Kanon och kalkon.

Jag vet att ni vill att jag ska skriva långt och skarpsinnigt om saker jag tycker. Men vi hade sommarfest igår och jag kan varken prata eller tänka. Därför blir dagens inlägg den lägst stående formen av reklamtyckande: Kanon och Kalkon.

Kanon: Absolut No Label.



Absolut är ett fantastiskt varumärke. Jag kan inte fatta att de släppte Marriage-filmen till Björn Borg. När jag såg den första gången stod det In an Absolut World på slutet och det var tusan så mycket bättre. Men okej, nu är ni förlåtna. Årets specialsatsning för regnbågspubliken är fantastisk. Åh, vad jag önskar att vi fick köpa den här i Sverige.

Kalkon: I gårdagens Resumé kunde man läsa att Alecta har valt Svensson som reklambyrå. Målet med samarbetet är inte att rekrytera nya kunder, utan att göra de befintliga mer nöjda. Vem ska informera Alectas marknadschef om att ingen reklam i hela världen kan göra kunder mer nöjda med ett företag? Om folk inte gillar er får ni väl skärpa er, helt enkelt. Men gå för guds skull inte till en reklambyrå och tro att de ska göra det åt er. Det är ungefär lika lyckat som när man skickade fram sin snyggaste kompis för att fråga chans på killen man var kär i på lågstadiet. I värsta fall tyckte de att man var konstig. I bästa fall blev de ihop med kompisen i stället.

I helgen är det sommar. Det blir trevligt.

Tillbaka till Handels. På ett bra sätt.

För några veckor sedan fyllde min gamla skola Handels 100 år. Jag var lite trögfattad och tänkte inte på att det skulle bli århundradets fest. Så jag missade det. Men nu kan jag i alla fall titta på lite intressanta webcastade föreläsningar. De handlar om typ allt Handels sysslar med, från microekonomi till kultur. Och varumärken såklart. Missa för all del inte Emma Stenströms snack om kultur och näringsliv. Hon är en fantastisk person som lyckades lära mig mer på en halv termin än någon annan har gjort.

Kolla föreläsningarna här.

Nu har vi konferens och sommarfest på byrån. Ett glas skumpa för Cannesbronset blir det säkert. Jag ska försöka att inte vara mitt vanliga bittra jag för en gångs skull.

Sociala medier: metaversionen!

Tydligen kan vissa saker skrivas precis hur många gånger som helst. Matt Jones artikel Why I hate Social Media är en sådan. (via Åkestam.Holst) Han konstaterar nämligen att sociala medier inte är lösningen på något problem. Precis som i alla andra medier överallt alltid handlar det om vad man fyller dem med. Och för varje bra idé som tar hjälp av ett media, finns 736 dåliga idéer som använder samma media.

I kommentarerna är det många som tar upp den välkända problematiken att sociala medier faktiskt inte är medier. Tonvikten ligger på social, inte media. De är inte till för att företag gratis ska trumpeta ut ointressanta saker om sig själva. (Kronan och alla andra företag som har addat mig på Twitter den senaste tiden: Ja, det är er jag menar.) De är till för att människor ska kunna umgås med varandra.

Sen blir jag så avundsjuk att jag nästan börjar gråta på att artikeln får inte mindre än 68 vettiga kommentarer. Inga personpåhopp. Inget "zzzzzz". Inget av de dagisbarnsinlägg som våra svenska branschmediers läsare tycker ska ta upp tid och energi. Det är kanske inte så konstigt att det görs så mycket skitreklam i Sverige. Folk här är ju uppenbarligen mindre intelligenta än människor i andra länder.

Nyheter från söder

Glad start på dagen: Pappersmysterier är shortlistad i Cannes! Det är det första jobbet jag har varit inblandad i som har blivit det. Happy happy.

Läser också att Queenslands kampanj The best job in the world skåpar ut alla andra. Det är så fantastiskt välförtjänt att jag blir alldeles varm. Framför allt om man betänker hur reklam i turistkategorin brukar se ut (glad familj, strand, obegriplig pay-off som ska kunna översättas till alla språk men som istället inte fungerar på något). Istället gör man något som är intressant och engagerande. Och som därför hela världen får höra talas om.



Det ö-idén framförallt sätter fingret på är hur sinnessjukt mycket pengar reklam kostar. Den här kampanjen gick tydligen på knappt två miljoner. I reklampengar är det ingenting. Man får en ens en reklamfilm för det (om man nu planerar att sända den också). Men om man lägger två miljoner på något annat är det massor. Ännu en rimlig anledning till att göra saker på riktigt. Om man inte tycker att två Grand Prix och en triljon guldlejon räcker som anledning.

Sveriges efterapning är i och för sig beviset på varför stulen reklam sällan är en bra idé.

Att inte vara i Cannes är värdelöst.

Livet är ingen tävling. Typ.

Det är tävlingsdags igen. Nästa vecka åker några stackars spillror av den svenska reklambranschen till Cannes. Jag stannar hemma för första gången på 3 år, med blandade känslor. Å ena sidan skönt att slippa hetsen. Å andra sidan trist att missa inspirationen. För säga vad man vill, i Cannes blir man inspirerad. (Läs mina inlägg från tidigare år här och här.)

Just nu har OD:at på tävlingar. Lite för många jurys, lite för många bidrag, lite för mycket fokus har fått mig att bli både trött och mätt. Därför blir jag varken förvånad eller imponerad över spekulationerna om Sveriges vinster i Resumé. Bland alla favoriter det pratas om tycker jag bara att det är Stefan the Swopper som är intressant på riktigt. Jag hoppas som tusan att den vinner.

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till tävlingsreklam. Å ena sidan tycker jag att en bra idé är en bra idé, även om den har gjorts för 30 pers och en påhittad kund. Jag kan bli inspirerad både av lösningen och av energin hos de människor som orkar hålla på med sånt efter att man är klar med de riktiga kunderna.

Samtidigt kan jag har väldigt problem med att reklamen drabbas av tvetydiga mål. Om vi som jobbar med det här inte vill kundens bästa utan vårt eget bästa är vi, kort och gott, rökta. Det gäller att balansera rätt på den där slaka linan.

Som tur är brukar Cannes vara beviset för att det går att både vinna priser och lösa problem. Fast då måste man tävla i webb, titan, promo, design eller integrerat. Men det är ju inte så pjåkigt, det heller.

Med det säger jag glad midsommar till alla. Hoppas att ni får god snaps och att det inte regnar på er.

Jag ska vara hos en av mina finaste vänner, Christoffer.






Så här såg det ut 2005, sista jag var där. Då var det 30 grader varmt i skärgården. Det kommer det inte att vara i år.

Två bra idéer

Få saker är så inspirerande som när andra människor gör bra jobb. Här är två av mina favoriter just nu, en vi känner till väl och en vi kanske inte har sett förut.



Flygbussarna inspirerar mig eftersom de visar hela poängen med att göra något på riktigt. Rubriken 50 bilar eller en buss? är ganska ointressant. Liksom de traditionella enheterna i print och utomhus. Men eftersom de orkade dramatisera sin idé, inte i reklamen utan i verkligheten, blir det plötsligt så intressant att de hamnar i trafiknyheterna. Varje dag.

MasOportunidades.com from Digital on Vimeo.

Det här gillar jag eftersom man har gjort något av ingenting. Det fanns ingen produktnyhet, ingen prisfördel, inget spännande alls. Men genom att vrida och vända på befintliga delar fick man fram något helt nytt. Det tycker jag är sann kreativitet. Återigen är de traditionella enheterna inte så spännande, men det kvittar liksom. Jag har fattat och jag blir extremt nyfiken på att besöka den här sajten. Synd att jag inte kan spanska.

Tack Creative Social.

Dagens svårt: Humanisterna

Humanisterna har just nu en kampanj på temat Gud finns nog inte. Navet i kampanjen är en sajt där man kan göra ett test med 15 frågor för att få reda på hur religiös man är. Eftersom testet är ungefär lika opartiskt som en skenrättegång i Nordkorea, kommer de allra flesta människor att få reda på att de inte alls är religiösa för att sedan raskt uppmanas att gå med i Humanisterna eller i alla fall donera en slant till rörelsen.

Jag måste ge den här kampanjen plus för att den syns och för att den genererar ett enormt PR-genomslag. ALLA pratar ju om den på varenda debattsida och TV-kanal. Säkert har en del av det att göra med de extremt starka symboler som kampanjen använder, som Göran Rosenberg påpekade i DN igår. Och det finns onekligen något intressant i att vända på den svenska flaggan och på så sätt visa för mig att religionen nog har större inflytande på mitt liv än jag tror. Men sen då?

Jag fattar inte vad Humanisterna vill mig. Vill de att jag ska sluta betala kyrkoskatt? Att jag ska sluta fira jul? Att jag ska sluta använda svordomar som refererar till helvetet? Och på vilket sätt skulle det göra samhället bättre?

Jag tror att Humanisterna gör två fel. Det första är att de kampanjar mot något istället för för något. Då väcks alltid mer frågor än svar. Det andra är att de kampanjar emot något som inte är ett problem. Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Att vi firar jul betyder inte att "Gud påverkar oss". Det betyder inte att samhället inte är sekulärt, som Christer Sturmark vill få det till. Våra högtider som Lucia och midsommar har överlevt alla möjliga kyrkor och ideologier. Svenska Kyrkan blöder och Kristdemokraterna gör katastrofval hela tiden. Det blir onekligen lite Don Quijote mot väderkvarnarna. Fast i det här fallet är det inte ens några väderkvarnar, utan såna där snurror man har i saftglaset. (Och ja, jag vet att Humanisterna är en internationell rörelse och att folk i andra länder förtrycks i religionens namn. Men kommunikation ska anpassas till mottagaren och smäller man upp svenska flaggan i annonserna får man anta att det är Sverige vi pratar om här.)

Om Humanisterna vill skapa eftertanke och bidra till en öppen debatt kanske de kan börja med att berätta vad de själva sysslar med, innan de går till attack mot andra. Så länge vi har religionsfrihet inskrivet i grundlagen blir det nog svårt att montera ner Gud. Även om man har några ABBA-miljoner i ryggen.

It's hard for me to say I'm sorry

Det finns några olika varumärken som verkar stå sig i vått och torrt och ur och skur. Ibland får de en dipp, men kommer alltid starkt tillbaka. Ibland kallas de superbrands. Nästan varenda marknadschef har en dröm om att en dag ta sitt eget varumärke till den där ligan. Det brukar resultera i powerpointpresentationer med bilder på supervarumärkenas logotyper. Vi tittar på dem tillsammans och suckar drömmande.

Ett av de här varumärkena har lyckats bättre än de flesta. Det har en logotyp och grafiskt manér som alla i hela världen känner till. Grundaren är precis den där karismatiska gestalten som alla företag drömmer om. De har lyckats hitta en social media-strategi som gör dem helt oberoende av köpta mediekanaler. Istället sprids budskapet helt och hållet genom word-of-mouth, PR och brand fans. Trots att marknaden avreglerades för mer än 100 år sedan, står sig varumärket fortfarande starkt i stora delar av världen.



Jag tror att mycket av framgången beror på att de har lyckats hitta ett rätt enkelt budskap att hänga upp varumärket på.

Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro

Jag var på dop i lördags, och utan att vara särskilt troende själv slog det mig att syndernas förlåtelse är väldigt grundläggande i vårt västerländska samhälle. (Kanske tänker jag extra mycket på det här just nu eftersom jag inte så förtjust i Humanisternas kampanj, men mer om det senare.) Vi säger förlåt, ursäkta, sorry, pardon, scusa mi hela tiden. Det är vårt sociala smörjmedel. Och vi lär oss redan på dagis att om någon säger förlåt (och menar det) så är de förlåtna.

Med tanke på det är det konstigt att alla marknadschefer som så gärna vill bossa över ett supervarumärke har så svårt att å sina företags vägnar be om ursäkt när något går åt skogen. Trots att vi vet att det är den säkraste utvägen man har. (Man kanske inte måste korsfästa VD:n på köpet, även om det ibland är det enda raka)

Därför pustar jag ut lite när jag ser kampanjer som de som AMF och Det sämsta med Viasat. För de blir inte bara själva förlåtna, de drar ner brallorna på alla sina konkurrenter. Tänk att något så lätt kan vara så svårt.

Ang kjamizbrudar och likanande arter

Tidningen Varför är ett bra hjälpmedel för att bli påmind om saker man verkligen hatar. Fettlana citerar en Facebook-konversation:

Det som fick kniven att slungas ut i kuvösen var följande lilla Kay Pollackstinkande hälsning från en kjamizbrud till en annan som ska byta jobb och uppenbarligen behöver världens stöd:
“Jag kommer ihåg hur det var när jag packade mina saker…Tungt,snyft….MEN kom ihåg…Avslut är egentligen inget annat än en nystart…..och nystart mitt i livet….Livet är härligt och vi har ju varandra ♥ såklart!
Heja dig tjejen…♥ ”

Varfan kommer alla dessa människor ifrån? De är överallt och solkar ner hela internet med sina förbannade hjärtan och smileys och ... och !!! Jag kan nästan svära på att man lär sig hur man skriver i skolan. Jag VET att man lärde sig sånt i skolan när de 35+ "tjejer" som står få 90% av kjamizbrudigheten gick där.

Så vad får då de här människorna att välja bort normalt språkbruk och allmänt socialt hänsynstagande bara för att de befinner sig på nätet? Jag står svaret skyldig. Tills vidare forsätter jag min kamp mot infantilismen genom att vägra rucka på följande principer:

- smileys ska inte användas.
- ... ska användas med stor sparsamhet. Och för guds skull aldrig i annonser.
- Utropstecken skrivs !. Inte !!! Om man nu måste.
- Man skickar ingenting utom meddelanden och länkar till folk på sociala nätverk. Inte vampyrer, inte drinkar, inte gruppinbjudningar till något jävla rädda-säl-sällskap. Det är inte kul. (punkt).
- z är en bokstav som endast ska användas i ord som zebra, zoo och ozon.
- ord som puss och kram funkar utmärkt precis som de är.
- Man skaffar en ordbok och slutar sär skriva.

Samtliga avsteg från ovanstående regler kommer att få dig att bli lite mindre lik en normalbegåvad vuxen person och lite mer lik fyllefjortisarna i De Ofrivilliga.

Hemskt att behöva vara så upprörd på en fredag. Men det är kjamizbrudarnas fel.

Du trodde det var rätt men det var fel

Ida har somnat!



Skreks över kontoret i morse. Och alla visste direkt vad skrikaren menade.

För ett par dagar sedan var jag en smula tveksam till upplägget. Nu måste jag erkänna att jag aldrig har varit så beroende av Playground förut. Och då var jag ändå rätt så körd på Kycklingpappan. Jag, Sandra och Sebbe sitter och stirrar på varsin datorskärm för att bevaka puls, steg och Youtube-klipp av de tävlande. Jag hejar på Ronnie.

Sandra konstaterad just att det blir roligt när de kommer till det stadiet att de börjar hallucinera och tro konstiga saker. Jag håller med.