Monday, March 8, 2010

Livet utan musa.


Bild från Graphix Chik

Det är snart fyra år sedan jag började blogga. Under min första bloggvecka var det Cannesfestival. Åkestam.Holst vann ett guldlejon för ett DR som hade skickats ut i typ 3 ex. Flicka-kampanjen älskades ihjäl. Big Ad var den första reklamfilmen som producerades enbart för att visas på Youtube, som startade året innan. Jag älskade mina gråa urtvättade Acne-jeans. Kort och gott: Det var inte igår.

När jag startade den här bloggen var jag riktigt förbannad. Jag tyckte att nästan all reklam var skit. Och var den inte skit, var den ointressant. Och var den till och med intressant, var jag rätt säker på att den inte funkade.

Jag var förbannad på kunder som pratade om budskapsförståelse, mediebyråer som kom dragande med OBS-värden och kollegor som tyckte att interaktiv reklam var samma sak som en fet kampanjsajt eller möjligtvis en banner.

Men på senaste tiden har den där ilskan runnit av mig. Och när jag satt i Guldäggsjuryn förra veckan fattade jag varför: Vi början ta mig tusan att närma oss. Vi är inte längre några förvirrade 23-åringar som pratar om reklam som gör jobbet och idéer som är "på riktigt" och tycker att alla andra är dumma i huvudet. Vi är en hel bransch.

I Sverige produceras det dagligen kommunikation som faktiskt är intressant på riktigt. När man tittar på TV eller läser en tidning ser man i och för sig att det mesta fortfarande är rätt uselt. Men jag märker ändå att mina gamla utbrott inte behövs. Det handlar inte längre om OM vi ska göra reklam som är på riktigt, viktig och respektfull, utan HUR.

Och det, mina vänner, har jag inte svaret på. Och det är skitsvårt att blogga när man inte har några svar.

Vad säger ni? Är ni fortfarande arga?

3 comments:

Anton said...

Har branschen förändrats, eller har du förändrats? Är det frågan?

Mathias said...

Shit. Bra text om de senaste fyra åren som råkar sammanfalla med mina år i branschen.

Jag var också argare då och började läsa din blogg för att du var arg på samma sätt.

Men, jag kanske har blivit av med knappt tio procent av min ilska. Det är fortfarande väldigt mycket dåligt som görs. Och, det är väl skönt att ha sin drivkraft kvar, eller hur?

Anton, jag tror att risken finns att man blir medelålders och nöjd, visst, men branschen har förändrats, lite, till det bättre. Mer relevans, mer content men vi är mitt i en förändring och får inte tappa fokus om vi fortfarande vill något.

Digidiva said...

Jag kan nog fortfarande bli arg, men inte på det där primala,asarga sättet, utan mer på ett lite stillsamt, besviket sätt. Jag blir besviken när man tror att det räcker att dubba en ursprungligen tysk reklamfilm för att jag ska bli intresserad. Jag blir uppgiven när jag blir skriven på näsan, och när man försöker återanvända gamla uppenbart beprövade sätt. (Läs skåpmat) Och så blir jag kanske lite, lite röd-om-kinderna-arg när man alldeles uppenbart försöker nasa något istället för att fylla MITT behov alternativt lösa MITT problem. Men för det allra mesta är jag nyfiken på vart reklamen är på väg. För den är fortfarande på väg. På god väg dessutom. :)