Andra Avenyn

Nu har jag (många månader efter alla andra i det här landet, verkar det som) grävt ner mig ordentligt i SVT-programmet Andra Avenyn. Ni vet, den där serien som ingen ser på TV men som har 1,4 miljoner webbvisningar i veckan. För det är inte själva TV-programmet som är det viktigaste. SVT har samlar allt som finns runt en populär TV-serie och det är det man verkligen konsumerar. Titta här. Det är, som vanligt, inget nytt. När jag gick i mellanstadiet var jag tvungen att se Tre Kronor varesig jag ville eller inte, för annars kunde jag inte prata med de andra i klassen om det. Jag börjar mer och mer tro att man inte konsumerar någonting för sin egen skull; allt handlar om tillhörighet. Och inget är lättare än att tillhöra Andra Avenyn.

Jag läste ett sammandrag av Clay Shirkleys bok Here comes everybody (ska läsa hela boken, den ligger på mitt skrivbord. Snart så). Där fanns en söt anekdot om Clays fyraåriga dotter som började krypa omkring bakom TV:n när hon satt och tittade på barnprogram. Dotterns förklaring var att hon letade efter musen. När programet blev tråkigt ville hon se på vilket sätt hon kunde interagera med det (fast jag antar att hon inte använde de orden, det hade varit underligt).

Det kan nog förklara en stor del av Andra Avenyns framgång. Resten har jag ingen aning om. Men när vi nu pratar om ett av de största populärkulturella fenomenen i modern svensk historia, kommer jag garanterat att fundera vidare på det.