Tuesday, March 11, 2008

Det har hänt en sak.

När jag var liten på 90-talet fanns det folk (människor, företag, organisationer) som var intresserade av miljö. De var goda, hemvävda, håriga och ganska arga. De höll mest på med valar och pandor. Lite regnskog kunde också få plats. Men det var i alla fall lätt att identifiera dem utifrån såväl åsikter som utseende.

15 år senare är ALLA är intresserade av miljö. Men alla är inte goda, hemvävda, håriga och ganska arga. Vad var det som hände?

Så fort tillräckligt många människor ansluter sig till en subkultur slutar den vara en subkultur. Den förgrenar sig neråt och bildar nya, nischade subkulturer. Idag kan man vara intresserad av mijö på en himla massa olika sätt. Jämför exempelvis Method med Änglamark. Samma produkter, lika miljömedvetna, helt olika personligheter.

Tyvärr verkar det som att många företag har missat det här. Man ser miljöengagemanget som ett personlighetsdrag (som det var på 90-talet) snarare än en sysselsättning (som det är idag). Men säger "vi ska bli ledande inom hållbar utveckling" och anser sig ha etablerat en varumärkesplattform. Det håller inte.

Engagemang för ett hållbart samhälle är vadet. Det är något alla måste hålla på med vid sidan av sina andra aktiviteter, oavsett om man är ett företag eller en privatperson. Annars dör vi allihop. Men det är huret som bygga ett varumärke eller en personlighet. Är man pragmatiker eller idealist? Är man show-off eller jordnära? Är man Al Gore eller Maria Wetterstrand?

Det är tiotusenkronorsfrågan i det här spelet.

5 comments:

Leon Phang said...

Bra fråga.

I de projekt (med en handfull av kunder) jag jobbar med just nu så har miljöfrågan kommit upp i stort sett alla fall.

Ju viktigare miljöfrågan blir i vårt samhälle och för vår framtid, desto mer absolut blir miljöengagemanget. Hur man förhåller sig till detta i frågan om att kapitalisera eller inte kanske blir mindre avgörande i en tid då miljö blir lag, en hygienfaktor, och precis lika naturligt som att tjäna pengar.

Dock är vi inte där en om du frågar mig, så idag så är “miljö-compliance” något av en first-mover-möjlighet, tyvärr.

Den viktiga frågan man, eller rättare sagt företagsledningar, måste ställa sig är hur äkta deras miljöengagemang är och vilken roll de och deras produkt/tjänst har tänkt att spela i miljödebatten. Är engagemanget äkta så spelar det ingen roll hur skrikigt/lågmält man kommunicerar det tycker jag.

Frida said...

Mycket intressant. Miljömedvetenhet är en hygienfaktor idag.

Anonymous said...

Att säga hygienfaktor har blivit en hygienfaktor idag.

Jonas Blomqvist said...

Jag jobbade tidigare med maskindiskmedel hos en "multis". I alla fokusgrupper kom miljöfrågan upp och alla deltagarna vittnade om hur enormt miljömedvetna de var. När de sedan berättade om vad de gjorde, visade det sig att de inte alls betedde sig i linje med sin påstådda miljömedvetenhet.

Det är ju såklart inte så att de ljuger, det är bara det att det är så många krav, ofta motsägelsefulla, som det ställs i rollen som konsument. När miljön ställs mot att få ren disk, lägga lite tid på att handla, lägga lite tid på att diska, ta hänsyn till budgeten osv så kom miljön väldigt lång ned på priolistan. Det finns ingen annan lösning på denna kognitiva dissonans än att säga en sak och bete sig på ett annat.

Det får naturligtvis betydelse för hur miljöaspekten kan användas i kommunikationen. Ett inte alltför dåligt samvete blir just en hygienfaktor. Som motivationsfaktor har det en bit kvar upp till övriga faktorer.

Nina said...

Som jag ser det är det inget hinder för kommunikationen att folk tycker att det är jobbigt att engagera sig i miljön. Varumärket som gör jobbet åt en blir ju ännu mer attraktivt då. Man ska inte underskatta tillfredsställelsen i att köpa sig till ett renare samvete...