Wednesday, October 15, 2008

Post 510!



Ok. Det här inlägget skulle ha skrivits för ett par veckor sen. Jag har laddat för inlägg 500 ett tag. Och så var jag plötsligt på inlägg 502, och tillfället var lite förbi. Då skrev jag ett försenat inlägg, men det blev så tråkigt att jag inte publicerade det. Sen glömde jag bort det. Men efter att Göran skrev det 1000:e inlägget på Åkestam.Holsts blogg kom jag på det igen. Så vi låtsas att det här inlägget är nummer 500. Ett år och fem månader in i Not Another Planning Blogs historia.

Först tänkte jag göra någon slags statistiskt belagd minnesruna. Ni vet; mest läst, mest kommenterat, mitt favoritinlägg och så vidare. Men det var just det som blev så tråkigt.

Istället tänkte jag göra det jag gör bäst och tycka om två saker.

1. Det bästa med att ha min blogg är:

När någon lite yngre förmåga mailar mig och vill fika för att de har blivit intresserade av planning efter att ha läst min blogg. Jag vet hur mycket mod det krävs för att maila nån man inte känner. Jag blir alldeles rörd.

När mina närmaste skriver uppmuntrande kommentarer under pseudonymer som bara jag förstår.

När någon salongberusad person jag inte känner vinglar fram på någon fest och vill diskutera något jag har skrivit. Och vi gör det och viftar med armarna så att vi spiller öl överallt.

När snubblar över något intressant någonstans och inser att det här kommer bli ett attans bra inlägg. Natural high.

När någon är elak och jag vet att jag skulle kunna göra livet surt för dem om jag ville. Jag gör det oftast inte, men det är trevligt att veta att man KAN. Framförallt om den som är dum inte vet att man kan.

Att jag kan sitta och bläddra bland gamla inlägg och inse att jag har utvecklats. Ganska mycket till och med. Även om det inte känns så.

2. Det bästa med mitt jobb är:

När man får ett trassligt problem i knät. Stunden precis innan man har börjat tänka när man inte vet vad som ska hända.

När man hör om (eller mer sällan kommer på) en idé som har vingar. Ni vet, när det är så bra att allt resonemang känns helst överflödigt. När man bara vill berätta om den för hela världen.

När kunderna blir lika förtjusta i vår idé som vi själva är.

När man får jobba med bara ett projekt i taget.

När man försöker lösa ett reklamproblem och kommer på en helt ny affärsidé som man aldrig kommer att få igenom, varken för kunden eller på egen hand. Men det struntar man i.

När någon frågar mig om min åsikt om reklam, i vilket sammanhang som helst.

Alla snälla människor man får träffa.

Alla begåvade människor man får träffa.

När man har varit borta över helgen och något helt plötsligt faller på plats utan att man vet hur.

Utsikten från Stadsgården 6.



Nu är vi alltså närmare post 1000 än post 0. Det känns betryggande på något sätt.

2 comments:

le flaneur said...

Jag är nog din mest kritiska läsare. Men kollade in ert bidrag till Reklamjakten och det var verkligen klyftigt utfört. Jag tror ni är så bra för att ni, i motsats till många andra reklamare, är mångfacetterade individer. Och Nina, din presentation var glasklar, skarp och rolig. Kanske skulle jag ha blivit copy istället...

m. said...

Heja Nina friskt humör! Såg just ert avsnitt i Reklamjakten. Glasklart tänkt och vilken bra dragning allihop!
Och heja Sandra och heja David förstås!