Kontrollfreak

Häromdagen kom filmen Wassup 2008. Den blev en megahit.



Resumé skrev om det såklart. Med vinkeln "Reklamkuppen Budweiser inte kan stoppa". Nu framgår det inte riktigt i artikeln om Budweiser verkligen vill stoppa filmen, eller om det är något Resumés reporter tror att de vill. Vi känner igen resonemanget från världshistoriens kanske första riktiga megaviral, Diet Coke and Methos.


(vet inte vilken som var originalet, de har miljontals viewings allihop!)

Där var det Coca Cola som var i farten och ville ha bort filmerna.

Jag har bara en stilla undring: Varför skulle man vilja det? Ge mig en enda anledning till att det skulle vara dåligt för Budweiser att deras åtta år gamla reklam kommer i luften igen? Wassup var en succé. Nu blir det det igen. Helt gratis. Det ultimata beviset på att reklamen har slutat vara reklam och blivit populärkultur som människor vill ta del av. Dessutom: Man kan ju tänka sig att de som gillar Budweisers faktiskt gillar Obama också. Och då blir det ännu bättre. Som en slags oväntad sponsringsaktivitet.

Men huvudfrågan är ju egentligen en annan: Varför har vissa företag fått för sig att de kan (och vill) kontrollera hur deras varumärke uppfattas? Såna försök är ju dömda att misslyckas. Häng på istället! Billigare, roligare, effektivare. Vad mer kan man önska sig av en varumärkesstrategi?

Debatten som aldrig tar slut: Del 4

Jag får en ny replik på mitt inlägg i effektivitetsdebatten av frilansaren Love Bing. På ett sätt är det spännande att min kommentar, som handlade om 100-wattaren, får folk att tänka till kring affärslivet i stort. Det hänger ju ihop, naturligtvis, även om jag gärna hade sett att vi också fortsatte diskutera grundfrågan: Hur ska vi tävla i effektiv reklam?

Men, vid sidan av det känner jag mig ju naturligtvis manad att bemöta Loves inlägg. Problemet är att jag har lite svårt att hitta någon motsättning. Det är ingen kontroversiell åsikt att affärer och alla dess beståndsdelar handlar om förmodanden. Jag tror inte att någon tror annorlunda, även om Love anser att han måste förklara både för mig (som har missuppfattat allt) och för sina kunder (som uppenbarligen heller inte har någon aning om vad affärer går ut på). På förhand vet vi inte vad som kommer att hända. Däremot tror jag att hela mänsklighetens framgång beror på att vi, till skillnad från andra djur, kognitivt kan sätta ihop orsak och verkan och därmed lära oss av våra handlingar. Och baserat på det skapar vi nya förmodanden om framtiden. Det handlar inte om antingen eller; det handlar om att bli lite bättre hela tiden.

När det gäller företag kan man i efterhand se hur det ekonomiska resultatet förändras över tid. Det kan man kan använda för att lära sig att göra bättre nästa gång. Jag är övertygad om att man visst kan mäta resultat och hänföra det till reklamen. Jag är också övertygad om att det kommer ge oss mer styrka, frihet och ett roligare jobb, enligt logiken resultat --> förtroende --> frihet. Men jag vill tro lite mindre och veta lite mer, så imorgon ska jag äta lunch med forskaren Niklas Persson, som skriver sin avhandling om varumärken och resultat på sista raden. Jag återkommer om vad jag lärde mig!

Nu kommer min allra bästa Jenny hit alldeles strax. Hon är och hälsar på från Malmö, dit hon drog i höstas och lämnade Garbergs i sticket. Det ska bli väldigt, väldigt roligt!

Lite sämre lägen, mycket bättre VD

Anders Halvarsson är VD på NetonNet som är en riktig favoritkund på Garbergs. Idag uttalade sig Anders om vår senaste kampanj i Resumé. Läs det här:

"Som en av de yngre aktörerna med ett eget erbjudande är det viktigt att differentiera sig också i sin kommunikation, enligt Anders Halvarsson:

-Jag tycker att det är logiskt och självklart. Vi har ett differentierande sätt att jobba jämfört med våra konkurrenter, då vore det konstigt om kommunikationen inte visade det.

Han håller inte med om att det skulle vara ett speciellt modigt reklamval.

- Alla pratar om differentiering, men så fort någon gör något som detta snackas det om att det är modigt. Det är inte modigt, men att inte göra det vore fegt. Däremot krävs det mod för att skapa en affärsplattform som avviker."
(Ur Resumé nr 44, 30 oktober 2008. Artikeln är skriven av Per Torberger.)

Det var det klokaste och mest precisa jag har hört på länge. Heja Anders!

Svar till en mycket arg person.

Ni vet hur det är i mardrömmar när man försöker göra något men det går inte för hela världen känns som sirap? Så har jag det idag. Jag har läst mail. Svarat på mail. Läst artikel. Mailat artikel. Läst den här fantastiska artikeln hos Dagens Media Och så vidare. Utan att få egentligen något uträttat.

Jag tänkte egentligen inte göra det här. Men äsch. Det är ju roligt att debattera. På de här punkterna tycker jag att Peter Westerståhl är ute och cyklar:

- Jag har aldrig sagt att det inte finns lönsamhetsmått (jag är faktiskt civilekonom. Jag var BEGRAVD i lönsamhetsmått i fyra år.) Däremot har jag sagt att vi borde använda dem och utveckla nya där det behövs.

- Jag har inte heller sagt att vi inte ska använda mellanmått. Däremot att de är just mellanmått och därför ska behandlas som sådana. Vi skickar inte in våra skisser till Guldägget heller.

- Jag har visst en modell för hur jag tänker och jag refererar tydligt till den i min artikel. Vilket är mer än man kan säga om Peter.

- Peter menar att resultatmått inte fungerar "när man undrar hur kommunikationen fungerat" (?) eller för "kommunikation som har som syfte att bygga varumärken". Det var mycket konstigt. Det finns ju inget egenvärde i att bygga varumärken om det inte genererar lönsamhet (genom exempelvis minskad priskänslighet) på sikt. Men jag ska inte vara elak i onödan. Jag tror att Peter uppfattade det som att jag menade kortsiktig försäljning, när jag sa resultat. Men det menade jag alltså inte.

- I stycket om att människor själva ska bedöma i ekonomiska termer hur de har blivit påverkade av kommunikationen fattar jag inte alls vad Peter menar. Det har jag väl aldrig varit ens i närheten av att säga?

- Naturligtvis har varken jag eller någon annan på Garbergs svaret på exakt hur en sån här mätning skulle gå till. Men det betyder inte att man inte ska diskutera saken eller ha en åsikt. Hur i hela friden skulle världen se ut om man inte fick belysa ett problem innan man hade lösningen? Ska man låtsas att HIV inte finns bara för att man inte kan bota det? Eller ska man säga: Kolla, han är jättesjuk, ska vi försöka hjälpas åt att rädda honom? Det här var ett sånt, om än inte lika viktigt, rop på hjälp.

Hej så länge!

Mera mätningar.

Jag får svar på mina åsikter om reklammätningar av Peter Westerståhl i Resumé. Peter säger att lönsamhet inte är ett reklammått. Däremot är kännedom, attityd och kunskap det.

Ja, det var precis det jag sa. Och det är det som är problemet. Idag mäter vi inte reklam med ekonomiska mått. Men jag tycker att vi ska göra det i framtiden. Och jag tycker faktiskt att Peter inte producerar ett enda argument för varför vi ska hålla kvar vid den befintliga modellen, utom att det är så vi gör idag.

Så länge vi som jobbar med reklam inte vågar/vill mäta vårt jobb i kronor och ören kommer vi aldrig att bli riktiga konsulter med riktigt inflytande. Managementkonsulter kommer med rekommendationer och sätter en prislapp på vad det skulle göra för företaget. Det är naturligtvis en uppskattning, precis som det ekonomiska resultatet av en kommunikationsinsats skulle vara en uppskattning. Men det finns ingenting som säger att inte vi skulle kunna uppskatta lika bra eller dåligt som någon annan. Som det är nu mäter alla andra i pengar och vi mäter i tyckande. Helt snurrigt, tycker jag.

Dagens Media publicerar också en debattartikel som jag har skrivit själv där jag förklarar lite djupare hur jag tänker. Jag hoppas att vi kan få igång en riktig diskussion, för det behövs. Däremot märkte jag att det låter lite som att jag kritiserar orförandena i juryn personligen. Det var inte meningen; de använder ju bara de begrepp som är vedertagna i branschen och det är inte deras fel. Det är vedertagenheten jag vänder mig mot.

Och så vill jag förtydliga en sak till (jag älskar att jag har en egen blogg i såna här sammanhang!): Jag menar inte att man ska avskaffa alla attitydsmått, erinransmått och liknande i alla sammanhang alltid. Jag menar att de bör vara interna styrmedel medan det vi tävlar med, och det vi bedömer slutresultatet med, är den ekonomiska effekten.

Så, om du tycker något är debatten nu fri!

Att lägga i bloggrollen.

Just nu jobbar jag med en grej som innebär att jag måste titta på en massa intressanta klipp med en massa begåvade människor. Jag måste också läsa diverse spännande artiklar och bloggar. Inte så tråkigt. Det var i den här processen jag hittade Johan Lomans blogg. Johan lyckas med allt det som jag själv försöker göra, men oftast tappar bort mig i svammel på vägen. Det är tätt. Och smart. Och bra.

Konversationer mellan hårt arbetande reklambyråkollegor

Den 2008-09-08 16.09, skrev "David Orlic" :
Ett får?

Den 2008-09-08 16.12, skrev "Nina Åkestam" :
Vad är det för nåt då? Ursäkta mina dåliga zoologiska kunskaper.

Den 2008-09-08 16.15, skrev "David Orlic" :
Ett får.

Den 2008-09-08 16.15, skrev "Nina Åkestam" :
Är inte ett lamm ett litet får?

Den 2008-09-08 16.16, skrev "David Orlic" :
Ett litet ja.

Den 2008-09-08 16.17, skrev "Nina Åkestam" :
Och är det inte ett sådant som medverkar i filmen?

Den 2008-09-08 16.18, skrev "David Orlic" :
Ursäkta mina dåliga zoologiska kunskaper. Du har rätt. Det är ett vuxet
lamm.

Den 2008-09-08 16.19, skrev "Nina Åkestam" :
Jag har alltid haft svårt att göra skillnad på barn och vuxna.

Den 2008-09-08 16.19, skrev "David Orlic" :
Sant, sant.



(Det som var tillräckligt viktigt för att resultera i ett intensivt mailande mellan borden som står 5 meter ifrån varandra var det här.)



Den konversationen kanske bara toppas av:

Från: Cilla Beckeström
Datum: måndag, 2008 september 29 13.51
Till: Mattias Dahlqvist, David Orlic, Nina Åkestam
Ämne: Minigris

Jag har lokaliserat en minigrisbebis som är 3 månader, och dessutom halvtam.
Den är 22 cm hög, 43 cm lång och väger ca 3 kg.
Med andra ord är den inte lika liten som bilden vi såg, men kanske ändå
tillräckligt liten?
Minigrisen finns i Tierp, ca 17 mil härifrån.
Om det nu blir aktuellt med XXX så får vi ( jag ) väl hitta på
någon smart lösning.

Nyfödda vilda griskultingar är tyvärr inte något alternativ för dom är
tydligen helt sjövilda och livrädda.

(Ja, jag håller på och rensar min mailbox. Det slår planlöst Youtubande vilken fredageftermiddag som helst. Lika kul, men det ser ut som att man jobbar.)

Trevlig helg!

Vad i hela friden?

Youtube ska komma till Sverige. Alltså, Youtube finns naturligtvis redan i Sverige. Det är den näst största sajten i Sverige. Men för att berätta att Sveriges näst största sajt nu finns med en .se-adress har Google (Youtubes ägare) gjort en video och lagt upp den på Youtube. Den är... underlig.

Det är underligt att man ska behöva förklara för någon vad Youtube är i en film som visas på Youtube. Om man ser filmen vet man ju redan. Eller? Dessutom kan man ju undra en aning över själva filmidén. Vi ska lansera en häftig grej i Sverige. För det använder vi den kreativa lösningen...(trumvirvel)...kändisar!(fanfar) Och som kändisar använder vi...(trumvirvel)...Mona Salin! (fanfar) PM Nilsson! (fanfar) Ulf Ekberg i Ace of Base!!! (fanfar i tonartshöjning)

Se filmen själv och skratta förbluffat ända fram till lunch.


(via Prankmonkey)

Dagens petitess

Per Torberger: jag gillar dig och tycker att du är en smart och välformulerad journalist. MEN. I artikeln som är en liten uppföljning till mitt förra inlägg skriver du två gånger att jag säger "du" som i "du måste bestämma ett tidsperspektiv". Som den språkfascist och besserwisser jag är måste jag å det bestämdaste säga att jag inte uttryckte mig så. Jag sa MAN. Lika svävande, men med en aning mindre svengelska. Jag för ett privat krig mot det uttrycket i flera år, till synes helt utan framgång. Det här får bli ett sista rop på hjälp innan jag ger upp.

Förutom det har jag flera saker att vara glad över. Idag såg jag ett väldigt sött pensionärspar som gick och höll varandra i handen på trottoaren. Det är bland det finaste jag vet. Och igår fick jag en fin komplimang. En person som just hade fått priset Sveriges Bästa Marknadschef kom fram till mig på Berns. Han sa helt kort att han hade läst en artikel av mig i Magasin Åre som han tyckte var bra. Sen sa han att han brukade läsa min blogg och verkligen gillade den. Och sen tackade han för sig och gick. Jag blev så väldigt glad, för han verkade inte vara det minsta intresserad av att berätta om sitt företag eller att värva mig eller att småprata. Han ville bara säga just det. Kanske är det därför han är Sveriges bästa marknadschef.

Dagens Dagens Media.

Till frukosten idag läste jag Dagens Media. Jag fick tre tankar.

1. Fredrik Svedjetun skrev väldigt bra om skillnaden i strategi mellan Viking Line och Tallink/Silja. De förstnämnda syns enormt mycket genom TV-serien Färjan men har ingen kontroll över sin image. De sistnämnda har full kontroll, men frågan är om deras traditionella reklamstrategi får dem att märkas? Jag tycker att problemet inte är Viking Lines kommunikationsstrategi, det är om de vill framstå på ett sätt som de inte lever upp till. Jag menar; om folk ÄR fulla på färjan så kommer varken reklam eller TV-program att kunna skyla över detta faktum. Där tycker jag att Åkestam.Holst/Calle&Olle har gjort ett bra jobb med konceptet Östersjöns Hetaste Dansgolv. Det är inte ljug, men det är en mer positiv vinkel på pratajet än Färjans fylleceller.

2. Juryordförandena för 100-wattaren går ut i en debattartikel och förklarar juryns arbetete och bedömningar med ett vokabulär som hör hemma på kanske 1980-talet. Det är budskap och räckvidd och impact och relevant kreativitet och kampanjer som genererar försäljning för hela slanten. Och jag tänker: Så länge marknadskommunikationen fortsätter utvecklas men effektivitetsmåtten står still kommer planners och andra som bryr sig om verklig effektivitet att ha det rätt jobbigt.

3. Vår kampanj för Försäkringskassan får halvdan kritik i tävlingen Sveriges Bästa Reklam som jag älskar att hata. Och jag är som vanligt inte med i arbetsgruppen. (Nej, jag är inte bitter. Det är bara 75:e gången det händer.)

Ikväll ska jag för första gången stå på en scen framför 300 personer. Jag ska prata om kackerlackor bland annat. Det ska bli spännande.

Dagens film

Tipstack till David, som vanligt.

Gamla favoriter

Via Bisonblog hittar jag det här inlägget från Jan Gradvall. Gradvall tycker att de som säger sig bevaka populärkultur inte tar den på allvar eftersom de struntar i omvärlden. En liknande tankegång (om än lite mer dramatisk) kan man läsa hos Adbusters som menar att hipstern dödar den västerländska civilisation. Det handlar om en generation av hippa människor som är helt världsfrånvända och som inte skapar något eget, utan bara konsumerar gamla hippa generationers kulturella kapital.

Efter att ha sett actionrökaren Der Baaden-Meinhof Komplex i helgen är man ju benägen att hålla med. Dagens medelklasstyckare rullar upp sina chinos snarare än spränger varuhus. Det är lite mesigt och jag tycker också att det kan vara frustrerande. Kanske kommer det en backlash och vi 80-talister börjar bli politiska. Eller så kommer det en ny generation. Eller så byter våra glasögonprydda modebloggsvänner i alla fall ut sina randiga strumpor mot ett par röda.

Själv är jag skiträdd för lågkonjunkturen. Jag är rädd för att förlora jobbet och lägenheten och mina sparpengar samtidigt. Jag är rädd för att sämre tider ska öka protektionismen i världsekonomierna och ta bort fokus från miljöfrågorna. I morse sog jag på TV att EUs ledare ber om uppskov med klimatmålen för att hantera finanskrisen. Sånt skrämmer livet ur mig. Jag är rädd för att McCain ska vinna i USA och för att främlingfientligheten ska öka här hemma när folk blir arbetslösa. Och så vidare. Men som tillhörande en försiktig generation som inte vet hur man organiserar ett massmöte vet jag inte vad jag ska göra åt rädslan. Annat än att jobba ännu hårdare.

Kanske är det i den andan som jag märker att gamla stadiga bloggar står sig starkast i min bok. Bison funkar i alla väder. För Prankmonkey är det helt okej att strunta i lågkonjunkturen. Och så naturligtvis världens bästa Adliterate.

Jag ska aldrig jobba med konsumentinsikter.

Jag jobbar i en bransch där ord är oerhört viktiga. Vi använder ord för att definiera våra varumärken, våra kunder, våra tankesätt och oss själva ( yipster enligt Urban Dictionary) Ibland blir ord frekvent använda. De kallas då buzzwords. Ofta blir de överanvända, och kallas då floskler. Många ser inte skillnad på ett buzzword och en floskel, men det är en annan femma.

Hur som helst, i denna värld av ord och betydelser, ägnas en stor del av ens tid och energi till att dessa och komma på alternativa lösningar. Hårklyveri, kanske vissa tycker. Men jag tycker att det är viktigt. Till exempel skulle många planners aldrig använda ordet "budskap" i en brief, eftersom det ställer in hjärnan på envägskommunikation. Nu när det slaget är avklarat har jag en ny käpphäst: Ordet konsument.

Planners älskar sina konsumenter. Vi jobbar med konsumentinsikter och innan dess pluggade vi konsumentmarknadsföring. Vi står på konsumentens sida och vi är konsumentens röst. Men, slog det mig häromdagen. Att använda ordet konsument är ju i sig en motsägelse mot det konsumentperspektiv vi säger oss vilja företräda.

Ingen människa ser sig som en konsument. Och företag som ser sina kunder som konsumenter (vilket faktiskt ju betyder att ens främsta mål och mening här i livet är att konsumera) har nog ganska rejäla bekymmer. För ingen köper ju något för köpandets skull, och ingen använder ordet"konsumera" om sina egna handlingar. Smaka på det. Nej, hörni, nu tror jag att vi går och konsumerar en kopp kaffe tillsammans. Om vi skulle ta och konsumera en semesterresa i jul? Du kan ju alltid konsumera hans telefonnummer på hitta.se. Vi säger inte konsumera, vi säger köpa, dricka, äta, söka, prata, känna. Och det gör vi eftersom vi inte är konsumenter utan människor.

Varje gång vi som försöker kommunicera med människor använder begrepp som är främmande inom mänsklig kommunikation är vi farligt ute. Och ärligt talat är det inte särskilt många moderna företag som kallar sina kunder för konsumenter. Man säger kunder eller ännu hellre användare, fans, supporters, advocates, kompisar. Jag gillar kompisar, som i Vem vill bli bli kompis med? Och Vad vill våra kompisar prata om?

Så. Härmed lovar jag dyrt och heligt att jag, under resten av min karriär, aldrig kommer att arbeta med konsumentinsikter. Däremot ska jag ägna mig mycket åt att förbättra min och andras människokännedom.

Ha nu en trevlig söndagkväll!

Blåst.

Det sägs ju att med the internets och bloggar och så vidare kommer ökad transparens så att skojare och sopiga företag inte klarar sig. Folk får nämligen reda på att de är sopiga. Trodde jag.

Nu hände det sig så att när vi kom till Paris i helgen fanns det ingen bokning på hotellet vi hade bokat. Jag tyckte att det var konstigt. Jag hade ju fått min voucher och betalat bokningsavgiften och till och med pratat med en tjej på bokningsföretaget. Hotellet hade hur som helst ingen aning om oss. Och det var fullt. Så det var bara att tacka för sig och bege sig ut i lördagskvällen och hitta någon annanstans att bo. Det gick rätt bra. Men det blev rätt dyrt.

Jag är så pass naiv av mig att jag tog för givet att det hade blivit någon slags missförstånd som skulle redas ut. Så jag mailade godmodigt företaget. Och fick såklart inget svar. För en snabb googling visar att de är värsta bluffen. Folk verkar ha råkat betydligt värre ut än vad jag gjorde. Det finns Youtubeklipp från deras falska call-center och hela baletten. Och när jag nu går inte och tittar på deras hemsida tycker jag att jag borde ha FATTAT det.

Men men. Istället för att skämmas ihjäl tänkte jag dra mitt lilla strå till transparensstacken och säga: Boka inte en resa på planigo.com. Någonsin.

Ett mycket anstädigt förslag.

Jag tänkte skriva ett litet inlägg om gårdagens Roygala, men Linus på Resumé hann före. Var fan är alla tjejerna? Det blev inte direkt mindre tragiskt när Folksams film Styrelsen dök upp på skärmen som nominerad.



Det är en väldigt bra film. En av mina favoriter faktiskt. Men det skulle ju kännas en smula bättre om den inte inramades av precis det den driver med. Människorna som stod på scenen (förutom konferenciern Soffipropp i kortkort kjol och knästrumpor, brrr) hade inte kostym. Men summan blir densamma, så att säga.

Om man tror att det är annorlunda på reklambyråerna eller att det är på väg att ändras bland de yngre kan man titta på den här bilden från Reklamjakten.



Sju lag à tre-fyra personer lyckas skramla fram fyra tjejer. Fyra av lagen hade ingen tjej.

Jag har skrivit om det här en miljon gånger förut. Men som Linus uttryckte det angående homofobi-frågan: Jag orkar tjata precis hur länge som helst. Några förslag på hur vi ska ändra på det här skämmiga tillståndet i branschen:

1. Alla som har någon form av ledningsgrupps- eller styrelseposition på en reklambyrå gör till sitt nyårslöfte 2009 att ta in minst en kvinna i gruppen. Och inget tjat om att det inte finns några kvinnor. Det sitter fruktansvärt kompetenta produktionsledare på de flesta byråer och de är kvinnor. Förutom då att det nästan alltid finns kvinnliga kreatörer, planners eller projektledare, men de har inget att säga till om. Om ingen kvinna vill vara med, då är det ledningsgruppen det är fel på och inte kvinnorna. Då får ni helt enkelt förändra er så att de komptenta människor ni behöver vill vara med.

2. Mitt nyårslöfte (och jag hoppas att andra kvinnor vill dela det med mig) blir i gengäld att jag vid utgången av nästa år och för all framtid kommer att jobba på en byrå som har minst en kvinna (inom fem år 50%) i ledningsgruppen. Annars säger jag upp mig.

3. De kvinnor som finns i branschen tar sitt ansvar för att synas och höras så mycket de bara kan. Jag vet att det inte är fint att vilja synas. Men det handlar inte om en själv faktiskt, det handlar om att de yngre tjejer som funderar på reklambranschen ska känna att det är ett möjligt alternativ. Man får ta skiten (för den kommer, det har jag ju själv fått uppleva) och tänka på det större syftet.

4. Skolorna och universiteten och byråer som anställer nyexade jobbar aktivt med att blanda upp arbetsgrupper så att det blir både tjejer och killar i dem.

Det var det, lite på en höft. Jag tror inte att den skeva fördelningen handlar om illvilja eller medveten diskiminering. Jag tror bara att man gör som man alltid har gjort. Och gör man det så blir aldrig något bättre.

Trevlig helg på er!

Pingvinjakten

Igår var det så dags för mig att göra min TV-debut. I alla fall av det lite mindreskymta-förbi-kameran-slaget. På resumé.se kan du nu se avsnittet av Reklamjakten som handlar om Garbergs Reklambyrå. Sandra tycker att hon framstår som mitt och Davids husdjur. Jag förundras mest över min dåliga hållning, konstiga frisyr och faktumet att det var så varmt i presentationsrummet att jag tog av mig koftan och därmed inte ser klok ut. David har varit i Växjö idag så jag vet inte vad han tycker. Men jag kan i alla fall fortfarande stå för det vi presenterade, vilket ju är en fördel.

Idag var Resumégänget här igen och filmade. Viggo verkade dock mest besviken över att David inte var här (eftersom han "gör sig så bra i TV") och var inte så sugen på att prata med Sandra och mig.

Ikväll är det Roygalan. Jag tycker att den här ska vinna:


Hot Myspace Comments / Myspace Graphics

Eller kanske den här:


Hot Myspace Comments / Myspace Graphics

Post 510!

Ok. Det här inlägget skulle ha skrivits för ett par veckor sen. Jag har laddat för inlägg 500 ett tag. Och så var jag plötsligt på inlägg 502, och tillfället var lite förbi. Då skrev jag ett försenat inlägg, men det blev så tråkigt att jag inte publicerade det. Sen glömde jag bort det. Men efter att Göran skrev det 1000:e inlägget på Åkestam.Holsts blogg kom jag på det igen. Så vi låtsas att det här inlägget är nummer 500. Ett år och fem månader in i Not Another Planning Blogs historia.

Först tänkte jag göra någon slags statistiskt belagd minnesruna. Ni vet; mest läst, mest kommenterat, mitt favoritinlägg och så vidare. Men det var just det som blev så tråkigt.

Istället tänkte jag göra det jag gör bäst och tycka om två saker.

1. Det bästa med att ha min blogg är:

När någon lite yngre förmåga mailar mig och vill fika för att de har blivit intresserade av planning efter att ha läst min blogg. Jag vet hur mycket mod det krävs för att maila nån man inte känner. Jag blir alldeles rörd.

När mina närmaste skriver uppmuntrande kommentarer under pseudonymer som bara jag förstår.

När någon salongberusad person jag inte känner vinglar fram på någon fest och vill diskutera något jag har skrivit. Och vi gör det och viftar med armarna så att vi spiller öl överallt.

När snubblar över något intressant någonstans och inser att det här kommer bli ett attans bra inlägg. Natural high.

När någon är elak och jag vet att jag skulle kunna göra livet surt för dem om jag ville. Jag gör det oftast inte, men det är trevligt att veta att man KAN. Framförallt om den som är dum inte vet att man kan.

Att jag kan sitta och bläddra bland gamla inlägg och inse att jag har utvecklats. Ganska mycket till och med. Även om det inte känns så.

2. Det bästa med mitt jobb är:

När man får ett trassligt problem i knät. Stunden precis innan man har börjat tänka när man inte vet vad som ska hända.

När man hör om (eller mer sällan kommer på) en idé som har vingar. Ni vet, när det är så bra att allt resonemang känns helst överflödigt. När man bara vill berätta om den för hela världen.

När kunderna blir lika förtjusta i vår idé som vi själva är.

När man får jobba med bara ett projekt i taget.

När man försöker lösa ett reklamproblem och kommer på en helt ny affärsidé som man aldrig kommer att få igenom, varken för kunden eller på egen hand. Men det struntar man i.

När någon frågar mig om min åsikt om reklam, i vilket sammanhang som helst.

Alla snälla människor man får träffa.

Alla begåvade människor man får träffa.

När man har varit borta över helgen och något helt plötsligt faller på plats utan att man vet hur.

Utsikten från Stadsgården 6.



Nu är vi alltså närmare post 1000 än post 0. Det känns betryggande på något sätt.

!!

Jag har fått min första nominering i 100-wattaren. Det är för vår getkampanj för Action Aid i kategorin Samhällsreklam.

Tycka vad man vill om 100-wattaren (Olle Nordell skrev ett bra inlägg om det i Dagens Media för ett tag sen), men jag är mycket glad och stolt. Vi slåss mot bra mycket större spelare, så våra chanser till vinst är nog inte så stora. Men en nominering är verkligen inte fy skam.

Det här är så fruktansvärt deprimerande.

Birgitta Olsson ryter till mot Ryans Airs reklam (som alla vettiga människor). Läs kommentarerna till den här artikeln hos Dagens Media.

Det är människor som arbetar i reklambranschen, antar jag. Det är människor som får betalt av företag för att ge råd i kommunikationsfrågor. Råd som sen exponeras för alla människor ute på stan och i tidningar. Jag finner det så sorgligt.

Man har rätt att tycka att det är ok för ett företag att använda sina unga, lågbetalade anställda som utvikningsmodeller. Men det är inte vettigt att argumentera för den åsikten med att alla andra har "moralpanik". Så är det ju faktiskt inte. Det handlar inte om moralpanik, det handlar om humanism. Eller vanlig medkänsla. Eller inre kompass, eller vad tusan man vill.

De som dessutom hyllar Ryan Air för att de är modiga eller ärliga borde också skämmas. Ryan Air försvarar inte sitt beteende med "vi gillar att provocera". De påstår att de försvarar unga tjejers rätt att ta av sig kläderna. Om så är fallet, varför är det de gamla gubbarna som försvarar kampanjen, medan de unga tjejerna förkastar den?

Det är en retorisk fråga. Jag låter den vara hängande. Däremot fick jag massor av energi till vårt arbete med Guldäggskampanjen.

NEEEEEJ!

Spotify har gått ur beta-versionen och finns nu på riktigt för alla att ta del av, antingen reklamfinansierad eller användarfinansierad. Toppen! Inte. För nu är ungefär hälften av mina spellistor läskigt gråskuggade. Alltså: Musiken har försvunnit. På något helt slumpmässigt sätt är hälften av mina Rufus Wainwrightlåtar och alla med Arcade Fire borta. Band of Horses och Cyndi Lauper verkar fortfarande vara ok.

Jag förstår att det handlar om avtal. Men det är så sorgligt. Och tyvärr så bygger ju hela idén på att musiken ska finnas. Buhu.

Imorgon bitti åker jag till Paris i fyra dagar. Det ska bli roligt. Några av er kanske vet att jag bodde där ett tag. Jag var 20 år och hade roligt varenda sekund.




Vi var på klubbar.


Och fester.


Vårpromenader.


Jamen visst! Det är min bror innan han kom på att han skulle komma hem och bli häftig copywriter!


Min lägenhet låg 6 trappor upp utan hiss. Den var 23 kvadratmeter stor och hade en konstig bäddsoffa. Blir inte mer franskt än så.


Jag träffade Kajsa, till vänster, i våras när jag var på visning av lägenheten jag köpte sen. Vi hade inte setts på tre-fyra år. Jag vet nästan inte vad någon av människorna på de här bilderna gör nu. Men just då var vi världens bästa kompisar.

Åh, nu blev jag sugen på att flytta. Men jag tror att jag kommer hem på tisdag. Vi hörs då och trevlig helg!

Gordon Ramseys Kitchen Nightmares

I gårdagens pappersversion av Dagens Media fanns ett av årets klokaste citat. Det kom från Morgens Grathwohl, en 41 årig restaurangägare från Katrineholm. Morgens kommenterade en reklamkampanj såhär:

"Med tanke på vad reklamen måste ha kostat så hade de kunnat investera i något roligare"

Vilket på ett elegant sätt sammanfattar en modern, men ack så ovanlig, reklamsyn. Mer sånt!

På tal om det så kommenterar gäster hemma hos mig ofta min "Reklam, nej tack!"-skylt på dörren. Om jag inte missminner mig skrev nån av tidningarna en sån artikel om Pia Grahn för ett tag sen, för hon hade också en sån skylt. Det ansågs liksom lite konstigt när man är VD för Reklamförbundet. Men jag tycker nog inte att det är det. Jag menar, förväntar man sig att man bara för att man är kock ska gilla alla sorters mat? Tycker man att en kläddesigner måste köpa och ha på sig ALLA kläder? Måste någon som jobbar med reklam gillar oadresserad DR? Nej, det måste man nog faktisk inte.

Och nästa vecka smäller det. Då är det vårt program i Reklamjakten. Att titta på trailern var fruktansvärt. Jag både låter dum och ser dum ut. Plus att jag hade en sådan black-out under de där dagarna att jag inte minns alls vad jag sa. Antar att jag som vanligt lyckades med några hat-attacker mot Handels. Så charmigt.

Men det spännande är: Vad hände med Storåkers? Jag fick information om att vårt program skulle vara sist. Har de tvingat Resumé att inte sända deras program? Eller är de efter oss? Jag håller andan. I en vecka.

Ditten och datten

DN Kultur kör en serie just nu där kulturpersonligheter får ge sina bästa webbtips. Idag pratade Peter Englund om det befriande i att blogga och om alla världens dagstidningar.

Jag är ingen kulturpersonlighet men jag har några webbtips i alla fall. De är:

P3 Dokumentär. Det är det bästa med public service och webben ihopsnurrat. Man laddar helt enkelt ner 1,5-timmesdokumentärer om modern svensk historia, helt lagligt och gratis. De är sjukt, sjukt spännande. Jag brukar lyssna på dem i iPoden när jag springer. Det är grymt, för man fortsätter springa bara för att få höra hur det går. De som handlar om 70-talet (IB-affären, Bordellhärvan, Kårhusockupationen) rekommenderas särskilt.

iTunes nya tjänst Genius. (Finns i senaste iTunes-versionen, uppdatera om du inte redan har gjort det!) Välj en låt i ditt bibliotek, och iTunes sätter ihop en spellista med låtar som liknar den. Och ger rekommendationer på vad jag kan köpa för att komplettera. Måste hålla med. Det ÄR genius.

Etsy. En plats där konstnärer, designers och liknande från hela världen samlas och säljer sina grejer. För typ inga pengar alls. Men gå inte in om du sitter på jobbet, för du kommer att bli kvar i timmar.


(bilden är tack-kort man kan köpa på Etsy. 8 stycker för 3 dollar.)

Har du nåt bra tips till mig?

Nina said...

Tack för era uppmuntrande ord. Jag hoppas att ni förstår att det är själva anledningen till att jag har bloggen - att någon ska finna den intressant och läsvärd. Extra glad blev jag över ett par kommentarer som beskrev mig som mänsklig och känslig. För det är precis det jag är och det är det jag hoppas är skillnaden mellan mig och andra bloggar i samma skrå.

Men, naturligtvis har mitt förra inlägg också lett till en hel del kritik. Istället för att kommentera varje enskilt inlägg tänkte jag bara förklara lite hur jag tänker kring de sakerna.

Kritik 1: Jag måste lära mig att ta kritik. Jag är (liksom de flesta andra, tror jag) rätt bra på att ta kritik från människor jag respekterar och som respekterar mig tillbaka. Däremot är jag fruktasvärt dålig på att ta kritik när respekten brister åt det ena eller det andra hållet. Och det är faktiskt ingenting jag planerar att ändra på. Det finns så många bra sätt att lämna kritik på att jag inte tänker lära mig att ta emot den som är dåligt formulerad.

Kritik 2: Man måste lära sig att ignorera dumma/elaka kommentarer. Det här är en vanlig webbsanning som jag helt enkelt inte håller med om. Visst, jag kan inte förbjuda någon att kommentera. Men om jag lägger ner en massa tid och energi på en blogg som går att ta del av helt gratis, tycker jag att man kan ställa vissa krav på de kommentarer som lämnas. Till exempel att de inte ska vara av typen "jag trodde att du var smart, men nu får jag tänka om". Och att de inte ska utvecklas till en 43 vändor lång diskussion mellan två personer som ingen annan bryr sig ett skvatt om. Båda fallen är spam, och det tycker jag inte att bloggen förtjänar.

Kritik 3: Jag gör alltid såhär när jag blir förbannad. Ja, det har hänt ett par gånger tidigare att jag har övervägt att sluta blogga. Och då skriver jag det, för jag skriver alltid vad jag tycker. Dessutom måste jag kolla av intresset, för om ingen vill att jag ska blogga är det ju dumt att fortsätta.

Kritik 4: Så skulle aldrig en kille göra. Nej, tacka tusan för att jag är tjej i såna fall. Om man måste vara tjej för att kunna vara ärlig med vad man tycker så tycker jag att den skeva fördelningen i den här branschen är ett mer akut problem än jag trodde.

Med allt detta sagt: Jag anstränger ihjäl mig för att den här bloggen ska vara ett bra ställe för folk som på riktigt är intresserade av reklam. När jag inte gör det anstränger jag ihjäl mig för att göra riktigt bra reklam. Så snälla. Som en av mina kollegor skulle ha sagt: Ge mig en jävla rast.

Och alla ni andra (oavsett om ni håller med mig eller inte): Tack för att ni läser. Tack för att ni kommenterar när ni verkligen tycker något. Gör det gärna mer. Jag läser allt och jag tänker, även om jag inte svarar.

Ett mycket argt inlägg. Och det är dig jag är arg på.

Leon totalsågar vår Fortum-kampanj och tycker att vi borde ha gjort som SJ istället. Det är såklart tråkigt att höra. Men jag har egentligen bara en kommmentar till det: Bara för att man pratar betyder det inte att någon lyssnar. SJs text är superlogisk enligt PR-konsulternas balettmetod: erkänn felet, förklara bakgrunden och förklara vad man har gjort för att rätta till det. 1,2,3. 1,2,3. Problemet är bara att jag misstänker att ingen läser den där texten. Varför skulle man? Frukost ska ätas, barn ska lämnas, jobb ska göras. Vad SJs VD tycker ligger rätt långt ner på prioriteringslistan.

Och så till en helt annan grej: Det fascinerar mig hur kommentarerna på den här bloggen sjunker så påtagligt i nivå så fort det finns faktiskt reklam i inlägget. På samma blogg där det förs diskussioner om framtidens reklam och ansvar och mening kommenteras en Treo-film med exempelvis "Hur tänkte du här? Att han springer in på toa och väljer svärfars treo? Hur ska det få mig att tro att treo är för mig (som är 25)?" Mer knasrationellt än så blir det knappt ens i en riktigt illa skött fokusgrupp. Jag vet inte ens hur jag ska bemöta det. På allvar.

Titta hellre på kommentarerna på Sandras blogg, där 45.000 personer ur målgruppen har tittat på filmen. Och se, man tycker om den. Vilket såklart är hela poängen. Planning handlar inte om att teoretisera och rationalisera, det handlar om att operationalisera strategier och insikt. Göra dem användbara. Det finns inget mer meningslöst än en insikt som inte används.

Antingen är det så att fyra arbetsgrupper på en reklambyrå med rätt så gott rykte faktiskt har misslyckats kapitalt med sina kampanjer. Allt är skit, från insikter till VOs till casting och idéerna i allmänhet. I såna fall ska jag naturligtvis säga upp mig på dagen och börja jobba med något helt annat. Framförallt borde ingen läsa min blogg, eftersom mina tankar är helt ointressanta om jag inte kan leverera på dem. Eller så är det så att den här bloggen uppmanar till ett överteoretiserande som varken gör mig eller någon annan varken glad eller smartare. Och i såna fall ska denna blogg läggas ner.

Så. I väntan på att komma fram till det tar jag en bloggpaus. Och så ber jag dig som läser, framförallt om du inte brukar kommentera, om din åsikt: Ska jag sluta jobba med reklam eller ska jag sluta blogga? Eller ska jag fortsätta med båda, och hur ska jag i såna fall förändra bloggen så att diskussionen hamnar på en någorlunda vettig nivå?

Ser fram emot att höra vad du tycker!

En present

Igår fick jag en liten lapp på mitt skrivbord med den här bilden:



Och den här texten:

"Ninas bästa råd är hemmets oumbärliga uppslagsbok. Här finns de användbara tips, praktiska råd och beprövade knep vi alla behöver för att underlätta vardagen."

Någon av mina gulliga kollegor har hittat och skrivit ut det. Så fint. Nu har jag satt upp den på min lampa så att den som undrar vet vad som erbjuds vid skrivbord 5 i Kreatörssvängen.

Jag gillar.

Per Torberger ryter till om kreativitetsdravel.

Jag håller med. Jag tycker också att böcker som Fuck Logic är överskattade. Mitt tips: Läs inte vidare. Det blir inte bättre.

Jag börjar tro att Per är det bästa som har hänt Resumé i synnerhet och kanske hela reklambranschen i allmänhet på mycket länge. Jag menar, en reklamreporter som inte bara är intresserad av reklam, utan dessutom tycker en massa om det, tycker bra, och vågar uttrycka det. Hans blogg innehåller mer relevant ifrågasättande och insiktsfullhet än alla planningbloggar och byråchefssvador tillsammans. Så bra!

Jag har gjort reklam 4.

Treo är ett uråldrigt Garbergskonto. Att byta arbetsgrupp och starta om helt och hållet är bra och kul ibland. Och vansinnigt svårt. Förutom att man ska övertyga konsumenter och kunden så har man en hel del interna intressenter att få på sin sida. Jag är rädd att jag snart går under epitetet konceptslaktaren. Men hur som helst.

Problemet: Treo är nr 2 på marknaden för huvudvärk, men man tappar i yngre målgrupper. De föredrar Alvedon och Ipren. Så hur får vi människor någonstans mellan 20 och 40 att tycka att Treo är något för dem, och inte för deras pappa?

Insikt: Treo är inte, och ska inte vara, en sjukdomsmedicin. Det är en quick-fix vid huvudvärk. Och som sådan är våra konkurrenter verkligen inte bara Ipren och Alvedon, det är kaffe, coca-cola, mineralvatten eller att lägga sig ner i ett mörkt rum. Därför: Tänk läsk snarare än medicin. Och ta det lååååååångt ifrån den gubbiga positionen.

Lösning: Jag borde kanske inte favorisera. Men jag kan inte låta bli. För att resan var så lång. För att vi slogs så mycket. Och för att jag tror att om någonting gör jobbet för Treo, så är det det här:

Jag har gjort reklam 3.

Försäkringskassan är min största, svåraste och kanske roligaste kund. Vi gör mycket grejer som inte syns utåt (som USB-tanden jag visade här, till exempel), men så i våras bestämde regeringen att vi skulle slå på stora trumman för att informera Sverige om regeländringarna i sjukförsäkringen.

Hur gör man reklam för en förändring som många verkligen ogillar? Hur gör man det mitt i en pågående debatt? Hur gör man det när Försäkringskassan som organisation dras med enorma problem och blir utskällda i media mer eller mindre dagligen? Hur får man på ett respektfullt sätt ut den här informationen till sjuka människor vars hela existens till stor del beror på hur reglerna utformas? Och samtidigt förklarar att Försäkringskassan inte fattar besluten, men måste verkställa dem? Det var några av frågorna vi försökte lösa. Såhär blev det.

Insikt: Det värsta som finns är att känna att något obehagligt är på gång, men att inte riktigt veta vad som händer. Det skapar ofta mer oro än förändringen i sig.

Lösning:

1. Vi tog fram en tjänst där man kan skräddarsy informationen för att få veta vad som gäller för just mig eller min anhöriga. Titta på den här.

2. Vi gjorde reklam för tjänsten.






Print, banners och utomhus kommer igång de närmsta dagarna. Nu, vad gillar ni det här då?