Praktisk feminism

Bild från pixie trash.

I början av sommaren svarade jag och Sandra på hundratals frågor om feminism som hennes läsare hade ställt. Det var inte helt lätt. Dels för att vi själva inte alltid visst svaren (Vad är exempelvis mansskatt?). Dels för att svaren skulle uttryckas så att den 14-åring som hade frågat skulle förstå. Dels för att många frågor inte hade några raka svar.

Jag är själv inte särskilt teoretiskt skolad. Min feminism kommer snarare ifrån en övertygelse om att en massa människor hindras från att leva sina liv som de vill, och att det går att göra något åt det.

Problemet, som märks redan när Sandras unga och oftast nyfikna läsare går loss med sina frågor, är att det är väldigt lätt att snärja in sig. Och att folk oftast blir väldigt arga. För eller emot kvotering? Är genus en helt social konstruktion? Är äktenskapet en patriarkal struktur som måste avskaffas? Hjärnan kan bli kokt för mindre.

Då började vi prata om något som jag faktiskt gillar mer ju mer jag tänker på det. Det handlar om den praktiska feminismen. Den som var och en kan ägna sig åt i sin vardag, oavsett om man tror att kvotering är en bra lösning eller inte. Som kvinna handlar det om att strunta i sin egen bekvämlighet för att röja väg för andra. Kliva upp på scenen även om det är läskigt. Fortsätta ta ordet i mötet även om man blir avbruten fem gånger. Och framför allt, och det gäller både kvinnor och män, att aldrig göra något bara för att det förväntas av ens kön. Inte för att det är så kul, utan för att man tror att det spelar roll.

Genom historien finns en massa människor som har gjort världen mer jämlik. Men även om teoretikerna behövs, är det oftast praktikerna vi minns. De som riskerade något av sig själva för att förändra. Prinsessan Kristina. Virginia Woolf. Kerstin Hesselgren. Jag tror inte att någon av dem tyckte att livet var en picnic hela tiden. Jag tror snarare att de hade det jättejobbigt för det mesta. Men de gjorde det ändå.

Det är feminism för mig.