Friday, November 7, 2008

Läsarbegäran

Igår under 100-wattarmiddagen utbrast min chef plötsligt: Om du inte bloggar om det här vet jag inte vad du har din blogg till! Och eftersom han trots allt är min chef är det väl bäst att jag gör det.

Orsaken var de små sketcher som visades på storbildsskärmen mellan prisutdelningarna. Min chef tyckte inte att de var roliga. Och det tyckte inte jag heller. Kanske är det här som att säga till en reklambyrå att det enda folk vill ha är en tydlig bild på produkten och ett pris i en fet splash. Men jag måste i alla fall rikta några ord till Sveriges eventbyråer.

Årets upplaga av 100-wattaren var MYCKET bättre än någonsin förut. Onödigt krafs som goodiebags var borta. Istället flödade vinet. Sponsorerna gjorde ett toppenjobb. Google bjöd vinnarna på champagne och Inhouse lånade ut fleecefiltar till rökarna. Kvällens konferencier Carin Berg var både dödligt snygg och rolig. Och Lasse Berghagen och Veronica Maggio stod för musiken. MEN.

Nu talar jag i egenskap av festdeltagare, inte någon slags kommunikationsmänniska. Man går på galor av två anledningar: För att träffa folk och för att ta emot eventuella priser. Därför gillar alla Roy så mycket: Det går ut på att träffa folk (95%) och ta emot priser (5%). Man behöver inga tjusiga lokaler. Ingen avancerad mat (däremot gärna middag under prisutdelningen, alla gånger bättre än biosittning!). Inga underhållande sketcher. Inga dansnummer. Och vad är grejen med att ha högprofilerande prisutdelare i varje kategori? Välj en bra konferencier istället, så kan hon rådda hela föreställningen. Tacktal vill i alla fall jag däremot gärna höra.

Min drömgala skulle vara såhär: Man kommer till en lokal som är stor och öppen och oömtålig. Man dricker fördrink i en kvart. Sen sätter man sig till bords där förätten redan står framme. Prisutdelningen kör igång direkt. Man får se alla nominerade bidrag i kategorin, och så delar konferencieren ut några priser i rask takt (så att spänningen håller i sig.) Alla får tacka sitt produktionsbolag, mamma och Gud. Sen en liten paus, 10 min. Varmrätt (kanske buffé) och fler priser. Vinet fylls på i den takt man dricker. Kaffe. Fest med fri bar. Det vore toppen tycker jag!

Trevlig helg, med eller utan galor, till er allihop!

6 comments:

olle said...

Tack för att du tar upp de fullkomligt värdelösa, pinsamma "komiska" sketcherna. Fy fan va krystat och forserat. Jag sitter jämte en byråhund som är roligare. Undrade just vilken tidning/blog etc som först skulle nämna det. Var det bara jag som tänkte för mig själv "elavbrott - SNÄLLA!"

Matsan said...

Snacka om att ta i Olle..

Det är så lätt att tycka det stinker. Mediebranschen i allmänhet och reklambranschen i synnerhet är extremt kräsna och delvis otacksamma, kan jag tycka.

Håller med om att sketcherna inte var hysteriskt kul. Men det är oftast ett trevligt försök. Särskilt då prisutdelningen inte påverkas (nämnvärt) i tid.

Mindre von oben-attityd och mer "gillande" skulle branchsen må bra av.

Nina said...

matsan: Jag tror att Olle var lite ironisk. Men oavsett vad finns väl sketcher och annan underhållning till för festdeltagarnas skull. Jag tycker inte att man ska behöva låtsas att man gillar något man inte gillar när man har betalat dyra pengar för inskick och biljetter.

Matsan said...

Självklart ska man inte låtsas att gilla något som inte är bra. Syftade mer på mentaliteten i allmänhet, som olles ironiska (?) inlägg tydligt visar.

Tycker att fokus och referenspunkterna hamnat lite fel. Alla branscher borde vara som vår, där man delar ut priser för ett bra utfört arbete. Det är ju få förunnat. Därför känns Olles inlägg, drömgalor utan trams och fri bar lite skevt.

Anonymous said...

Snyggt Nina, du har precist sammanfattat vad en bra gala/fest ska innehålla i vår konstiga branch, där vi å ena sidan älskar att få cred när vi gjort någonting bra, å andra sidan hatar att behöva stå på scenen och inse hur dåliga entertainers vi är.

Olle said...

Jag var inte överdrivet ironisk. Däremot kanske jag tog i förmycket. Mycket tacksam för en trevlig gala (det ska man kanske passa på att säga också), mindre imponerad av komikern (men det är ju hennes problem).