Himlen runt hörnet

Ju mer jag läser Micael Dahléns blogg Nextopia, desto gladare blir jag. Han har ju hela tiden så himla RÄTT. Det är underbart med folk som har rätt. Och som kan skriva om det på ett sätt som man orkar läsa.

Framför allt fastnar jag för resonemanget om att ens känslor inte påverkas så värst mycket av vad som faktiskt händer, utan vad man förväntar sig ska hända. Är det ens möjligt att leva i nuet, undrar jag? Kan man vara toppglad åt något som just händer? Och hur länge kan den känslan i såna fall vara?

Sen måste man ju fundera över hur de här förväntningarna kan användas när man gör reklam. Steg 1 måste ju vara att bygga in förväntningar i sin produkt och sitt varumärke. Det har ju folk gjort i evigheter (jag tänker typ the Axe-effect och sånt). Steg 2 borde vara att bygga in en förväntning i själva reklamen. Så att folk vill fortsätta titta på den. Det är väl just det som är problement med reklam som screenas bort; det finns ingen anledning att konsumera den eftersom man inte har tillräckligt höga förväntningar på att bli underhållen eller lära sig något nytt och intressant. Alltså ännu en anledning till att göra reklam som är bra.

Kanske är det också därför MTVs dejtingprogram NEXT är så poppis? Ni vet den när fyra killar sitter i en buss och väntar på att få blinddejta en tjej som skriker "NEXT!" så fort de gör bort sig (och då får hon inte tillbaka killen hon tog bort). Det är ju Nextopia personifierat (eller programifierat, i det här fallet). Hela underhållningsvärdet ligger i att tjejen inte vet om nästa kille är bättre eller inte. Och det blir sjukt tråkigt när hon bestämmer sig för att stanna vid den första killen.

Oj oj, det där var ansträngande för min fortfarande lite semesterlediga hjärna. Kanske var det även obegripligt. Bäst att jag återgår till att jobba och lyssna på Regina. Jag fattar inte ett ord (de sjunger på finska) men det låter fint och de är så häftiga att man nästan dör.


Finlands sak är vår, så länge det låter såhär