Wednesday, August 20, 2008

1998.

DN kör just nu en artikelserie om högstadiet. Jag kan tycka att den är lite väl distanserad, av typen "stackars små barn, men det går ju över sen". När man är där är det ju så påtagligt. Men ändå. Det är oerhört viktigt att påminna sig om hur det var.

För tio år sen var jag 14 och började precis nian i Gärdesskolan. Det var en typisk kommunal högstadieskola i rött tegel med en nyrenoverad matsal men insparkade skåp vid slöjdsalen. Jag hade köpt ett beigt läppglans och en grå yllepolo som jag älskade att ha tillsammans med väldigt utsvängda Douglas Rose-jeans.

Jag hade en ganska enkel högstadietid, som jag och Maria, den enda av mina högstadiekompisar som jag fortfarande umgås med, konstaterade för ett tag sen. Vi spelade basket och handboll. Vi var ibland medbjudna på någon fest (fast oftast inte). Vi tjuvrökte och drack folköl, men inte med någon större övertygelse. Ingen var egentligen elak. Vi hade varandra och vi hade oftast väldigt kul.

Men det finns något väldigt läskigt över den där känslan att alltid behöva vara på sin vakt. Man måste TÄNKA på ett sätt som man aldrig behöver göra nu. Tänka på vad man säger och gör hela hela tiden. Fundera över om man ska göra sitt bästa eller inte beroende på hur det skulle uppfattas. Och känna att det alltid finns någonstans där man vill vara, men inte får. Hu.

När jag tänker på det nu känns det inte särskilt hett att ha varit en helt oansenlig svennebanan i högstadiet. En sån där som bara försökte passa in. Det är så mycket intressantare om man valde att vara alternativ och blev knuffad in i skåpen och skriken efter. Men man valde att rakryggad stå fast vid sin rätt till svart hår eller en viss musiksmak vad det nu var.

Sån var inte jag. Och det är underbart att vara vuxen och kunna erkänna det utan att det gör något. Indiebarnen (emos fanns inte på min tid) och töntarna och de tuffa och medelmåttorna är ju kompisar nu tio år senare, kors och tvärs. Folk blev som dom blev, och träffar man någon från den tiden är de oftast väldigt trevliga personer. Då är det viktigt att inte glömma bort hur det var. Jag funderar på att starta en rörelse för att man ska bli tonårskompis. Vore inte det bra om unga vuxna kunde bli ihoptussade med tonåringar och bara vara deras kompisar? Inte förälder, inte en pedagogiskt skolad fritidsledare, bara en vanlig människa. Som ett alternativ till jobbigheten i det sunkiga tegelhuset med tunga dörrar där man måste vara hela dagarna.

4 comments:

sandra said...

när jag gick i gymnasiet så startade några av mina kloka kompisar just det. att bli en tonårskompis.
vissa av dem var läppglanssöta tjejer som hånglade med pojkar med backslick och andra hade tuperat rosa hår och hade rökt på en två gånger.
de träffade förvirrade fjortonåriga tjejer av olika storlekar varje vecka och fikade och pratade om kärlek, vikt och annat som gjorde en förvirrad.
sådana initiativ är himla fint.

Nina said...

Det var ju toppen. Varför fortsatte de inte?

Kristoffer said...

klockren idé nina!!! (i en förövrigt grym blog som jag börjat följa nu när jag själv gett mig in i blogvärlden som en del av en kurs inom digital marknadsföring här i Chile (längre rapport följer jag lovar) http://studiesofabroad.blogspot.com/)

Seriöst tycker jag tonårskompis-idén är klockren. Varför skall inte tonåringarna precis som alla andra idag kunna ha en mentor? Och då inte ngn mossig gammal människa utan någon att se upp till. Någon över 18 men under 30? (eller är jag onödigt åldersdiskriminerande nu?). Hursomhelst, det borde man väl ha tid med att någon gång ta en lunch eller fika med sin tonårskompis. Hur ballt vore inte det som tonåring, hur mycket bättre skulle man inte känna sig om en person man såg upp till brydde sig om en? Det behöver ju inte vara så jättesvårt heller. Så länge det finns lite intresserade personer från olika parter kan man ju bara se till att få in folks kontaktuppgifter, kanske utgå från vår egna bas Gärdet?

Anonymous said...

inte riktigt samma, men på mentor.se kan man bli mentor för unga.

per