Jag ska vara helt ärlig: Just nu avskyr jag att vara planner. Det är på många sätt ett bedrövligt jobb.
Jag är trött på att behöva förklara varför jag finns.
Jag är trött på att de flesta av mina idéer inte får fäste.
Jag är trött på att inte få ta höjd.
Jag är trött av att de flesta som jobbar med reklam (framförallt på köparsidan) inte har några ambitioner eller idéer om hur man kan göra saker bättre. De tycker inte ens att det är viktigt.
Jag är trött på att göra reklam som tillfredsstället företags interna processmonster snarare än varumärkets och kundernas behov.
Jag är trött på fördelningen av min tid mellan intressant (2%) och ointressant (98%)
Jag är JÄVLIGT trött på undersökningsföretag och deras modeller.
För övrigt är jag mycket trött på powerpoint.
Om någon säger "det är ju bara reklam" kommer jag troligtvis att mörda den personen.
Imorgon firar jag ett år i branschen. Jag tänkte ta en liten time-out från bloggen resten av veckan. Jag hoppas att lite byråkonferens och en långhelg gör att jag blir på bra humör igen. Lämna gärna ett tips på något du har gjort som får mig att återfå hoppet om planning och reklam igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
24 comments:
Jag känner igen mig i det du skriver och därför tänkte jag fylla på med det som stör mig mest.
Det som gör mig mest bitter är bristen på ambition. Att ingen vill vara förändring och förbättring. Att ingen vill bryta mönstret och göra något bättre. Att företag ofta tycker det är mindre farligt att vara oärlig än att vara ärlig. Sådana saker.
Ha en trevlig time-out!
Varför reagerar du inte marknadsmässigt? Gå till en byrå som bryr sig om strateg i och inte sitter i knät på kreatörerna.
De är duktiga men kunderna efterfråga strateger i allt större utsträckning!
Varför reagerar du inte marknadsmässigt? Gå till en byrå som bryr sig om strateg i och inte sitter i knät på kreatörerna.
De är duktiga men kunderna efterfråga strateger i allt större utsträckning!
Problemet är att ni kan väldigt mycket om reklam och marknadsföring medan köparna inte gör det men gärna vill tro att de gör det. Och köparna är era uppdragsgivare så de bestämmer alltid.
Sen är ju frågan om byråerna tillräckligt ofta KAN reklam utifrån kundens sätt att förhålla sig till att kunna något.
Ofta är byråerna hyfsade på att ta fram någon strategisk riktning och/eller position, ur det ta fram kreativa idéer och sen snurra tombolan och hoppas att det funkar.
I en värld där siffror, rapporter, budgetar är det som styr vardagen, det som bedömer om beslut var bra eller inte, är inte den stora delen "instinkit, "erfarenhet" och "fingret i luften" nödvändigtvis detsamma som att KUNNA.
Handen på hjärtat så tycker nog många kunder att det byråerna kan tillföra är lite knasiga kul idéer de själva inte skulle kommit på.
Det kan vara viktigt att ha den distansen när man börjar hamna i hybrisen att reklam och reklambyråer är det viktigaste som finns. Det är det nämligen i princip bara för de som försörjer sig på det.
"Branschens" enorma ego, nästan lika stort som Viggo Cavlings, har ofta sin egen tolkning av vilken roll en byrå egentligen spelar i ett företags "big picture".
De frälsta är de farliga månne...
btw Nina, eftersom du efter min förra kommentar nu vill mörda mig så får jag springa och gömma mig :)
Ibland är det något med beslutsvägarna och beslutskriterierna som är väldigt fel i reklamvärlden.
Ibland är det något med rollfördelningen och traditionerna i reklamvärlden som känns mycket konstigt.
Och ibland tror jag att vår största utmaning inte är att skapa bättre reklam eller marknadsföring.
Utmaningen är att skapa bättre processer - för vårt arbete, för våra presentationer och för hur vi hjälper våra kunder att välja kommunikation. Att få våra kunder att köpa ett bättre sätt att arbeta, istället för en slutprodukt. Och det är en utmaning många inte riktigt är beredda att ta tag i.
Till sist är det ibland väldigt ensamt att vara planner. Men bara ibland.
Det känns befriande att läsa det du skriver. Jag kan ibland känna likadant. Vara trött på reklam, frustererad på uppdragsgivare och helst av allt vilja byta plats med stenläggaren på gatan utanför för en dag eller två. Kanske är det en del av att jobba med reklam. Kanske inte. Du har hursomhelst fångat den där känslan på ett alldeles strålande sätt. Hoppas att långhelgen gör susen.
Mitt enda tips är att fortsätta ta reklamuppgiften på allvar. Att kräva kreation som svarar mot reklamproblem. Att fortsätta tro att överraskning, underhållning och relevans ej är motstridiga begrepp. Att vägra kompromissa, om det innebär att göra ett sämre jobb. Det innebär iochförsig inte att man alltid vet bäst, eller har rätt, men det innebär att man har en övertygelse om att det här jobbet handlar om att ta kundernas kunder på allvar, att meningsfull reklam är belönande för alla parter. Och det är värt att strida för i vardagen, på byrån, med kunder, eftersom vårt jobb går ut på att oombedda ta plats i människors vardag. Det är ett ständigt pågående samtal. Och så länge man kan se till att det pågår så fyller man en viktig uppgift.
Jag vet inte om det är så upplyftande men; åh, vad jag känner igen mig!
Man blir less på kunder som inte har kunskap, insikt eller ens mod att våga lämna tråkfåran...
welcome to my world, sort of.
känner så extremt mycket igen mig i det där med fördelningen intressant/ointressant..
Jag vet inte, det kanske bara är i borås, som reklambranschen som borde vara nytänkande inte är det och vågar inte ge förtroende till yngre talanger (as myself, det var min före detta klassföreståndare som gav mig självförtroendet). Visst, jag jobbar på en byrå, men jag får göra så tråkiga saker att det inte är värt det, det är ungefär som att jobba på ett lager..
och by the way, man kan göra ascoola saker i acrobat istället för pp (: haha.. fast dock är det lite knepigt...
"det är ju bara reklam".... Ja, den meningen kan göra mig galet galen.
Tips och tankar kommer, har en del i huvudet men mkt att göra just nu. :)
Efter att indirekt droppat den tydligen förhatliga "det är bara reklam" så tänkte jag nu följa upp med den lika populära "det är ju bara ett jobb"...
Jag vet hur man går och bygger upp förväntningar på hur härligt det ska bli att jobba med något man "brinner för", som det så populärt heter och man ser framför sig hur det kommer vara kul och man kommer utvecklas och hej och hå...
Så vaknar man en dag och märker att det som faktiskt känns viktigast är lönen den 25:e och att kunna komma iväg tidigt på fredagen...
Tuff reality check, men jag tror inte det finns jobb som är så himla roliga större delen av tiden, jag tror man kan trivas väldigt bra, men den där romantiserade bilden man bygger upp i föreläsningssalarna under trista föreläsningar, den är svår att leva upp till...
Är jag den enda balanserade vikten mot den religiösa stämning som finns här till reklambranschen?
Efter drygt 13 år med att antingen köpa eller jobba med reklam så kan jag bara instämma med Peter.
Det blir inte bättre än så här.
Receptet är att byta jobb, byta miljö. det skapar nya perspektiv, bättre lön och mer utveckling än att uggla fast i evighet på samma stol.
Reklambranschen är inte bättre än någon annan bransch i det avseendet. Sorry!
Anonym 1: Jag önskar tvärtom att alla satt mycket mer i knät på kreatörerna. Framförallt kunderna då.
Rickard: Som tur är behöver jag inte jobba i power-point. Hatet kommer från de grejer man får från kunder och undersökningsföretag...
Peter och anonym 3: Jag har och kommer nog alltid att ha en religiös inställning till reklam. Det skulle jag nog ha även om jag jobbade på bank. Jag skulle aldrig ta mig upp ur sängen annars. Jag tycker att det är ens skyldighet att brinna för det man gör. Gillar man inte reklam mest i hela världen ska man göra något annat.
Och jag tycker att det är ganska naturligt att människor som läser den här bloggen också älskar reklam, varför skulle de annars ägna sin tid åt den?
Mitt problem är inte att reklam är mindre spännande än jag trodde, det är att det är så sjukt mycket mer spännande än jag trodde och det görs så mycket skit och att det är så svårt att göra något åt det.
Det här med att älska reklam skulle jag vilja utveckla. Jag tycker inte att reklam är det viktigaste som finns. Cancerforskning eller välgörenhetsarbete slår reklam any day. Men jag har inte heller något emot reklam som fenomen. Rent professionellt hatar jag 99% av all reklam som görs, men att få vara med och göra den reklam som kanske utgör den procents skillnad tycker jag är jävligt roligt.
Det är som med vilket annat jobb som helst med, ju roligare man har på jobbet, desto mer motiverad är man, och desto lättare blir livet. Det tycker jag är en no-brainer. Det är klart att man som alla andra jobb jobbar för att få lön, men gillar man inte sitt jobb så blir man nog lätt bitter och cynisk i reklambranschen.
Några tips när det gäller att förbättra sin situation och ha roligare som Planner:
1. Vägra fulplanna
Det värsta man kan göra är att ägna sig åt fulplanning (on demand - hitta cases, snabbresearcha, kreativa alibin, etc.). Sånt ska man säga blankt nej till t.ex. genom att belysa det faktiska problemet – oftast en skraj kund, en kreatör som inte kan formulera sig ordentligt eller en projektledare som inte har gjort sin hemläxa.
2. Bevisa genom egna projekt
Det är bra att överbevisa. Men då behövs utrymme för initiativ. Idealiskt sett skapar man “best practices” i egna projekt som man kan äga tillsammans med projektledaren (som mer fokuserar på admin och kundrelation), från start, det vill säga från pitch till projekt.
Att vinna några kunder höjer ens cred på byrån.
3. Lova högre kreativitet
Jag tror att det typiska “kategoribeteendet” är att planning innebär logik som är motsatsen till kreativitet, och att planners hämmar kreativiteten genom modeller, strategi och “relevans”. Det är förstås helt fel. Planningen grundades ju som en motkraft för att hålla byråkreativiteten intakt när kunderna med undersökningsföretag blev allt för starka. Så planningens roll må vara kommunikationseffektivitet i sig, men det i sin tur lämnar utrymme för mer effektivt kreativt arbete. Mycket av kreatörers tid går åt att lösa kommunikationsproblem. Att startsträckan till det kreativa arbetet blir kortare, och mer tid kan ägnas åt att göra det lilla extra borde vara en “USP” för vem som helst.
4. Positionera dig som förändrare
En tankefälla som mer erfarna reklamare går i är “det har funkat bra utan planning förr”. Det är inte så lätt som man tror, för skulle dåtida framgång vara en garanti för framtida framgång vore livet superlätt. Planningens löfte är att förbättra. Vill man inte förbättra är man dum i huvudet.
5. Va en medbrottsling, inte en polis
Plannern ska driva arbetsgruppen framåt genom inspiration. Här handlar det både om innehåll och hur man är som person. En förutsättning är om det faktiskt är kul att jobba med en. Jag tror inte att man ska bli nån polis, utan aktivt jobba kreativt fast med plannerhatten på. Man ska vara en bra kreatör, men inte konkurrera med AD eller copy. Målet är inte att skapa direkt output, utan få kreatörer att leverera bättre output. För att undvika polisrollen bör man gå bortom kundinsikter & sånt briefshit. Ett ansvar man kan ta på sig som ibland saknas är varumärkesperspektivet (som att vara idéns “brand manager”).
6. Bli inte en ö
Fokusera på ett fåtal projekt åt gången (tre till fyra) och jobba nära kreatörerna i projekten. Få dem att känna “shit va kul det är att jobba med dig, Nina”.
7. Marknadsundersökningsföretag
... är skit, det vet alla. Men för att hålla alla nöjda och glada kan man klistra in skärmdumpar av dem i Keynoten och ge dem en egen twist (skapa egen logikkedja, egna rubriker, jävligt komprimerat, snarare än att följa deras logik). Sen fyller man på med andra, mer relevanta insikter och presenterar det som ett “balanserat perspektiv”. Ingen kund som har betalat en massa pengar för en värdelös tracking vill höra att den är skit. På APG UK finns en research primer skriven av några planners som är värd att läsa. Den tar upp shit som fokusgrupper etc.
8. Förändra arbetsrutinerna
Planning är den tredje disciplinen. För att få plats måste den ta plats. Det innebär att både projektledare och kreatörer måste flytta åt sidan och ägna sig åt andra saker. Annars har plannern inget jobb att utföra. Förhoppningsvis fokuserar projektledaren mer på kunden och kreatörerna mer på kreativ execution. Förändrar man inte ekvationen blir plannerjobbet oerhört trist kan jag tänka mig.
9. Låt planning ta tid
Briefa aldrig för att projektledaren vill få igång det kreativa arbetet. En skitbrief är värre än ingen brief alls. Spendera mer tid och överarbeta briefen/briefingen istället.
10. Nya uppskattade tjänster
Gör “primers” eller researchpaket som komplement till briefingen. Jävligt uppskattat, plus att du får som du vill om du inspirerar folk åt rätt håll.
11. Mer
Ägna dig åt sidoprojekt. Kom med oväntade inspel. Hugg till och var riktigt arg ibland. Förändra saker när de inte passar. Var snäll utan att vara menlös. Var inte arrogant.
Världens bästa byråer har kända planningavdelningar och betydligt högre headcount än svenska byråer. Så... man får hoppas att planning som fenomen medför någonting bra och är en nödvändighet för byråer som vill vara i toppklass.
Hoppas detta hjälpte
Leon
Bra skrivet Leon (och jag gillar din vältalighet blandad med "shit" och "skit"...). Punkt 4 och 8 är, i ett planningutvecklingsland som Sverige jävligt viktiga men svåra att kirra.
Jag måste också säga, som kommentar till kalle w, att här ligger väldigt väldigt mycket i problemet. Hur vi presenterar strategi och idé. Jag slås fan ofta av hur slentriana presentationer som görs (och verkar göras ute bland byråer). Personligen har jag som devis att kan du inte "döda" alla tänkbara argument och ifrågasättanden (som du känner kommer att dyka upp) på ett bra, logiskt sätt som får kunden att gå "jo, det klart" så är antingen strategi och idé inte bra nog, eller så är man en jävligt dålig presentatör. Sen händer det självklart att kommentarer från köpare är så urbota dumma att det inte finns annat att göra än att ta till flaskan... Men va fan - fighta blir man stark av. God helg.
"Peter och anonym 3: Jag har och kommer nog alltid att ha en religiös inställning till reklam. Det skulle jag nog ha även om jag jobbade på bank. Jag skulle aldrig ta mig upp ur sängen annars. Jag tycker att det är ens skyldighet att brinna för det man gör. Gillar man inte reklam mest i hela världen ska man göra något annat."
Ursäkta ordvalet, men det där är klichéartat b-s. Hur många brinner för det de håller på med, alltså verkligen brinner? Möjligen någon procent. Att blanda ihop att trivas med det man gör och finna mening och utveckling sin vardag med att BRINNA, är ungefär som att kalla sig utbränd när man är lite trött på fredagseftermiddagen.
De flesta brinner för helt andra saker, sin familj, sitt fritidsintresse, sina vänner, rättvisa etc. Oftast är det förmodligen sundare. Jag har alltid haft den inställningen du uttrycker Nina, eller i alla fall trott att jag haft den, jag var t o m arbetrslös rätt länge och jobbade med "okvalificerat" arbete för att jag inte tänkte ge upp kampen att få jobba med det jag "brann för".
Jag är fortfarande helt inställd på att jag ska jobba med någon jag har ett genuint intresse för och gillar, inte bara något som ger mat på bordet.
Men ärligt talat hur sunt känns det att på frågan "Vad gillar du mest i hela världen?" svara "Reklam!"?
Förmodligen gör man då inte den bästa reklamen heller...
Men jag måste säga att jag träffat fler i reklambranschen som brinner för att vara i reklambranschen än som brinner för reklam. Det är därför jag ofta är kritisk till mycket av det narcissistiska som finns här där vi verkar.
Och till sist, om man måste brinna för det man gör för annars ska man syssla med något annat, då är det fanimej inte många yrken som skulle kunna ha någon personal över huvud taget. Man brukar snacka "I-landsproblem", men kanske finns en dimension till "Stureplansproblem"?
Missförstå mig inte Nina, det är jättebra att du "brinner" för det du gör, men jag saknar lite perspektiv och distans ibland, därav den "religiösa" känslan...
Leon:
Du har som vanligt många kloka synpunkter, men många utgår från "den bästa av världar"... Få kunder skulle skjuta upp sin julkampanj för att "plannern behöver tänka lite till"... Känns som du i mångt och mycket målar upp en bild där plannern ständigt har sista ordet, mäjligen finns någon sådan byrå, i så fall är jag nyfiken på vilken det är :)
Men jag föreslår att vi resonerar vidare över en lunch eller öl i veckan (eller möjligen nästa). Maila!
Tjingeling i sommarvärmen!
Peter:
Jag utgår enbart ifrån min egna position, inte nån drömtillvaro. Klart jag inte alltid har sista ordet, men det handlar ju om att vara tillräckligt engagerad och påläst så att man får som man vill. Så det handlar kanske inte så mkt om byrå typ, utan om hur man själv är och uppfattas av omgivningen.
Denna vecka är rätt körd och nästa vecka är jag i Cannes, men gärna lite käk + ö efter det.
Peter: Det finns ingens kommenterarer på den här bloggen som gör mig så uppgiven som dina. När jag ser i inboxen att du har kommenterat får jag alltid en klump i magen. Jag vet nämligen att vad jag än skriver, så kommer du att läsa det som fan läser bibeln och så kommer jag att bli mycket irriterad. Se därför detta som ett sista försök att lämna ett svar:
Naturligtvis tycker jag mer om min familj än jag tycker om reklam, något annat verkar ju sinnessjukt. Men på den här bloggen brukar jag skriva om jobb. Och som jobb älskar jag reklam. Jag förstår inte vad som kan vara negativt med det. Hur många vet du som är bra på något som de har ett balanserat förhållande till?
Prata gärna om "stureplansproblem" och perspektiv och vem som gör den bästa reklamen, men någonstans blir jag trött på allmäna och ofta ganska oförskämda förolämpningar och skulle gärna se lite bevis. Vad gör du själv som är så fantastiskt? På vilket sätt har ditt distanserade förhållande till reklam gett bättre resultat än mitt odistanserade?
Att skriva såhär är att lämna målet öppet, jag vet. Jag ser bara ett behov att lite ärlighet i det här forumet. Så skriv gärna allt ni kan komma på om ömma tår och sånt så får vi det överstökat.
Peter:
Du låter lite uppgiven och bitter. Säg att så inte är fallet.
Nina:
Usch, vad jag känner mig hemsk nu, jag vill verkligen inte ge dig någon klump i magen varje gång jag skriver, det är ju förfärligt!
Jag tycker ju dessutom du är en mycket vettig och trevlig person som verkar bra på det du gör och dessutom skriver en mycket välformulerad blogg, det är ju den som får mig att orka bemöda mig med mina kommentarer.
Kanske är det alltid lättare att formulera sig som motpol än som ryggdunkare och kanske är det så att jag alltid haft svårt för ryggdunkare och hallelujastämning.
Jag vill verkligen inte bidra med någon dålig stämning, jag försöker bara nyansera och väcka diskussion där jag ibland upplever en kategorisk polemik mot allt du inte tycker är bra och en i det närmaste religiöst hyllande inställning till det du gillar. Jag kanske är för härdad eller så är det för att jag är en luttrad och sargad romantiker själv, jag vet inte, jag har bara svårt för det svartvita på det sättet...
"Att skriva såhär är att lämna målet öppet, jag vet. Jag ser bara ett behov att lite ärlighet i det här forumet. Så skriv gärna allt ni kan komma på om ömma tår och sånt så får vi det överstökat."
Det jag skriver Nina är ärligt, ibland kanske lite tillspetsat för att väcka tankar och diskussion, precis på samma sätt som du gör med din blogg, men givetvis är det ärligt. Jag tror du kan ta det, om inte, "be careful what you wish for", men jag tror nog du är klok nog att kuna ta saker på ett balanserat sätt (även om du motsätter dig det balanserade).
Jag har inte uträttat några stordåd Nina, jag vet inte om några andra som kommnetrar här på bloggen har gjort det heller och jag vet inte om du heller hunnit stå för några sådana. Stordåd är det ont om.
Men jag har tankar, åsikter och reflektioner som kanske inte är så feelgood-orienterade och jag är inte rädd att dela med mig av dem, jag har varit med för länge och om för mycket för att bemöda mig med lyxen att hålla uppe en fin fasad.
Mitt syfte är dock inte att få dig här på din egen blogg att må dåligt, så jag ber om ursäkt om så är fallet och jag bör kanske lägga mitt kommenterade åt sidan då (jag fick ju inte igång min egen blogg, som sagt enklare att agera antites än tes).
Sluta inte blogga, sluta inte tycka, sluta inte tänka. Men tänk inte distans som något negativt för distans ger ofta klarsynthet, något som är svårt att tänka sig när man sitter mitt uppe i något.
Du får väl joina mig och Leon på en skön aw och diskutera allt och inget så jag får chansen att avdemonisera mina kommentarer, jag är faktiskt en snäll kille :)
Leon:
Givetvis inte!! Har inget att vara uppgiven eller bitter för, absolut inte! Total missuppfattning. Klarsynthet och bitterhet är inte samma sak. I'm in heaven!
Måste man verkligen älska sitt jobb?
Jag har en del vänner och bekanta som jag betraktar som mycket skickliga och effektiva på uppdrag, just för att de avskyr sina jobb.
Om du har ett jobb som du älskar tror jag perioder en smutsig känsla som får dig att vilja sitta i fosterställning i duschen på nätterna efter jobbet är nyttiga.
Det skapar distans.
(För övrigt skoj att ha hittat hit. Har du någon koll på hur många det finns i Sverige som kallar sig "planner" i kommnunikation/reklam-sammanhang?)
Post a Comment