte bloggen som är farlig, det är vanlig mänsklig idioti. Jag tror inte att en blogg provocerar fram skadligt beteende. Men det är säkert så att vissa personer kommer att ångra grejer de skrev på bloggen när de var 16. Fast det är inget nytt att man är naiv när man är tonåring.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och i såfall: Hur har du hanterat detta?
Klart som tusan att jag har blivit det. Alla som kommenterar på min blogg är väldigt sakliga i sin kritik, och då är det bara intressant. Men visst har det hänt att folk har sagt riktigt taskiga saker, och det är aldrig kul. Framförallt blir jag ledsen när människor utgår ifrån sina förutfattade meningar när de kommenterar. Så blev det lite när det stormade i DM och Resumé häromveckan. Att jag skulle ha ringt upp DM och berättat det där för att få personlig uppmärksamhet... Suck.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Faktiskt inte än. Konstigt nog. Vissa grejer skulle jag vilja formulera om kanske, men grundtanken ställer jag nog upp på.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid. Och ibland tror jag att folk har fått lite väl stort förtroende för mig. Jag är rädd att jag framstår som mycket bättre än jag är i bloggen, och att folk ska bli besvikna när de jobbar med mig i verkligheten.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Just nu känns det så. Och jag gillar det här formatet, så jag fortsätter nog med det.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Alla bloggar drivs av människor och alla människor påverkar vår kultur. Konstig fråga.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Folk vet vem jag är. Jag blir inbjuden till roliga saker. Och så har jag förhoppningsvis blivit lite smartare. Och så har jag blivit mest lästa artikel i branschtidningarna och lyckats reta upp folk något väldigt. Det hade nog inte hänt annars.


23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Kompisar och smartheter.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Jag tror att jag struntar i den här, för de flesta verkar redan ha svarat på den.

Prefixsamhället.

Igår stod jag och David och gjorde oss lustiga över olika typer av buzzwords (som i sig är ett fånigt buzzword). Vi kom fram till att allt och alla måste döpas och att det helst ska göras genom ett prefix. Ni vet: powerwalk/yoga, slowfood, Blue Ocean Strategy och sånt. David konstruerade ett eget meta-buzz-prefix-ord: Prefixsamhället. Det är det vi lever i.

Jag tror att det beror på två saker. För det första är världen rörig. Vi behöver all hjälp vi kan få med att kategorisera saker. På något sätt tror jag att ju mer val man har desto närsyntare blir man, av ren självbevarelsedrift. Då vill man inte se saker som unika företeelser. Det är bekvämare att kategorisera det man ser som en modeblogg eller en feministgrej eller ett gubbställe.

För det andra (och det här är jag rädd för) verkar många människor helt sakna förmåga till självkritik, och hör inte hur dumt det låter när man använder floskler. De har helt enkelt inte den där spärren som säger att nej herregud, nu har jag hört just det där uttrycket en gång för mycket. Såna människor har prefix som sitt bröd och vatten. Kanske förökar de sig snabbare än andra, därav prefixsamhället. Eller så hörs de bara mer än andra.

Kanske borde man testa en vecka utan prefix? Istället för man använda adjektiv och hela meningar för att beskriva vad man menar. Tänk vad verbalt begåvad man skulle bli!

Det här inpireras jag av idag

Låt:



För att den är så somrig och fin.

Kläder:


Jag struntar i att hon är typ tolv. Jag har i alla fall på mig ljusgul klänning och skinnjacka idag.

Kampanj:

118 100s kampanj Svar på allt. Man sms:ar vilken fråga som helst och de svarar personligt. Sandra har testa, kolla här. Det är helt beroendeframkallande. I en branch där top-of-mind är allt har jag svårt att tänka mig en smartare kampanjidé, även om den är lånad från utomlandset. Det enda jag kan störa mig på är att det kostar 12 spänn och att jag fick svaret "ingen information finns" när jag försökte fråga. Eller gjorde jag fel? Svårt att veta, eftersom det inte står på sajten hur man ska göra för att ställa en fråga. Men förutom det. Bra.

Inte så inspirerande, men rätt kul, att Rolf van der Brink på Dagens Media kallade Micke Storåkers för Snorkråkers i en artikel. Snacka om Don't mention the war. Alla får säga det, så länge ingen hör det. Eller skriver det i tidningen.

En annan intressant sak är den hysteriska jakten på plimsolls som pågår på Stockholms reklambyråer. Förra året gick alla och skavsårsblödde om fötterna av sina Keds, som därmed inte kommer inhandlas i år. Men då är frågan: Vad ska man ha istället? De här hittade jag på Åhléns:



Perfekta. Tog bara två varuhusbesök, ett telefonsamtal och en panikrusning till Sergelstorg att få tag på. Igår var David helt nästan obehagligt ycklig över att han hade hittat några fina nere i Slussen-gallerian. Urban Outfitters ryktas vara bra, men kan man verkligen handla där? Och så vidare. Fortsättning följer.

Storleken är oviktig, kändisskap är kändisskap

Jag är med i tidningen idag. Om ni tittar riktigt noga i övre högra hörnet på sidan 19 i Dagens Media så finns jag där. Håller ni med?

Oj oj oj jag glömde nästan.

Vår nya Telenorfilm som gick upp förra veckan. Personligen tycker jag mer om den här än om kroppsspråksfilmerna. Vad tycker ni?

Veckans DR

Vi har gjort en DR-kampanj för Försäkringskassan. Målet är att informera tandläkare om det nya tandvårdsstödet.


En sån här ask får dom.


I asken ligger det bästa en tandläkare vet: en tand.




Och tanden är ett USB-minne där all information som man behöver finns.

Hit eller shit?

Berlin.

Jag var ju i Berlin i helgen. Det var så fantastiskt fint. Men lite konstigt. Det är underligt med en enorm stad där vartannat hus står tomt, och det finns lekplatser i varje kvarter, och man kan gå på en klubb med trasiga speglar upp till taket där folk dansar styrdans till tyska schlagers (jo, jag lovar). Men jag måste säga att jag känner mig rätt så inspirerad i alla fall. Lite bilder:



Det såg inte alls ut som jag hade föreställt mig.



Fast ibland gjorde det precis det.


Det här är ett konstnärsockuperat hus som låg precis vid vårt hotell. Märkligt men mäktigt.



Naturligtvis dracks det lite öl på en slamrig klubb. Jag älskar kaklade väggar.


Kanske det allra bästa med Berlin är deras frukostkultur. Alla har såna här frukosttallrikar för kanske 7 euro. Och man kan beställa dem fram till fem på eftermiddagen.


Lite reklam såklart

Sådärja. Då var man redo att jobba lite igen.

Lite småplock

Elitedaters: Någon har kommit på att det behövs en dejtingsajt för folk som är lite bättre än andra. Eller? Att sajten har 20 000 medlemmar i Danmark tycker jag är oroande. Hoppas att det är någon sorts dansk-baserat force majeur.

Det här vädret får en ju helt klart att tänka på picknick. Och lagom till det smäller ICA upp sin picknick-kampanj. Alltihop är fint och välgjort, men det bästa är hitta.se-funktionen. Smart att lägga in närmsta butik. Bra med något som är användbart och inte bara kul.

Och en extremt obehaglig Amnesty-film:



Det här blev inte ett så smart inlägg men jag skyller på att jag är jättetrött idag för jag kom hem från Berlin mitt i natten. Mer om det sen.