1998.

DN kör just nu en artikelserie om högstadiet. Jag kan tycka att den är lite väl distanserad, av typen "stackars små barn, men det går ju över sen". När man är där är det ju så påtagligt. Men ändå. Det är oerhört viktigt att påminna sig om hur det var.

För tio år sen var jag 14 och började precis nian i Gärdesskolan. Det var en typisk kommunal högstadieskola i rött tegel med en nyrenoverad matsal men insparkade skåp vid slöjdsalen. Jag hade köpt ett beigt läppglans och en grå yllepolo som jag älskade att ha tillsammans med väldigt utsvängda Douglas Rose-jeans.

Jag hade en ganska enkel högstadietid, som jag och Maria, den enda av mina högstadiekompisar som jag fortfarande umgås med, konstaterade för ett tag sen. Vi spelade basket och handboll. Vi var ibland medbjudna på någon fest (fast oftast inte). Vi tjuvrökte och drack folköl, men inte med någon större övertygelse. Ingen var egentligen elak. Vi hade varandra och vi hade oftast väldigt kul.

Men det finns något väldigt läskigt över den där känslan att alltid behöva vara på sin vakt. Man måste TÄNKA på ett sätt som man aldrig behöver göra nu. Tänka på vad man säger och gör hela hela tiden. Fundera över om man ska göra sitt bästa eller inte beroende på hur det skulle uppfattas. Och känna att det alltid finns någonstans där man vill vara, men inte får. Hu.

När jag tänker på det nu känns det inte särskilt hett att ha varit en helt oansenlig svennebanan i högstadiet. En sån där som bara försökte passa in. Det är så mycket intressantare om man valde att vara alternativ och blev knuffad in i skåpen och skriken efter. Men man valde att rakryggad stå fast vid sin rätt till svart hår eller en viss musiksmak vad det nu var.

Sån var inte jag. Och det är underbart att vara vuxen och kunna erkänna det utan att det gör något. Indiebarnen (emos fanns inte på min tid) och töntarna och de tuffa och medelmåttorna är ju kompisar nu tio år senare, kors och tvärs. Folk blev som dom blev, och träffar man någon från den tiden är de oftast väldigt trevliga personer. Då är det viktigt att inte glömma bort hur det var. Jag funderar på att starta en rörelse för att man ska bli tonårskompis. Vore inte det bra om unga vuxna kunde bli ihoptussade med tonåringar och bara vara deras kompisar? Inte förälder, inte en pedagogiskt skolad fritidsledare, bara en vanlig människa. Som ett alternativ till jobbigheten i det sunkiga tegelhuset med tunga dörrar där man måste vara hela dagarna.