Twitterparadoxen

Twitter är intressant. Nej, nej, nej, börja inte protestera direkt. Det här är inte ett inlägg som ska hypa Twitter. Det är heller inte ett inlägg som ska såga Twitter. Jag lovar att jag är fullkomligt balanserad i min relation till detta verktyg. Men så här är det:

Twitter fyller idag två funktioner. Den första är den vanligaste, och också den som är svårast för många utanför Twitter att förstå. Den går ut på att man följer ett antal personer, och att ett antal (delvis samma) personer följer en själv. Man skriver tweets som de här människorna får upp i sin feed och som de ska tycka är intressanta/roliga/spännande.

Den andra är, vågar jag säga, den viktigaste. Och det verkar Twitter också tycka, om man tittar på deras förstasida. Det är möjligheten att söka på vilket ämne som helst i hela världen och se vad människor man INTE känner säger om det. Det är också möjligheten att nå hela världen med ett ämne eller en fråga.

Och här kommer paradoxen för den som twittrar: Det som är intressant på macronivå är oftast helt ointressant för dem som känner mig. Ingen av mina kompisar bryr sig om att jag sitter i telefonkö till ComHem för 34:e gången. Men det är såna triviala saker som tillsammans med liknande triviala saker från tusentals andra som bildar ett mönster. Är jag intern i mina tweets, vilket mina followers säkert gillar, kommer jag inte att kunna vara med och bidra till det här mönstret. Alltså måste jag som twittrar välja om jag ska vara intressant i allmänhet eller intressant i synnerhet.

(Förresten, om du inte har sökt på dina kunder på Twitter: Gör det för Guds skull!)

Själv kan jag inte bestämma mig, vilket leder till total skrivkramp. Nåja, tack till Carl Bock (gorillan i filmen nedan) för att du namngav hela det här förvirrade resonemanget.