Jag undrar

Jag tror att den samlade intelligensen och kreativiteten hos er som läser den här bloggen skulle kunna fixa i princip vilket världsproblem som helst. Därför frågar jag nu (och det är ingen kuggis, jag har funderat och funderat utan att lösa det):

Varför har Blondinbella över 400 000 läsare i veckan?

Underfråga: Varför är personliga bloggar så stort just i Sverige?

Advoketer och sånt

Viggo Cavling skrev i sin ledare i torsdags om reklamens moral och ansvar. Det är en intressant och viktig fråga. Jag tycker att Viggo har både rätt och fel.

Viggo liknar reklamarens arbete vid försvarsadvokatens. Advokaten är ansvarig för att ge sin klient så bra försvar som möjligt, men kan aldrig göras ansvarig för klientens brottsliga handlingar. På samma sätt kan inte reklambyrån ta ansvar för sin kunds verksamhet, utan har som enda ansvar att göra kunden så framgångsrik som möjligt försäljningsmässigt.

Det är ett rimligt resonemang och jag gillar liknelsen, men jag har två invändningar. Den första är att reklambyrån, till skillnad för advokaten, ibland kommer in innan något brott har begåtts. Jag tror att de flesta advokater, om de fick komma in tidigare i processen, skulle ge en klient rådet att inte begå brottet. Det skulle göra deras jobb betydligt enklare och utgången av rättegången skulle antagligen bli bättre för klienten. På samma sätt resonerar vi som jobbar med reklam: Vi vill att våra kunder ska vara schyssta (etiskt, ekonomiskt, ekologiskt) och ha bra produkter och tjänster. Det vill vi inte för att vi har ansvar för kundens verksamhet, utan för att det gör vårt jobb enklare och sannolikheten större för att man ska nå det där försäljningsmålet. En byrå som tar ansvar för säljet gör alltså fel om den INTE analyserar och lägger sig i kundens verksamhet så att den är reko. Annars fungerar inte varumärkesarbetet på ett effektivt sätt, och det är slöseri.

För det andra (och det var det vi diskuterade på lunchen), har advokaten inte ansvar för sin klients handlingar, men däremot, liksom alla som har ett jobb, ansvar för att man sköter sina egna arbetsuppgifter på ett lagligt och moraliskt sätt. Advokaten måste följa regelverk och förordningar och dessutom, om hon är en vettig människa, inte ljuga och luras och hålla på. På samma sätt ser jag det som mitt ansvar att det som lämnar byrån där jag jobbar inte är falskt, diskriminerande, respektlöst eller förfulande för det offentliga rummet. Precis som alla andra, från sjuksköterskor till lastbilschaufförer till chefredaktörer, som vill sköta sitt jobb så bra de kan. Som reklamare har man dessutom en extra morot eftersom man kommer närmare målet (varumärkesbygge och i slutändan försäljning) om man gör schysst reklam. Allt annat är egentligen tjänstefel.

Nu är det söndag och jag ska fortsätta måla mina pinnstolar solgula. Det blir stiligt, tror jag. Hej så länge!

Nu är det fredag.

Den här fick jag skickad till mig igår. Den kommer från Zeus Jones.



Nätt och fint. Framförallt gillar jag förskjutningen från budskap till association. Något att tänka på över helgen. Ikväll har Adamsky fredagsöl. Jag kommer inte vara där, för jag måste vara hemma och korrläsa min mammas doktorsavhandling. Men det blir säkert lika kul som vanligt ändå.

Ha en supertrevlig helg!

Tips och tricks!

Precis som jag antar jag att några er läsare sitter och våndas över inckicken till 100-wattaren just nu. Det är så svårt att beskriva en kampanj så att den låter effektiv utan att det blir så knastertorrt att man själv somnar framför tangentbordet. Och om jag gör det, kommer juryn såklart också göra det. Tänker jag.

Ni vet hur det är när man känner att en smygande förändring plötsligt blir påtaglig? Det hände mig för en stund sen. Det är tredje året jag ägnar mig åt 100-wattaren. Tidigare har jag tyckt att fylla-i-mallen, bortsett från att det är VÄLDIGT många fält, är hyfsat välfungerande. Och så i år funkar den inte alls. Var ska jag skriva om PR-effekterna? Var ska jag skriva om spoofsen (om det fanns såna) och Facebookgrupperna och det konstiga användandet av vår pay-off?

Jag ringde till Sveriges Annonsörer och frågade. Jag kan inte svära på det, men det lät lite som att hon inte hade fått frågan förut. Vi kom överens om att man får beskriva de effekterna så gott man kan i kampanjbeskrivningen (lite under kännedomseffekter och lite under attityd och lite under beteende, antar jag) och så kan man ladda upp pdf:er av artiklar etc. under kategorin print, bara man anger tydligt att det gäller PR.

Ett litet tips bara från den något skrivtrötta planningavdelningen på Slussen.

Förresten, om man söker på ordet Nina på Flickr får man bland annat upp det här:

Svaret

Okej okej sluta dammsuga hela internet nu.



Gåtan hittade jag i gårdagens DN (s. 7) i en utbudsannons från Elgiganten. Den var spännande och lite läskig. Det fanns en bild, en rödgul splash med ett pris, och gåttexten. Och jag fattade ingenting. Min dator funkar med ord som trådlös innovation och design 800 nånting WiFi passar INTE. Det är en PC. (jämför gärna här och här).

Tänk att man kan skapa en sådan varumärkesdissonans att man helt på allvar inte förstår vad det är man gör reklam för. Och ännu konstigare; att Apple tillåter det.

Dagens gåta: Vem är jag?

Supertunn och ultraportabel och sätter en helt ny standard för bärbara datorer. Utrustad med 802.11n WiFi, Bluetooth, 13,3" skärm, 2 GB internminne, 80 GB hårddisk och en stor styrplatta där du kan nypa, dra, rotera och zooma in texter och bilder.

Jag dör.

(via Adhunt)

Kommunikation, helt kort.

Nu har jag som sagt varit på en två dagar lång utbildning med Vardagens Teater som lär ut allt man behöver veta om kroppsspråk. Fast egentligen handlade det mer generellt om kommunikation mellan människor. Det var intressant och en aning skrämmande. Jag tycker ofta att det är det när man inser hur lite man kan om något, egentligen.

Det konstigaste var att inse att vi som anser oss arbeta med kommunikation är så sjukt dåliga på att kommunicera. Jag brukar tro på saker som

- Skit i de rationella argumenten, alla beslut fattas på emotionella grunder
- Samtalsämnen är alltid intressantare än budskap
- Varumärken som inte lyssnar är dödsdömda

och det gör nog de flesta av mina kollegor också. Och trots det lägger vi säkert 95% av krutet i en presentation på vad vi ska säga och alla argument som finns för det, och kanske inte någonting på vilken känsla vi vill skapa hos den vi presenterar för. Presentationstiden brukar matas full av att visa, berätta och förklara allt smart vi har tänkt. Frågor hänvisas till ett par minuter på slutet. Vi vill framstå som bäst och smartast och helst utan skavanker. Jag tror att rätt ord i det här sammanhanget är supermegadunderpardox. Men oerhört lärorikt att få hjälp att inse problemet.

Testa den här övningen: Föreställ dig en person vars tal du verkligen brukar gilla (gammal lärare, kollega, TED-favorit) och skriv ner hur den personen är så konkret som möjligt. Mitt exempel är Micael Dahlén. När han talar är han lugn, inbjudande, glad, smickrande, rörlig, påläst, extremt personlig och väldans engagerande. Men framför allt: När jag går därifrån känner jag mig smart. Ok, det var mitt exempel, nu kan du göra ditt. Sen skriver du ner motsvarande för en person som du alltid tappar koncentrationen när du lyssnar på.

Sen kan man testa att komma ihåg exakt vad den personen sa sist du lyssnade på honom eller henne. Intressant va?

Liten paus.

I fredags och idag är hela byrån på en utbildning om kroppsspråk och kommunkation. Därför är jag lite seg på att skriva. Återkommer imorgon med något intressant vi lärde oss!

Ha en väldans trevlig måndag!

WTF?

Jag vet att kommentarsfält är känt för olika typer av mindre trevliga uttalanden. Men vad är detta? Folk som besöker Sandras blogg Niotillfem för att skriva saker om mig? Det var särdeles konstigt, tycker jag. Är de rädda för att kommentera här på min blogg, så att jag kan svara? Vill de liksom pysa ut sin avsky på ett ställe där jag kanske inte ser det? Jag står frågande.

Hursomhelst har jag av nautrliga skäl funderat lite på den röra som mitt lilla inlägg skapade. Faktiskt är det fler som är upprörda på mig nu än under min så kallade sexist-attack. Jag tycker att det är lite konstigt. Men konstigast av allt tycker jag är de som ifrågasätter Sandras förmåga som copywriter med hänvisning till hennes blogg. Jag antar att de inte jobbar med reklam. Att kunna skapa innehåll (skrivet, dessutom) som så många människor vill ta del av är väl det yttersta beviset för att man är en skicklig kommunikatör. Jobbar man med reklam är det vansinnigt mycket bättre att kunna tilltala "15 000 14-åriga tjejer från Mjölby" (som någon naturligtvis anonym person raljerar över här) än "ett gäng marknadschefer, några 100 mediekonsulter och ett gäng journalister".

Fy tusan vad jag hatar den där människosynen. Den genomsyrar så mycket av diskussionen i den här branschen och den är precis anledningen till att det produceras så mycket skit. En person som jag känner brukar säga att om fler reklamare åkte tunnelbana skulle inte tunnelbanan se ut som den gör. Jag kan inte annat än hålla med.

Nu kanske ni tycker att jag hakar upp mig väl mycket på den här lilla bagatellen, och det är säkert sant. Men jag har betydligt svårare att ta när folk ger sig på någon av de få begåvade människorna som finns i den här branschen än när de ger sig på mig.

Nu ska jag gå hem och äta Exklusiv korv! Sallad! Fika! på min väldigt blöta gård och lära känna mina nya grannar.

Inte alltid soligt.

Det ligger en blöt filt över reklambyrån den här veckan. Det mesta verkar gå fel och mest fel är det på humöret. Därav bristen på intelligenta blogginlägg.

Nu ska jag iväg och träffa mina gamla lärare och klasskompisar från MCXL. Det var lite drygt ett år sen vi gick ut, men det känns mer som halvsekel. De kanske kan kicka igång åsiktsmaskineriet på något sätt.

Vi hörs imorgon!

1998.

DN kör just nu en artikelserie om högstadiet. Jag kan tycka att den är lite väl distanserad, av typen "stackars små barn, men det går ju över sen". När man är där är det ju så påtagligt. Men ändå. Det är oerhört viktigt att påminna sig om hur det var.

För tio år sen var jag 14 och började precis nian i Gärdesskolan. Det var en typisk kommunal högstadieskola i rött tegel med en nyrenoverad matsal men insparkade skåp vid slöjdsalen. Jag hade köpt ett beigt läppglans och en grå yllepolo som jag älskade att ha tillsammans med väldigt utsvängda Douglas Rose-jeans.

Jag hade en ganska enkel högstadietid, som jag och Maria, den enda av mina högstadiekompisar som jag fortfarande umgås med, konstaterade för ett tag sen. Vi spelade basket och handboll. Vi var ibland medbjudna på någon fest (fast oftast inte). Vi tjuvrökte och drack folköl, men inte med någon större övertygelse. Ingen var egentligen elak. Vi hade varandra och vi hade oftast väldigt kul.

Men det finns något väldigt läskigt över den där känslan att alltid behöva vara på sin vakt. Man måste TÄNKA på ett sätt som man aldrig behöver göra nu. Tänka på vad man säger och gör hela hela tiden. Fundera över om man ska göra sitt bästa eller inte beroende på hur det skulle uppfattas. Och känna att det alltid finns någonstans där man vill vara, men inte får. Hu.

När jag tänker på det nu känns det inte särskilt hett att ha varit en helt oansenlig svennebanan i högstadiet. En sån där som bara försökte passa in. Det är så mycket intressantare om man valde att vara alternativ och blev knuffad in i skåpen och skriken efter. Men man valde att rakryggad stå fast vid sin rätt till svart hår eller en viss musiksmak vad det nu var.

Sån var inte jag. Och det är underbart att vara vuxen och kunna erkänna det utan att det gör något. Indiebarnen (emos fanns inte på min tid) och töntarna och de tuffa och medelmåttorna är ju kompisar nu tio år senare, kors och tvärs. Folk blev som dom blev, och träffar man någon från den tiden är de oftast väldigt trevliga personer. Då är det viktigt att inte glömma bort hur det var. Jag funderar på att starta en rörelse för att man ska bli tonårskompis. Vore inte det bra om unga vuxna kunde bli ihoptussade med tonåringar och bara vara deras kompisar? Inte förälder, inte en pedagogiskt skolad fritidsledare, bara en vanlig människa. Som ett alternativ till jobbigheten i det sunkiga tegelhuset med tunga dörrar där man måste vara hela dagarna.

Då var det dags igen.

Henrik Videll på Dagens Media skriver en artikel baserad på ett av mina inlägg. Jag har inte sovit nästan någonting i natt för jag har tänkt och tänkt och tänkt.

Först tänkte jag att DET INTE ÄR NÅGON IDÉ. Varför ska jag lägga ner en massa tid på en blogg om den gör att jag inte kan sova? Kommentarerna till artikeln pendlar mellan att ogilla Sandras blogg för att den är fjortis och min för att den är besserwissrig. Hur vill ni att en blogg ska vara då? Man får inte skriva om "ytliga" saker och inte om professionella saker. Och att döma av kommentarerna på mitt förra inlägg får man absolut inte skriva om personliga, oytliga saker som ångest. Så vad ska man skriva om?

Sen bestämde jag mig för att att strunta i det, för om man tycker att jag är vansinnigt irriterande kan man ju bara låta bli att läsa bloggen. Och det är ändå några tusen som kommer hit flera gånger i veckan, och jag hoppas att ni gör det för att ni uppskattar det jag skriver. För jag uppskattar verkligen er.

Sen kom jag fram till att man måste lära sig. Man får inte namnge personer eller företag. För då kommer oundvikligen sakfrågan som man försöker exemplifiera att hamna i skymundan, till förmån för KONFLIKTEN. Jag har inget emot att andra medier vill spinna vidare på något inlägg jag har skrivit, det är bara hedrande. Men mina inlägg, i alla fall om man ser till sakfrågan de handlar om, passar sällan i branschmedia. Man måste vrida till dem. Och i det här fallet tycker jag att det blir lite knasigt.

För att förtydliga: Mitt inlägg handlade om att PR-byråer (vissa, inte alla naturligtvis) verkar behandla alla bloggare lika. Och att man borde kunna kräva mer nyans av företag som tar betalt för att bearbeta media. Det tycker jag är en viktig fråga och jag hoppades när Dagens Media ringde att de ville ta den vidare. Sandra var bara ett exempel. Jag borde kanske ha tagit någon av mina planningkollegor istället, men hon satt mittemot när jag skrev. Vi är ingen bloggduo och personligen blir jag aldrig kontaktad av PR-byråer, så jag är inte det minsta trött på dem. Och det är inte Sandra heller, som hon säger i intervjun.

Sådärja. Nu känns det lite bättre. Kolla förresten här vad fjortis-rosett-Sandra och överklassglin-besserwisserplanner-Nina gjorde i helgen.

OBS! Skippa detta steg om ni finner det irriterande!

Hohoho. Förresten, är det någon som tycker något om det här med PR-byråer och bloggar?

Ett lånat inlägg

Det här inlägget kommer från bloggen Always keepin' it real. Det är så bra och viktigt att jag citerar det i sin helhet. För jag vet att jag själv ibland är dålig på att klicka på länkar.


"Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.

Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej."

Allt för alla. Av alla.

Jag gillar verkligen idén med IKEAs community. Forsman när det är som bäst. För det är väl Forsman som har gjort det? Så fort reklamen inte är något som kan tävla i månadens kampanj är det alltid så svårt att få veta vem som har gjort den. Någon som vet?

Och allt är som vanligt.

Efter förra veckans galenskap känns det lite konstigt att vara tillbaka i vanligt jobbtempo. Fast det var mycket kul. Programmet börjar sändas på TV8 den 3:e september tror jag. Det är tokångest. Finns det något pinsammare än att se och höra dig själv inspelad? Jag skulle tro att större del av min energi förra veckan gick åt till att ångra uttalanden än till att idéa reklam. Men jag antar att man kan lära sig något av det.

I lördags var vi några stycken som var hemma hos mig och drack vin innan vi skulle bege oss ut till Aspudden för att fira skogguden Serox födelsedagsfest. Dessvärre var vi inringade. Midnattsloppet spärrade av hela området runt där jag bor. Tunnelbanan kunde vi inte nå. Taxi gick inte att få ta på. Tänk min förvåning när jättejättemånga taxibilar stod parkerade längs Götgatan och tutade hysteriskt när vi försökte ta oss ner mot Skanstull.

Hos Dagens Media får jag förklaringen. Taxi Stockholm sponsrar naturligtvis Midnattsloppet. Det kanske är en bra idé (även om jag inte tycker att kopplingen är helt självklar mellan dem). Frågan är om det är bra att ta en massa bilar ur trafik mitt i lördagskvällsrusningen. Jag har en skarp känsla av att de som är ute och svirar en lördagskväll är bättre taxikunder (om man räknar spenderade kronor) än de som springer midnattsloppet.

Hur som helst: Nu är det måndag morgon och jag inser att allt efter förra veckan är tillbaka i gamla hjulspår. Förra veckan var vi en planner och två copywriters som jobbade på i all enkelhet. Nu är det en ny vecka och vid måndagsmötet är jag bortglömd i alla arbetsgrupper. Precis som vanligt, då.

Finns det någon planner som inte blir bortglömd av projekt- och produktionsledare? I såna fall får du jättegärna lämna en kommentar, för jag tänker fråga hur du gör. Det är nämligen sjukt jobbigt att förutom att hålla ordning på det man själv ska göra se till att själv leta upp de möten man ska vara med i.

Nu jobbar vi lite.

Vi är vår egen värsta fiende just nu. Ursäkta ordvits.

Garbergs möter Garbergs i finalen av Reklamcupen. Vad bra vi var på att sälja in tävlingen till oss själva!

Fräs.

Jag är fruktansvärt irriterad. Orsaken till in irritation är att fortfarande, den 14 augusti 2008, verkar det som att människor som har betalt för att förstå media, vägrar att sätta sig in i vad en blogg är.

Exempel: Sandra har en blogg med 45 000 läsare. Hon får ett mail från Bindefeldt AB om att de vill att hon ska skriva om Brolles nya video (ett klassiskt !? är på sin plats). Hennes ersättning ska vara att hon får exklusivitet på det hela. Om man tittar in på Sandras blogg är det ganska lätt att förstå varför hon väljer att strunta i mailet. Då ringer människan från Bindefeldt upp och frågar varför hon inte har skrivit. Hon förklarar varför. Och människan blir förvånad.

Man kan skratta åt denna bisarra anekdot, men det är samtidigt lite beklämmande. PR-människor måste börja ta bloggare på samma allvar som andra journalister om de bestämmer sig för att bearbeta oss. Alla är inte Blondinbella och man får helt enkelt inte tro det om man jobbar med media.

Att gå ut med stil.

Om tre timmar drar vi pitchpresentationen. Därefter måste jag sluta blogga om det hela, för då vet vi om vi går vidare eller inte och det får inte komma ut innan programmet sänds.

Just nu sitter vi och gör om hela presentationen efter genrepet imorse. (Det var uppenbarligen helt obegripligt) Om en timme kommer Resumé hit igen. De kan förvänta sig stammande röst och stirrig blick.

Det värsta är att jag måste komma på en absolut sista mening som ska sammanfatta förflyttningen av varumärket. Jag vill att den ska vara

1. Något kunden känner igen sig i och delar (gärna något med ordet expert)
2. En logisk följd av det jag sa precis innan
3. En smula rolig så att man lättar upp den pompösa stämning som resten av mitt manus skapar.

SJUKT svårt.

Ganska tröööööt.

Nu har vi jobbat i två dagar med Resumépitchen. Man börjar bli lite trött. Men vi har en idé som jag faktiskt eventuellt kan stå för. Den innehåller:

- Upp och ner-vända perspektiv
- En ny tjänst (trots att briefen sa att vi inte fick. Men vi måste).
- Sifferbeteckningen 2.0
- En mediaplan som skulle få varje medierådgivare att hata oss.
- 6 meningar strategi.
- En potentiell fjärdeplats i Månades Alternativa Media.

Dessutom har dagen innehållit en terapistund med Viggo Cavling framför rullande filmkamera där jag bland annat fick svara på frågor om min familj och uppväxt. Imorgon kl. 14.00 bestäms det om vi går vidare eller inte.

Spännande.

Nu tävlar jag.

Den här veckan är jag med och tävlar i Resumés tävling Reklamjakten. Från Garbergs är det jag, Sandra och David som är teamet. Vi har just varit på Berghs och fått en brief och presentation nr 1 är på onsdag. Det kan därför bli lite sparsamt med bloggande de närmsta dagarna. Men det hela kommer att sändas i Resumé-tv i TV8 i höst, så om ni inte tröttnar på att läsa mitt reklambabbel varje dag kan ni då även få se det på TV.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag får skriva, men just nu känns det hela rätt ok. Förutom att det är fruktansvärt att stå och säga floskler framför en filmkamera. Det vore skönt att inte säga floskler, men det blir liksom bara så.

Orosmomentet just nu är (som vanligt) att uppdragsgivaren inte vill att vi ska ändra i produkten/tjänsten. Men vad betyder det egentligen? Det är ju liksom omöjligt att göra vettig reklam utan att påverka produkten/tjänsten, eftersom man inte gör reklam som man inte vill göra en varumärkesförflytting och varumärket är en så viktig del av erbjudandet. Och vill man dessutom göra interaktiv och användningsbar reklam så blir den ju någon slags produkt i sig. Så just nu handlar tankarna mest om det: Hur mycket kan man lägga till innan det blir för mycket?

Vi hörs snart igen.

Sorg.

I morse när jag satt på onsdagsmötet upptäckte jag att ett av mina örhängen var borta. Såhär såg det ut:



Jag är väldigt ledsen över det. Det är mina allra finaste örhängen och jag köpte dem i Berlin. Det här är ett longshot men: Är det någon som har sett liknande örhängen någonstans här i stan?

Du har. ett. nytt. meddelande.

Den här veckan verkar det som att vi pratar om budskap i reklamvärlden. Jonas har skrivit ett inlägg, liksom Mikael. Och det är ju ett av mina favoritämnen. Vilket sammanträffande!

Tidigare har jag ju skrivit att jag är helt emot reklambudskap. Jag tror att reklam ska innehålla samtalsämnen, inte uppmaningar. Men, som Jonas så klokt uttrycker det, ska reklambudskap inte förväxlas med reklam med ett budskap. För naturligtvis har all reklam ett budskap, om man likställer budskap med mening. Att jag som människa väljer att prata med någon om exempelvis örhängen eller sportfiske sänder ut ett budskap om mig. Att ett varumärke väljer att i sin kommunikation prata om skönhetsideal eller fallskärmshopp sänder ut ett budskap om det. Reklam utan reklambudskap är inte samma sak som någon slags planlöst idéande som kan sluta varsomhelst.

Problemet är att det blir så konstigt att ställa sig mitt på en fest och försöka inleda ett samtal genom att skrika Jag är intresserad av örhängen!. Och tyvärr är det detta många menar med reklambudskap. Och det fungerar inte. Visst, alla som fyller i en enkät på väg ut från festen kommer att kunna svara på den öppna frågan Vad är Nina intresserad av? Men frågan är om någon alls kommer att ha pratat med mig. Och har de inte det, då tror jag att det är läge att fundera ut ett annat sätt att kommunicera på.

Kom ihåg!

Nu gör jag värsta bloggfadäsen: Någonstans på någon sida jag besökte idag var det någon som skrev som ett tips till framtida planners som jag gillade. Och jag minns inte vem eller vad det var, så jag kan inte länka. Förlåt! Men tipset var i alla fall:

Spara på den reklam som var anledningen till att du valde det här yrket.

Det tyckte jag var ett mycket bra tips. Det är så lätt att HATA så mycket när man jobbar och ser all skit som görs. Men någonstans är det ju det som är bra som får en att stanna, annars kan man ju lika gärna byta jobb. Så. Det här är min inspirationsminneslåda.









Nu gjorde jag misstaget att gå in på norrlandsguld.nu två år senare och hittade det här. En halvallvarlig fejk-blogg av något som ska verka vara en vanlig kille. Det misstaget gjorde Coke Zero ungefär samtidigt som jag började fundera på att jobba med reklam. Usch var tråkigt. För två år sen fanns det en sida där med så mycket content att inte ens jag som jobbade med den hann gå igenom allt. Ibland går tiden onekligen baklänges.

Vad har ni i er låda?

Att göra idag

Göra ett ordmoln av min blogg med hjälp av tjänsten Wordle (via BetaAlfa):



Titta på regnet (uppehåll just nu)

Dessvärre ringa ComHem igen

Hitta en handduk någonstans på kontoret så att jag kan träna på lunchen

Titta på ett matbord jag har hittat på Blocket.

Någon gång (fast inte just nu) göra en lista på vad jag egentligen borde göra och börja med det.

Dagens presentskörd

David (eller Djoba som han numer vill kallas. Eller?) är en av mina bästa kollegor. Han har en fanatisk ordning på sitt skrivbord och är mycket sällan på gott humör. Vi har oftast precis samma reklamsmak.

Han tipsade mig om BICs nya mobiltelefon, kallad the anti-iPhone. Det är en mobil som är på det sättet BIC gör saker, precis som iPhone är en mobiltelefon på Apples vis. Jag har gilat BIC sen jag precis började lära mig om varumärken. Jag tyckte då (och tycker fortfarande) att det är något speciellt med ett varumärke som inte fastar på vad man gör utan hur man gör det. Precis som Apple, fast utan glam. Mobilen känns helt självklar. Och jag tror att det kommer att funka jättebra.

En annan mycket bra kollega jag har är Stefan. Han är en glad prick som gillar piggt färgade strupor och TED-talks som han brukar skicka till mig. Det är jag väldigt tacksam över eftersom jag sällan orkar titta igenom hela för att se vilka som är bra. Det här är bra. Det handlar om vad som kommer att hända med webben i framtiden. Men mest intressant tycker jag är det Kelly sätter fingret på när han säger att vi har en tendens att tro att webben i framtiden kommer att vara som nu fast bättre.

Jag tycker att det verkar gälla det mesta. Vi har förfärligt svårt att acceptera att saker i framtiden kommer att vara på ett helt annat sätt och följa helt andra regler än idag. Jag menar, det var väl ett och ett halvt sekel sen man upptäckte att man fattar beslut med känslor och inte med logiskt tänkande (killen med järnbalken i pannan, ni vet) och ändå är det fortfarande inte ok att motivera ett beslut med "Det kändes rätt". Oviljan att föreställa sig något verkligt nytt finns överallt. Jag är nästan lite mörkrädd för den. Det gäller webben och jag tror att det verkligen gäller reklam också.

(Sluta läs här om det är för nära semestern för icke-vetenskapliga påståenden om framtiden)

Framtidens reklam är inte mer riktade kampanjer mot nischade målgrupper. Det är inte att individanpassa reklamen. Det är inte reklam i mobilen. Och det är absolut inte mer elegant producerade kampanjsajter.

Det är något helt annat som vi inte ens kan föreställa oss nu. Men jag tror att det kan röra sig om:

Produkt/tjänste/affärsidéutveckling utifrån en idé om en personlighet.

Upphörandet av arbetsgrupper med olika roller och eventuellt reklambyråer som fenomen.

Företag som bara är varumärke och inte har några produkter eller tjänster.

En värld där företag betalar för allt och individen inte för någonting.

Till exempel. Fast antagligen något helt annat. Den som lever får se.

(Jag funderar på att göra en intervju med någon som jobbade med reklam innan internet fanns. Kanske till och med innan datorn fanns. Fasen vad sjukt.)

Irri.

Nu känner jag mig pigg nog att skriva något litet om min semester. Men eftersom jag har tillbringat nästan hela arbetsdagen hittills med att ringa ställen som Com Hem, Skatteverket och SvDs prenumerationsservice är jag så irriterad att jag inte vill. Istället undrar jag:

De där förbannade morgontidningarna ringer mig jämt med olika erbjudanden. När jag jobbar. När jag står i kön på ICA. När jag äter middag. När jag av olika anledningar inte vill prata med dem.

Och så kommer plötsligt inte tidningen på tre dagar. Jag ringer upp och får reda på att min prenumeration gick ut i fredags.

Snälla snälla tidningen, varför ringer ni inte då?

Och undring två: När jag då ringer upp konkurrenten (eftersom jag blev så sur) som har trakasserat mig veckligen i flera år, finns det plötsligt inget erbjudande alls. Ett helår för 2500 spänn. Tror de att jag är helt dum i huvet? INGEN betalar fullt pris för en morgontidningsprenumeration.

Alltså är det så att om någon själv vill bli kund får man sämre villkor än om man blir indragen av en säljare. Kanske ekonomiskt korrekt på marginalen. Men oj så irriterande. Morr.

Sådärja. Ett litet uppfriskande utbrott som nästan får mig att känna mig som en människa igen.

Tävling.

Goten har utlyst en tävling för att kora Sveriges bästa reklambyrå. Gå in och rösta!

Hej hej igen.

Nu är det dags att mjuka upp fingrarna lite. Sträcka på ryggen. Vicka på tårna.

Jag är tillbaka från semstern och är skygg som ett rådjur (inte villaområdes-sorten). Jag kan helt ärligt säga att jag inte har tänkt på något jobbrelaterat på 4 veckor. Se fram emot några korta inlägg när jag testar om bloggförmågan fortfarande finns kvar.