Tuesday, September 29, 2009

#verklighetensfolk

Efter Göran Hägglunds debattartikel har Verklighetens folk blivit veckans hetaste. Uttrycket går att använda till i princip allt, vilket 54 000 Google-träffar bevisar. Jag förstår inte hur jag klarade mig innan.

När jag åker buss. Verklighetens folk. När jag funderar på vad jag ska äta till middag. Verklighetens folk. Det blir liksom ett rättesnöre som man kan förhålla sig till i alla lägen. Antingen gör man något som gör en till en del av verklighetens folk (äter gratinerad kassler med kokt potatis/dricker latte/tittar på Svenska Hollywoodfruar) eller så gör att man något som inte hör hemma där (diskuterar genusfrågor över lunch).

Det enda oklara är vad man är om man inte är en del av verklighetens folk. Surrealismens folk? Verklighetens leguan?

Monday, September 28, 2009

1095 dagar.


Tre år. Så lång tid är det sedan jag första gången tassade in på det stora kontoret på Stadsgården. Jag skulle praktisera i fyra veckor och fattade ingenting. Jag trodde att alla hade koll på sina grejer. Jag trodde att reklammänniskor var obegripligt hippa. Jag trodde att det var snyggt med urtvättade svarta jeans. (Två månader senaste tog jag hem utmärkelsen "Mest reklamklädda" på MCXL:s avslutningsfest.)

Min mentor sa till mig att när man praktiserar kan man inte få sparken. Alltså ska man säga precis vad man tycker hela tiden. I efterhand kan jag tycka att jag var helt dum i huvudet som tog honom på orden. Fast å andra sidan satt jag ju där med ett påskrivet anställningsavtal en månad senare.

Det har hänt en del på de här tre åren, både yrkesmässigt och privat. Ärligt talat är det nog inget som INTE har hänt. Men om man ska sammanfatta, har jag framförallt lärt mig mer än jag trodde var möjligt. Till exempel:

- Att allt går att ifrågasätta. Att saker och ting görs på ett visst sätt på ett företag eller en byrå betyder inte att det är det bästa sättet. Eller ens att de som gör det tycker att det är bra. De flesta organisationer styrs av slump och sammanträffande. Oftast blir människor bara glada om någon kommer med ett förslag om hur saker och ting kan göras bättre.

- Att reklambranschen är en blandning av begåvningar och idioter.
På så vis skiljer den sig inte från någon annan bransch.

- Att det är svårt att göra en bra reklamenhet. Hittills har jag inte lyckats.

- Att en persons jobbtitel inte säger någonting om vad hon kan.

- Däremot är folk ofta trevligare ju mäktigare de är.

- Att man måste jobba oerhört många timmar för att göra något bra. OERHÖRT.

- Att Adamski trots allt har de bästa festerna.

- Att det mesta är mycket lättare att göra än man tror. Oftast är det ingen som hindrar en ens i de mest idiotiska projekt.

- Att nyckeln till bra reklam finns på företagets VDs knippa. Inte marknadschefens.

- Att man inte blir vuxnare. Man får bara mer pengar.

Det är mina slutsatser efter tre år på reklambyrå. Vad kommer jag att lära mig under de kommande 1095 dagarna?

Friday, September 25, 2009

Dagens leksak.

Trendsmap kör ihop Twitter och Google Maps så att man i realtid kan se vilka ämnen som twittras mest i olika delar av världen. Är nog mest spännande när det händer något lokalt intressant som är globalt ointressant. Eller nåt.

Wednesday, September 23, 2009

Till IT-bubblans försvar


Idag hade jag möte med min kund NetOnNet. Vi har ju jobbat ihop ett tag och var ett gäng från reklam- och mediebyrån som behövde få lite bättre koll på företagets historia. Alltså fick vi bland annat veta att NetOnNet var en supertypisk del av IT-bubblan år 2000. Några glada entreprenörer som kom på att internet var en bra kanal för att sälja saker. De drog igång. Servern kraschade. De fick riskkapital. Ny server. Fler riskkapitalister. Ingen unik historia.

Skillnaden är att NetOnNet tio år, en börsintroduktion, två börskrascher och 300 anställda senare faktiskt finns kvar. Det gör nästan ingen av de andra. NetOnNet själva tror att det beror på en lyckad blandning av timing, tur och erfarenhet (både Anders och hans kompanjoner hade varit i samma bransch under lågkonjan 1992). Det var det säkert. Men frågan är: Varför hade alla de andra sådan vansinnig otur?

Jag var själv tonåring år 2000, så min version av det hela är skapad i efterhand av media. Och faktum är att jag rätt och slätt har accepterat att människorna bakom letsbuyit, boo.com, boxman och det andra var någonstans mellan naiva och rena utsugare. Barnsliga, champagnedrickande latmaskar med småspararnas pengar i fickorna. Jag tror att jag har haft jättefel.

För grejen är att de inte hade så himla fel. De flesta av den tidens idéer är idag miljonföretag, om än under annat namn och med andra människor. Och människorna bakom idéerna var unga, ambitiösa och jobbade antagligen dygnet runt för att få det att lyckas. Inte för att tjäna massor av pengar, utan för att de trodde på det de gjorde. Precis som med NetOnNet. Att pengarna rullade handlade inte om IT-entreprenörerna. Det handlade om riskkapitalisterna. Det var de som satt med plånböckerna öppna och pumpade in pengar i högriskprojekt. Samma farbröder som var med och skapade krisen 1992 och 2008, med samma metoder.

Skillnaden är att det är segrarna som skriver historien. När allting brakade var det lättare att hänga ut några unga galenpannor än de mäktiga männen bakom dem. Det är så oerhört provocerande att det ska vara så lätt. Och att jag själv faktiskt gick på det.

Tuesday, September 22, 2009

Jag jobbar härifrån idag.


Idag har jag suttit och jobbat på ett fik. Det är väldigt överskattat. Visst, man slipper kollegor som hoovrar runt ens skrivbord. Men de relativt trevliga kollegorna ersätts istället av gapiga tonårsbrudar som dricker chai-té latte, affärsmänniskor med skithög ringsignal på mobilen och föräldralediga typer som behandlar sina tvååringar som om de spelade 20 frågor (Alice, vill du ha saft eller läsk? Vilken läsk? Vill du ha en bulle? Vilken bulle? Ska vi sitta uppe eller nere? Vilken stol vill du ha? Alice själv är hög på socker och bryr sig inte över huvud taget)

Därför har jag nu förflyttat mig till ett tomt konferensrum. Lugnare. Tystare. Nästan som på ett riktigt kontor.

Förresten har Olle Nordell gått och blivit frilans. Hans hemsida är mycket stilig.

Monday, September 21, 2009

Svenska Designpriset

Vårt senaste Södraprojekt är nominerat till Svenska Designpriset. Rösta på den! Eller något annat du tycker är snyggt. Men helst på den.

Friday, September 18, 2009

Garbergs Guldkantade Galej

Igår hade vi fest på jobbet. Det var vansinnigt, som vanligt. Temat var bokstaven G, vilket visade sig vara ovanligt tacksamt.















Plåtat av Sandra, såklart.

Alla@reklambranschen.se var där. Alla drack gin&tonic och Grolsh. Det var fint.

Idag är min idéhöjd därför på den här nivån: Jag vill starta en tjänst som heter Fnitter. Där skriver man skämt på max 160 tecken. Roliga länkar funkar också. Kan ni tänka er vilken jäkla succé det skulle bli? Sandra började med det första: Det var en gång och den var sandad. Världsklass.

Snälla bloggosfär: Kan vi inte göra det här? Det vore ett trevligt gemensamt projekt tycker jag. Reklambranschen kan sprida lite glädje, utan kund. Domänen fnitter.nu är ledig. Vi tar den, tycker jag.

Alla intresserade av denna briljanta idé, mail nina.akestam@gmail.com

Trevlig helg på er!

Wednesday, September 16, 2009

Hack i skivan. Förlåt.

Mina förväntningar när annonsörer som SL, Vägverket och Stockholms Stad går ihop i en gemensam kampanj är höga. På vilket insiktslöst sätt slösar de med varumärken, reklamyta och människoliv den här gången?

Svaret: Genom att (igen) utmåla vanliga människor som skurkar. Genom att säga att jag borde sluta göra något jag inte gör. Genom att prata som översittare och idioter.

Enligt de här företagen (som jag som samhällsmedborgare intressant nog äger, och som därför borde vara extra måna om att bli omtyckta av sin målgrupp) har jag det senaste året varit en planka, en dåre som häller ut målarfärg i vasken, en fyllehund och gud vet allt annat. De gör så mycket reklam att det dånar. Inte en enda gång är det bra. Inte en enda.

Och det tål att sägas igen: Det värsta är inte att reklamen är skräp, utan att det de har att berätta faktiskt är viktigt. Så snälla ni: sluta tramsa med era värdelösa idéer. Skriv det ni vill säga snyggt typat på en skylt istället. Jag lovar att göra som ni säger.

Tuesday, September 15, 2009

Twitterparadoxen

Twitter är intressant. Nej, nej, nej, börja inte protestera direkt. Det här är inte ett inlägg som ska hypa Twitter. Det är heller inte ett inlägg som ska såga Twitter. Jag lovar att jag är fullkomligt balanserad i min relation till detta verktyg. Men så här är det:

Twitter fyller idag två funktioner. Den första är den vanligaste, och också den som är svårast för många utanför Twitter att förstå. Den går ut på att man följer ett antal personer, och att ett antal (delvis samma) personer följer en själv. Man skriver tweets som de här människorna får upp i sin feed och som de ska tycka är intressanta/roliga/spännande.

Den andra är, vågar jag säga, den viktigaste. Och det verkar Twitter också tycka, om man tittar på deras förstasida. Det är möjligheten att söka på vilket ämne som helst i hela världen och se vad människor man INTE känner säger om det. Det är också möjligheten att nå hela världen med ett ämne eller en fråga.

Och här kommer paradoxen för den som twittrar: Det som är intressant på macronivå är oftast helt ointressant för dem som känner mig. Ingen av mina kompisar bryr sig om att jag sitter i telefonkö till ComHem för 34:e gången. Men det är såna triviala saker som tillsammans med liknande triviala saker från tusentals andra som bildar ett mönster. Är jag intern i mina tweets, vilket mina followers säkert gillar, kommer jag inte att kunna vara med och bidra till det här mönstret. Alltså måste jag som twittrar välja om jag ska vara intressant i allmänhet eller intressant i synnerhet.

(Förresten, om du inte har sökt på dina kunder på Twitter: Gör det för Guds skull!)

Själv kan jag inte bestämma mig, vilket leder till total skrivkramp. Nåja, tack till Carl Bock (gorillan i filmen nedan) för att du namngav hela det här förvirrade resonemanget.

Monday, September 14, 2009

Det här med kreativitet





När jag tränar vill jag inte, som normala människor, lyssna på musik. Jag vill att någon ska prata med mig hela tiden. Därför laddar jag iPoden med i stort sett alla P3 Dokumentär och Sommarprat som finns. Det gör att man får lyssna på en hel del bra, en hel del dåligt, och en hel del oväntat.

Till den senare kategorin hör Anders Walls sommarprat. Jag trodde inte att en självgod finansfarbror skulle ge mig speciellt mycket. Och i stora drag var pratet som en kortversion av Jan Cederquists Reclown: Först går det dåligt dåligt dåligt (för att alla andra är dumma i huvudet) och sen går det bra bra bra (för att det till slut blev som jag ville i alla fall).

Det intressanta med Anders Walls prat var i stället, precis som i Reclown, när han börjar generalisera om saker och ting. Framför allt hur denna finansman och kapitalist pratar om kreativitet. För det gör han. Minst 20 gånger under programmet. Han benämner sig själv som kreativ. Han benämner entreprenörer, sopraner och högstadieungdomar som kreativa. (Han säger ingenting om copywriters)

Jag kan bli fly förbannad över att reklambranschen använder begreppet kreativitet så lättvindigt. Yrkestiteln kreatör känns sällan speciellt passande. Kreatör tyder ju på att man skapar något. Något av värde.

När Anders Wall pratar kreativitet är det så oerhört mycket mer relevant. För det handlar faktiskt om att skapa saker. Varor, tjänster, affärsmöjligheter, massor av pengar. Oavsett vad man tycker om företag som Beijer Invest kan man inte anklaga dem för att inte skapa någonting.

När reklammänniskor började kallas kreatörer var det för att de hade slutat teckna och skriva reklam, och börjat skapa affärsmöjligheter. Det var på 60-talet. Sedan dess har yrkestiteln missbrukats något fruktansvärt. Om vi ska kunna använda den igen, föreslår jag att vi tittar lite mindre på Ads of the World, och lite mer på Anders Wall.

Thursday, September 10, 2009

När allt går ut och inget går in.

Du vet såna där veckor när du måste vräka ur dig så mycket att det känns helt omöjligt att fylla på med något nytt?

Jag har en sån vecka. Så det är lika bra att jag håller käften.

Lyssna på den här skivan med en massa konstiga amerikanska 30-talslåtar istället.

Tuesday, September 8, 2009

Hej jag heter Nina och jag är 80-talist.


Soundtrack

I morse fick jag en inbjudan till en heldagskonferens av mitt fackförbund.

Årets konferens

Den Framtida Civilekonomen kommer i år att behandla den stundande generationskrock som befaras inträffa då 80-talisterna intar arbetsmarknaden. Vad är det som skiljer 80-talisterna från tidigare generationer och hur anpassar sig näringslivet för att möta denna nya arbetskraft? I slutet på dagen kommer det också bjudas på en intressant debatt med företrädare från bland annat de politiska ungdomsförbunden.

Urval av årets talare
Anders Carlberg, VD och grundare Fryshuset
Charlotte Hoflin, chef för rekrytering Poolia, Stockholm
Benny Johansson, förbundsdirektör Civilekonomerna
Sten Jönsson, professor emeritus Handelshögskolan i Göteborg
Johan Kaluza, vice ordförande Sveriges Ekonomföreningars Riksorganisation
Nina Neste, verksamhetsutvecklare Nordea
Svante Randlert, Studentmedia
Björn Sundström, analytiker Sveriges Kommuner och Landsting
Cheick Wagué, professor och prefekt Södertörns Högskola
Elisabet Zorn Wretlinge, personalchef Capgemini.


Det finns något tragikomiskt över människor som talar till en och samtidigt om en. Som att de verkligen inte fattade att de här läbbiga 80-talisterna redan finns mitt ibland dem. Här snackar vi om en grupp som idag är mellan 20 och 30. Inte 12. Själv är jag mitt-åttiotalist och känner mig högst delaktig i "arbetskraften". Liksom mina fyra år äldre kollegor säkert gör. Förutom att de då dessutom har barn att hämta på dagis och VD-stolar att sitta i. Inte alla. Men inte få heller.

Mest fascinerande är talarlistan för den här konferensen om utomjordingar. Har man vågat bjuda in fienden? Nej, här behövs experthjälp. Förutom på slutet då, när man bjuder in de politiska ungdomsförbunden till en intressant debatt.

Hå hå ja ja. Man blir tydligen inte nödvändigtvis visare bara för att man blir äldre.

Nyhet! Öronproppar.

NetOnNet börjar sälja musikinstrument nu i september.







Till människor som spelar i band delar vi ut plektrum. Och sätter upp kontaktannonser i replokaler och i musiktidningar. För alla andra har NetOnNet köpt in några hundra tusen förpackningar med öronproppar.


DR.


Butiksskylt vid ingången.


Lite längre in.


Lite längre in.


Framme.

Monday, September 7, 2009

Do not fear mistakes, there are none

Det är ingen hemlighet att Dan Landin, planner på Åkestam.Holst, är min absoluta favorit bland reklambloggare någonsin. Inte nog med att han alltid har rätt och antagligen är den smartaste människan i hela branschen. Han skriver så att man orkar läsa. Det är det i princip ingen annan reklambloggare som gör.

Därför blev jag lite ledsen när jag av en slump trillade över Dans privat-professionella blogg. Och inser att den har funnits sedan februari i år. Den är om möjligt ännu bättre än det han skriver på ÅH-bloggen, eftersom han kan vara mer frispråkig. Varför, Dan, varför har du inte berättat om det här tidigare?

Nu är det ju ändå förlåtet. Dan är inte den som snackar. Han är den som gör. Och gör det fantastiskt bra.

Norrlands hemliga kampanj

Norrlands Guld är ett varumärke som har gått från tydligt till ganska förvirrat de senaste åren. Ingmar försvann och sen dess verkar ingen riktigt ha listat ut vad man ska göra härnäst.

Därför blir jag positivt överraskad när jag hittar Norrlands olika appar. Idén med ölråd är ju faktiskt briljant. Underhållande, användbart, relevant. Olika versioner för olika tekniska plattformar.



Men varför har jag inte hört talas om dem? Jag dricker öl. Ofta. Jag är ohälsosamt intresserad av den här typen av idéer. Jag dammsuger internet hela dagarna för att hitta dem.

Det känns trist att det jag ser av Norrlands är trista reklamfilmer, när de faktiskt gör riktigt bra saker också. Så vad är problemet? Känner alla andra till Ölrådet? Är det sprillans nytt och därför inte utseedat ordentligt? Eller är det så, ve och fasa, att man inte har någon strategi för hur de digitala idéerna ska nå Norrlands väldigt breda publik?

Friday, September 4, 2009

Ovårdade varumärken.

Idag ska man skicka in sina bidrag till 100-wattaren. Jag och mina kollegor har joxat med casefilmer och siffror i flera veckor eftersom byrån har bestämt att det här ska bli VÅRT BÄSTA OCH MEST GENOMARBETADE INSKICK TILL 100-WATTAREN NÅGONSIN. (uttalas lämpligen med en röst som är engagerad och allvarlig samtidigt, och yviga gester).

Som vanligt med 100-wattaren har man på förhand ingen som helst aning om hur det ska gå. Jobben kan kännas perfekta och inte nå shortlist. Jobben kan vara en blandning av lika delar lögn, överdrifter och snömos, och plocka hem finaste priset i långsiktig varumärkesvård. Men så är ju också överraskningar en viktig ingrediens i den här typen av tävlingar.

Ett företag jag inte tror att vi kommer att se på nomineringslistan i år är ComHem. Via att antal hatiska inlägg hos Prakmonkey fick jag inspiration att söka upp ComHem på Twitter. Oh God. Enligt Carl-teorin är de här små irritationsinläggen inte så intressanta för sig. Men tillsammans? Stackars King. Stackars Judith och Judith. (ComHem är det inte synd om, för de har monopol på en så stor marknad att de inte behöver bry sig. Vilket de uppenbarligen inte gör heller.)

Det känns så hjärtknipande på något sätt när ComHems egna twittrare ger sig in och tipsar om erbjudanden mitt i misären. De ser skiten, men de kan inte göra något åt det.

De tycker nog också att det är skönt med fredag.

Thursday, September 3, 2009

The Profiler

Jag provar en tjänst som på pappret känns som världens bästa. The profiler kopplar ihop sig med min Facebookprofil och drar en massa information, och sen får jag surfa runt på mitt alldeles egna internet. Coolt som fan. Men

Problem nr 1: Det funkar inte. Jag får upp Facebookbilder där jag är taggad (ointressant) och Youtube-filmer där HHS eller The Stray Boys är taggat (helt obegripligt). That's it. När jag kollar min kollega Bea får hon grejer som är taggade creative space eller lights out. Precis lika obegripligt. Och navigationen funkar inte alls.

Problem nr 2: Det är reklam för 100 megabits bredband från nåt Belgiskt bolag. Ganska krystat, tyvärr.

Men på det hela taget är det väldigt roligt att de försökte. Om några månader har säkert någon kommit på något som gör att det funkar.

Torsdagstankar



Igår föreläste jag på Berghs. Jag var toknervös innan. Det känns helt absurt att få möjligheten att fylla människors liv med innehåll under tre timmar. Att inte bli avbruten om man inte vill.

Konstigt nog var det inte alls särskilt läskigt när jag väl stod där. Kanske för att de andra i rummet var ungefär precis som jag. Vi pratade om sånt man brukar prata om. Vi var överens om vissa saker och inte överens om andra saker. Det var trevligt och intressant.

Sen slog det mig att de flesta av de här människorna går sin andra vecka på reklamskolan. När jag pratade med Petter om det här påstod han att på hans Berghstid under tidigt 90-tal visste ingen någonting den första terminen. Någon hade kanske assat på en byrå och visste lite. Alla andra var helt förvirrade.

Så är det alltså inte längre. Beror det på internet? 80-talisterna? Något i luften? Inte vet jag.

Förresten sa min kollega Carl något väldigt sant idag. Han har upptäckt att han älskar när människor twittrar om ointressanta saker. När man läser vad en person skriver är det ointressant. Men när man ser vad hundratals människor slöskriver om ett varumärke, ett fenomen eller en person blir det plötsligt viktigt. Har du själv sökt på dina kunder/din byrå/dig själv på Twitter?

Nu är det dags för torsdagsfester. Först Hof sen Stopp. Vi ses där!

Wednesday, September 2, 2009

Provikation!

Jag vet inte om ni lyssnar på radioprogrammet Mammas Nya Kille. Det är roligt. Framförallt älskar jag att gruppen som står bakom, Klungan, har döpt sin liveshow till Det är vi som är hemgiften. Kanske världshistoriens bästa namn.

I MNK finns det en karaktär som är nycirkusartist och heter Katla. Katla gillar att provocera människor. Det är hela hans grej. Och när han gör det skriker han gärna Provikation!

När jag läser om Levis nya kampanj i Dagens Media hör jag Katlas röst högt högt inne i huvudet. Någon är ute efter att reta upp mig. Jag borde inte gå på det. Men jag kan inte låta bli.

Det fina, klassiska varumärket Levi's ger sig gång på gång ut på korståg mot sitt arv och sina fans (om det finns några kvar). Deras mainstreamkampanjer är så töntiga att Cubus framstår som indie i jämförelse. Töntiga modeller, töntiga idéer och töntiga medieval. Och det värsta av allt är jag tror att de tror att de är häftiga. Att de pratar med unga människor (eller förresten, de säger garanterat "målgrupp").



Den största provikationen av alla är att de, enligt artikeln i alla fall, säger sig vilja "kommunicera lanseringen av sin nya 501-modell för kvinnor". Det här är inte kommunikation. Kommunikation är enligt Wikipedia "en process för att överföra informationen från en punkt till en annan... en tvåvägsprocess där det sker ett utbyte av tankar, åsikter eller information, oavsett om det sker via tal, skrift eller tecken" Levis tar sig knappast från punkt A till punkt B, och någon tvåvägsprocess ser man inte till heller.

Vem behöver nycirkusartisten Katla när världens är befolkad av människor som dem som jobbar på Levis.

Tuesday, September 1, 2009

Flickan


Igår var jag på bio. Och inte vilken bio som helst, utan rödamattanskådisarregissörmanusförfattareproducentfilmbranschgalapremiär. Filmen hette Flickan, och är producerad av Acne.

When the spirit wanes, the form appears lyder ett citat av poeten Charles Bukowski. Och tyvärr är det problemet med mycket fin/välgjord film. Den är så bra och så rätt att hjärnan arbetar övertid för att analysera alltihop. Istället för att bara uppleva.

Flickan började lite så. De första 20 minuterna satt jag och förundrades. Åh vilket fint foto. Åh vilken casting. Åh vilken nostalgisk scenografi (vilket blir lite meta, för jag är för ung för att kunna vara nostalgisk kring grejer från tidigt 80-tal, men ändå fattade jag att man skulle känna Åh vilken nostalgisk scenografi).

Men sen hände något. Jag antar att the spirit infann sig. För när jag gick ut ur salongen var jag helt uppfylld av den här filmen. Den drabbade mig på något sätt. Spring och se efter premiären på fredag!

Idag är det No Google Day.

Men tro nu inte att det är en protest mot det gigantiska, vinstdrivande företag som kartlägger och sparar din adress, din mail, det du läser och de sajter du besöker, och som gärna plockar bort dig från sökmotorn om du kritiserar dem. Nej, det handlar om att reflektera över sitt eget nätbeteende. Vilket kanske inte heller är så tokigt.

Läs hela manifestet här.

Tipstack till den förtjusande Niotillfem.