Analys. Take it or leave it.

På Volontairefesten i torsdags träffade jag Per T som jag inte har sett på länge. Han sa att jag skriver annorlunda på bloggen nu. Hans analys löd: Antingen jobbar jag för mycket. Eller så är jag mycket gladare.

Jag känner själv ofta ett sting av dåligt samvete över den här lilla publikationen. Jag skriver för sällan, för långt, för personligt, för mosigt och med för lite bilder. Jag skulle vilja säga att Pers analys är korrekt. Jag jobbar för mycket OCH jag är för glad för att blogga bra.

Det där med att jobba för mycket känns ju väldigt 90-tal och rätt lökigt i allmänhet. Men de senaste månaderna har jag inte gjort så mycket annat än att skriva, skriva, skriva så att tangentbordet smattrar. Det är inte jättebehagligt, men det är ett måste om man vill bli riktigt bra på det man gör (om det är att skriva). Om man inte är någon slags naturbegåvning, och det är inte jag.

Dessvärre verkar det som att glädjen kommer från skrivandet också. Som planner var jag alltid frustrerad på gränsen till nervsammanbrott. Som copy behöver jag inte snacka så mycket, men jag kan göra desto mer. Med sinnesfrid som resultat. (Sen slutade min kollega David som brukade gå förbi mitt skrivbord två gånger om dagen och väsa "argt blogginägg" mellan tänder. Det kan också ha bidragit.)

Sen skulle jag vilja lägga till en sak. Jag tycker nog inte så mycket mindre nu, men jag tycker på fler ställen. För ett år sedan var bloggen det enda stället som jag kunde uttrycka mig på. Nu blir jag inbjuden att gästskriva på andra ställen, att sitta i jurys och debatter av olika slag. Och så mycket åsikter har inte ens jag att det aldrig sinar.

Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Typiskt mig, nu för tiden.