Wednesday, September 3, 2008

Sveriges största blogg

22 kommentarer senare börjar vi kanske närma oss någon slags konsensus kring personliga bloggar i allmänhet och Blondinbella i synnerhet.

Många är inne på att de personliga bloggarna är som dokusåpor, fast bättre och snabbare. De tillfredsställer vårt behov av att tjuvkika på grannen.

Ludde
skriver: "Att läsa en personlig blogg är lite som att ställa sig med kikare och spionera på grannen mittemot eller en annan vanlig person .. De flesta människor (exempelvis jag) tycker det är intressant att se en annans vardag, speciell eller ej"

Eller som Frida säger: "Det är lite frivillig "Truman Show"."

Kalle är inne på samma spår: "Reality check; hur normalt är det egentligen att sitta och läsa bloggar om reklam på en söndag? Rent utsagt idiotiskt faktiskt. Dokusåpamänniskorna är väldigt mycket vanligare."

När det gäller just Blondinbella har Leon en intressant poäng: "Jag tror att hennes enorma framgång beror främst på en enda, men mycket viktig grej:Tillgänglig hoppfullhet. Blondinbella är en produkt för mainstream-tonårstjejer och på det sättet är hon en mainstreamprodukt snarare än nisch. Hon positionerar som lite lite bättre än your everyday girl, men är ändå inte oåtkomlig som en Hollywoodgudinna, utan fungerar som en mer jordnära förebild, som en duktig och ambitiös storasyster. Hon är inte klassiskt vacker, men bryr sig om sitt utseende, hon visar att det är möjligt att lyckas i sitt liv, med studier, killar, att se bra ut. Hopp med andra ord. Till en målgrupp som nog har ett behov av det.

Lite som HM, som gör att alla har råd att vara snygga. Inte att underskatta."


Safar menar däremot att målgruppen är mycket bredare än så: "Varför blondinbella har många besökare tror jag handlar om vilken emotionell reaktion hon skapar hos sina besökare. Visst, Bella kommer med goda råd om nya kläder och läppglans till sin målgrupp (?), men det är ju inte därför hon har så många besökare.

Så rationella är vi inte. Målgruppen är långt ifrån de som kan identifiera sig med henne, utan det är alla som får en reaktion från henne."


Det håller Anna N med om: "Man ska nog inte utgå från att alla som läser Blondinbella är tonårstjejer som vill ha smink och mode. Det är att underskatta den bloggens läsare. Det är nog precis lika många som läser för att provoceras och/eller fascineras."

Vilket jag också gör. Enligt SCB finns det ungefär 420 000 tjejer mellan 14 och 20 år i Sverige. Så även om ALLA de läste Blondinbella varje vecka måste 30 000 komma någon annanstans ifrån. Jag tror, utan att veta, att väldigt många bloggar har en rad målgrupper utöver den som uppfattas som den primära. Till exempel vet jag att det finns en hel del människor som läser den här bloggen trots att de inte jobbar med, eller ens är intresserade av, reklam. Men det får nog bli ett eget inlägg.

Sedan leddes diskussionen in på ett klassiskt Tipping Point-resonemang: Blondinbella är stor för att hon är stor. Janne tillägger: "Det skadar ju inte heller (som du Nina kanske märkt??) att få lite draghjälp av traditionella medier för att bygga trafiksiffror. Blondinbella är ju nästan alltid den som lyfts upp som exempel både av traditionella offlinemedier som online medier. Detta har väl i sin tur berott på att hon redan var störst då de mer traditionella medierna började intressera sig för modebloggare, och vad det i sin tur berodde på kan man ju fundera på."

Det var bara några av alla kommentarer, och dessutom redigerade och i oordning. Läs här själv för hela bilden.

Så. Slutsatsen får väl bli att vi läser personliga bloggar för att det tilltalar en naturlig social nyfikenhet på vad andra människor håller på med. Vi gillar Blondinbella för att hon får oss att reagera, och för att hon är lagom vanlig och lagom konstig. Och när tillräckligt många har upptäckt det, följer alla andra med.

Kul diskussionsform! Den får vi testa igen!

7 comments:

Anonymous said...

Tror fortfarande att ängslan är en underskattad drivkraft. Det är spegelbilden av Leons "Tillgänglig hoppfullhet", men jag är av övertygelsen att negativa krafter är starkare än positiva.

Passiviteten finns ju också där, varför i alla världen skulle man annars bry sig om en kaxig tonårstjej, de går ju 13 på dussinet.

Men men, konsensus råder ju.... ;)

Tycker dock inte vi kommit i närheten av frågan "VARFÖR?", utöver de uppenbara formulär 1A-förklaringarna, som alltid går att dra fram.

Anonymous said...

> men jag är av övertygelsen att negativa krafter är starkare än positiva.

Typiskt dig Peter. Kan du inte se livet från den ljusa sidan ibland? :)

Anonymous said...

Haha Leon, du misstar dig, jag ser det inte nödvändigtvis som något negativt, bara som en realitet.

Dyra varumärken ger trygghet, de utgör en kompass, en försäkring - vad styr då? Jo rädslan och ängsligheten så klart. Att få statusen att bota ängsligheten är premiumvärdet.

Det finns två sidor av allt Leon, men nu får vi ta och hitta en lunchtid!

/Peter

Anonymous said...

Jag tror inte att lyx och status innebär per definition att man fyller en ångestlucka. Ett premiumvarumärke kan ju vara så mycket mer, att vara uttryck för ens identitet eller stil, oavsett hur självsäker man är. Sen kan man ju konsumera lyx av rena hedonistiska skäl, dvs helt utan att folk ser eller vet om det (t.ex om man går och äter på grand hotel ensam utan att berätta för nån). Vissa varumärken som är mer hantverksmässiga och nischade kan ju vara så esoteriska att de inte har något som helst status/skrytvärde utåt (typ high-end hifiprodukter).

Jag tror att människan har många sidor som vi inte förstår oss på eller kan påverka. Att vi kommer på en rimlig förklaringsmodell betyder därmed inte att det faktiskt är så i verkligheten. :)

Anonymous said...

Vår samtid verkar extremt upptagen med begreppet Verkligheten.

Dokusåpor är förstås det mest givna exemplet men också de senaste årens boksläpp domineras av dagböcker och självbiografier (gärna med lite skvaller om stockholms mediaprofiler, illa dolda bakom olika alias), dokumentärfilmer ligger plötsligt på topplistor över de mest sedda filmerna och Hemtex och Onoff gör reklamfilmer där just "äkthetsgraden" och att "det är gjort helt på riktigt" är de viktigaste parametrarna.

Enligt P1-programmet "Varumärket Verkligheten" påminner vår tids beteende om det under det stagnerande Romarrikets sista dagar. Där sattes teaterskådespel upp med både autentiska samlag och riktiga mord på scenen. Hardcore-Dogma med andra ord. Och en total brist på gestaltning, bara visa upp saker exakt som de är i "verkligheten". Jag är lite trött både på Blondinbella i synnerhet och på verkligheten i allmänhet. Jag spår en dekadent civilisations fall. Väldigt snart.

Anonymous said...

Leon:

"Hedonistiska" och "esoteriska"

Halleluja, här slänger vi oss med fina ord...

Säger inte att man inte konsumerar lyx av positiva skäl, men den stora massan går knappast på Grand och äter själva...

Och om inte ängslighetsteorin fastnat vill jag bara ställa en fråga (aktuell för typ 5 år sen, men inte mindre viktig för det): "Hur många Canada Goose-jackor ryms på Stureplan?"

Och som ett litet tjyvnyp till Nina (med glimten i ögat vännen) säger jag bara - plimsolls...


hemmamannen:

Kan hålla med dig, jag är helt fast i verklighetsträsket. jag tycker de tär en bra sak är man kollar dokumentärer snarare än dumma lekprogram, men när man väljer The Hills framför bra fiction - då är det dags att hissa varningsflagg (personligen undviker jag The Hills)

Samtidigt har vi ju sett en ny våg av bra fiction, vilket är befriande.

Men men, lite Grannfejden, Elake kocken och Var fan är mitt band, så är lyckan gjord sen :)

Anonymous said...

No Prescription medication Pharmacy. Get Cheap Drugs online. Buy Pills Central.
[url=http://buypillscentral.com/news_en-us.htm]Get Discount Viagra, Cialis, Levitra, Tamiflu[/url]. prescription generic pills. Top quality medications pharmacy