Wednesday, June 11, 2008

Rättelse

Jag har ibland skrivit att jag tycker att det är ens skyldighet att älska det man jobbar med. Älskar man inte reklam så ska man jobba med något annat.

Många håller inte alls med om det. Peter anser exempelvis att det är ett "Stureplansproblem" som är få förunnat att kunna älska sitt jobb. Jag har nu funderat några varv och kommit fram till att älska är ett mycket starkt ord som jag kanske använder för lättvindigt. Jag ändrar mig till "vara väldigt, väldigt intresserad av". Men det är å andra sidan livsavgörande för att kunna göra ett bra jobb.

Idag åt jag nämligen lunch med Kalle W som är planner på Brindfors och vi konstaterade att nästan alltid när ett projekt blir riktigt svårjobbat beror det på att någon i arbetsgruppen inte är genuint intresserad av reklam. Och då hamnar man i ett hopplöst läge. Man pratar förbi varandra. Man har olika mål. Man blir kort sagt pissförvirrad.

Det är när det brister i reklamintresset som kunden inte vågar köpa en modig lösning. Det är då produktionsledaren säger "det där kommer aldrig att gå" och projektledaren kommer tillbaka från ett möte och har missuppfattat kundens kommentarer å det grövsta. Det är då plannern eller strategen snurrar in sig i en smart "modell" som inte går att tillämpa överhuvudtaget.

Jag tror att man måste bry sig om slutprodukten för att kunna hantera processen på ett bra sätt. Man måste tycka att en riktigt bra kampanj ger lyckorus. Om jag hade en byrå skulle jag börja med samma fråga, vem jag än funderade på att anställa: Vilken är din favoritreklam och varför? Kan man svara på det, och verkar tycka att det är en intressant fråga att diskutera, då kan man fundera på att prata vidare.

16 comments:

Sofie said...

Vad skulle du själv svara på den frågan? Vilken är egentligen favoritreklamen?

För övrigt håller jag med dig. Om man inte är väldigt, väldigt intresserad av reklam bör man nog jobba med något annat. För allas bästa.

Ulrika said...

Bra skrivet. Bra tänkt. Helt enkelt.

Anonymous said...

Tja

Som vanligt intressant och rätt på många sätt.

Visst är det så att man måste tycka om reklam för att jobba med reklam, det blir ju liksom inte så kreativt annars.

Som planner måste nog jag ändå personligen säga att jag förutom att tycka om reklam tycker att det mest intressanta är vad reklam faktiskt kan göra. Dvs hur reklam funkar och inte funkar.

Utan att tycka det är väldigt, väldigt roligt ser i alla fall jag en risk att reklamen enbart blir yta.

/Neurobiologen

eduardo said...

Personligen tror jag att det tar ett bra tag att komma in i reklambranschen, att lära sig prata med rävarna som gjort reklam i många, många år. Det skadar inte att ha lite humor då. Man får inte vara för sträng mot sig själv, utan klappa sig uppmuntrande på ryggen då och då.

Det verkar finnas en konstig idé om att reklam är ett kall. Det gäller att tycka om det på gränsen till att älska den. Är reklam verkligen värd all denna uppoffring, är lönen så bra? Blir reklam bättre bara för att man nästan älskar den? Vad faen vi kränger saker, vi tillfredsställer behov, ibland gör vi goda saker också.

Kall är att bygga barnhem i Afrika eller ägna sig åt livsviktig forskning som alla säger är hopplös. Tänk på perspektiven.

Anonymous said...

Att tro på människors godhet är väldigt naivt. Att vi skulle hjälpa varandra utan baktanke i något sorts naturtillstånd. Personligen tror jag att människor är kapabla att göra alla möjliga gräsligheter mot varandra om strukturen är fel, då hon känner sig hotad och rödd, och måste förekomma andras elaka handlingar. Tror du att jag kan bli planner om jag tror på människans inneboende elakhet?

Leon said...

Eduardo: det är väl ingen förutom du som påstår att reklam är ett "kall"? Eller att det skulle vara större och viktigare än att bygga barnhem i Afrika.

Anonymous: Det där med ondhet vs godhet i människans natur är väl ändå nån tanke som dog ut typ för hundra år sen när psykologi som vetenskap börja de växa fram?

Jag tycker att det är idiotiskt att på en reklamblogg (eller nån annan nischblogg för den delen) ifrågasätta folks intressen och motivationer samt ställa dem mot "relativt viktigare" och noblare åtaganden. Vad är det ni vill ha sagt egentligen?

Nina said...

Leon: Bra rutet. Det blir liksom svårt att komma vidare i diskussionen om varenda artikel om fotbolls-EM måste börja med att motivera varför Zlatan är viktigare än världsfreden. Vilket han naturligtvis inte är. Men man måste väl få gilla fotboll ändå, och bli sur på Zlatan om han inte verkar riktigt engagerad i matchen han spelar? Förstår som du inte riktigt vart den diskussionen vill komma.

Sofie: Min favoritkommunikation är Nike+. Det är visserligen inte reklam, men det säger väldigt mycket om varumärket Nike och ger folk en anledning att själva söka upp varumärket jätteofta. Inte ett budskap så långt ögat når. Jag gillar det tänket.

När det gäller mer traditionell reklam är jag förtjust i Whopper Freakout. The Grand Tour av National Gallery i Storbrittanien, där man lyfte ut konstsamlingen på gatan istället för att locka folk till muséet, är också en favorit.

Men det där ändras hela tiden. Det görs ju så mycket bra reklam!

eduardo said...

Jobb som jobb. Att man inte kan diskutera reklamarens jobb i andra termer, inte att man nästan ska älska jobbet, det säger sig själv.

Om man har någon sorts inställning till reklam som om det är en religion som bara fåtalet förstår vet i varje fall inte jag hur vi ska komma vidare och få närkontakt med våra målgrupper. Det verkar vara inställningen bakom en hel del reklam från credbyråer, Acne och trebeningen från Åkestam.

Om folk inser att det bara är ett jobb skulle reklambranschen få den där nödvändiga sparken i baken som skickar oss tillbaka till jorden. Det är ett hantverk, som snickarens ungefär och man får faktiskt tycka att jobbet är sisådär. Jobb=(jobb)igt. Det är ingen slump att orden nästan är identiska.

Rickard said...

fast helt ärligt. resultatet blir ju så mycket bättre om det inte är jobbigt. om man går till arbetet och verkligen vill arbeta (arbeta är inte ens i närheten av jobbigt).

jag skulle aldrig i mitt liv få för mig att välja en yrkesbana om jag inte verkligen, verkligen gillade det jag skulle göra. och egentligen, vem säger att inte snickare älskar sitt jobb? att de inte näst intill ser det som en religion? de kanske bara är extremt mycket tystare om det, min morfar är lite åt det hållet, han var murare innan när han arbetade.

Eric said...

Vad är detta för metadiskussion? Det är väl självklart att älska reklam om man jobbar med det. Och då pratar jag inte om att älska problemen utan när saker faktiskt gått som man har tänkt sig. Och det är väl ens förbannade skyldighet att se ttill att det blir så.

Varför är det konstigare att säga att man älskar reklam än att man älskar glass? Ingen har frågat mig och min relativa kärlek till min familj efter jag har hyllat kakdegsglassen från Ben & Jerry's i 10 minuter.

Nina, ta genast tillbaka inlägget ovan och våga älska kommunikation. Peter kan gå och dra något gammalt över sig.

Nu ska jag till Caffé Nero och äta. Jag älskar det. Men det har inte ett dugg med min familj/vänner/fred på jorden att göra.

Peter said...

Ok, jag skulle sluta kommentera, men nu kan jag inte låta bli.

Alltså - diskussionen börjar bli rätt löjlig.

Ingen skulle väl komma på tanken att det inte är bättre att verkligen trivas med sitt arbete och har roligt på jobbet, det är ju självklart!

Det är ju när man börjar tala i termer att man ska byta jobb om man inte svävar på moln på dagarna som man tappar fotfästet lite och det var det jag ställde mig frågande till tidigare. När nyhetens behag lagt sig och man inte har de roligaste uppdragen, då blir även drömjobbet "bara ett jobb", givetvis inte för alla, men för många. Kanske inte för alltid, men i alla fall för en stund.

Klart att reklam i mångt och mycket är ett hantverk och det glöms ofta bort, men att ett hantverksyrke på något sätt per definition skulle vara mindre glädjefyllt och inspirerande, det köper jag inte. Att säga att reklamaren är lyckligare än snickaren är ungefär som att säga att svarta har "rytmen i blodet".

Att inte få ifrågasätta superlativer av i det närmaste religiösa proportioner, för att det är en nischblogg, det förstår jag inte riktigt heller. Det är lite som att inte få kritisera det företag man jobbar på eller den utbildning man går, reflektionerna är väl mer relevant från insidan än från utsidan?

Min erfarenhet från både arbetsliv och studieliv är att det finns tre olika hållningar bland de som ingår i ett på något sätt "tätare" sammanhang:

1. De frälsta: De som hissar platsen de är och jobbet de gör i alla lägen, som starkt bidrar till sektkänslan (utbildningen jag gick en gång i tiden kallades t o m sekten) och som inte vill höra talas om att något är dåligt. Optimism föder framgång är mantrat.

2. De skeptiska: De som aldrig är riktigt nöjda. Som alltid hittar fel, alltid tycker att några andra gör det bättre, alltid vill ha ut mer av sammanhanget de är i. På sätt och vis romantiker som 1, men med hållningen att allt hela tiden måste bli bättre om det inte är perfekt och 2 tycker aldrig något är perfekt.

3. De pragmatiska: De som säger "Whatever!". Som bara är intresserade av vart sammanhanget tar dem själva, som struntar i allt lull-lull, jämförelser hit och dit och som fokuserar på sig själva och sin prestation.

Min erfarenhet är att 2 kräks åt nr 1 för att de har skygglappar och är så jävla klämkäcka. Medan 1 inte vill höra 2 gnälla hela jävla tiden och undrar vad fan dom gör här om det hela tiden är bättre någon annanstans. 1 vill inte att 2 ska störa den värld de byggt upp kring sig och sammahnget de ingår i. 2 vill skjuta ner molnet 1 sitter på så att de "kommer ner på jorden någon gång".

3 slår dövörat till och orkar varken med att höra 1 eller 2, vilket retar gallfeber på dessa båda. 1 tycker inte 3 är engagerad nog för att vara en del av det upphöjda sammahanget, "om alla vore som 3 skulle det inte vara så speciellt och fantastiskt här". 2 tycker att 3 är självisk som inte orkar protestera när saker är dåliga bara för att det inte gynnar 3:s intressen.

Jag skulle vilja säga att alla de här persontyperna har en viktig poäng. Och jag skulle nog vilja hävda att den här typen av diskussioner uppstår när de låter sina åsikter brottas med varandra.

Hoppas den här kommentaren inte fick det att vända sig i magen på någon...

/Peter

Peter said...

Eric:

Rena viskleken här. Jag har aldrig sagt att man inte ska älska reklam, läs gärna vad jag skrivit innan du avfärdar det. Det jag ifrågasatte var om det var sunt att tycka om reklam "mest av allt i hela världen", för då sätter man det nämligen i relation till annat och det var det faktiskt inte jag som gjorde, om du följt med i diskussionen.

Jag sa inte heller att det var ett Sureplansproblem att kunna älska sitt jobb eller vilja älska sitt jobb. Däremot så är det väldigt få som kan unna sig lyxen att känna efter om man verkligen älskar sitt jobb på en daglig basis och sedan säga upp sig och enkelt byta till något annat, som man då älskar, i stället.

Jag ifrågasatte åsikten att man var på fel plats om man inte ÄLSKADE sitt jobb, är det så kontroversiellt?

Eller som en kompis fru svarade när jag frågade hur hon trivdes på sitt nya jobb. "Jag trivs jättebra, men jag tycker ju så klart fortfarande det är roligare att vara ledig än att jobba, men det ser jag som ett sundhetstecken."

Jag säger inte att hon hade rätt, men de flesta familjer skulle nog bli lätt besvikna om man sa att man hellre var på jobbet än med familjen. Även om säkerligen många tyvärr känner så.

Att perspektiv på tillvaron ska vara så kontorverisellt...

/Peter

Eric said...

Det enda jag tycker är kontroversiellt att Nina plötsligt tycker att det är kontroversiellt att säga att hon älskar reklam.

Så du har helt rätt Peter, dina resonemang har jag inte alls nagelfarit.

Nina said...

Stopp och belägg: Jag har aldrig sagt att man måste älska sitt jobb som i att älska sin arbetsplats eller sina arbetsuppgifter. Själv har jag enormt mycket synpunkter på hur saker funkar här på Garbergs. Jag har inte sett ett rosa moln någon gång under min tillvaro här och jag föredrar att vara ledig framför att jobba (men jag trivs jättebra ändå).

Det jag säger är att man måste vara väldigt intresserad av reklam. Alltså slutprodukten. Man ska gilla att fundera på kampanjer man ser och om de är bra och gör jobbet och varför i såna fall. Och det gör man ju på fritiden.

Eric: Oroa dig inte, jag älskar fortfarande reklam. Men jag märkte att det ordet fick folk att gå i taket och börja prata om kall och sånt. Ibland får man kompromissa lite för att göra sig förstådd...

Anonymous said...

Först så är det vel så att allas liv går upp och ned och det i sin tur påverkar situationen på din arbetsplats.
Att man ska älska sitt yrke tror jag bara man kan säga om man har ett yrke efter sitt eget val, man kanske har utbildat sig till det man vill, läkare, reklamare eller what ever. Däremot så tycker jag inte att man kan begära av en konsumkassörska att älska sitt arbete. För den sakens skull så kan hon eller han såklart göra sin arbetssituation till det bästa och kanske se situationen som en möjlighet att söka sig till någonting man i slutändan kommer att älska.Sen såklart göra sitt arbete så som det ska i den sociala meningen.

Och utöver det så är vi alla olika människor där vissa ser arbetet lika självklart som att andas medans andra behöver någon slags annan motivation, det är ju faktiskt inte värre än att vi är människor.

Dock så anser jag att om man ska arbeta med reklam så är vel det viktigt att du är intresserad av kommunikation i olika kanaler, dock tycker jag inte att det är rellevant vilken kampanj som är den bästa osv. För även det personligt utifrån vad man tycker är fint/ fult/ bra gjort/ skit osv.
Men visst kan man snacka om det.

Om man aldrig har arbetat med någonting som man verkligen ogillat på grund av att hyran måste betalas så känns själva substansen rätt tunn

Eric said...

Fast det är ganska trist med kompromisser.

Ses!