Monday, March 31, 2008

Min egna Uniqlock

Nu har jag varit på Guldäggsseminarium. Med mig fick jag den här:

Här fanns det en grej men den har jag tagit bort för den lät så överjävligt. Kolla länken istället.


Min alldeles egna bloggklocka från Uniqlock, komplett med musik, dansare och alarm. Beroende på när idag ni tittar på den är den olika (anpassad till lokal tid och årstid).

Och företaget som tillverkar dansarnas kläder står såklart bakom. Lovely.

Idioter finns det gott om. Även i glassbranschen.

Vet ni hur länge sen det var jag fick ett riktigt bloggutbrott? Inte jag heller, men det var ett tag sen. Så nu kommer det ett.

I morse hade GB wrappat Metro med reklam för återkomsten av Lakritspuck. Jag har gått runt och varit besviken för att så mycket media har köpts för en så medioker kampanj. Lakritspuck är ett drömuppdrag. Det borde vara fantastiskt. Det är en plikt att göra det fantastiskt. Och så gör de ingenting. Men det är inte de utbrottet handlar om.

På insidan av wrappen får man reda på att man kan sms:a en glass till en kompis. Aha, tänker jag då, nu börjar det likna nåt. GB bjuder på Lakritspuckar, men stärker kompisassociationen genom att man låter folk ge vidare glassen. MEN. Om man läser vidare funkar det såhär: Jag får BETALA 25 kronor för att min kompis ska få hämta ut valfri GB-glass för...trumvirvel...15 kronor! Erbjudandet gäller bara kunder hos Tele2.

HUR I HELVETE KAN MAN FÅ LYFTA EN LÖN FRÅN NÅGOT FÖRETAG ÖVER HUVUD TAGET OM MAN ÄR SÅ URBOTA DUM?

Glöm inte att det är flera personer inblandade i en sån här process. Det finns alltså FLERA så korkade människor på den här planeten. Som på allvar:

1. Inte tänker på att de har ett erbjudande om att betala 66% mer för deras produkt om man vill

eller

2. Tror att de kan lura sina kunder att betala 66% mer för deras produkt.

Jag vet inte vilket som är värst. Gud, vad arg jag är. Helt obegripligt.

Sunday, March 30, 2008

Söndag

Här nere kommer alltså den utlovade söndagsintervjun. Observera att den inte är speciellt intressant eller ens läsvärd. Det är bara så att jag inser att jag aldrig kommer att få svara på såna där frågor. Och jag har alltid velat göra det, så nu gjorde jag det. Men ni får gärna svara på frågorna själva!

Söndagsintervjun: Nina Åkestam

Smeknamn: Inget särskilt.

Född: 1984

Aktuell som: Fövirrad planner och personen bakom kioskvältaren Not another planning blog

Familj: Två copywriters och en mamma som är konsthistoriker.

Bor: På Östermalm.

Stolt över: Att jag övertalade en 20 år gammal reklambyrå att de visst behövde en planner. Och min familj, såklart.

Ångrar:
Att jag började på Handels. Ibland. Min skidlärarsäsong (det var jättetråkigt).

Favoritförfattare: Hemingway.

Favoritljud: Cykelklockan i refrängen på Marit Bergmans låt Green Light.



Oanad talang: Minns låttexter direkt. Mina vänner tillade vid en frågesport i somras att min största talang är att jag kan vara full utan att det märks. Men det är inte riktigt pk att ta upp som talang, kan jag tycka.

Veckans mest spelade i iPoden: Ovan nämnda Green Light. Alltså det där ljudet. Och texten. Så bra.

På nattduksbordet:
Vattenglas, Mästaren och Margarita av Bulgakov, tidningen Filter, idominsalva, några euros i en skål (oklart varför)

Största extravagans: Skidprylar och svindyra Voluspa-ljus.

Går ut: Hellre hemmafest.

Dricker: Vatten, coca-cola, öl, rött vin

Drink: Bloody Mary

Äter:
Jäkligt mycket knäckebröd. Men helst falukorv.

Bakis: Resorb+Treo, McDonalds och promenad.

Mitt Stockholmstips:
T-shirten Sheer Rib Scoop Back på American Apparel.

Mitt Åretips:
Återvinn gamla fleecetröjor på Åre Äventyrsbutik, 100 meter väster om torget.

Mitt Paristips: Rue Daguerre och rue Montorgueil, matgator i 14:e respektive 2:a arrondisemanget.

Skeptisk till:
Brunch. Kostar skjortan och man har redan ångest för att man gjorde av med för mycket pengar dagen innan.

3 styrkor: Envis, oftast positiv, engagerad

3 svagheter:
Kritisk, pratig, komplett brist på tålamod

Drömjobb:
Gymnasielärare.

Blir glad av: Komplimanger.

Blir förbannad av: Vuxna människor som rycker på axlarna åt klimatfrågan. Folk som kör SUV inne i stan, inte orkar sopsortera och sånt skit.

Halvt bevarad och ganska osympatisk hemlighet: Tycker verkligen inte om djur. Alltså verkligen inte. Husdjur är helt obegripliga. Fast minst tycker jag om renar.

Vill gärna: Åka iväg någonstans över 1:a maj-helgen.

Saturday, March 29, 2008

Lördagkväll in the not so fabulous life of Nina

Jag är lite ledsen den här veckan. Vet inte riktigt varför, det verkar bara vara slut på såna där serotoniner eller vad de nu heter. Jag har varit ute tre gånger och haft ett gäng bra möten och sett en grym spelning och en grym film och inget direkt obehagligt har hänt. Ändå sitter jag här på lördagskvällen och deppar till Laura Marling istället för att som normala människor vara ute och göra nåt kul.





Två av låtarna jag deppar till.

Hoppas att INGEN läser det här nu ikväll för det betyder att ni har lika tråkigt som jag och det vill jag inte att någon ska ha. Imorgon ska jag göra en söndagsintervju med mig själv. Det är fördelen med att äga sitt eget media. Ha! Nu blev det lite roligare.

Friday, March 28, 2008

Plaskdammen

Igår var jag på fest på Brindfors. Här följer en recension för er som inte var där.

Plats: Brindfors lokaler i Spårvagnshallarna

Tema:
Inget. Eller kanske lite cocktail-ish.

Inbjudningen: Personlig via mail. Stört omöjligt att få en inbjudan om man tjatade. De oinbjudna fick planka in.

Folket: Övervägande befintliga och gamla Brindforsare. Och alla som alltid är på reklamfester.

Musiken: 80- och tidigt 90-tal. Var det ironiskt eller inte? Ingen vet.

Mat/dryck: Snacks och tunnbrödsrullar. Öl, vin och drinkar för 20 spänn.

Största tillgång: Ingen toalettkö.

Största nackdel:
Ingen växel i baren. Man var tvungen att köpa fem öl åt gången.

Kvällens roligaste händelse: När Cilla tappade en gaffel och fick Laura Marlin att komma av sig mitt under spelningen på Debaser. Men det var i och för sig inte på festen.

Helhetsomdöme: En helt ok fest, men med så selektiv inbjudning förväntar man sig lite mer. 2,5/5

Och nu är det nästan helg. Ha det så trevligt i vårsolen!

Utrotningshotad

Eftersom de senaste veckorna har gått åt till ett aggressivt ifrågasättande av min egen yrkesroll, känns det extra bra att läsa det här inlägget från Fallon Planning. För er som inte orkar klicka på länkar går det ut på att inläggsförfattaren har pratat med en kvinna som håller på och bygger upp en ny byrå och har kommit på en idé. Bort med projektledarna.

Hon menar nämligen att de inte behövs. Har man en planner och en produktionsledare så täcker de in projektledarens arbetsuppgifter, och bättre till och med eftersom plannern är specialist på strategi och produktionledaren är specialist på administration. De är tillsammans kundsansvariga och kliver fram beroende på vad som ska göras.

Intressant. Om jag startar en byrå någon gång ska jag testa det här. Kanske går det åt pipan, kanske inte. Men det är åtminstone ett billigt experiment.

Thursday, March 27, 2008

Rätt sak på rätt plats

I pappers-Resumé idag är ett gäng representanter från PR-byråer jätteupprörda. De surar över att de inte har fått några Guldäggsnomineringar i PR-kategorin. De anser att man inte bara kan bedöma kreativitet i en tävling, man måste ta hänsyn till effekt också. Och då borde de ha blivit nominerade.

Är inte det lite som att bli sur över att man inte gick till höjdhoppsfinal trots att man hade snyggast shorts? Guldägget är ju en kreativitetstävling. That's it. Andra tävlingar bedömer andra saker.

Irriterande när tidningsartiklar ägnas åt såna där dumheter. Ännu mer irriterande att man försöker försvara Guldägget med något förvirrat "kreativtet ger effektivitet"-prat. Ja, det gör det säkert. Men det är, återigen, inte det tävlingen handlar om.

Sen KAN man ju, i ljuset av detta, fundera över Guldäggets hysteriska status jämfört med andra tävlingar. Men det är en annan fråga tycker jag.

Hur ärlig får man vara?

Just nu går en kampanj för H&M och en kampanj för Lindex och de är väldigt lika varandra. Det är en ren slump såklart. Men det intressanta tycker jag är företagens representanters kommentarer.

För naturligvis är det här ett jätteproblem för Lindex, och inget problem alls för H&M. När människor ska minnas reklam med lite oklar avsändare kopplar man ihop den med det varumärke som ligger mest tillgängligt i huvudet, vilket för de allra flesta är H&M. Alltså borde den största delen av Lindex reklaminvestering tillfalla storkonkurrenten. Hu.

Det här antar jag att Lindex reklamchef vet. Ändå säger hon att hon tycker att kampanjen är särskiljande och att den inte behöver ändras. Jag antar att det är för att inte skrämma upp investerare och andra inblandade. Så det kanske är smart. Men ändå, det låter ju så korkat. Och borde inte trovärdigheten hos ett företags chefer och att de kan sina jobb vara viktigare för investerarna än att man av en slump klev lite fel med en reklamkampanj?

Undrar jag i mitt stilla sinne.

Hur många lightgrejer har du i kylskåpet?

Igår var jag på min första APG-grej på ungefär 125 år. Jag kunde inte ha valt ett bättre tillfälle. Katarina Graffman föreläste om etnografiska undersökningar som undersökningsmetod för konsumentinsikt. Det var fascinerande.

Undersökningen går till så att en antropolog med en bred frågeställning (t.ex. Hur konsumerar unga media?) ger sig ut i fält och helt enkelt lever sitt studieobjekts liv under en period. Man hänger med och observerar vad personen gör och säger och hur den beter sig under flera månader. Det gör att man får fram information om beteende som människor aldrig skulle dela med sig av i en fokusgrupp eller en kvantstudie, antingen för att de inte kan (försök att besvara frågan Hur borstar du tänderna?) eller för att de inte vill (försök svara ärligt på frågan Hur mycket alkohol drack du i helgen?).

Efter föreläsningen kom jag fram till två saker. För det första vill jag bli antropolog. Och om inte det är möjligt, vill jag få budget till att köpa in såna undersökningar. Det knäppaste var när Katarina berättade om en tjej hon hade studerat som var i 25-årsåldern. Hon berättade att hon aldrig åt light-produkter, utan stoppade i sig lite vad som helst. Hon brydde sig helt enkelt inte om mat så mycket (mer än att det skulle vara gott).

Låter det bekant? För mig är det det i alla fall. Ingen normalt funtad människa (framför allt om man är en halvung tjej) vill bli hopkopplad med fåniga light-produkter eller ännu värre, någon sorts matneuros. Det vore ju förfärligt för världen om någon identifierade sig med de vattenfallshoppande idioterna i Lätta-reklamen.

Men, låt oss titta i samma tjejs kylskåp. Där hittar vi BARA light-produkter. Quinoa, råris, minimjölk och sånt. Och det där träningskortet som nästan aldrig används (Gud, hur hinner alla människor träna så mycket? Jag hinner max en gång i veckan!) dras i själva verket rätt ofta.

Det är helt enkelt mycket intressantare att vara smal utan att behöva anstränga sig (jämför gärna ovanstående svar med intervjuer med Hollywood-kändisar och modeller. Det är samma sak.). Men det är väldigt få förunnat att kunna vräka i sig cheeseburgare och ändå hålla vikten. Lösning: Äta massor när man är bland folk och ingenting när man är ensam.

Intressant va?

Tuesday, March 25, 2008

Veckans första smarthet

Le Bureau gör verklighet av en tanke som de smartare personerna i min omgivning har pratat om länge. De bjuder helt sonika in företag till att pitcha på byrån.

Pitchande är som bekant en källa till oändlig irritation hos byråer. Ibland är det jättekul, men lika ofta är det mest frustrerande när man snubblar omkring i otydliga och illa skötta upphandlingar där ingen egentligen verkar veta vart man ska eller varför. Ibland hör man mytiska historier om byråerna som aldrig pitchade. Om de är sanna eller inte vet man inte så noga. Men det låter skönt.

Det är ju inte själva byggandet av ny reklam som är jobbigt, det är den underliga tävlingssituationen där man ombeds lösa komplexa problem på kort tid och med alldeles för lite information. Som sagt, kul ibland. Men inte alltid.

Därför låter Le Bureaus modell såklart väldigt trevlig. Men den är faktiskt rimlig också. Nu snor jag resonemanget rakt av från David, men jag hoppas att det är ok. För det är nämligen såhär:

Vi lever i en värld av sjunkande transaktions- och marginalkostnader, oändlig information, explosiv teknisk utveckling, långa svansar etc etc etc. Det är mycket få branscher där något företag har ett försprång när det gäller produkten eller tjänsten. De flesta mobilabonnemang, snöskotrar, advokatbyråer och gymnastikskor är inte unika på något sätt i vilket behov de fyller. Det som differentierar är varumärket (eller förväntningar, förtroende, status eller vad man nu vill kalla det.)

Aha, tänker du nu, men är det inte reklambyråer som har kompetens att bygga varumärken? Jo, säger jag, så är det ju. Vem som helst kan starta en bokaffär. Vem som helst kan inte få böckerna sålda när det redan finns hundratals såna affärer. Vore det inte rimligt att den med den generiska idén pitchar på den med den unika idén?

I'm just saying.

Klokt

Av Martin Jönsson.

Då kör vi igen, då

Jag har bara varit borta över påskhelgen men det känns som mycket längre. Ett litet hopplock av grejer på g:

Cap & Design har gjort en enkät där studenter och folk i reklambranschen har fått ranka reklamskolorna Beckmans, Berghs, Forsbergs, HDK, Hyper Island och Konstfack. Nu är svarsfrekvensen för låg (20% för branschfolk, 50% för studenter) för att kunna dra några egentliga slutsatser, men resultatet stämmer ganska väl överens med hur jag upplever att snacket brukar gå. Den här diskussionen har förts här på bloggen innan. Vissa tycker att det är dumt att ranka skolor. Jag tycker att det görs omedvetet oavsett om man skriver om det eller ej, så det är lika bra att vara rak mot studenterna. Ingen vill ha en obehaglig överraskning efter att ha investerat flera år och massor av pengar i en halvdan utbildning.

Saab lanserar en klädkollektion för att stärka sin ekologiska profil. Det vore intressant att veta mer om hur de tänker jobba med det, men jag tror på principen att göra det möjligt att konsumera ett varumärke på nya sätt.

Och så har vi nytt kommentarrekord på bloggen, 17 stycken (långa är de också)! Kommentarerna är på det här inlägget, men egentligen hör de hit. Fortsätt gärna diskussionen (men jag har inget emot att ni skippar förolämpningarna, det tycker jag är under er nivå)! Och bara så ni vet, om någon kommentar är raderad beror det på att det är spam eller dubbla postningar. Jag vill inte censurera någons åsikter.

Och så har det kommit till min kännedom att ni som läser min blogg i en RSS-läsare inte fångas upp när jag mäter trafik. Stämmer det, ni som kan teknik? Och bara för skojs skull, kan ni inte klicka er vidare när ni läser det här inlägget så att jag får ett hum om hur många ni är?

Det känns faktiskt riktigt kul att vara tillbaka! Snart kommer det inlägg om Le Bureaus nya pitchmodell och om snönära reklam.

Thursday, March 20, 2008

Reklampaus.

Jag tycker väldigt mycket om Åkestam.Holsts lilla kampanj för Citypaketet/Guldskriftsseminariet.



Men ser inte så bra på den här bilden, men idén är riktad till ADar och går ut på att man öppar en copyakut dit de kan ringa under de timmar när Guldskriftsseminariet pågår, eftersom deras copy kommer att vara där. Copyakuten bemannas av några av branschens bästa copywriters som kan hjälpa till med det mesta. Anonym får man vara också. Det här är en annons, och så finns det ett DR också.

Som vanligt får jag fjärilar i magen när någon faktiskt GÖR någonting. Jag blir extra glad eftersom uppdraget egentligen inte kräver en så stor idé (folk skulle antagligen gå på seminariet i alla fall.) Jag gillar också nästan alltid tanken att rikta sig till någon annan än den faktiska målgruppen, och i det här fallet tror jag att det funkar sällsynt bra eftersom målgruppen för reklamen kommer att diskutera den med målgruppen för produkten. Det där lät vansinnigt torrt, men ni fattar vad jag menar. Och så är det trevligt med konceptualiseringar av typen Copyakuten (förresten har jag säkert glömt att skriva något om vår Pensionsakut från i höstas. Det är lite samma sak.) Jag hoppas att jättemånga ringer. Den enda invändningen är väl att det är flera än AD:arna som kommer att sakna sina copys. Får vi också ringa?

Hur som helst, trevlig avslutning såhär innan påsk. För nu ska jag åka skidor igen och jag tänkte inte ta med mig datorn, så glad påsk på er!

Nu har jag missat nåt igen

I gårdagens pappers-Resumé finns två uppslag på temat Guldgubbar. Vad i hela friden är det för nåt? Jag fattar att det är ett gäng kända reklamare, men varför är de på Sturehof? Vem har kallar dit dem? Hur har de blivit utvalda? I artikelns inledningen skriver Bernt Hermele

"De 32 männen - inga kvinnor! - återsamlas på restaurang Sturehof som ligger - var annars? - vid Stureplan i Stockholm"

Sen var det inget mer med det. Ehhm? Är inte det något man borde förklara? Jag blir så frustrerad att jag nästan kokar. Så nu ska jag försöka tolka det hela:

Resumé vill med anledning av det stundande Guldägget prata lite om och med branschens legender och bjöd därför in dem på plåtning och skitsnack över en öl. Legenderna valdes ut av Resumé själva och det råkade bli så att det inte fanns några kvinnor i gruppen.

Shit, är det bara jag som tycker att det ser exakt ut som ANRs Folksamfilm?



Som jag förresten gillar apmycket. Den gör mig lika obehaglig till mods varenda gång. Men anyways: Förklara vad det är för artikel, jag blir tokig!

Wednesday, March 19, 2008

Nu begraver jag en stridsyxa

Nu har jag precis läst nya numret av Urban Lifestyle Report (man måste prenumerera för att kunna läsa det, och det kan man göra på urban-lifestyle.se Just nu kan jag inte länka, för sidan har hängt sig.) För ett tag sedan hamnade jag och Urban Lifestyle i en liten dispyt när de fick bära hundhuvudet för att jag har svårt för webb-blaj. Rättvist eller ej, nu kom i alla fall nya numret. Och det var mycket bättre!

Till att börja med har titeln på rapporten ändrats till Urban Lifestyle Report - Nya Medier, så att jag som läsare förstår vad jag kan förvänta mig av innehållet. Temat för numret är identitetsskapande på internet. Det var intressant, för det är i alla fall det jag vill veta mer om - hur alla dessa kanaler och verktyg påverkar människor. Och så tar Tomas Nihlén upp en superviktig sak i sin ledare - att det lätt går rundgång i bloggosfären och att det inte minst gäller marknadsföringsbloggare. Det hade jag gärna läst ännu mer om, men allt kan inte rymmas ens på 43 sidor. Det blir till att fundera lite på egen hand.

Hur som helst, tack! Det var precis den här typen av hopkoppling av weebfenomen som jag sökte.

Två sidor av mig

Det händer ibland att jag har lite dålig arbetsmoral. Då brukar jag läsa bloggar, för det är i alla fall lite jobbarelaterat. Om jag har extra dålig moral läser jag mina egna bloggar. För ett drygt år sedan skrev jag mitt första inlägg om Facebook (kommentatorn Axel är herr Bringéus. Jag har en kändiskommentar på min blogg! Fast det visste vi inte då).

Det som slår mig när jag läser gamla Reklamchock är hur akademiskt jag resonerade. Det kan jag sakna. Dessutom var jag så oförstörd att jag tyckte att varenda ny kampanj var FANTASTISK eller KATASTROFAL. Det var bra.

Å andra sidan tror jag att jag är lite mer streetsmart nu. Kanske lite mognare. Och att jag blir bättre på att veta vad ni vill läsa om.

Vad tycker ni? Vilken är bäst av Reklamchock och Not Another Planning Blog?

Filter

Nu har jag läst lite i nya tidningen Filter. Med tanke på hur tjock den är kommer det ta ett tag att bli klar. Men det jag har läst hittills är mycket bra. Kul! Fin plastanka har de på omslaget också.

Inspiration!

Till mitt inlägg om planningleda var det någon som kommenterade och tyckte att jag får skylla mig själv som jobbar i en bransch som är helt meningslös. Så kan man ju tycka. Men om man inte tycker det har man just nu, om man bor i eller snart besöker Stockholm, ganska bra förutsättningar att bli inpirerad av två av branschens kändisar





Den första herren kan man just nu se på Moderna Museet och den andra på Nationalmuseum. De ligger ju så nära, så man kan fixa det på en eftermiddag. Och passa på att skaffa ett medlemskap i Moderna Museets vänner. Det är ett glassigt kort att ha i plånboken och så kostar det bara 250 spänn per år om man är under 30 (480 annars). Så på tre besök har man tjänat in det (det gäller på Moderna, Nationalmuseum, Bonniers, Magasin 3, Färgfabriken och några ställen till.)

Men, till saken: Hur kommer det sig att två reklamare visas samtidigt på museum i Stockholm (och drar jättepublik)? Jag tror att det beror på att det som ofta är störigt när man jobbar med reklam, att man ska vara superkommersiell och kreativ samtidigt, faktiskt är något positivt. Om man håller på med fin konst behöver man inte vara kommersiell, och det anses vara bra för kreativiteten. Men kanske är det så att den trånga spelplanen man har när man gör reklam kan vara bra på sitt sätt. När man inte kan göra vad som helst tvingas man välja och förenkla. Lautrec jobbar till exempel med USP:ar (man kunde visst säga det!) när han blåser upp ett drag eller en accessoar hos sina modeller. Det är tydligt. Och fint. Och kommunikativt.

Ja ja, jag ska inte snurra in mig i någon sorts konstanalys här. Gå och se utställningarna själv i stället.

Monday, March 17, 2008

Dagens oxymoron (tror jag)

Jag sitter just nu med några briefar från kund. De har en sak gemensamt. De innehåller ordet USP:ar.

Med anledning av detta skulle jag vilja hålla en liten språk- och historielektion. Förkortningen USP står får Unique Selling Proposition eller Unique Selling Point. Konceptet uppfanns på 1940-talet av en man som hette Rosser Reeves som jobbade med att undersöka framgångsrika kampanjer på Ted Bates & Co.

I orginalbetydelsen är en USP ungefär samma sak som en pay-off: En rad som beskriver en (1) anledning till att man ska välja just det varumärket. Det som är unique är både at det rör sig om ett (1) löfte och att det är något som är unikt för just det varumärket (i alla fall i konsumentens medvetande). Det är ett framgångsrikt sätt att kommunicera. Läs allt om USP:ens historia här.

Så nu till språklektionen:
Om en USP är 1 unik sak med just det här varumärket kan man inte säga USP:ar. Det blir då ett oxymoron. (Eller är det en antites? Jag är bättre på reklamteori än på språkvetenskap. Rätta mig om jag har fel!) Flera USP:ar skulle ju omkullkasta hela grunden för teorin man bygger på. Så alltså: Det finns inga USP:ar. Det finns inga budskapshierarkier (om man ska jobba med USP-teorin). Enda möjligheten är att fatta ett beslut och köra järnet. Eller välja en annan teori.

Friday, March 14, 2008

Nu ska jag vara helt ärlig.

Jag har just nu en kombinerad yrkes-och identitetskris. Det har jag haft förr och det brukar gå över. Idag har jag köpt en klänning och två par örhängen för att bota identitetskrisen. Den yrkesmässiga krisen är det värre med. Den beror på två saker:

1. Jag har ett yrke som ingen fattar och som blir bortglömt hela tiden.

2. Och inte ens inom det yrket är jag bäst. Eller ens bland de bästa.

Utlösande faktorer för krisen var Guldäggsnomineringarna och Resumés nomineringar till branschens 499 bästa & mäktigaste.

Som byrå har vi sex Guldäggsnomineringar, vilket väl är ok. Dessvärre är jag inte, ens med lite välvilja, inblandad i någon av dem. Som jag har skrivit tidigare har inte planners ens en egen rad när man gör Guldäggsinskicken. På Resumés lista blir de planners som är nominerade intryckta bland projektledarna, vilket jag tar som en ren förolämpning. Och där är jag inte heller med. Alltså: Krisen är ett faktum. Vad i hela friden har alla de här timmarna på jobbet gått åt till?

Nu KAN man ju invända att Guldägg (och Resumés lista ännu mer) inte är allt här i världen. Det kanske till och med är helt oväsentligt när man summerar ihop sitt liv om sådär 70 år. Men jag är i alla fall trött på att stå och stampa.

Sjukdomsdiagnos Artikeldamp

Jag insåg i morse är jag åt frukost att jag lider av en störande sjukdom: Artikeldamp. Jag kan inte läsa tidningen längre, även om jag har tid. Tidningsartiklarna kan ha blivit längre, men det tror jag inte. Så då är det väl mig det är fel på.

Jag klarar av att läsa rubriker och titta på bilder. Ingresser, faktarutor och utlyfta citat funkar också. Men brödtexten? Glöm det.

Samma grej gäller när jag läser bloggar. Rubrik och två tre rader, sen hoppar jag tvångsmässigt vidare. För att inte tala om annonser. Och det värsta är att sjukdomstillståndet börjar sprida sig till andra områden: Jag lyssnar på halva låtar och ser på halva TV-serier.

Vad fan?! Jag missar ju hur mycket som helst. Hjälp mig! Hur blir man av med det här?

(Några verkar inte ha drabbats av sjukdomen. Det är bloggarna Vad säger goten, Nio till fem och Rottin' in Denmark. Det är tidningen Sonic. Och Pacifics nya skiva Reveries. Ta gärna med det i sjukdomsbilden om ni försöker er på någon form av psykoanalys.)

Thursday, March 13, 2008

Jag: Reklambranschens Ture Sventon

Häromdagen läste jag en underlig annons i DN. Den var så underlig att jag diskuterade den efteråt så mycket att Kalle som jag pratade med var tvungen att citera Don Draper och säga att någonting måste ändå ha varit bra med den eftersom du har pratat om den i tio minuter. Oavsett vad. En konstig annons var det.

Den handlade om produkten Minicall. Och på något sätt ville den säga att brandmän använder Minicall (min efterkonstruktion). Vad denna information (i form av klassisk sidan 3-annons med jättejättelång brödtext) gjorde i DN eller var Minicall ville att jag skulle göra med den var lite oklart.

Så dyker den upp i Dagens Media idag. (Man kan inte läsa annonsen där, men här finns en hemsida i samma stuk.) Tydligen är annonsen ett svar på en annons som SPP har gjort! Herregud, det fattade jag inte alls. Och då gillar jag ändå SPPs annons. Och jobbar med reklam. Och har funderat ungefär två timmar effektiv tid med vad Minicall försökte säga med sin annons.

Nåja. Även om jag tror att Minicall kanske överskattar folks annonsläsande en smula (om det behövs en förklarande artikel bakom annonsen är den nog lite långsam, även om den sitter på sidan 3 i DN) så är jag glad att mysteriet är löst. Jag funderar på att vidareutbilda mig till reklamdetektiv. Jag tror att det skulle vara ett lukrativt yrke. För reklamjurys och vanliga människors räkning besvarar man frågan: Vad menar dom med den här reklamen? Få frågor ställs så ofta och får så sällan ett tillfredsställande svar. Ni vet vart ni ska höra av er.



Såhär ska jag se ut när jag startar min egen byrå. Fast som tjej då.

Dagens klippskörd i inkorgen

Jag känner en person som känner en person som har hånglat med den här personen. Min kompis Eric kommer att bli grön av avund när han får veta det. Han var kär i/besatt av Leila K under större delen av 90-talet, som jag minns det.

Av Stefan fick jag det här. Ibland är humor inte svårare än så. Nummer 6 på Viral Video Chart just nu.



Och av Sandra fick jag den här intressanta, men något obehagliga, reklamfilmen. Jag undrar vad de säger.

Tuesday, March 11, 2008

Det har hänt en sak.

När jag var liten på 90-talet fanns det folk (människor, företag, organisationer) som var intresserade av miljö. De var goda, hemvävda, håriga och ganska arga. De höll mest på med valar och pandor. Lite regnskog kunde också få plats. Men det var i alla fall lätt att identifiera dem utifrån såväl åsikter som utseende.

15 år senare är ALLA är intresserade av miljö. Men alla är inte goda, hemvävda, håriga och ganska arga. Vad var det som hände?

Så fort tillräckligt många människor ansluter sig till en subkultur slutar den vara en subkultur. Den förgrenar sig neråt och bildar nya, nischade subkulturer. Idag kan man vara intresserad av mijö på en himla massa olika sätt. Jämför exempelvis Method med Änglamark. Samma produkter, lika miljömedvetna, helt olika personligheter.

Tyvärr verkar det som att många företag har missat det här. Man ser miljöengagemanget som ett personlighetsdrag (som det var på 90-talet) snarare än en sysselsättning (som det är idag). Men säger "vi ska bli ledande inom hållbar utveckling" och anser sig ha etablerat en varumärkesplattform. Det håller inte.

Engagemang för ett hållbart samhälle är vadet. Det är något alla måste hålla på med vid sidan av sina andra aktiviteter, oavsett om man är ett företag eller en privatperson. Annars dör vi allihop. Men det är huret som bygga ett varumärke eller en personlighet. Är man pragmatiker eller idealist? Är man show-off eller jordnära? Är man Al Gore eller Maria Wetterstrand?

Det är tiotusenkronorsfrågan i det här spelet.

Att köpa fantastisk reklam: Så gör man

Har ni läst Gary Bembridges blogg? Om inte, gör det. Gary är Vice President för Johnson & Johnsons skönhetsprodukter och hans blogg handlar om hur man gör (och inte gör) för att köpa bra reklam. Han är stenhård. Jag älskar honom.

Framförallt utgår han från en aspekt som nästan all reklamteori missar; bra reklam kräver bra människor. Gary resonerar så att om man beter sig illa som kund (ger dåliga brifer, lägger sig i det kreativa arbetet, eller inte vågar ta risker) kommer aldrig de bästa människorna på byrån (eller de bästa byråerna) att vilja jobba med en, och då kommer man aldrig att få den bästa reklamen. Och allt annat än det bästa är en viss del av pengarna i sjön. Därför föreslår han bland annat att det viktigaste måttet en marknadsavdelning bör titta på är huruvida de bästa reklamarna vill jobba med en. Vill de det, kommer reklamen att bli bra, och då kommer man att bli framgångsrik.

Jag har aldrig hört någon uttrycka sig så tidigare. Men det är bra att Gary tar strid. För jag tycker att det är jättekonstigt när vissa kunder vänder ut och in på sig själva och sin plånbok för att få till en fantastisk arbetsgrupp på byrån, och ÄNDÅ behandlar en som skit. Så himla onödigt, kan jag tycka. Mer av Gary, tack!

Monday, March 10, 2008

Himlen runt hörnet

Ju mer jag läser Micael Dahléns blogg Nextopia, desto gladare blir jag. Han har ju hela tiden så himla RÄTT. Det är underbart med folk som har rätt. Och som kan skriva om det på ett sätt som man orkar läsa.

Framför allt fastnar jag för resonemanget om att ens känslor inte påverkas så värst mycket av vad som faktiskt händer, utan vad man förväntar sig ska hända. Är det ens möjligt att leva i nuet, undrar jag? Kan man vara toppglad åt något som just händer? Och hur länge kan den känslan i såna fall vara?

Sen måste man ju fundera över hur de här förväntningarna kan användas när man gör reklam. Steg 1 måste ju vara att bygga in förväntningar i sin produkt och sitt varumärke. Det har ju folk gjort i evigheter (jag tänker typ the Axe-effect och sånt). Steg 2 borde vara att bygga in en förväntning i själva reklamen. Så att folk vill fortsätta titta på den. Det är väl just det som är problement med reklam som screenas bort; det finns ingen anledning att konsumera den eftersom man inte har tillräckligt höga förväntningar på att bli underhållen eller lära sig något nytt och intressant. Alltså ännu en anledning till att göra reklam som är bra.

Kanske är det också därför MTVs dejtingprogram NEXT är så poppis? Ni vet den när fyra killar sitter i en buss och väntar på att få blinddejta en tjej som skriker "NEXT!" så fort de gör bort sig (och då får hon inte tillbaka killen hon tog bort). Det är ju Nextopia personifierat (eller programifierat, i det här fallet). Hela underhållningsvärdet ligger i att tjejen inte vet om nästa kille är bättre eller inte. Och det blir sjukt tråkigt när hon bestämmer sig för att stanna vid den första killen.

Oj oj, det där var ansträngande för min fortfarande lite semesterlediga hjärna. Kanske var det även obegripligt. Bäst att jag återgår till att jobba och lyssna på Regina. Jag fattar inte ett ord (de sjunger på finska) men det låter fint och de är så häftiga att man nästan dör.


Finlands sak är vår, så länge det låter såhär

Blåsigt värre.

Nio gånger av tio när man är bortrest en vecka känns det som att man har varit borta jättelänge. Man har glömt lösenordet till datorn. Det är en annan årstid utanför fönstret. Man har eventuellt bytt klädstil. Men så kommer man hem och inser efter några timmar att absolut ingenting har hänt där hemma. Alla andra är som de var när man åkte för åtta dagar sen.

Det här blev en sån där en-på-tio-resa. När jag går igenom vad som hänt under veckan har det blivit en veritabel storm i RSS-läsaren kring den sk. Bringéus-affären (jag älskar att det är en affär! Det låter så väldigt Jönsson-ligan)

Det här är en sak som jag skulle kunna diskutera i en evighet. Jag har säkert en massa åsikter om ämnet. Dessvärre kan jag inte göra det. Axel är en bra kompis till mig. Vi har uträttat kommunikationsmässiga stordåd på Handels. Vi har ätit bokstavsmiddagar. Om några veckor ska vi gå på examensbal tillsammans. Och jag är en av de 20 personer som läste den numer superkända bloggen innan den blev känd (DET blir något att berätta för barnbarnen). Så det blir lite konstigt.

Istället överlåter jag kommenterandet åt andra. Läs till exempel Researcher och JMW.

Nu är jag tillbaka.



St Anton var mycket fint. Det kom en massa snö. Jag trodde att mina stackars muskler skulle brinna upp av hundratals fallhöjdsmeter i knädjup och lite lätt solsmält puder.



Nu känns det lite konstigt att vara tillbaka. Dags för nya tag.