Idag hade jag möte med min kund NetOnNet. Vi har ju jobbat ihop ett tag och var ett gäng från reklam- och mediebyrån som behövde få lite bättre koll på företagets historia. Alltså fick vi bland annat veta att NetOnNet var en supertypisk del av IT-bubblan år 2000. Några glada entreprenörer som kom på att internet var en bra kanal för att sälja saker. De drog igång. Servern kraschade. De fick riskkapital. Ny server. Fler riskkapitalister. Ingen unik historia.
Skillnaden är att NetOnNet tio år, en börsintroduktion, två börskrascher och 300 anställda senare faktiskt finns kvar. Det gör nästan ingen av de andra. NetOnNet själva tror att det beror på en lyckad blandning av timing, tur och erfarenhet (både Anders och hans kompanjoner hade varit i samma bransch under lågkonjan 1992). Det var det säkert. Men frågan är: Varför hade alla de andra sådan vansinnig otur?
Jag var själv tonåring år 2000, så min version av det hela är skapad i efterhand av media. Och faktum är att jag rätt och slätt har accepterat att människorna bakom letsbuyit, boo.com, boxman och det andra var någonstans mellan naiva och rena utsugare. Barnsliga, champagnedrickande latmaskar med småspararnas pengar i fickorna. Jag tror att jag har haft jättefel.
För grejen är att de inte hade så himla fel. De flesta av den tidens idéer är idag miljonföretag, om än under annat namn och med andra människor. Och människorna bakom idéerna var unga, ambitiösa och jobbade antagligen dygnet runt för att få det att lyckas. Inte för att tjäna massor av pengar, utan för att de trodde på det de gjorde. Precis som med NetOnNet. Att pengarna rullade handlade inte om IT-entreprenörerna. Det handlade om riskkapitalisterna. Det var de som satt med plånböckerna öppna och pumpade in pengar i högriskprojekt. Samma farbröder som var med och skapade krisen 1992 och 2008, med samma metoder.
Skillnaden är att det är segrarna som skriver historien. När allting brakade var det lättare att hänga ut några unga galenpannor än de mäktiga männen bakom dem. Det är så oerhört provocerande att det ska vara så lätt. Och att jag själv faktiskt gick på det.
3 comments:
Lite väl enkel analys, Nina. Jag pratade med många av de aktörer i Stockholm, som lyckades dra sig ur moraset med sina mångmiljonförmögenheter, och flera, inte alla, var giriga monster som insåg att de inte skulle lyckas. Idén var knäpp men marknaden gillade den. Men acceptera riskkapital och en superökning av sina aktier hade de däremot inget emot. NetonNet hade väl en bra idé som utvecklades med tiden men många andra hade inte det. De lurade aktiespararna (som fick skylla sig själva till viss del, de trodde på "prognoserna" och ville bli rika snabbt). För ingen sa något om hur dåligt dessa företag gick och att allt var underskott. Boo.com var ett sådant, Letsbuyit ett annat. Riskkapitaklerna, flera i varje fall, tjänade också grova pengar genom att sälja sina aktier i tid.
Ja, här har jag svårt att hålla med dig Nina. Vettiga människor gick på allvar runt och trodde att alla vanliga ekonomiska lagar plötsligt var satta ur spel. Och min egen erfarenhet från tiden, då jag på byrån träffade många av dessa företag, var att de mestadels drevs av obegåvade stekare som tack vare pappas kontakter fått chansen att leka entreprenörer. Sen fanns det såklart begåvade visionärer också som av olika anledningar inte fick sina projekt att flyga. Men mina sammantagna intryck är att detta var en dålig tid då snackepellar och brats fick leva rövare på andras bekostnad./Jonte
Ni har alla poäng i era resonemang. Dock så är det inte någon som tar upp tekniken i sammanhanget. Inget försvar för Boo.com (många giriga stekare där...) men hade det varit idag hade bolaget förmodligen kunnat överleva. Idag är det inga problem att visa 3D animerade dockor med kläder och andra tekniska applikationer, många gör det. Men då, på ett satans segt modem... ni fattar det funkar inte. Dom utvecklade och utvecklade men fick det aldrig att funka i praktiken.
En annan aspekt är att många stirrade sig blinda på tekniska innovationer (som uppenbarligen inte funkade då) och glömde bort en viktig del, logistiken. Gamla, traditionella postorderföretag, som inte drogs med i denna hysteri, väntade och drog igång lite senare gick som tåget. Kanske inte de coolaste sidorna, men dom funkade och dom levererade.
Avslutningsvis, jag jobbade med lanseringen av Pricerunner i slutet av 1999. Grundarna Kristofer Arwin, Martin Alexanderson och Magnus Wiberg var grymt duktiga, ekonomiska och hade rätt driv, vilket till slut gav en bra utdelning...
/Richard
Post a Comment