Därför vill jag bevara äktenskapet i tunnelbanan (eller nåt)

På Facebook har jag nu för typ hundrade gången blivit inbjuden till gruppen Bevara inte äktenskapet på tunnelbanan. Det hela rör sig om tunnelbanekampanjen som vill bevara äktenskapet mamma pappa barn (jag skrev om det här.), som gruppen vill bli av med. Bland de 1486 medlemmarna finns ett gäng av mina planning- och bloggkollegor.

Uppenbarligen skapar kampanjen en hel del debatt, vilket är bra. Men jag tänker inte gå med i någon protestgrupp. Vad jag tycker i sakfrågan är egentligen irrelevant (men om någon undrar: jo, jag är för könsneutrala äktenskap). Det som får mig att bli riktigt oroad är den yttandehetsförtryckande vändning som gruppen tar.

För jag blev jätteförvånad över kampanjen (kanske för att vi inte brukar ha så mycket politisk reklam?) och håller som sagt inte med den i sak, men tänker till sista andetaget försvara rätten att uttrycka sig, även i köpta medier. Visst kan man prata förtryck och homofobi hit och dit, men det här gäller varken rasistisk propaganda eller inskränkningar av mänskliga rättigheter. Det handlar om en organisation som vill bevara en lagstiftning som vi har idag, och väljer att säga det i köpt media. Sen kan man tycka att uttryckssättet är korkat (framför allt det där med barn, som ju inte har något med äktenskap att göra) eller att de generellt har fel. Men rätten för kampanjen att finnas kan jag aldrig ställa upp på att inskränka.

En löjligt positiv dag

Idag har vi fått två positiva pitchbesked för projekt som jag har varit inblandad i. Kul! Dessutom var jag ute och tog Djurgårdsrundan tillsammans med Filippa imorse (06.30!) så jag känner mig mycket stolt och nöjd.

David tyckte idag att jag borde skriva ett argt blogginlägg eftersom det var så länge sen. Tyvärr kan jag inte riktigt göra det, eftersom jag för tillfället inte är särskilt arg. Imorgon ska jag däremot på Daytona Sessions, och efter det kommer jag säkert att vara jättearg. Jag brukar ju bli det när man börjar prata om framtiden och jag inser att vi oftast står still i förrgår.

Tills dess leverar jag istället en video med roliga getter.

(Från National Geographic fick jag veta att de faktiskt inte svimmar. Det är muskelkramp som får dem att trilla. Men det är lika kul ändå.)

Lite Prag

Prag är ganska likt Paris


Jag blir så vansinnigt trött. Har laddat upp bilder i 20 minuter. Det här är den enda som inte har försvunnit/gått sönder. Så det är allt ni för se av Prag för tillfället. Förlåt.

Ett helt ointressant inlägg

Jag har ingen lust att skriva om reklam idag. Vet inte varför, men jag har liksom inget att tycka på det området. Men några andra saker har hänt idag:

1. Jag har fått mail i mobilen. Så nu plingar den hela tiden med spam och Facebook-meddelanden. Men det är säkert bra på något sätt.

2. Jag har klippt mig. Från helt misslyckat axelllångt Jennifer Aniston-hår anno 1996 (obs ej frivilligt!) till käkkort page. Jag ser lite farlig ut, hoppas jag. Mediabyrån vi träffade idag såg lite rädda ut.

3. Jag har bestämt mig för att köpa en duffel. Frågan är bara: svart eller marin?

Allt här i livet är inte planning. Faktiskt. Nu ska jag gå och träna och sen ska jag ladda upp mina Pragbilder på Facebook. Några kanske hamnar här också.

Den gyllene konversationen

Nu är jag tillbaka från Prag. En mer utförlig rapport kommer så fort jag har lagt över mina bilder. Så istället tänkte jag tacka Dan för den här fina sammanfattningen av The Age of Conversation.

De där sju grejerna för att starta en konversation genom reklam var kanon. Framförallt tror jag på att

1. Tänka större än reklamen och bestämma vad varumärket står för och vad dess uppdrag är,

2. Att man ska jämföra sig med underhållning, inte reklam, och

3. Att reklamen måste tillföra värde till mottagarens liv (aha, nån annan som tror på advertising equity!).

Det får mig osökt att tänka på mitt tidigare inlägg om hur reklamtävlingar fungerar. För vad premierar de ofta, om inte motsatsen till de här tre grejerna? Man jämför ju enheter med andra enheter, och pratar om grejer som att budskapet går fram och sånt där. Typiskt kontraproduktivt.

Idag har jag fått flera anledningar till att tänka kring reklam och känslor. Jag blir mer och mer övertygad om att det, känslorna alltså, är det enda som räknas. Även om man minns en viss pay-off eller ett budskap eller vadsomhelst så är det egentligen känlsan man minns. Därmed inte sagt att all reklam ska vara ulliggullig. Men all kommunikation borde någonstans förstås i sammanhanget av känslan den genererar. Vilket är precis varför man konverserar: Man vill uppnå en känsla av glädje, intresse, makt eller något annat.

Att skapa en konversation är inte så himla svårt. Man går in i ett rum. Man ser ut en person som verkar intressant (och som verkar vilja ha sällskap). Man går fram till denna och säger hej och introducerar sig. Sen säger man något som man hoppas personen tycker är kul att lyssna på. Man börjar bolla fram och tillbaka. Man väver, vid tillfälle, in detaljer om vem man själv är, och frågar saker om den andre. Men det är inget självändamål, utan det kommer mer i förbifarten. Om man verkligen klickar byter man telefonnummer och hörs igen, den här gången av bådas fria vilja. Svårare än så är det inte.

Hej svejs

Nu åker jag bort ett par dagar på en välkommen och välbehövlig semester. Hit ska jag:



Kolla vad kitschig himlen är där! Ser mycket fram emot det. Samt att dricka



Så nu återstår det bara att önska er andra ett trivsamt slut på veckan och en trevlig helg. Och just det: växla pengar, köpa guidebok, packa, hitta passet och lära mig basic tjeckiska. Det funkar säkert.

Brand extension?

Visste ni att Loka betyder slask på finska?

Kontraproduktivt

Jag är lite labil just nu. Läste den här artikeln i Metro i morse och är fortfarande arg. Ja, jag är stressad. Men nej, jag är inte dum i huvudet. Varenda människa fattar väl att man slipper stress om man tar hand om sig själv, säger nej med gott samvete, inte tar på sig för mycket jobb och lägger ribban lagom högt. Problemet är ju att det är så förbövla svårt att göra det. Som vi brukar säga på byrån: Vadet är 10%, huret är 90%. Även om jag inte alltid håller med om det. Men typ.

Om jag får läsa en enda sån där skitartikel kommer jag att bli tokig. Återkom däremot gärna den dagen ni har något konkret att föreslå. Som exempelvis att ta ett andetag innan man svarar på en fråga. Eller att aldrig gå mot röd gubbe.

Jag var helt säker på att det var ett skämt

när jag såg en annons i tunnelbanan som helt sonika sa

Bevara äktenskapet Mamma Pappa Barn

Jag gjorde en mental notering om att påtala detta för en arbetsgrupp där vi lite har hållt på med sekvensiella idéer och ironi. Hur lätt det kan bli fel. Man skulle ju kunna tro att det där var på riktigt, men eftersom avsändaren bara var en sajt tog jag för givet att vändningen skulle komma där.

Döm om min förvåning när jag hittar den här länken på Facebook. Tänk vad fel man kan ha.

(SL har nu lovat att plocka ner kampanjen. För vilken gång i ordningen?)

Team konstreklam rapporterar

Efter en helg bestående av tre rejäla fester och en nästan sömnlös söndagsnatt har jag varit lite trött idag. Men en fantastisk sak har jag i alla fall upplevt: Carlsund-utställningen på Liljevalchs. Det är fin. Och STOR. Tänk att man faktiskt bor i en stad där man kan få uppleva såna grejer för ynka 50 kronor.

Visste ni till exempel att Carlsund var reklamare från början? Han höll på med annons- och affischmåleri parallellt under hela sin karriär. Även om man är helt ointesserad av konst kan man beundra hans mycket stiliga Pommac-annons. Den är kanon. En miljon små streck bildar ett halvkonkret motiv. Svårt att förklara, gå dit och titta! Väldigt budskapslöst också. Drick Pommac! och så bjuder man på ett konstverk av en skicklig samtidskonstnär. Sä väldigt modernt.

Utställningen fick mig osökt att tänka på hur vacker reklam skulle kunna vara om man suddade ut gränsen till konstvärlden litegrann. Tänk om man lät någon duktig målare göra en annons i något glossy magazine som man sen kunde skära ut och rama in. Det blir mer som ett sponsrat konstverk än som reklam. Jag skulle i alla fall gilla det. Och Carlsund också, om han hade levt, eftersom han ville att konsten skulle finnas tillgängligt i människors liv.

Nu har jag lust att gå hem och blåsa upp Motiv för ljus matsal på hela min köksvägg. Får se om det blir av...

Roy då

Igår var det Roygalan, den första för mig. Det kändes som ett inverterat Guldägg. Nästan inga reklamare. Folk var nerklädda. Galan var så kort att jag missade typ hälften av priserna när jag smet ut i tre minuter. Man fick dricka under tiden. Och baren var fri. Ett mycket bra koncept, tycker jag.

Själva kalaset hölls på Tyrol, och sen fick man åka båt till Berns med världens rosaste stämpel på handen. Där dracks det skumpa och margaritas en masse. När jag kom hem insåg jag att jag hade glömt mina nycklar på kontoret. Tack så väldigt mycket för ödet som låter mig bo granne med min bror som kunde ge mig min extranyckel.

När det gäller själva utdelningen var det inga större överraskningar. Samma saker vann som har vunnit allt annat också. Folkets pris gick till min hatfilm Anorexi Bulimikontakt.

Jag älskar produktionsbolagsmänniskor. Kan man vara planner på ett produktionsbolag?

Ett axplock av vinnarna:

Bästa reklamfilmsfotograf


Bästa reklamfilmsregissör


Folkets pris


Bästa film gick till IQ, men den kan jag inte hitta.

Tillbaka på jobbet

Problemet med mitt jobb är att när det blir för mycket jobb hinner jag inte göra mitt jobb. Alltså fick jag tips om de här grejerna först igår:





Tanken är fantastisk. Att lyckas göra något så vanligt till ett sånt statement är tamejtusan briljant. Däremot skulle jag gärna rent genomförandemässigt ha sett att de var ännu mer skruvade och intensiva i det de tog avstånd från, så att man verkligen levde sig in i den gemytliga Guiness-stämningen och sen blev riktigt, riktigt förvånad och kände sig lite löjlig när vändningen kom. Men bra är det i alla fall!

Ikväll är det Roygalan. Det blir den första för mig. Har hört att det brukar bli bra party, vilket känns välbehövligt eftersom jag inte har varit på kalas på närmare en månad (jo, det är sant). Nu ska jag jobba. Med det där som jag inte hinner jobba med när jag har för mycket annat på jobbet.

Att gilla utan att tro

Jag gillar verkligen ANRs nya kampanj för Hyresgästföreningen. Filmen (se den här) är illustrativ och precis så pampig att det blir en ordentlig clash med avsändaren. På kampanjsajten kan man dels lära sig massor om bostadspolitik och dessutom få hjälp att skriva ett brev till finansministern.

Jag tycker att det är är smart att vända sig till unga, som ju ofta har jätteproblem med boendet. Dessutom lyckas de argumentationstekniskt snyggt ta sig runt pudelns kärna (att anledningen till att det byggs så få hyresrätter är just hyrestaket, inte de onda byggbolagen som i dagsläget inte kan tjäna pengar på hyresrätter eller den borgeliga regeringen som har suttit i drygt ett år och därför knappast kan hållas ansvariga för en situation som har förvärrats under ett halvsekel).

Ok, där kom en politiskt känga. Fy tusan vad svårt det är att förhålla sig professionellt när man inte tror ett ögonblick på argumentationen som förs. Men eleganst kommunikation är det hur som helst. För faktumet (att det finns mycket fler folk som behöver bostad än vad det finns bostäder) är ju sant, även om man kan diskutera anledningen till att det är så. Bra jobbat!

Ett inte så litet problem

Häromdagen offentliggjordes nomineringarna till 100-wattaren. Vi lyckades pricka in tre stycken (för Södra Cell, Mitsubishi och Glocalnet). Det är jättekul.

Jag tycker om 100-wattaren även om själva galan är ett sömnpiller dos extra stark. Och det beror inte bara på att tävlingen belönar min käpphäst effektivitet. Mest beror det på att 100-wattaren är den enda tävlingen som belönar kampanjer istället för enheter, och som har en kategori som heter långsiktig varumärkesvård.

För i alla fall jag brukar väldigt sällan tänka att jag jobbar med en viss enhet om någon frågar. "Just nu plannar jag en banner för Telenor" känns liksom inte riktigt som rätt beskrivning. Jag jobbar med kampanjer till viss del, men allra bäst trivs jag när vi jobbar på någon form av långsiktig förflyttning. Eller varumärkesvård, om man så vill.

Vårt jobb är att förflytta varumärken och företag. Kampanjer är medlet, och enheterna i kampanjen är delmedel. Därför blir det så konstigt när de tävlingar byråerna rankar sig själva efter belönar enheter som någon sorts självändamål.

Ännu konstigare blir det när enheterna ska kategoriseras efter media snarare än exempelvis produktkategori eller budget. När man sitter i en jury ska man alltså jämföra en enstaka lokalpressannons för en bilhandel (om den skickades in) med en printenhet i Nikes senaste kampanj. Bara för att de använder samma media. Det är konstigt, framförallt när de flesta riktigt bra kampanjer använder integrationen mellan olika medier som kommunikation i sig, eller när allt mer hamnar i den underliga kategorin alternativ media (snacka om att verbalt gräva ner sig i gamla hjulspår).

Ett ytterligare problem är att en strålande idé oftast inte behöver så fantastiskt kreativa lösningar i varje enskild enhet. AMFs senaste utomhus (där man skickar in en bild på sig själv och får se hur man kommer att se ut som gammal) är inte en jättebra print. Rätt ful, faktiskt. Men tanken bakom är större än reklamformatet. Tyvärr kan banbrytande idéer inte belönas i dagens tävlingssystem. Och det är inte bara tråkigt, det är ett jätteproblem för hela branschen som uppmanar oss att göra precis som vi alltid har gjort.

Vem tänker ändra på det här? Reklamförbundet? Guldägget? Cannes? Någon?

Dagens funderingar

Hur gör ni när ni handlar mat? Jag tycker att det är jättesvårt. För det första ska maten vara god. Minst halva butikssortimentet förvinner. Sen ska den helst vara hyftsat nyttig (protein, långsamma kolhydrater, vitaminer och sånt). Och så vill man ta hänsyn till miljön (alltså inte så mycket kött och mycket mer kravmärkt och ekologiskt). Och så får den inte kosta all världens pengar, eftersom man hellre lägger dem på öl/soffkuddar/en ny duffel. Och kvar har vi: Risentas röda linser. Krossade ekologiska tomater. Och keso. Kul.

Och en evig undring: Det finns människor som gör allting långsamt. De går långsamt, äter långsamt och plockar upp sin plånbok ur handväskan jättelångsamt. Hur mycket missar de av ett liv, jämnfört med en person som gör såna icke-aktiviteter normalfort eller lite fortare än normalt?

Det här med in-store är inte helt lätt

Stor hårspecial!

Höstens 25 hetaste frisyrer. Vad tycker männen om trendfrisyrerna?

Snygg snabbt! Fylliga läppar på en kvart. Bästa manikyren.

Vi har hittat 17 sexiga jeans för alla rumpor.

Sex för en natt. Vad gäller?

Vinterns trendigaste parfymer.

Retuschtest - känner han igen sin flickväns kropp?

Frida, 25, är bisexuell: "Jag var nybörjare på sex igen"

Modeller, fester, flirtar... Elin Kling på modeveckan i NY

På dejt med Idol-Danny. Kändisarnas favoritdiet.

Det här är vad som står på omslaget av tidningen SOLO, som av någon anledning skickas till mig på jobbet. I mitt jobb försöker jag att med öppet sinne och mycket nyfikenhet ta mig an vilket problem och vilken målgrupp som helst. Men ibland tar det liksom stopp. Hur är det möjligt att någon enda människa kan tilltalas av en sån tidning? Vem vill gå in i en affär och köpa den och tycka att ja, det här är jag. Det här är jag intresserad av?

Såhär beskrivs SOLO av tidningsbutiken.se:
"SOLO är en utpräglad feel good-tidning som bjuder på kändisintervjuer, spännande livsöden, relationsreportage och inspirerande artiklar om personlig utveckling. Varje nummer innehåller dessutom hela 50 sidor mode och skönhet. Denna uppskattade kombination har gjort SOLO till en stor succé med kraftigt ökande upplaga! Dessutom får alla, även prenumeranter, en trevlig present i varje nummer!"

Tja, vad kan man säga. Det är olika, det där. Men Frida Förlag måste vara ett påfund av ondskan själv. Eller någon som förstår sig på brudiga tjejer. Grejen är ju att SOLO är långt ifrån ensam i sin kategori. Det kryllar av dem, och vettiga alternativ som Darling, Bon och Modette (ok, konstigt att ha dem i samma mening, men ungefär) omkommer fortare än kvickt. Och så undrar man varför tjejer har svårare att ta sig fram i karriären än vad killar har.

Själavård i bloggform

I helgen försökte jag och min bror reda ut varför Ett liv i exil är en så populär blogg. Den går på många sätt emot allt man spontant tänker att en poppis blogg ska innehålla.

Inget mode. Inga partybilder. Inget skvaller. Få eller inga utbrott. Knapphändigt skällande och uthängande av offentliga personer. Mest bara fina bilder och små textrader.

Kanske är människor faktiskt goda innerst inne. Kanske behöver man en lugn stund då och då, även på webben. För det är så jag ser Ett liv i exil; som ett litet mini-spa on-line. En chans att rensa hjärnan från skrik och bråk och ögonen från äckliga banners. Vad tror ni?

Beundrande och lite avundsjuk

Sen några veckor tillbaka har jag en ny kollega. Hon heter Sandra och är en fantastiskt duktig copywriter.

Dessutom (och det här är stort) har hon lyckats få mig att läsa en modeblogg. Nio till fem heter den, och det känns lite larvigt att benämna den modeblogg även fast den handlar mycket om kläder. Det är snarare en realtidsstudie av hur en människa kan branda sig själv. För, handen på hjärtat, vem kan efter att ha läst tio inlägg ärligt säga att man inte skulle vilja vara Sandra, i alla fall för en dag?

Och jag borde ha mer bilder på den här bloggen. Måste bara komma ihåg att ta med mig kameran nån gång.

Det här gör jag idag

Jag har nog aldrig tänkt så mycket som jag har gjort den senaste veckan. Det har resulterat i två fantastiskt lyckade presentationer, vilket är skönt. Men nu är helt tomt i huvudet, så något väldigt insiktsfullt blogginlägg blir det tyvärr inte idag. Heller.

Jag lyckades dock smita iväg ett par timmar till Kings öl igår. Där fick man hamburgare och spumante (fantastisk kombination!), världens längsta toalettkö och bra musik. Jag gillar såna där lite enklare tillställningar, framförallt om de ligger mitt i veckan. Mer sånt!

Idag har vi städdag på byrån, vilket har lett till att det är rörigare än någonsin. Jag och Jenny har städat förrådet bakom repan. Det var mycket dammigt. Snart får man väl en öl eller två som lön för mödan.

I helgen ska jag åka till landet och elda pinnar och kratta löv. Det ska inte bli roligt alls, men det är säkert nyttigt för mig. Till er andra, trevlig helg!

Working 9-5-9-5-9

Just nu är jag en mycket dålig planner. Jag har nämligen ingen aning om vad som händer utanför byrån. Jo, på natten ser jag min lägenhet också under några timmar. Så det blir inga intressanta insikter idag. Försök att stå ut med mig i alla fall. Jag ska dock göra mitt allra bästa för att komma loss någon sväng till Magasin Åre-releasen och/eller King-festen. Men det ser mörkt ut.

Att byta box

I en tidigare postning skrev jag om hur människors världsuppfattning ändras på våren, och hur det borde kunna utnyttjas ur kommunikationssynpunkt. Nu kan jag tillägga att det finns fler saker än soltimmar som får en konsument att helt byta mönster. En av dessa är att gå från ett förhållande till singelskap.

För det första har vi fasen när man är världens mest lättövertalade, eftersom ens emotionella obalans ofta tar sig uttryck i köplust. Häromdagen gick jag ut från H&M med chockrosa tumvantar bara för att tjejen i kassan slängde en menande blick på dem och antydde att de nog skulle passa till min halsduk. Andra saker som helt oväntat har chock-belastat min ekonomi den senaste tiden är en vinöppnare (med tillhörande vin, hrrm), soffkuddar, Baertling-posters, en illgrön vattenkaraff, nya te-och kaffekoppar samt en resa till Prag. (Påminn mig inte om att jag är helt emot heminredning. Jag vet. Men det här är att beteckna som någon sorts sjukdomstillstånd.)

När den fasen börjar mattas av händer en massa andra saker. Plötsligt ska man handla mat för en, och inser att alla förpackningar är för stora. Det är som ett hån. Andra grejer som snabbt tappar ens lojalitet är videobutiken, pizzastället och samtliga butikers herravdelningar. Dessa resurser omlokaliseras obarmhärtligt till Systembolaget och lilla baren på Riche. Och till mobilräkningen, som belastas av långa och ältande samtal till allt mer plågade vänner.

Men det värsta är att all reklam som har någonting med familj eller parskap att göra blir så väldigt oönskad. Volvos VI-film kan gå och hänga sig. För att inte nämna alla dessa "programmet sponsras av match.com. Hitta kärleken du också." Yeah right.

Om du vore min hemmaman

Imorse slog mig en strålande tanke: Tänk om jag hade en hemmafru. Eller en hemmaman, skulle det väl bli då. I huvudet gick jag igenom hur hela dagen skulle bli:

Jag skulle gå upp, utan att bädda sängen. Jag skulle sätta mig ner vid ett dukat frukostbord. Kläder och sånt skulla man väl få fixa själv, men det är å andra sidan rätt kul. Sen skulle jag gå till jobbet och när jag kom hem skulle jag få middag, mina kläder skulle vara tvättade och strukna, golven dammsugna och de nya tavlorna upphängda.

Vilket underbart liv! Såna här dagar skulle jag till och med kunna tänka mig att vara en hemmafru, bara för att ha lite mindre olika saker att tänka på. Konstigt vad extrem arbetsbelastning kan göra med ens drömmar, världsuppfattning och grundläggande värderingar.

Förföljd av reklam

Läs senaste kommentaren till mitt inlägg klok som en interaktiv bok.

De är bra!!

Nu är det allvar

Om det fanns någon tvekan tidigare, är det nu klart: Jag är en riktig reklamare. Igår fick jag nämligen hoppa in istället för Malin von Werder i juryn för Månadens Film.

Först var det nervöst, men sen gick det upp ett ljus: För första gången ska jag tycka någonting utan att behöva motivera varför. Bara skriva nåt på ett papper. Vilket i och för sig inte är något positivt, men det läskiga försvann i alla fall. Så jag satt där och poängsatte för glatta livet och insåg snabbt att jag hade röstat typ tvärtom mot alla andra i juryn. Resultatet får ni se i Resumé nästa vecka.

En planner är alltid en planner.

Mitt-80-talist: Så funkar det

Intressant för alla oss som är intresserade av människors drivkrafter.

En grej som jag spontant reflekterar över är att 80-talisterna skäms mest över att bli påkomna i intima lägen. Det tycker Marie Söderqvist på United Minds är överraskande, eftersom vi ju visar upp "allt" framför webbkameror och på Facebook.

Aha! Äntligen något jag kan uttala mig om i egenskap av målgruppsrepresentant! Såhär är det, Marie (och alla andra som pratar integritet och Facebook och sånt):

80-talisterna är idag mellan 18 och 27 år gamla. Det är inte vi som hänger på snyggast.se och fläker ut oss, det är 90-talisterna. Vi använder inte webb-kameror i någon större utsträckning, för de flesta av oss är enorma karriärister som jobbar så in i helskotta mycket att vi knappt hinner prata med våra mammor.

Framförallt har vi mycket hög integritet. Facebook passar oss eftersom det tillfredsställer vårt enorma kontrollbehov. Där kan vi skapa precis den bild av oss själva som vi vill att andra ska ha, utan att blanda in såna obehagliga saker som verkligheten. Där kan vi, trots att tiden för socialt umgänge är begränsad, underhålla alla våra kontakter utifrån den här skapade bilden.

Vi gör stor skillnad på kontakter och vänner. Vänner umgås inte på Facebook utan i verkligheten (om man umgås på FB gör man det genom privata meddelanden, grupper och events som ingen annan kan se). Till vänner skickar man inte sms, man ringer. Och med vänner kan man vara hur intim som helst.

Men att förlora sin integritet inför någon som inte är en vän är kanske det värsta vi kan tänka oss. Därför blir undersökningsresultaten som det blir. Tror jag, i alla fall. Någon annan 80-talist som tycker annorlunda?

Om du vill kunna städa med gott samvete, sluta läsa nu

Via Kalle fick jag lära mig allt om det amerikanska företaget Method som tillverkar produkter för hemvård (städgrejer, alltså). Helt otroligt underbart. Läs mer om dem här.

Hur kan ingen ha tänkt på det förut? Jag har sällan fått så mycket ha-begär efter något. Smartast tycker jag är:

1. Att de inser att städning av hemmet borde kunna vara lika emotionellt som exempelvis hudvård.

2. Att flaskorna är så fina.

3. Att de vrider miljötänket till något som är personligt relevant (min egen hemmiljö) istället för allmänt rädda-världen-tänk.

4. Att de samlar allt inom hemvård under ett varumärke, vilket ger enorma expansionsmöjligheter.

Dessvärre kan man inte få grejerna skeppade till Sverige. Så igår när jag skulle städa fick jag använda mina vanliga grejer och det kändes skitäckligt. Vem tar in grejerna hit?

Dreams of a byråproducent

Följande dröm hade min kollega Anna häromnatten:

Hon, jag, min pappa, Rebecka Osvald, Andreas Ullenius samt några till människor från Garbergs och Åkestam.Holst hade på något sätt hamnat på en eucalyptus-ö. (Vad en eucalyptus-ö är vet man inte riktigt) Vi åkte omkring på den här ön i jeepar, och så småningom hamnade vi på en bensinmack där vi åt mat. När vi hade beställt fick vi kvitton i form av plåster i rött skinn.

Efter detta var vi och badade nånstans där det var en väldigt hög brygga och där det gick rulltrappor upp till huset som bryggan tillhörde, som för övrigt var väldigt likt Annas kompis Lisas föräldrars ställe i Näsby Park.

Någon kanske borde jobba lite mindre?

Fantasinyheter på riktigt

Det här är typ det roligaste jag har läst på länge. Framförallt citatet:

"Försäljnings- och marknadschef Thomas Ekman vill säger till Arbetarbladet att filmen stoppats av moraliska hänsyn.
– Efter att ha pratat med Ing-Marie kan vi gå i bräschen för att inte använda hotade djur i våra reklamfilmer. Det kan säkert få effekt även på andra företag, säger han till Arbetarbladet."

Att våga göra annorlunda

Internetworld har en lång artikel om ett av mina favoritföretag: Stardoll.

Ett stort problem med såväl entreprenörskap som kommunikation är tendensen att alla ska springa åt samma håll (och oftast alldeles för sent). Därför är det skönt att Mattias Miksche vågar låta bli att göra ett community. Allt är inte Facebook. Och insikten om att unga människor behöver utrymme att testa saker utan att får för stora konsekvenser är briljant (jag tror att det är hemligheten bakom Barbies succé). Och att våga gå bort ifrån traditionell annonsering och integrera varumärkena i leken är ju bara så rätt.

Jag tror på Stardoll. Och jag tror på det ännu mer när det finns ett enklare sätt att genomföra mikrobetalningar. Good work!

Om du bara ska läsa en text om reklam i år

Det bästa med bloggar och nätet och sånt där är att man kan hitta så fantastiska saker helt plötsligt. Via Åkestam.Holst och Elias hittade jag den här som jag nu tvångsmatar mina kollegor med.

Det är jättebra när någon som tänker som man själv tänker kan formulera sig så att det låter bra.

Dagens Bruce

Hört på O-baren igår

Aha-upplevelsen är nog den allra starkaste upplevelsen. Förutom orgasm då.

- Christoffer, 23 (potentiell plannerbegåvning?)

Kommunikation som produkt

Innocent Smoothies har lanserats i Sverige. Det är ett brittiskt företag som gör bra smoothies. Mer om dem finns här:



Jag har testat tre olika smaker, och de är jättegoda. Men det som verkligen får mig att gilla dem är att de har börjat i rätt ände. De började inte med en produkt som ska kommuniceras på ett visst sätt. De började med en position och en idé, som fick bestämma hur produkten skulle bli. Det är i alla fall min tolkning.

När idén får styra produkten blir konceptet genuint. Därför står det 1/2 banan, 3 jordgubbar och 1 mango i innehållsförteckningen snarare än 93% kolhydrater. Och så är etiketten av returpapper. Och så finns det inga tillsatser.

Försäljningssuccén har inte låtit vänta på sig. Jag tror att det här inte är något vi kommer att se mer av i framtiden; det är det enda vi kommer att se i framtiden. Alla företag som tror att de kan sitta och hitta på produkter lite som de har lust och sen marknadsföra dem i efterhand genom att hitta på en position kommer att få tänka om. För vi konsumerar inte för att vi måste, vi konsumerar för att vi vill. Ingen behöver smoothies. Men om smoothiesarna ger oss något, exempelvis ett renare samvete, kan vi vilja ha dem. Och då får man den där fina försäljningskurvan som finns i början av Innocents film.

Rädda Lekman

Kan vi alla göra en gemensam insats för att begränsa lyssnandet på Jens Lekman? Om alla kan begränsa sig till att spela tre låtar om dagen utanför sina egna iPods kanske skivan (som är jättebra, missförstå mig rätt) kan överleva ett par veckor till innan den blir helt uttjatad.

Jag är en låttextmänniska. Inte så konstigt kanske, med tanke på min kärlek till ord. Det konstiga är att det är först den senaste månaden jag har förstått att de flesta människor inte alls lyssnar på låttexter. Så väldigt underligt. Men det förklarar ju att folk kan ha låtar som I want to know what love is som "sin" låt. Fast nej förresten. Det förklarar det inte alls.

Men framförallt är det synd att missa textaspekten av musik, eftersom låten faktiskt betyder nånting då. Jag får rysningar i hela kroppen när jag hör en låt som är riktigt textmässigt träffande. Sådär att det känns som att texten är skriven med tanke på just mig.

Därför är dagens låt Gwen Stefanis The Sweet Escape.

Och därför kan jag inte lyssna på Jens Lekmans Your arms around me. Man fattar redan på första raden vad som ska hända. Så sjukt äckligt!

Ett förtydligande

Det är alltså inte så att jag inte har träffat min familj på två år. Jag brukar bara bjuda in mig själv till dem. Förut skyllde jag på studentekonomi, men nu har jag inget att skylla på längre. Så då blir det tapas.

Onslaught och tapas

Nu är den här! Dove gör storstilad comeback med filmen Onslaught och hela reklamvärlden och halva Youtube-communityt håller andan. Här är den:



Jag tycker att den är grym. Bättre än Evolution. Kanske beror det på att jag som way-beyond-MTV-generationen behöver enormt snabba klipp för att inte bli uttråkad. Och så funkar gulliga barn väldigt bra på mig. Men oavsett varför, går den rakt in i magen och får mig att tänka.

Vi har diskuterat på kontoret om Dove kommer undan med det eller inte. Många tycker inte. De är ju trots allt ett skönhetsföretag, och det hela klingar falskt. Men jag tycker faktiskt att de fixar det. Just eftersom de visar att man kan hålla på med skönhet utan att vara sådär. Och för att de faktiskt har en Self Esteem Fund, och "Talk to your daughter-kits". De får det att landa.

Jag älskar Doves kommunikation för att de visar att om man inte har något kul att säga om produkten, kan man prata om något annat. Ofta tror jag att vi reklamare är fast i gammalt USP-tänkande och stirrar oss blinda på det något ÄR, inte vad det skulle kunna vara. Ett stort och viktigt jobb för alla planners och kreatörer är att ändra på det.

Ikväll ska jag bjuda min familj på middag hemma hos mig för första gången sedan jag flyttade hemifrån (för två år sedan). Det dåliga samvetet ska äntligen lättas. Jag ska göra tapas. Jag är inte bara planner, jag är människa också.

Om varumärket Alex Schulman igen

Alex Schulman gör en Skugge och slutar blogga. I morse satt han i morgonsoffan med Yrsa Stenius och förklarade sig.

Schulman ville skapa en karaktär på bloggen som levde sitt eget liv och tänjde på gränserna. Problemet är, enligt honom själv, att människor inte förstår skillnaden på bloggkaraktären och den riktiga människan bakom. Därför läggs bloggen ner.

Jag tycker att diskussionen om elaka bloggar och kommentarer är intressant. Lika mycket som jag är för yttrandefrihet och så, tycker jag att det kan vara onödigt att vara taskig mot folk. Men det måste stå för var och en. Vill man vara det, så får man vara det (och vara beredd att ta konsekvenserna).

Det är just i konsekvensanalysen som jag tycker att Schulman brister. Vaddå bloggkaraktären Alex Schulman? För alla som inte känner Schulman personligen finns det bara en karaktär med det namnet. Det är karaktären som man har lärt känna genom Stureplansgruppen, medieutspel och mingelbilder. Och såklart genom bloggen. Varumärket Alex Schulman är inte det minsta laddat med privatpersonens egenskaper.

Därför kan man inte hävda att man måste kunna skilja på den offentliga och den privata karaktären, för den privata finns inte. Så fungerar kändisars varumärken. Vissa löser det genom artistnamn eller genom att blogga under pseudonym. Men sätter man samma namn och bild på sin privata och sin offentliga person får man nog räkna med sammanblandning och agera därefter.

Det hela får mig osökt att tänka på varumärken som exempelvis Skandia och SkandiaBanken. Det heter likadant och ser likadant ut. Men det ÄR, enligt företaget själva, absolut inte samma sak. Nej nej, olika strategi och olika reklambyråer ska man ha. Och den ena kan inte ta ansvar för vad den andra gör. Så väldigt... Schulman.

Sirapsmåndag

Vet ni hur det är när det känns som om man jobbar i sirap? Man gör saker, men ingenting händer. Man pratar med människor, och ingen hör vad man säger. Det har rätt mycket gemensamt med känslan i mardrömar när man är försenad till ett flyg men aldrig lyckas packa klart (eller det kanske bara är jag som har den drömmen?)

Hur som helst, en sån dag har jag haft idag. Inte så värst kul. Nu längtar jag mest efter att få avreagera mig på gymmet.

En sak har jag dock kommit på idag:

Min arbetsplats absolut mest uttjatade uttryck

1. Jag tar den pucken.

2. Vi måste göra produkten (personalen/soffan/vad som helst) till hjälte.

3. Utbudsmanér.

4. Jag skickar den på min Blackberry.

5. Funkar kaffemaskinen nu?

Återfinns dessa uttryck på andra ställen eller är de unika för oss? I såna fall kanske jag och mina kollegor kan få gå en kurs i varierat språkbruk hos er. Du som har tips, hör av dig omgående!