Monday, September 29, 2008
Jag har gjort reklam 2.
Godis har väldigt lite gemensamt med energibolag. Därför tänker jag inte börja dravla om insikter och utamningar. Titta på vår nya film för Dumle här.
Jag har gjort reklam.
Den här veckan tänkte jag presentera fyra varumärken jag har jobbat med de senaste året ungefär. Alla vill prata med dig den här veckan och för lång tid framöver. Först ut är ett företag du (i alla fall om du är Stockholmare) antagligen älskar att hata: Fortum.
Uppdraget: Fortum är en av de tre stora energiföretagen vi har. Som sådant är man inte populär. Inte alls. Och ju sämre människor gillar Fortum, desto mindre handlingsutrymme får man från våra politiker. Uppdraget vi fick från Fortum var att få folk att gilla dem, helst ganska mycket mer än de gör idag.
Insikt: Tidigare har Fortum och konkurrenterna alltid pratat elförsäljning när man kommunicerar med privatmarkanden. Där är konkurrensen hård, framförallt från elhandelsbolag som Telje och GodEl. Men väldigt få människor bryr sig om el. Däremot är man väldigt engagerad i och intresserad av klimatdiskussionen och förnyelsebar energi. Grejen är att det är ju Fortum också. De har bara aldrig bjudit in sina kunder att dela det intresset. För till skillnad från elhandelsbolagen som bara köper upp el från börsen och säljer den vidare, är Fortum ett företag som producerar el och forskar inom det området.
Lösningen: Jakten på framtidens energi.
Film
Blogg
Printen blev väldigt ful att ladda upp, men den hoppas jag att ni ser i tidningen (och i tunnelbanan om ni bor i Stockholm).
Waveroller är det första forskningsprojektet vi presenterar, och fler kommer det att bli.
Det var det. Vad tycker ni?
Uppdraget: Fortum är en av de tre stora energiföretagen vi har. Som sådant är man inte populär. Inte alls. Och ju sämre människor gillar Fortum, desto mindre handlingsutrymme får man från våra politiker. Uppdraget vi fick från Fortum var att få folk att gilla dem, helst ganska mycket mer än de gör idag.
Insikt: Tidigare har Fortum och konkurrenterna alltid pratat elförsäljning när man kommunicerar med privatmarkanden. Där är konkurrensen hård, framförallt från elhandelsbolag som Telje och GodEl. Men väldigt få människor bryr sig om el. Däremot är man väldigt engagerad i och intresserad av klimatdiskussionen och förnyelsebar energi. Grejen är att det är ju Fortum också. De har bara aldrig bjudit in sina kunder att dela det intresset. För till skillnad från elhandelsbolagen som bara köper upp el från börsen och säljer den vidare, är Fortum ett företag som producerar el och forskar inom det området.
Lösningen: Jakten på framtidens energi.
Film
Blogg
Printen blev väldigt ful att ladda upp, men den hoppas jag att ni ser i tidningen (och i tunnelbanan om ni bor i Stockholm).
Waveroller är det första forskningsprojektet vi presenterar, och fler kommer det att bli.
Det var det. Vad tycker ni?
Friday, September 26, 2008
I naturen med alla djuren.
Igår såg jag ett trevligt TV-program om Yunnan-provinsen i Kina. Det är något alldeles särskilt med naturprogram. På en gång mysigt och facinerande. Man skulle aldrig söka upp dem, men om man börjar titta kan man inte sluta. Jag lärde mig några nya djur:
Röd panda
Solfågel
Gibbonapan är inte ny i min begreppsvärld, men den gjorde en stark comeback i gårdagens program:
De låter som billarm och har alldeles för stora händer. Helt klart ett intressant djur.
I eftermiddag ska jag och Lill-Cill åka till Malmö och hälsa på Nollan. Eller Jennyal som hon numer föresrar att kallas. Det ska bli det roligaste på mycket, mycket länge. Trevlig helg på er!
Röd panda
Solfågel
Gibbonapan är inte ny i min begreppsvärld, men den gjorde en stark comeback i gårdagens program:
De låter som billarm och har alldeles för stora händer. Helt klart ett intressant djur.
I eftermiddag ska jag och Lill-Cill åka till Malmö och hälsa på Nollan. Eller Jennyal som hon numer föresrar att kallas. Det ska bli det roligaste på mycket, mycket länge. Trevlig helg på er!
Wednesday, September 24, 2008
Jag har fått svar.
Jag skrev:
Hej Evelyn,
Jag har sett er kampanj som går nu, Vem blir du i trafiken? Som skattebetalare i Stockholm skulle jag gärna vilja veta hur ni motiverar den här kampanjen. Vilka insikter om trafiksäkerhet bygger den på? Vad vill ni att jag som bilförare ska göra när jag ser de här annonserna? Vilka mätbara mål har ni satt upp för kampanjen och hur har dessa uppnåtts?
Jag har nämligen stor anledning att tro att ni använder mina och andras skattepengar till en kampanj som inte alls påverkar trafiksäkerheten. Det är beklämmande eftersom trafiksäkerhet är en oerhört viktig fråga och det är möjligt att göra reklam som faktiskt gör stor skillnad. Som inspiration kanske ni vill titta på en kampanj från RTA i New South Wales, Australien: http://www.rta.nsw.gov.au/roadsafety/speedandspeedcameras/campaigns/index.html Den kampanjen har verkligen räddat liv.
Om du inte kan svara på mina frågor vore jag tacksam om du kunde vidarebefordra dem till någon som kan.
Vänliga hälsningar
Nina Åkestam
Och fick svaret:
Hej Nina,
Tack för dina synpunkter på årets trafiksäkerhetskampanj. Vi är glada för alla åsikter och tips om hur våra kampanjer tas emot så att vi kan ta dem med oss när vi nu jobbar vidare med fortsättningen.
Just den kampanjen du menade grundar sig i att många boende och besökare i Stockholm ofta känner en otrygghet i trafiken. Marginalerna är små i stortstadstrafiken och man känner sig stressad och hetsad och tempot är högt, även om inte så många olyckor sker. (Inte minst i förhållandet mellan cyklister och gångtrafikanter.) Det vill säga kampanjen grundar sig inte på olycksstatistik eftersom den alltid är relativt låg här i innerstaden.
Vi har tagit med värden där man som trafikant kan känna en stress, en hets och en otrygghet fast vi inte har några olyckstal i vår statistik att uppvisa i just dessa situationer. Man kan ju tänja på trafikreglerna utan att direkt bryta emot dem. Alltså två olika saker.
Denna kampanj syftade främst i att visa att vi som väghållare kan bygga säkra vägar och en säker stadsmiljö upp till en viss gräns. Därefter kan Polisen, som vi samarbetade med under kampanjen och som var ute på olika strategiska platser för att lugna ner tempot, se till att vi alla följer trafikreglerna. Sedan är det dock du som trafikant som tar vid och dina beslut i olika situationer som avgör hur det kommer att sluta. Vi ville visa att vi jobbar aktivt med dessa frågor och att det råder ett samband mellan tekniskt utformad stadsmiljö och det personliga ansvaret. Och detta gäller inte bara bilister, utan även cyklister och gångtrafikanter som också var representerade i kampanjen. Under höstens repetition har vi haft med bilisten lite mer än de två andra trafikantslagen på grund av skolstarten, men annars hade vi med alla tre trafikantslagen.
Kampanjens mål detta första år baserade sig bland annat på budskapsförståelse, uppmärksamhet och reflektion över sitt eget beteende i trafiken och samtliga av dessa mål uppnåddes med råge. När vi sedan går vidare under 2-3 ytterligare år så kan vi lägga med fler variablar i måluppfyllelse men detta jobbar vi med just nu och ingenting är klart.
Som svar på din direkta fråga vad du som bilförare ska göra när du ser annonserna, är ju så klart att reflektera över ditt eget beteende. Ofta tänker man i första hand på sin egen framkomlighet och tänker inte på hur mitt sätt att agera i trafiken påverkar andras framkomlighet, trygghet och säkerhet. Bidrar jag till den här hetsen eller är det bara alla andra som hetsar och tänjer på reglerna?
Vänligen,
Christina Durling
Plus i kanten för snabbt och vänligt svar. Minus i kanten för att det egentligen inte svarar på frågan. Jag tvekar inte på att uppmärksamheten är stor (de har ju tapetserat hela stan) och att budskapsförståelsen är som den ska (inga subtiliteter här inte). Det är "bra reklam" enligt undersökningsföretagens definition. På akademiska skulle man säga att reliabiliteten är hög.
Men det egentliga målet för reklam är aldrig budskapsförtåelse. Det är i det här fallet en säkrare trafikmiljö. Och jag tror inte att förståelse av det här budskapet kommer att göra någon enda människa säkrare. Validiteten är kass. Man mäter saker rätt, men man mäter inte rätt saker. etc etc.
Jag tänker maila Christina igen om 2-3 år och kolla hur det gick med den saken. Tills dess tänker jag anse att det är en rätt dålig kampanj.
Hej Evelyn,
Jag har sett er kampanj som går nu, Vem blir du i trafiken? Som skattebetalare i Stockholm skulle jag gärna vilja veta hur ni motiverar den här kampanjen. Vilka insikter om trafiksäkerhet bygger den på? Vad vill ni att jag som bilförare ska göra när jag ser de här annonserna? Vilka mätbara mål har ni satt upp för kampanjen och hur har dessa uppnåtts?
Jag har nämligen stor anledning att tro att ni använder mina och andras skattepengar till en kampanj som inte alls påverkar trafiksäkerheten. Det är beklämmande eftersom trafiksäkerhet är en oerhört viktig fråga och det är möjligt att göra reklam som faktiskt gör stor skillnad. Som inspiration kanske ni vill titta på en kampanj från RTA i New South Wales, Australien: http://www.rta.nsw.gov.au/roadsafety/speedandspeedcameras/campaigns/index.html Den kampanjen har verkligen räddat liv.
Om du inte kan svara på mina frågor vore jag tacksam om du kunde vidarebefordra dem till någon som kan.
Vänliga hälsningar
Nina Åkestam
Och fick svaret:
Hej Nina,
Tack för dina synpunkter på årets trafiksäkerhetskampanj. Vi är glada för alla åsikter och tips om hur våra kampanjer tas emot så att vi kan ta dem med oss när vi nu jobbar vidare med fortsättningen.
Just den kampanjen du menade grundar sig i att många boende och besökare i Stockholm ofta känner en otrygghet i trafiken. Marginalerna är små i stortstadstrafiken och man känner sig stressad och hetsad och tempot är högt, även om inte så många olyckor sker. (Inte minst i förhållandet mellan cyklister och gångtrafikanter.) Det vill säga kampanjen grundar sig inte på olycksstatistik eftersom den alltid är relativt låg här i innerstaden.
Vi har tagit med värden där man som trafikant kan känna en stress, en hets och en otrygghet fast vi inte har några olyckstal i vår statistik att uppvisa i just dessa situationer. Man kan ju tänja på trafikreglerna utan att direkt bryta emot dem. Alltså två olika saker.
Denna kampanj syftade främst i att visa att vi som väghållare kan bygga säkra vägar och en säker stadsmiljö upp till en viss gräns. Därefter kan Polisen, som vi samarbetade med under kampanjen och som var ute på olika strategiska platser för att lugna ner tempot, se till att vi alla följer trafikreglerna. Sedan är det dock du som trafikant som tar vid och dina beslut i olika situationer som avgör hur det kommer att sluta. Vi ville visa att vi jobbar aktivt med dessa frågor och att det råder ett samband mellan tekniskt utformad stadsmiljö och det personliga ansvaret. Och detta gäller inte bara bilister, utan även cyklister och gångtrafikanter som också var representerade i kampanjen. Under höstens repetition har vi haft med bilisten lite mer än de två andra trafikantslagen på grund av skolstarten, men annars hade vi med alla tre trafikantslagen.
Kampanjens mål detta första år baserade sig bland annat på budskapsförståelse, uppmärksamhet och reflektion över sitt eget beteende i trafiken och samtliga av dessa mål uppnåddes med råge. När vi sedan går vidare under 2-3 ytterligare år så kan vi lägga med fler variablar i måluppfyllelse men detta jobbar vi med just nu och ingenting är klart.
Som svar på din direkta fråga vad du som bilförare ska göra när du ser annonserna, är ju så klart att reflektera över ditt eget beteende. Ofta tänker man i första hand på sin egen framkomlighet och tänker inte på hur mitt sätt att agera i trafiken påverkar andras framkomlighet, trygghet och säkerhet. Bidrar jag till den här hetsen eller är det bara alla andra som hetsar och tänjer på reglerna?
Vänligen,
Christina Durling
Plus i kanten för snabbt och vänligt svar. Minus i kanten för att det egentligen inte svarar på frågan. Jag tvekar inte på att uppmärksamheten är stor (de har ju tapetserat hela stan) och att budskapsförståelsen är som den ska (inga subtiliteter här inte). Det är "bra reklam" enligt undersökningsföretagens definition. På akademiska skulle man säga att reliabiliteten är hög.
Men det egentliga målet för reklam är aldrig budskapsförtåelse. Det är i det här fallet en säkrare trafikmiljö. Och jag tror inte att förståelse av det här budskapet kommer att göra någon enda människa säkrare. Validiteten är kass. Man mäter saker rätt, men man mäter inte rätt saker. etc etc.
Jag tänker maila Christina igen om 2-3 år och kolla hur det gick med den saken. Tills dess tänker jag anse att det är en rätt dålig kampanj.
Det här är faktiskt viktigt.
Det finns en grej som stör mig ofantligt mycket. Och det är när köpare av viktig reklam inte gör sitt jobb.
Ärligt talat så skiter jag i om det görs en massa usel reklam för bildäck eller tvättmedel. Det är företagets pengar som åker i sjön. Det är visserligen sorgligt för oss som bransch när det görs dåliga grejer, och så skräpar det ner det offentliga rummet. Men det handlar inte om liv eller död.
Och så finns det sån reklam som gör det. Som faktiskt kan rädda liv om den är bra, eller inte göra det om den är insiktslös. Alla som gör eller köper sådan reklam har ett extra ansvar. Alldeles för få sköter sig.
Exempel. Man har i uppdrag att rädda människoliv i trafiken. Om man inte sköter sitt jobb gör man som Stockholms stad:
Jag hittade ingen bra bild, men den här kampanjen går just nu runt om i stan. Man struntar i vad man vill att människor ska göra, man riktar in sig på helt fel målgrupp och man använder skattepengar till att köpa eurosizes över hela stan för att få ut sin idiotiska kampanj. Jag har mailat deras ansvariga för att få lite klarhet i hur de tänker. Ska bli intressant att se vad de svarar!
Om man gör sitt jobb gör man som australiensiska trafikmyndigheten:
Man väljer den målgrupp som faktiskt kör ihjäl folk och man fokuserar på något som är viktigt för dem.
Exempel. Man ska rädda människor från att dö i aids. Antingen försöker man impa på någon formgivarkompis:
Eller så ser man till att faktiskt uppnå resultat:
Det här är en av mina favoritplanningcase någonsin (arbetsgruppen på Ester har ingen planner, men planning kan ju som sagt utföras av vem som helst) Kolla resultaten här. Det är bara att buga ödmjukast. Insikten att ringa någon om klamydia är så mycket jobbigare än att dö i aids (eftersom den tanken ju är helt absurd) är briljant.
Poängen är: Reklameffektivitet och planning är inte en kul bonus som man kan välja eller välja bort. De som gör ineffektiv reklam i viktiga frågor borde få mycket mer skit än vad de får idag. Och de som gör det bra borde hyllas.
Ärligt talat så skiter jag i om det görs en massa usel reklam för bildäck eller tvättmedel. Det är företagets pengar som åker i sjön. Det är visserligen sorgligt för oss som bransch när det görs dåliga grejer, och så skräpar det ner det offentliga rummet. Men det handlar inte om liv eller död.
Och så finns det sån reklam som gör det. Som faktiskt kan rädda liv om den är bra, eller inte göra det om den är insiktslös. Alla som gör eller köper sådan reklam har ett extra ansvar. Alldeles för få sköter sig.
Exempel. Man har i uppdrag att rädda människoliv i trafiken. Om man inte sköter sitt jobb gör man som Stockholms stad:
Jag hittade ingen bra bild, men den här kampanjen går just nu runt om i stan. Man struntar i vad man vill att människor ska göra, man riktar in sig på helt fel målgrupp och man använder skattepengar till att köpa eurosizes över hela stan för att få ut sin idiotiska kampanj. Jag har mailat deras ansvariga för att få lite klarhet i hur de tänker. Ska bli intressant att se vad de svarar!
Om man gör sitt jobb gör man som australiensiska trafikmyndigheten:
Man väljer den målgrupp som faktiskt kör ihjäl folk och man fokuserar på något som är viktigt för dem.
Exempel. Man ska rädda människor från att dö i aids. Antingen försöker man impa på någon formgivarkompis:
Eller så ser man till att faktiskt uppnå resultat:
Det här är en av mina favoritplanningcase någonsin (arbetsgruppen på Ester har ingen planner, men planning kan ju som sagt utföras av vem som helst) Kolla resultaten här. Det är bara att buga ödmjukast. Insikten att ringa någon om klamydia är så mycket jobbigare än att dö i aids (eftersom den tanken ju är helt absurd) är briljant.
Poängen är: Reklameffektivitet och planning är inte en kul bonus som man kan välja eller välja bort. De som gör ineffektiv reklam i viktiga frågor borde få mycket mer skit än vad de får idag. Och de som gör det bra borde hyllas.
Tuesday, September 23, 2008
Andra Avenyn
Nu har jag (många månader efter alla andra i det här landet, verkar det som) grävt ner mig ordentligt i SVT-programmet Andra Avenyn. Ni vet, den där serien som ingen ser på TV men som har 1,4 miljoner webbvisningar i veckan. För det är inte själva TV-programmet som är det viktigaste. SVT har samlar allt som finns runt en populär TV-serie och det är det man verkligen konsumerar. Titta här. Det är, som vanligt, inget nytt. När jag gick i mellanstadiet var jag tvungen att se Tre Kronor varesig jag ville eller inte, för annars kunde jag inte prata med de andra i klassen om det. Jag börjar mer och mer tro att man inte konsumerar någonting för sin egen skull; allt handlar om tillhörighet. Och inget är lättare än att tillhöra Andra Avenyn.
Jag läste ett sammandrag av Clay Shirkleys bok Here comes everybody (ska läsa hela boken, den ligger på mitt skrivbord. Snart så). Där fanns en söt anekdot om Clays fyraåriga dotter som började krypa omkring bakom TV:n när hon satt och tittade på barnprogram. Dotterns förklaring var att hon letade efter musen. När programet blev tråkigt ville hon se på vilket sätt hon kunde interagera med det (fast jag antar att hon inte använde de orden, det hade varit underligt).
Det kan nog förklara en stor del av Andra Avenyns framgång. Resten har jag ingen aning om. Men när vi nu pratar om ett av de största populärkulturella fenomenen i modern svensk historia, kommer jag garanterat att fundera vidare på det.
Jag läste ett sammandrag av Clay Shirkleys bok Here comes everybody (ska läsa hela boken, den ligger på mitt skrivbord. Snart så). Där fanns en söt anekdot om Clays fyraåriga dotter som började krypa omkring bakom TV:n när hon satt och tittade på barnprogram. Dotterns förklaring var att hon letade efter musen. När programet blev tråkigt ville hon se på vilket sätt hon kunde interagera med det (fast jag antar att hon inte använde de orden, det hade varit underligt).
Det kan nog förklara en stor del av Andra Avenyns framgång. Resten har jag ingen aning om. Men när vi nu pratar om ett av de största populärkulturella fenomenen i modern svensk historia, kommer jag garanterat att fundera vidare på det.
Monday, September 22, 2008
Snart helg!
Idag har jag verkligen ingenting särskilt att skriva om. Det känns som att min arbetsroll snarare kan beskrivas som briefproduktionsledare än planner. Jobbar på 8 projekt samtidigt. Håller på att bli en smula tokig.
Därför känns det extra bra att jag hade en så trevlig helg som kan resultera i några tips. Så att man redan nu kan börja längta till fredag.
Gör en utflykt. Till exempel till Mariefred, gulligaste staden som finns.
Ät bakelser på konditori. Känns absurt på ett bra sätt. Den här tog Kalle i lördags (min Napoleonbakelse gjorde sig inte riktigt på bild):
Gör matlagningen till värsta projektet. Det är fruktansvärt tråkigt att laga mat för man måste äta. Konstigt nog blir matlagning roligare ju svårare man gör det. Slå upp ett slumpmässigt recept i någon kokbok. Ta med det till Systemet och be om vin. Spåra upp någon Bondens marknad och köp några saker där. Irra runt på en stormarknad och leta efter saker du vanligtvis aldrig köper (exempelvis garangal). Chansa på att det blir gott.
Alla bilder utom bakelsen är från Flickr.
Därför känns det extra bra att jag hade en så trevlig helg som kan resultera i några tips. Så att man redan nu kan börja längta till fredag.
Gör en utflykt. Till exempel till Mariefred, gulligaste staden som finns.
Ät bakelser på konditori. Känns absurt på ett bra sätt. Den här tog Kalle i lördags (min Napoleonbakelse gjorde sig inte riktigt på bild):
Gör matlagningen till värsta projektet. Det är fruktansvärt tråkigt att laga mat för man måste äta. Konstigt nog blir matlagning roligare ju svårare man gör det. Slå upp ett slumpmässigt recept i någon kokbok. Ta med det till Systemet och be om vin. Spåra upp någon Bondens marknad och köp några saker där. Irra runt på en stormarknad och leta efter saker du vanligtvis aldrig köper (exempelvis garangal). Chansa på att det blir gott.
Alla bilder utom bakelsen är från Flickr.
Friday, September 19, 2008
Fredagens samtalsämne.
Det här kan vara den debattartikel som jag håller minst med om. Någonsin. Madeleine Östlund sågar Heinz och Kalles Kaviars varumärkesarbeten och produktutveckling.
Jag behöver inte gå in på varför eftersom Julieta reda har skrivit det jag skulle ha skrivit i sin kommentar till artikeln.
Den som tror att ett varumärke blir starkt genom att stå still i sin utveckling behöver läsa mindre grundläggande marknadsföringsteori och titta sig mer omkring i verkligheten.
Jag behöver inte gå in på varför eftersom Julieta reda har skrivit det jag skulle ha skrivit i sin kommentar till artikeln.
Den som tror att ett varumärke blir starkt genom att stå still i sin utveckling behöver läsa mindre grundläggande marknadsföringsteori och titta sig mer omkring i verkligheten.
Dra åt helvete
Anna Larsson skriver en väldigt bra krönika i SvD idag: Kvinnor med egna pengar älskar bättre. Jag är väldigt glad över att ha lärt mig begreppet fuck-off-pengar. Jag tror att det är vad vi 80-talister menar med trygghet. Vi blir ju ibland anklagade för egocentricitet och illojalitet med våra arbetsgivare (och det mesta överlag). Ändå jobbar vi som illrar för dessa arbetsgivare vi inte är lojala med. Och det handlar just om fuck-off-pengar.
Jag skulle dock vilja lägga till att man behöver fuck-off-människor. Alltså människor som finns där när man bestämmer sig för att lämna jobbet/partnern/staden. För det sociala probemet i att be någon dra åt helvete är ibland lika stort som det ekonomiska. De kontakterna har ju kvinnor historiskt sett varit bättre på än män, men det verkar ändras nu. Mina killkompisar har lika nära vänner och familjerelationer som tjejerna har. Det är bra, tycker jag.
Jag tycker att jag är som allra bäst när jag vet att jag när som helst kan lämna en situation, och jag bara är där för att jag verkligen vill. Det är riktig trygghet. Och om man har det, behöver man inte så ofta be någon att dra åt helvete.
Wednesday, September 17, 2008
Bästa reklambloggen
av alla: Scamp.
Jag är så ledsen att det inte finns någon i Sverige, allre helst någon äldre typ, som skriver personligt och inte så himla seriöst. Men ändå smart och initierat. Jag vet så många som skulle kunna. Skärp er, latmaskar!
Jag är så ledsen att det inte finns någon i Sverige, allre helst någon äldre typ, som skriver personligt och inte så himla seriöst. Men ändå smart och initierat. Jag vet så många som skulle kunna. Skärp er, latmaskar!
Idag har det här hänt.
Imorse var jag tvungen att gå upp klockan 06.15 för att vara med på Resumés frukostseminarium om Brilliant Brands. Det är en undersökning som listar de hetaste varumärkena bland unga (15-25).
Mitt jobb var att tillsammans med mina kollegor David och Sandra och min före detta lärare Micael Dahlén agera nyvaken panel. Viggo frågade vinnarna varför de hade vunnit. Sen frågade han oss varför de hade vunnit. McInsikt, skulle man kunna säga. Men det var faktiskt väldigt kul.
Lärdomar:
- Att vara het och att vara omtyckt är inte alltid samma sak. Men ibland är det så.
- Unga är inte små ufon (som herr Dahlén sa). De är inte enkelspåriga och det finns inte ett recept för att "nå" dem (jag hatar begreppet "nå" en målgrupp. Typiskt bra knep om man vill vara säker på att fastna i envägskommunikation). Unga gillar mainstreamvarumärken som Coca-Cola, Marabouchoklad och Extra-tuggummi. Och de gillar spetsiga varumärken som Make Up Store. Det vore ju konstigt annars.
- Det som skiljde de vinnande varumärkena mest åt var reklamen. Vissa kör jättetraditionellt, vissa äger kändisar, vissa har viralfabriker och andra gör ingen reklam alls. Men alla har gemensamt att de jobbar stenhårt med produktutveckling och tänjer på varumärket hela tiden när det gäller associationer och tillfällen. Dessutom är det begåvade distributörer vi har att göra med. Min slutsats är inte att reklamen är oviktig, men att den är rätt meningslös om inte det andra finns på plats.
- Man måste eventuellt använda vissa specifika termer (budskap, kontinuitet, marknadsundersökning, målgruppanpassning, positionering, differentiering) för att bli lyssnad på som marknads/reklammänniska. Jag kan de där orden men jag väljer att inte använda dem så mycket för att jag tycker att de är betydelselösa. Det kanske är dumt.
- Men så fort man börjar prata med nämnda marknadsmänniska och de har fått ge sin officiella förklaring till varför det går så bra, kan alla prata som vanliga människor.
Såg ni att vi ska jobba med Guldägget? Det är ett jätteroligt och helt livsfarligt uppdrag. Om några månader kanske jag måste tacka för mig i den här branschen.
Ikväll är det avsnitt 3 av Reklamjakten. 18.00, TV8. Norra Europas bästa TV-program.
Mitt jobb var att tillsammans med mina kollegor David och Sandra och min före detta lärare Micael Dahlén agera nyvaken panel. Viggo frågade vinnarna varför de hade vunnit. Sen frågade han oss varför de hade vunnit. McInsikt, skulle man kunna säga. Men det var faktiskt väldigt kul.
Lärdomar:
- Att vara het och att vara omtyckt är inte alltid samma sak. Men ibland är det så.
- Unga är inte små ufon (som herr Dahlén sa). De är inte enkelspåriga och det finns inte ett recept för att "nå" dem (jag hatar begreppet "nå" en målgrupp. Typiskt bra knep om man vill vara säker på att fastna i envägskommunikation). Unga gillar mainstreamvarumärken som Coca-Cola, Marabouchoklad och Extra-tuggummi. Och de gillar spetsiga varumärken som Make Up Store. Det vore ju konstigt annars.
- Det som skiljde de vinnande varumärkena mest åt var reklamen. Vissa kör jättetraditionellt, vissa äger kändisar, vissa har viralfabriker och andra gör ingen reklam alls. Men alla har gemensamt att de jobbar stenhårt med produktutveckling och tänjer på varumärket hela tiden när det gäller associationer och tillfällen. Dessutom är det begåvade distributörer vi har att göra med. Min slutsats är inte att reklamen är oviktig, men att den är rätt meningslös om inte det andra finns på plats.
- Man måste eventuellt använda vissa specifika termer (budskap, kontinuitet, marknadsundersökning, målgruppanpassning, positionering, differentiering) för att bli lyssnad på som marknads/reklammänniska. Jag kan de där orden men jag väljer att inte använda dem så mycket för att jag tycker att de är betydelselösa. Det kanske är dumt.
- Men så fort man börjar prata med nämnda marknadsmänniska och de har fått ge sin officiella förklaring till varför det går så bra, kan alla prata som vanliga människor.
Såg ni att vi ska jobba med Guldägget? Det är ett jätteroligt och helt livsfarligt uppdrag. Om några månader kanske jag måste tacka för mig i den här branschen.
Ikväll är det avsnitt 3 av Reklamjakten. 18.00, TV8. Norra Europas bästa TV-program.
Tuesday, September 16, 2008
God start
Godstart.se är en inte helt oäven startsida, lite i stil med iGoogle. Men varje gång man besöker den och exponeras för annonser på sidan skänks pengar till välgörande ändamål som man själv väljer. Inte så dumt. Fast tyvärr inte tillräckligt bra för att jag ska byta. Jag gillar att ha tillgång till Gmail, rss-feeden och analytics. Vad tycker ni?
Monday, September 15, 2008
Bra idé
Bröderna Sjönell gör reklam för Oasis nya skiva genom att låta gatumusikanter framföra låtarna. Titta här. Går inte att göra med alla band och inte flera gånger. Och naturligtvis är det fler som kommer att titta på filmen än som kommer att se och höra när låtarna framförs. Så egentligen är det kanske en reklamfilm. Fast en bra sådan!
Den här veckan har jag schemalagd in absurdum. Om ni undrar vad jag gör på tisdag kl. 11.24 eller på torsdag kl. 22.43 eller något annat klockslag för den delen, så kan jag berätta det. Men det undrar ni naturligtvis inte. Jag försöker bara få lite medlidande eftersom jag avskyr att ha det så.
Förresten, är inte de nya Microsoftfilmerna väldigt... tråkiga?
Om man kallar in Jerry Seinfeld och krockar honom med Bill Gates borde det bli roligt. Men det är det inte. Synd.
Och just det. Ibland undrar jag hur det är möjligt att ha jobbat i ett år och tre månader och få ut så lite reklam som jag har. Förutom Telenor, Försäkringskassan, Action Aid och Södra Cell har det mesta av min tid plöjts ner i pitcher och långa projekt som inte har launchats än. Jag känner att det urholkar mitt förtroende som tyckare. Men vänta bara. Om två veckor går det upp inte mindre än tre kampanjer som jag har plannat järnet på. Bäst att ni börjar vässa tangentbordet redan nu.
Den här veckan har jag schemalagd in absurdum. Om ni undrar vad jag gör på tisdag kl. 11.24 eller på torsdag kl. 22.43 eller något annat klockslag för den delen, så kan jag berätta det. Men det undrar ni naturligtvis inte. Jag försöker bara få lite medlidande eftersom jag avskyr att ha det så.
Förresten, är inte de nya Microsoftfilmerna väldigt... tråkiga?
Om man kallar in Jerry Seinfeld och krockar honom med Bill Gates borde det bli roligt. Men det är det inte. Synd.
Och just det. Ibland undrar jag hur det är möjligt att ha jobbat i ett år och tre månader och få ut så lite reklam som jag har. Förutom Telenor, Försäkringskassan, Action Aid och Södra Cell har det mesta av min tid plöjts ner i pitcher och långa projekt som inte har launchats än. Jag känner att det urholkar mitt förtroende som tyckare. Men vänta bara. Om två veckor går det upp inte mindre än tre kampanjer som jag har plannat järnet på. Bäst att ni börjar vässa tangentbordet redan nu.
Thursday, September 11, 2008
Problemet
Zeus Jones skriver ett lååångt inlägg om planning och vad det är/var/borde vara. Beskrivningen av planningens barnsjukdomar i USA stämmer väldigt väl överens med vad vi upplever i Sverige nu, om man ska vara en smula självkritisk:
"Without an agreed platform, planning was defined by personality. The early planners (in the US) were larger than life characters who tried to create the discipline in their image. Needless to say, they often disagreed and cast an even larger shadow over planning’s effectiveness. Being the “hot” field also meant that complete poseurs were drawn to planning. Many people came into it and hid (often for years) behind their colleagues confusion about what it was they were actually there to do. Instead they replaced substance by “being cool.”
Så länge många planners arbetar ensamma blir rollen samma sak som personen. Och då blir personen så viktig att man lägger mer tid på att bygga den (och därigenom rollen) än på att jobba. Och många som jobbar som planners verkar vara mer intresserade av att tycka än av att göra reklam.
En viktig och knölig sak för APG Sweden att ta tag i, tycker jag. Vad tycker ni?
"Without an agreed platform, planning was defined by personality. The early planners (in the US) were larger than life characters who tried to create the discipline in their image. Needless to say, they often disagreed and cast an even larger shadow over planning’s effectiveness. Being the “hot” field also meant that complete poseurs were drawn to planning. Many people came into it and hid (often for years) behind their colleagues confusion about what it was they were actually there to do. Instead they replaced substance by “being cool.”
Så länge många planners arbetar ensamma blir rollen samma sak som personen. Och då blir personen så viktig att man lägger mer tid på att bygga den (och därigenom rollen) än på att jobba. Och många som jobbar som planners verkar vara mer intresserade av att tycka än av att göra reklam.
En viktig och knölig sak för APG Sweden att ta tag i, tycker jag. Vad tycker ni?
Vem brusar med vem?
Min gamla lärare Sara Rosengren lägger fram sin doktorsavhandling om reklam och PR, skriver Resumé. Avhandlingen konstarerar att PR drabbas precis lika mycket av brus som reklam gör, och att reklamen är bättre på att få folk att minnnas ett varumärke än vad PR är. Dessutom visar Sara att en slogan (pay-off? Tagline? Rad?) tenderar att driva en kategori snarare än ett visst varumärke.
Det kan vara svårt att dra några slutsatser utan att ha läst själva avhandlingen, så om jag har missuppfattat någor får de som vet bättre rätta mig. Jag tycker att resultaten är intressanta men inte särskilt överraskande. PR verkar ju i betydligt större brus än vad reklam gör. Först ska man brusa sig igenom till journalisterna, sen ska man brusa sig igenom att hamna i tidningen, och sen ska artikeln brusa sig fram i tidningen med dess artiklar, bilder och annonser och in i människors hjärnor. Journalistens mål är att skriva en bra artikel, medan traditionell reklam har som mål att exponera ett varumärke. Därför är det snarare konstigt att varumärkeserinran inte är ännu mindre på PR-fronten (33% i Saras undersökning).
Det finns ingen universallösning på marknadsföringsgåtan, oavsett om man tror att det är PR, event eller slogans, precis som Sara säger. Allt hänger ihop och allt brusar tillsammans. Det är det som är livet, liksom. En jävla massa saker som händer och som man inte fattar så mycket av och som bara är där. Det enda sättet att inte bli en del av bruset är att vara intressant, och det har väldigt lite med mediaval att göra. (Jag älskar begreppet Urban Spamming som Adliterate använder om värdelös gerillareklam).
Och på tal om brus: Imorse åt jag frukost med människorna bakom undersökningen Brilliant Brands som handlar om ungas relation till varumärken. Resumé ordnar ett frukostseminarium om det på onsdag, och jag ska sitta i panelen. Det är gratis för prenumeranter, så anmäl er vetja! Jag kommer säkert att säga nåt dumt, och det kan ju vara kul.
Hur som helst så pratade vi om kategorier. Undersökningen behandlar bland annat dryck, choklad, jeans och sneakers. I dryckeskategorin återfinns varumärken som Coca-Cola, Ramlösa och Brämhults. Tydligen finns det på allvar marknadschefer som avfärdar en dålig placering med "vi är i juicekategorin, så vi kan inte tävla mot läsk." Det var dagens lärdom. Människor är inte riktigt kloka.
Förresten, ni följer väl Resumés TV-serie Reklamjakten? Den finns som webb-tv om ni som jag inte hittar TV8 på onsdagkvällar. Det är den bästa TV som har gjorts sedan Nile City.
Det kan vara svårt att dra några slutsatser utan att ha läst själva avhandlingen, så om jag har missuppfattat någor får de som vet bättre rätta mig. Jag tycker att resultaten är intressanta men inte särskilt överraskande. PR verkar ju i betydligt större brus än vad reklam gör. Först ska man brusa sig igenom till journalisterna, sen ska man brusa sig igenom att hamna i tidningen, och sen ska artikeln brusa sig fram i tidningen med dess artiklar, bilder och annonser och in i människors hjärnor. Journalistens mål är att skriva en bra artikel, medan traditionell reklam har som mål att exponera ett varumärke. Därför är det snarare konstigt att varumärkeserinran inte är ännu mindre på PR-fronten (33% i Saras undersökning).
Det finns ingen universallösning på marknadsföringsgåtan, oavsett om man tror att det är PR, event eller slogans, precis som Sara säger. Allt hänger ihop och allt brusar tillsammans. Det är det som är livet, liksom. En jävla massa saker som händer och som man inte fattar så mycket av och som bara är där. Det enda sättet att inte bli en del av bruset är att vara intressant, och det har väldigt lite med mediaval att göra. (Jag älskar begreppet Urban Spamming som Adliterate använder om värdelös gerillareklam).
Och på tal om brus: Imorse åt jag frukost med människorna bakom undersökningen Brilliant Brands som handlar om ungas relation till varumärken. Resumé ordnar ett frukostseminarium om det på onsdag, och jag ska sitta i panelen. Det är gratis för prenumeranter, så anmäl er vetja! Jag kommer säkert att säga nåt dumt, och det kan ju vara kul.
Hur som helst så pratade vi om kategorier. Undersökningen behandlar bland annat dryck, choklad, jeans och sneakers. I dryckeskategorin återfinns varumärken som Coca-Cola, Ramlösa och Brämhults. Tydligen finns det på allvar marknadschefer som avfärdar en dålig placering med "vi är i juicekategorin, så vi kan inte tävla mot läsk." Det var dagens lärdom. Människor är inte riktigt kloka.
Förresten, ni följer väl Resumés TV-serie Reklamjakten? Den finns som webb-tv om ni som jag inte hittar TV8 på onsdagkvällar. Det är den bästa TV som har gjorts sedan Nile City.
Monday, September 8, 2008
Ett roligt lamm.
Dagens underhållning via David:
Och nu när du är lite glad kanske du vill hjälpa med en sak. Vilka frågor när det gäller reklam tycker du är allra intressantast att diskutera? Mina är vikten av budskap och ansvarsfull reklam. Vilka är dina?
Och nu när du är lite glad kanske du vill hjälpa med en sak. Vilka frågor när det gäller reklam tycker du är allra intressantast att diskutera? Mina är vikten av budskap och ansvarsfull reklam. Vilka är dina?
Så ska man avliva budskapet.
Det här inlägget är en fortsättning på det förra. Feldmans artikel är intressant, men tipsen på slutet är ganska vaga. Det intressantaste med att avskaffa budskapet inom reklam tycker jag inte är frågan om, utan hur. Hur tänker man fram en riktigt bra brief om det inte finns något budskap att hålla sig i? Ingen blir speciellt glad över en brief som säger "gör nåt kul med den här chokladkolan".
Det ställer höga krav på planning att jobba budskapslöst. Jag tycker nog faktiskt att det en av de viktigaste frågorna alla planners måste fajtas med just nu. Man måste sätta sig in affärsproblemet för att sedan formulera ett kommunkativt problem och hur man vill att människor ska känna sig för att man ska kunna lösa det problemet. Sen måste man vaska fram några möjliga vägar och för hur man ska kunna få människor att känna sig så. Ungefär så brukar jag jobba i alla fall. Det funkar ibland och ibland inte. Hur gör ni?
Det ställer höga krav på planning att jobba budskapslöst. Jag tycker nog faktiskt att det en av de viktigaste frågorna alla planners måste fajtas med just nu. Man måste sätta sig in affärsproblemet för att sedan formulera ett kommunkativt problem och hur man vill att människor ska känna sig för att man ska kunna lösa det problemet. Sen måste man vaska fram några möjliga vägar och för hur man ska kunna få människor att känna sig så. Ungefär så brukar jag jobba i alla fall. Det funkar ibland och ibland inte. Hur gör ni?
Därför ska man avliva budskapet
Ibland är det värt att läsa en lång lång artikel med väldigt liten text. Paul Feldwicks Exploding the Message Myth är en sån. Den tar itu med en av reklambranschens (och då menar jag både köpare och säljare och alla deras konsulter) största missuppfattningar: Att budskapet är relevant för reklamens effektivitet.
Feldman går hårt åt såväl marknadschefer som undersökningsföretag som planners som har med ordet "budskap" i sin kreativa brief. Han menar att vår hang-up på budskapsmodeller är fel av tre anledningar.
Modellen är fel eftersom den faktiskt inte stämmer med den mesta reklamen. De flesta framgångsrika kampanjer innehåller inga meningsfulla budskap, eller i varje fall är de inte den väsentlig del av reklamen. Den handlar i stort sett alltid om något helt annat än just budskapen.
Den är fel eftersom det inte stämmer med forskningen. Alla som har pluggat psykologi, beteendevetenskap, marknadsföring (eller något annat i den stilen) får lära sig ungefär dag ett att människor inte är rationella. Vi reagerar emotionellt och rationaliserar våra beslut i efterhand. De flesta beslut fattas dessutom så instinktivt att vi inte ens är medvetna om dem. Men det tycks vi glömma bort när vi börjar jobba.
Det är fel eftersom det inte fungerar. Feldman menar att efter över 30 år på reklambyråer kan han konstatera att de riktigt bra kampanjerna har kommit till trots budskapen, inte tack vare dem. (Det här tycker jag verkar vara samma sak som punkt 1 egentligen).
Feldman levererar också en lista med lösningar på problemet.
- Reklamens mål ska inte vara att sälja, det ska vara att göra något säljbart.
- Sluta prata om budskap.
- Börja prata om relationer och associationer.
- Flytta fokus från budskapet till reklamen som helhet.
- Sluta överanalysera
- Och om inget annat funkar, fokusera på att vara en charmig gäst i dina kunders vardagsrum.
Mycket av det Feldman säger är självklarheter, men det är bra att kunna luta sig mot en artikel skriven av en gammal räv som kan sina forskare som ett rinnande vatten. Läs!
Feldman går hårt åt såväl marknadschefer som undersökningsföretag som planners som har med ordet "budskap" i sin kreativa brief. Han menar att vår hang-up på budskapsmodeller är fel av tre anledningar.
Modellen är fel eftersom den faktiskt inte stämmer med den mesta reklamen. De flesta framgångsrika kampanjer innehåller inga meningsfulla budskap, eller i varje fall är de inte den väsentlig del av reklamen. Den handlar i stort sett alltid om något helt annat än just budskapen.
Den är fel eftersom det inte stämmer med forskningen. Alla som har pluggat psykologi, beteendevetenskap, marknadsföring (eller något annat i den stilen) får lära sig ungefär dag ett att människor inte är rationella. Vi reagerar emotionellt och rationaliserar våra beslut i efterhand. De flesta beslut fattas dessutom så instinktivt att vi inte ens är medvetna om dem. Men det tycks vi glömma bort när vi börjar jobba.
Det är fel eftersom det inte fungerar. Feldman menar att efter över 30 år på reklambyråer kan han konstatera att de riktigt bra kampanjerna har kommit till trots budskapen, inte tack vare dem. (Det här tycker jag verkar vara samma sak som punkt 1 egentligen).
Feldman levererar också en lista med lösningar på problemet.
- Reklamens mål ska inte vara att sälja, det ska vara att göra något säljbart.
- Sluta prata om budskap.
- Börja prata om relationer och associationer.
- Flytta fokus från budskapet till reklamen som helhet.
- Sluta överanalysera
- Och om inget annat funkar, fokusera på att vara en charmig gäst i dina kunders vardagsrum.
Mycket av det Feldman säger är självklarheter, men det är bra att kunna luta sig mot en artikel skriven av en gammal räv som kan sina forskare som ett rinnande vatten. Läs!
Min helg.
I helgen lyckades jag orsaka mer miljöförstöring än vad jag normalt gör på en månad, tror jag. På fredag eftermiddag gick jag lite tidigt från jobbet. Jag tog tunnelbanan hem till mina föräldrar (Östermalm) och lånade deras bil. Jag körde hem till Kalle (Vasastan) och hämtade honom. Vi körde hem till mig (Södermalm) för att packa och hämta mina saker. Vi åkte till ICA (Nynäshamn) för att storhandla. Vi åkte ut till landstället (Torö) för att vara där. Det hela har vid det laget tagit i runda slängar fyra timmar. Och upptäcker att jag har glömt nyckelhelvetet i stan.
Så. In i bilen igen, 6 mil tillbaka till stan för att hämta nyckeln. Kalle springer upp till mig för att hämta den. Och den är inte där.
Ungefär här gav vi upp och parkerade bilskrället och fick fram middag på bordet vid 10 på kvällen. Dagen efter fick vi åka hem till mina föräldrar IGEN och hämta en annan nyckel och åka ut till Torö. När vi väl fick upp dörren hängde mina nycklar där, prydligt på en krok precis till höger.
Varför känns det som att såna här saker bara händer mig? Jag har den djupaste respekt för människor som inte bara lyckas undvika att sätta sig själva i dylika situationer, utan också lyckas rådda en hel familj genom tillvaron. Det är imponerande.
Så. In i bilen igen, 6 mil tillbaka till stan för att hämta nyckeln. Kalle springer upp till mig för att hämta den. Och den är inte där.
Ungefär här gav vi upp och parkerade bilskrället och fick fram middag på bordet vid 10 på kvällen. Dagen efter fick vi åka hem till mina föräldrar IGEN och hämta en annan nyckel och åka ut till Torö. När vi väl fick upp dörren hängde mina nycklar där, prydligt på en krok precis till höger.
Varför känns det som att såna här saker bara händer mig? Jag har den djupaste respekt för människor som inte bara lyckas undvika att sätta sig själva i dylika situationer, utan också lyckas rådda en hel familj genom tillvaron. Det är imponerande.
Thursday, September 4, 2008
Pay-offkriget
Det pågår ett krig just nu har jag märkt. Jag visste inte ens att jag var med. Men tydligen har jag rollen av härförare på den ena sidan. Det hela gäller pay-offen (eller vad man nu vill kalla den rad som står under varumärket i kommunikationen).
Den ena sidan menar att pay-offen ska vara en rad man kan bygga reklam på. Exempelvis: Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar snabbt och effektivt eller Inte lika lågt som Glocalnet.
Den andra sidan menar att raden (om man nu måste ha den) snarare ska sammanfatta produkten eller varumärkets själ. Exempelvis Apples Think Different eller Iprens Mot all tillfällig värk och feber
Jag har aldrig riktigt tänkt på det här förrän igår, men jag är en nästan fanatisk sida 2-supporter. Eftersom:
1. Den viktigaste kommunikationen som de flesta varumärken gör sker genom att man konfonteras med produkten eller tjänsten. Därför är det bra om raden kan stå på själva produkten och inte bara i reklamen.
2. Ett varumärkes själ kommer alltid att vara viktigare än dess reklamkoncept, hur roligt och långsiktigt konceptet än är. Därför är det dumt att tratta ner hela stora varumärket till en reklamrad.
3. De flesta varumärken behöver expanderas, inte krympas. Ju fler associationer ett varumärke kan bära, desto bättre.
4. Hela idén med att bygga upp en reklamenhet kring någon slags drama som ska hämtas hem av en rad har alldeles för hög status bland reklammakare tycker jag. Det är ett, inte nödvändigtvis dåligt, sätt att göra reklam på. Men det är bara ett sätt av många. Om man ställer det kravet på pay-offen har man begränsat sig jättemycket.
Det tycker jag. Vad tycker ni?
Ikväll är har Garbergs fest. Jag måste erkänna att jag inte har bjudit någon. När det där skulle göras var jag helt inne i Resumés Reklamjakten och glömde helt enkelt bort det. Så om någon är ledsen för att jag inte har bjudit er; var inte det! Jag har inte glömt just er, bara alla i allmänhet. Förhoppningsvis har mina mer ordningssamma kollegor bjudit in er. Annars lovar jag att skärpa mig tills nästa gång.
Visst är det härligt väder idag förresten?
Den ena sidan menar att pay-offen ska vara en rad man kan bygga reklam på. Exempelvis: Huvudvärk kan komma plötsligt. Treo lindrar snabbt och effektivt eller Inte lika lågt som Glocalnet.
Den andra sidan menar att raden (om man nu måste ha den) snarare ska sammanfatta produkten eller varumärkets själ. Exempelvis Apples Think Different eller Iprens Mot all tillfällig värk och feber
Jag har aldrig riktigt tänkt på det här förrän igår, men jag är en nästan fanatisk sida 2-supporter. Eftersom:
1. Den viktigaste kommunikationen som de flesta varumärken gör sker genom att man konfonteras med produkten eller tjänsten. Därför är det bra om raden kan stå på själva produkten och inte bara i reklamen.
2. Ett varumärkes själ kommer alltid att vara viktigare än dess reklamkoncept, hur roligt och långsiktigt konceptet än är. Därför är det dumt att tratta ner hela stora varumärket till en reklamrad.
3. De flesta varumärken behöver expanderas, inte krympas. Ju fler associationer ett varumärke kan bära, desto bättre.
4. Hela idén med att bygga upp en reklamenhet kring någon slags drama som ska hämtas hem av en rad har alldeles för hög status bland reklammakare tycker jag. Det är ett, inte nödvändigtvis dåligt, sätt att göra reklam på. Men det är bara ett sätt av många. Om man ställer det kravet på pay-offen har man begränsat sig jättemycket.
Det tycker jag. Vad tycker ni?
Ikväll är har Garbergs fest. Jag måste erkänna att jag inte har bjudit någon. När det där skulle göras var jag helt inne i Resumés Reklamjakten och glömde helt enkelt bort det. Så om någon är ledsen för att jag inte har bjudit er; var inte det! Jag har inte glömt just er, bara alla i allmänhet. Förhoppningsvis har mina mer ordningssamma kollegor bjudit in er. Annars lovar jag att skärpa mig tills nästa gång.
Visst är det härligt väder idag förresten?
Wednesday, September 3, 2008
Dagens probem
Hatar inte ni också att det fenomenala engelska ordet enabler blir det helt värdelösa möjliggörare om man översätter det till svenska?
Sveriges största blogg
22 kommentarer senare börjar vi kanske närma oss någon slags konsensus kring personliga bloggar i allmänhet och Blondinbella i synnerhet.
Många är inne på att de personliga bloggarna är som dokusåpor, fast bättre och snabbare. De tillfredsställer vårt behov av att tjuvkika på grannen.
Ludde skriver: "Att läsa en personlig blogg är lite som att ställa sig med kikare och spionera på grannen mittemot eller en annan vanlig person .. De flesta människor (exempelvis jag) tycker det är intressant att se en annans vardag, speciell eller ej"
Eller som Frida säger: "Det är lite frivillig "Truman Show"."
Kalle är inne på samma spår: "Reality check; hur normalt är det egentligen att sitta och läsa bloggar om reklam på en söndag? Rent utsagt idiotiskt faktiskt. Dokusåpamänniskorna är väldigt mycket vanligare."
När det gäller just Blondinbella har Leon en intressant poäng: "Jag tror att hennes enorma framgång beror främst på en enda, men mycket viktig grej:Tillgänglig hoppfullhet. Blondinbella är en produkt för mainstream-tonårstjejer och på det sättet är hon en mainstreamprodukt snarare än nisch. Hon positionerar som lite lite bättre än your everyday girl, men är ändå inte oåtkomlig som en Hollywoodgudinna, utan fungerar som en mer jordnära förebild, som en duktig och ambitiös storasyster. Hon är inte klassiskt vacker, men bryr sig om sitt utseende, hon visar att det är möjligt att lyckas i sitt liv, med studier, killar, att se bra ut. Hopp med andra ord. Till en målgrupp som nog har ett behov av det.
Lite som HM, som gör att alla har råd att vara snygga. Inte att underskatta."
Safar menar däremot att målgruppen är mycket bredare än så: "Varför blondinbella har många besökare tror jag handlar om vilken emotionell reaktion hon skapar hos sina besökare. Visst, Bella kommer med goda råd om nya kläder och läppglans till sin målgrupp (?), men det är ju inte därför hon har så många besökare.
Så rationella är vi inte. Målgruppen är långt ifrån de som kan identifiera sig med henne, utan det är alla som får en reaktion från henne."
Det håller Anna N med om: "Man ska nog inte utgå från att alla som läser Blondinbella är tonårstjejer som vill ha smink och mode. Det är att underskatta den bloggens läsare. Det är nog precis lika många som läser för att provoceras och/eller fascineras."
Vilket jag också gör. Enligt SCB finns det ungefär 420 000 tjejer mellan 14 och 20 år i Sverige. Så även om ALLA de läste Blondinbella varje vecka måste 30 000 komma någon annanstans ifrån. Jag tror, utan att veta, att väldigt många bloggar har en rad målgrupper utöver den som uppfattas som den primära. Till exempel vet jag att det finns en hel del människor som läser den här bloggen trots att de inte jobbar med, eller ens är intresserade av, reklam. Men det får nog bli ett eget inlägg.
Sedan leddes diskussionen in på ett klassiskt Tipping Point-resonemang: Blondinbella är stor för att hon är stor. Janne tillägger: "Det skadar ju inte heller (som du Nina kanske märkt??) att få lite draghjälp av traditionella medier för att bygga trafiksiffror. Blondinbella är ju nästan alltid den som lyfts upp som exempel både av traditionella offlinemedier som online medier. Detta har väl i sin tur berott på att hon redan var störst då de mer traditionella medierna började intressera sig för modebloggare, och vad det i sin tur berodde på kan man ju fundera på."
Det var bara några av alla kommentarer, och dessutom redigerade och i oordning. Läs här själv för hela bilden.
Så. Slutsatsen får väl bli att vi läser personliga bloggar för att det tilltalar en naturlig social nyfikenhet på vad andra människor håller på med. Vi gillar Blondinbella för att hon får oss att reagera, och för att hon är lagom vanlig och lagom konstig. Och när tillräckligt många har upptäckt det, följer alla andra med.
Kul diskussionsform! Den får vi testa igen!
Många är inne på att de personliga bloggarna är som dokusåpor, fast bättre och snabbare. De tillfredsställer vårt behov av att tjuvkika på grannen.
Ludde skriver: "Att läsa en personlig blogg är lite som att ställa sig med kikare och spionera på grannen mittemot eller en annan vanlig person .. De flesta människor (exempelvis jag) tycker det är intressant att se en annans vardag, speciell eller ej"
Eller som Frida säger: "Det är lite frivillig "Truman Show"."
Kalle är inne på samma spår: "Reality check; hur normalt är det egentligen att sitta och läsa bloggar om reklam på en söndag? Rent utsagt idiotiskt faktiskt. Dokusåpamänniskorna är väldigt mycket vanligare."
När det gäller just Blondinbella har Leon en intressant poäng: "Jag tror att hennes enorma framgång beror främst på en enda, men mycket viktig grej:Tillgänglig hoppfullhet. Blondinbella är en produkt för mainstream-tonårstjejer och på det sättet är hon en mainstreamprodukt snarare än nisch. Hon positionerar som lite lite bättre än your everyday girl, men är ändå inte oåtkomlig som en Hollywoodgudinna, utan fungerar som en mer jordnära förebild, som en duktig och ambitiös storasyster. Hon är inte klassiskt vacker, men bryr sig om sitt utseende, hon visar att det är möjligt att lyckas i sitt liv, med studier, killar, att se bra ut. Hopp med andra ord. Till en målgrupp som nog har ett behov av det.
Lite som HM, som gör att alla har råd att vara snygga. Inte att underskatta."
Safar menar däremot att målgruppen är mycket bredare än så: "Varför blondinbella har många besökare tror jag handlar om vilken emotionell reaktion hon skapar hos sina besökare. Visst, Bella kommer med goda råd om nya kläder och läppglans till sin målgrupp (?), men det är ju inte därför hon har så många besökare.
Så rationella är vi inte. Målgruppen är långt ifrån de som kan identifiera sig med henne, utan det är alla som får en reaktion från henne."
Det håller Anna N med om: "Man ska nog inte utgå från att alla som läser Blondinbella är tonårstjejer som vill ha smink och mode. Det är att underskatta den bloggens läsare. Det är nog precis lika många som läser för att provoceras och/eller fascineras."
Vilket jag också gör. Enligt SCB finns det ungefär 420 000 tjejer mellan 14 och 20 år i Sverige. Så även om ALLA de läste Blondinbella varje vecka måste 30 000 komma någon annanstans ifrån. Jag tror, utan att veta, att väldigt många bloggar har en rad målgrupper utöver den som uppfattas som den primära. Till exempel vet jag att det finns en hel del människor som läser den här bloggen trots att de inte jobbar med, eller ens är intresserade av, reklam. Men det får nog bli ett eget inlägg.
Sedan leddes diskussionen in på ett klassiskt Tipping Point-resonemang: Blondinbella är stor för att hon är stor. Janne tillägger: "Det skadar ju inte heller (som du Nina kanske märkt??) att få lite draghjälp av traditionella medier för att bygga trafiksiffror. Blondinbella är ju nästan alltid den som lyfts upp som exempel både av traditionella offlinemedier som online medier. Detta har väl i sin tur berott på att hon redan var störst då de mer traditionella medierna började intressera sig för modebloggare, och vad det i sin tur berodde på kan man ju fundera på."
Det var bara några av alla kommentarer, och dessutom redigerade och i oordning. Läs här själv för hela bilden.
Så. Slutsatsen får väl bli att vi läser personliga bloggar för att det tilltalar en naturlig social nyfikenhet på vad andra människor håller på med. Vi gillar Blondinbella för att hon får oss att reagera, och för att hon är lagom vanlig och lagom konstig. Och när tillräckligt många har upptäckt det, följer alla andra med.
Kul diskussionsform! Den får vi testa igen!
Tuesday, September 2, 2008
DDB: Sveriges mest underskattade byrå
Igår åt jag middag med Micke som jobbar på DDB. Vi pratade om hur det är att vara Sveriges bästa byrå enligt såna saker som man kan mäta; typ vunna pitcher och reklamtävlingar. Micke kände sig precis lika missförstådd som alla andra i den här branschen.
Få byråer (det skulle vara Forsman då) får ta så mycket självgott hån som DDB just nu. De kallas för one-shot-byrån och såna saker. Jag ska inte sticka under stol med att jag är där ibland också. Jag tycker inte att Sveriges bästa reklam är en jättestor servetthållare.
Det är så lätt att fastna i det mest uppenbara och kritisera reklam-reklamen. Men. Om man struntar i reklamtävlingar och tror att reklambranschen ska hålla på med idéer man kan göra reklam på, borde McDonald's i alla fall vara den man hyllar mest.
Jag säger: Happy Meal enligt tallriksmodellen. Frukostmackan. Balansguiden. McDonald's som aktör på arbetsmarknaden.
Det är inte one-shots, det är kommunikativa produkter som man faktiskt nästan måste älska, eller åtminstone respektera. Och DDB hittar på dem OCH lyckas göra dem. Det är synd att sill-och-nubbe-annonsen får mer uppmärksamhet.
Men om man vill driva branschen framåt, måste vi som bryr oss hjälpas åt att lyfta fram de goda exemplen. Inte gå i samma fälla som alla andra och bara se reklam som ser ut som reklam.
Heja DDB!
Få byråer (det skulle vara Forsman då) får ta så mycket självgott hån som DDB just nu. De kallas för one-shot-byrån och såna saker. Jag ska inte sticka under stol med att jag är där ibland också. Jag tycker inte att Sveriges bästa reklam är en jättestor servetthållare.
Det är så lätt att fastna i det mest uppenbara och kritisera reklam-reklamen. Men. Om man struntar i reklamtävlingar och tror att reklambranschen ska hålla på med idéer man kan göra reklam på, borde McDonald's i alla fall vara den man hyllar mest.
Jag säger: Happy Meal enligt tallriksmodellen. Frukostmackan. Balansguiden. McDonald's som aktör på arbetsmarknaden.
Det är inte one-shots, det är kommunikativa produkter som man faktiskt nästan måste älska, eller åtminstone respektera. Och DDB hittar på dem OCH lyckas göra dem. Det är synd att sill-och-nubbe-annonsen får mer uppmärksamhet.
Men om man vill driva branschen framåt, måste vi som bryr oss hjälpas åt att lyfta fram de goda exemplen. Inte gå i samma fälla som alla andra och bara se reklam som ser ut som reklam.
Heja DDB!
Subscribe to:
Posts (Atom)
