Tack!

Bild från Flickr.

Idag har jag suttit och läst igenom gamla blogginlägg och kommentarer. Och det slog mig: Jag brukade vara mycket gladare. Lite knäppare och betydligt mer välformulerad. Det har alltid varit ett medvetet val. Det heter ju Not Another Planning Blog av en anledning. Många skriver utmärkt om kommunikation, men inte så många blandar sådana inlägg med inlägg om galna katter.

Men alltså upptäckte jag nu att jag under hösten har blivit surare och surare. Det är inte alls bra. Därför tänkte jag i alla fall försöka avrunda säsongen i lite muntrare ton.

Tacktal 2008

Jag vill tacka alla läsare för att ni är här. För att ni läser, kommenterar, mailar och försvarar mig.

Jag vill tacka alla erfarna kollegor och vänner för att ni tar er tid att diskutera. Och för att ni faktiskt tar mig på allvar!

Jag vill tacka alla yngre kollegor och blivande kollegor för att ni anförtror mig era funderingar. Jag försöker hjälpa er så bra jag bara kan!

Jag vill tacka alla på Handels, Hyper Island och Berghs för fantastiska föreläsningar och workshops. Och lika kloka människor som alltid.

Jag vill tacka Digge, Bon-Hee, Michaela och Pia på Reklamförbundet för att ni är en fantastisk kund. (det där blev grammatiskt konstigt. Men ni fattar)

Jag vill tacka APG Sweden för att ni är duktiga, knäppa och engagerade.

Jag vill tacka Viggo, Per, Martin, Fredrik, Linus och andra journalister för att ni plockar upp viktiga frågor och ser till att debatten når folk utanför det här forumet.

Jag vill tacka mina fina kollegor på Garbergs för att ni har lyckats kämpa tillbaka fredagsvinet. Och för att ni jobbar så hårt för att vi ska lösa problemen på riktigt. Vare sig kunden vill eller inte.

Jag vill tacka mina underbara vänner för pepp och fest och skratt.

Jag vill tacka mina föräldrar Göran och Mia och min bror Kalle för att ni är den smartaste, roligaste och mest diskussionsbenägna familj man kan ha. Jag skulle inte ha kommit någon vart utan era sinnessjuka åsikter om helt oviktiga saker. Om fem timmar ses vi!

Jag vill tacka världens underbaraste Kalle som får ta mer reklamtjat än någon annan. Tänk på det, ni andra. Ni kan lämna bloggen när ni vill. Han måste leva med den.

Jag önskar er alla en väldigt god jul!

Ha! Du kanske trodde att det var julslapp nu.

Adliterate skriver om effektmätningar för digital reklam. Lika bra som vanligt. Framför allt poängen: Det spelar ingen roll om det är svårt att mäta vilka affärsresultat vårt jobb har lett till. Oavsett hur svårt det är, kommer frågan om resultat inte att försvinna. Så vi måste helt enkelt lösa den. Något att klura på innan (under, efter) julbordet.

Från oss alla till er alla

I fredags hade vi julavslutning på Garbergs. Carl hade byggt en julklappsmotor. Den ordnade så att alla fick en person att köpa julklapp till, men ingen visste vem som hade fått vem. Och det var förbjudet att avslöja vem man hade köpt till.


Pepparkaks-ubåt


Julklappen fick kosta max 100 kronor. Simons hemliga tomte tog det bokstavligt.


David fick en robot.


Jag fick en fin Tim Burton-bok


Sandra fick en pappersballong i form av en fisk.

I lördags hade Jenny och Matilda uppvärmning inför Kalle Ankas julafton. Den delen av byrån som inte har kommit till punkten i livet när skolavslutningar, julstrumpor och race på BR Leksaker tar all tid, klädde upp sig och gick dit.


Vackert julpynt


Värdinnorna var önskelista.


David var Walt Disney och Emma var hans ritblock. Kvällens enda interaktiva utklädnad.


Sandra var Mimmi Pigg. Jo, hon är visst med. I Piff & Puffs julafton står hon utanför huset och sjunger Deck the Halls.


Stefan var Prins John.


Fanny var Askungen och Devi en naturtrogen Matador.


Sebbe var hackspetten. Han var lite överallt i rummet.


Jag var dockan som blir skrämd av en spindel. Visste ni att det är stört omöjligt att få tag på en fet plastspindel i den här stan? Jag fick göra en av piprensare. Som tur var fick jag ett anteckningsblock i formen av en prickig väska i julklapp. Den får funka som gästbok hemma.



Nu är det svårt att inte känns julstämning!

(Det här inlägget är något av en rip-off från Sandra. Det är hon som har tagit bilderna också. Men eftersom vi gör det mesta tillsammans och har lite olika läsare så tänkte jag att det inte gör så mycket.)

Obligatorisk lista II

2008 har på många sätt varit ett konstigt år. Det har hänt många bra saker. Förändring är ju bra men jag hoppas att 2009 blir lite lugnare. Hur som helst, ett kvarts sekel in i mitt liv kan man sammanfatta det senaste året såhär.

Årets stora händelse 1.






Årets stora händelse 2. Att en söndag i maj kliva in i Stockholms finaste lilla etta. Och få flytta in två månader senare!


Rosor på min balkong i somras.

Årets resmål: Åre x 2, St Anton, Berlin, Cannes, Köpenhamn, Malmö x 2, Österlen, Paris och Karlskrona.


Rendl Beach i St Anton


Med bror i Åre.


Med Cilla, Sebbe och Matilda i Åre.


Frukost i Berlin.


Med alla i Cannes.


Med Kalle på Österlen.

Årets låt: Enligt min iPod är det Sunset Blvd med Pacific!.


Eftersom jag inte hittar någon bra video av den får ni Number One istället. Den är också bra.

Filmer att minnas som många verkar glömma: Lust Caution, Ping Pong Kingen, Les Chansons d’Amour






Årets fest: Det känns lite förmätet att välja en jag hade själv. Men det händer kanske bara en gång i livet att alla ens vänner är klädda i färg och dricker hallonshots mitt på eftermiddagen samtidigt som ett jazzband spelar i vardagsrummet.














(bilder från fina Sandra)

Årets stoltaste ögonblick: Att få skåla med lillebror när han kom in på Berghs. Och att se Sandra och David vara fantastiska på scenen i Reklamjaktens final.

Årets tommaste: En hel höst i Stockholm utan Jenny.



Årets mest irriterande: Att folk fortfarande ser ålder, kön och bakgrund före person och kompetens. Åt alla håll.

Nyårslöfte: Att ha en riktigt trevlig 25-årsfest i januari.

Dagens låt

AdAid-kampanjen fortsätter och nu finns musikvideon ute.



Idén är enkel och smart, men jag blir mest imponerad över genomförandet. Det är hemmasnickrat. Men det funkar ju. Det är i ljuset av det här som jag har så svårt att förstå att det inte "går" att göra reklamfilm om man inte har flera miljoner i budget. Det går visst. Och eftersom det gör det, måste vi traditionella byråer anpassa oss till det. Vi måste hitta idéer, produktionsmetoder och arbetsformer som funkar med lite lite pengar. För de närmsta åren är jag rätt säker på att det inte kommer att finnas några svällande produktionsbudgetar så långt ögat når. Och jag tror att det kommer något väldigt bra ut av det!

Obligatorisk lista

Då var det dags igen. Ett år går väldigt fort ibland. Som sig bör ska det gångna året sammanfattas i listform. Det är jättekul att göra listor. Här är min första.


Det vi minns av Reklamåret 2008

Årets kampanj: Million. Så hände det till slut, att en reklambyrå löste det verkliga problemet. Den som 2009 säger att vårt enda ansvar är att göra bra reklam får en spark på smalbenet.

Bubblare: Gruppsexryktena kring DDB Stockholm. Sant eller inte: Det är årets mest virala fenomen.

Årets varumärke: Viking Line. Ni vet redan att jag tycker att Färjan regerar. Viking Line förtjänar alla applåder för att de tog en bra chans när de såg den.


Årets mest överskattade: Ordet modig. Det är inget modigt över att bjuda på en tjänst eller något kul. Det är nödvändigt och vettigt. Att satsa miljoner på en mainstreamkampanj är däremot väldigt modigt, eftersom all erfarenhet visar att det är pengarna i sjön.

Årets minst överskattade: Uppmuntrande mail. Om man läser kommentarerna på bloggar och tidningar i den här branschen är det svårt att tro att det varje dag skickas tusentals mail mellan vänner och kollegor på olika byråer. Mail som bara går ut på beröm för ett bra jobb. Man blir lika glad varje gång!

Ett fint mail från en fin vän.

Årets buzzword: Lågkonjunktur.


DI idag. Och alla andra dagar.

Årets plannergrej: Det verkliga problemet.

Årets kreatörsgrej: På riktigt.

Projektledargrej: Att stänga av mailen i Blackberryn.

Årets meta: När pappa utnämnde de bittra kommentarerna på Dagens Media till årets flopp, varpå han överöses av bittra kommentarer. SAOLs definition av tragikomik.



Årets byråfest: Bacons fest i Cannes. Så mycket pool, så mycket champagne, så få toaletter. Och B-reels innegård i början av sommaren. Jag fick ljuga mig in, men det var värt förnedringen.






Årets kundjulklapp: Sexleksak från Social Club, gemensam till byrån (??)

Årets konsensus: Det här håller inte längre.

Kortslutning

I en artikel i Dagens Media uttalar sig diverse mediebyråpersoner om TV som medium. Och jag måste använda ett slitet uttryck, men: Ge mig en jävla rast.

Två TV-chefer på mediebyråer uttalar sig. De menar att det inte spelar någon roll hur engagerad tittaren är i programmet som sänds, för när reklampausen kommer är de inte engagerade längre. De har rätt. Men det beror bara på att de inte gör sitt jobb.

Om de gjorde sitt jobb skulle reklamen i pausen passa dem som tittar på programmet. Jag vet väldigt lite om mediebyråers betalningsmodeller, men det minsta man kan kräva av någon som tar betalt för att rekommendera media är att de sätter sig ner och funderar över när reklamen ska gå. När man annonserar i tidningen gör man så. Men TV-cheferna menar att det är omöjligt i TV. Naturligtvis är det inte omöjligt. Människor reser till månen och det sitter en svart man i Vita Huset. En mediebyrå måste kunna se till så att Clas Ohlson får göra reklam i anslutning till Room Service. Eller åtmindstone kunna erkänna att det skulle vara bra.

Summa: Inte konstigt att TVn är på väg att dö ut. De som ska se till att ekonomin går runt verkar istället ägna sig åt aktiv dödshjälp medelst totalt ointresse. Annonsörerna borde kräva mer än så av sina konsulter. Mycket mer.

Ps. Samma sak gäller webb-tv-reklam fast ännu mer. Anpassa den eller dö, är min framtidsgissning.

Julklappar

Igår var jag på julbord med musikalshow med halva min släkt. Det var en smått surrealistisk upplevelse. På julbordet fanns det till exempel grisfötter. Och två meter bort dansade Karl Dyall omkring i ljusblå tredelad kostym och halmhatt. Jag kunde inte låta bli att vänta på att det här skulle hända på riktigt:


(När jag tittar på det här klippet för första gången på 10 år inser jag att de faktiskt inte dansar så bra. Vilken besvikelse!)

Men det gjorde det tyvärr inte. Är man uppväxt med Dirty Dancing är det svårt att förlika sig med att sitta i publiken under dylik show. Då blir man ju en av sommargästerna. Hu. Man vet att alla som jobbar där skrattar åt en bakom ryggen och dansar porrig dans hela nätterna och gör illegala aborter och annat häftigt. Och själv sitter man där som den loser man är och ler artigt.

En annan trevlig julklapp är att planners nu har en egen rad när man registrerar bidrag till Guldägget. Äntligen, vi finns! Det var en av APGs målsättningar för året. Och vi lyckades. Bra jobbat Anna och Emelie. Nu kan ni ta jullov med gott samvete.

Dagens kampanj

Idag fick vi besök av några som går i ettan på Berghs.


Den snygga killen är min bror.

För att stödja tvåorna som går ut i vår och inte kommer att få några jobb har de startat välgörenhetsprojektet AdAid - kreatörer för kreatörer. I detta nu går de runt på byråer i stan och säljer sin CD-singel. På modernt manér får man betala det man tycker att den är värd, och pengarna går oavkortat till tvåorna på Berghs. Läs mer och provlyssna på låten här.



På Garbergs var människor inte sena med att skänka en slant.



Imorgon kväll kommer låten av framföras live på Berghsrocken. Om man köper skivan får man även chansen att besöka galan med efterfest på Berns.

Jag gillart såklart!

Det har blivit dags

Som vissa av er säkert redan vet, jobbar jag sedan ett par månader tillbaka som copywriter istället för planner. Jag har funderat en del på om/hur jag borde berätta det. Anledningarna till att inte göra det är såklart många. Först om främst tycker jag att det inte borde (med betoning på borde) vara så intressant för någon utanför Garbergs. Men eftersom det stod lite diskret i Dagens Media och en del har undrat är det väl lika bra att komma ut: Kära blogläsare, jag är copywriter.

Efter ett par år på jobbet märkte jag att jag gillade idéerna för mycket för att kunna släppa dem i tid. Och jag saknade att skriva i jobbet. Sen ska jag inte sticka under stol med att planningrollen, framförallt för den som är ensam på en rätt stor byrå, är rätt knepig. Det är svårt att förändra gamla strukturer. Och det hände en gång för mycket att en kund tittade på mig och sa: Är det DU som är strateg? Sånt händer inte när man är copy. Så jag frågade om jag fick byta, och det fick jag.

Sen vill jag passa på att slå ett slag för att det här med roller inte spelar så stor roll. Egentligen. Det är ju ändå så olika från person till person hur man jobbar. Och den enda skillnaden för mig nu mot förut är att jag jobbar djupare med färre kunder. Jag var en väldigt lösningsorienterad planner och nu är jag en strategisk copy. Eller ploppy, om man vill.

Så. Det här reser några frågor:

1. Kommer bloggen att heta samma sak? Ja, för den kommer fortfarande att handla om samma sak. Jag kommer alltid att tycka att planning är oerhört intressant och fantastiskt viktigt.

2. Kommer den att handla om samma saker? Ja, för jag är ju fortfarande jag. Och läsarna är förhoppningsvis fortfarande också sig själva.

3. Kommer någon fortfarande att läsa bloggen? Kanske inte. Men jag kommer i alla fall att fortsätta finnas här.

4. Om man pluggar och vill praktisera som planner eller undrar något om planning, kan man fortfarande fråga mig? Självklart!

5. Var det rätt val? Två månader in tycker jag att det är roligare än någonsin att jobba. Så ja, för tusan!

Är det någon annan som har erfarenheter av rollbyten? Hur gick det?

Bildbeviset: Jordbävning i Skåne.

Uploaded with plasq's Skitch!

Tipstack till Sebastian.

Jultips och trix

Bild från Flickr.

Jag har fått den stora äran att uttala mig i Dagens Media om årets flippar och floppar. Sånt är jätteroligt tycker jag. Madame Börje sätter dock fingret på vad jag tycker om bilden som hör till artikeln. Dagens Media tog den till en artikel jag skrev i våras. Efter det har jag lärt mig att man aldrig aldrig ska bli plåtad uppifrån, om man inte är särdeles förtjust i nej-mamma-jag-vill-inte-gå-till-dagis-looken.

På tal om flippar och floppar börjar jag tänka så smått på Not Another Planning Blogs årskrönikor. Det här året har varit omvälvande, så de blir nog väldigt långa båda två. Håll utkik mot slutet av veckan.

Och när det börjar närma sig nytt år och så har jag också funderat lite på utvecklingen av bloggen. Förra veckan slog vi nytt rekord: 2500 besökare. Jag tycker att det är väldigt mycket med tanke på nördighetsgraden på det som diskuteras här. Och då tänkte jag: Med så många smarta och intresserade människor på ett och samma ställe, borde man kunna göra lite mer av det. Så, de här planerna har jag inför nästa år:

- Ny adress (kanske)
- Två delar, en klassisk blogg med tankar och åsikter, och en portfolioliknande med jobb som man kan diskutera.
- Weekly poll som hos Scamp.
- Veckans bästa/roligaste/smartaste/intressantaste kommentar får ett eget inlägg. Jag misstänker att många som läser i rss missar kommentarerna.
- Gästbloggare (vilka då i såna fall?)
- Bättre sök och kategorisering av gamla inlägg

Och ja, vad mer? Några goda idéer? Vad säger ni som jobbar? Ni som pluggar? Ni som skiter fullkomligt i reklam men ändå är här?

Och ett litet jultips: Dubbelskivan Motown Christmas. Jag brukar köra väldigt klassiska jullåtar bara, men den här har sina guldkorn. Finns på Spotify!

Man blir som man umgås

Herregud vad jag är omgiven av begåvade människor. Nu har min kollega Carl Bock blivit Grand Prix-belönad i Buzz Awards för en kampanj man gjorde för MacDonald's på AKQA i San Francisco. Läs om kampanjen här. 400 miljoner pressklipp får ganska mycket annat att blekna. Stort stort grattis!

Då var det slut, då?

Nu är det officiellt. Min kollega, vän och favoritperson i allmänhet ska inte längre sitta två bord bort från mig.

Om man inte känner David är det lätt att tro att han är en överbegåvad, välformulerad, cool person med ganska mycket distans. Om man känner honom vet man att det inte alls stämmer. Han är en överbegåvad, välformulerad och helt distanslös person. Och det är det som gör honom annorlunda än alla andra välformulerade reklamtyper.

När jag praktiserade på Garbergs var David den första personen som pratade med mig. Han hade skägg, polotröja och konstiga manchesterbyxor och jag var en aning rädd för honom. Först och främst trodde jag att han var mycket äldre än jag (i själva verket skiljer det typ ett år mellan oss). Och så var det uppenbart att han var väldigt smart. Och, det konstigaste av allt: Han verkade tro att jag var lika smart.

För det är grejen med David, förstår ni. Han älskar det han håller på med. Och han tar för givet att alla han träffar gör det också. Han stövlar fram till varje ny praktikant eller kollega och utgår ifrån att de är minst lika begåvade som han själv. Resultatet blir såklart en glad kollega med mer självförtroende än tre minuter tidigare. Det tror jag är receptet på Davids framgång. Han omger sig bara med duktiga människor, för han gör dem duktiga.

Så. Därför ställde sig en skäggig socialist upp, i november 2006, och skakade hand med en väldigt osäker Handelsstudent. Efter fyra veckor var det klart att min praktik på Garbergs inte skulle upphöra inom överskådlig framtid. Drygt två år senare har vi gått igenom alla känslosvägningar, idiotprojekt, karatefyllor och dörrsmällar som man kan ha på en byrå. Det har varit kul. Och jag tror inte att det slutar här.

Ett planningmässigt julmirakel!

Alla som någonsin har bokat en semesterresa vet att samtliga resesajter är felkonstruerade. När man ska resa någonstans med jobbet vet man vart man ska. När man ska resa på semester vet man det oftast inte. Om det inte är till släkten i Falköping eller liknande. Men oftast vet man ATT man vill åka någonstans över jul/sportlovet/en förjävlig helg i november. Man vet också ungefär hur mycket pengar man har. Var man hamnar är av mindre betydelse.

Det här har alla som jobbar med resor av någon konstig anledning missat. De kräver att man ska veta vart man ska, och så sitter man helt plötsligt där med en dyr resa till Paris för 47:e gången. Därför blev jag så glad när Björn tipsade om sajten Skyscanner.

Där skriver man in vart man bor, och när man vill resa, och sen får man prissorterat (lågprisflyg inkluderat) vart man kan åka. Ni som sitter på resekonton (jag vet att det finns några såna läsare), börja tjata på era uppdragsgivare omedelbums så att de fixar det också!

Nu ska vi ha jullunch. Min kollega Frau Mård skrek just förfärat att det ser ut som Gdansk utanför fönstret. Men det struntar vi i tycker jag.

Separationångest

Imorgon händer något väldigt märkligt. Min dator ska åka iväg på plåtning. Efter en tuff castingomgång plockade hon hem Telenoruppdraget som många suktade efter. Då kunde jag ju bara inte säga nej. Datorn ska alltså bli reklam-kändis. "Den är redan en reklamkändis" muttrar David medan han surfar runt efter pensionärsmobiler menar att MacBook Air har 12,4 miljoner Googleträffar. Hur som helst. Spännande ska det bli och vi kommer alltså inte kunna blogga tillsammas imorgon, jag och datorn.


Hej då datorn. Såhär ser din matte ut. Glöm inte det.

Och idag hittade jag den här artikeln som Medievärlden har skrivit om Eurobest. En trevlig rubrik att minnas när man känner sig allmänt missförstådd. NU: Julklappsshopping. Det bästa som finns!

Sälj

En annan kort, men viktig, insikt från Hyper: Branded Content.

Jag vet inte varför så många företag har fått för sig att det bästa sättet att sälja en tjänst till andra företag är genom ett sk säljsamtal eller säljmöten. Såna aktiviteter är one-to-one-marknadsföringens version av riktigt dålig och högljudd utbudsreklam. Eller nåt. De är störande, svåra att värja sig från och antagligen ganska ineffektiva. De gör motsatsen till show, don't tell.

Såhär tänker jag: Om man är väldigt duktig på någonting måste ju det bästa sättet att sälja det vara genom att bevisa att man är duktig på det. Det gör man lämpligen genom att hålla föreläsningar (inte om sig själv såklart, utan om det man är bra på) eller nåt annat som människor vill gå på. De ska vara så jäkla intressanta att man skulle kunna betala för att se dem, men istället låter man företaget man representerar bjuda på kalaset och det blir då branded content.

Det här har såklart inget nytt. Massor av företag säljer genom allt från halvdagsworkshops till kareokefester. Men fortfarande händer det nästan varje vecka att jag får just såna där säljsamtal. Dessutom är det ju så vi reklambyråer säljer oss själva också: Ringer upp och säger hej, det här är vi och vi skulle gärna vilja presentera oss för er. Istället för att ställa oss upp och göra en show av det vi kan. Så väldigt mycket roligare det skulle vara!

Hyperröra

Nu är jag tillbaka, lite omtumlad efter två dagar på Hyper Island i Stockholm och Karlskrona. Jag har lärt mig så mycket att det nog får bli tre olika inlägg. Det här är det första jag kom att tänka mig på:

1. Hyper verkar vara en väldigt trevlig skola. Trots att de som pluggar där drar iväg och jobbar på världens häftigaste byråer är både studenterna och de som jobbar på skolan både vänliga, proffsiga och uppskattande. Och då blir det ju väldigt roligt att föreläsa.

2. Jag har fått nytt hopp. Ingen som går på Hyper verkar ha gått på myten om att flashiga kampanjsajter är grejen att göra. Nu hoppas jag bara att de kommer ut på byråer och lever som de lär.

3. Det går faktiskt ganska bra att lära ut planning på 2 timmar. Det vi gör är nog inte så svårt ändå.

Så det blir mina lärdomar: Jag ska bli mer trevlig och ödmjuk och jobba som en idiot för att använda nätet så som det ska användas.

Brev från Blekinge

Hej! Idag är jag i på Hyper Island i Karlskrona för att vi ska lära oss saker av varandra. Jag har redan hållt mitt dragning, så just nu kan jag luta mig tillbaka och lyssna på Björn Jeffery. Utförlig rapport imorgon!

Tekniskt underhåll

Följ min blogg med bloglovin
Jag testar att ta kontroll över min blogg med Bloglovin. Spännande.

Voilà!

Jobbet som vi vann med i Young Creatives med.

Uppdraget: Teenage Cancer Trust är en organisation som gör det det låter som. Nu vill de göra en kampanj för att få ungdomar (11-16) i Europa att röka mindre, alternativt inte börja.

Insikt 1: Helvetes jävla skit. Alla smarta reklamhjärnor i världen har försökt lösa det här problemet i 30 år och ingen har lyckats.

Insikt 2: Alla anti-rökkampanjer fokuserar på att ändra människors attityd till rökning. Tänk om vi kan strunta i det helt och hållet, och börja med beteendet istället?

Insikt 3: När man är ung är skälen för att säga ja till en cigg direkta och konkreta. Man får vara med, man blir lite häftig och känner sig lite vuxen. Belöningen för att säga nej är däremot både abstrakta och långt bort i framtiden. Borde vi inte flytta den belöningen till nutid istället?

Lösningen: Projektet Swap-a-smoke



Vi sätter upp swap-o-mater för cigaretter där ungdomar rör sig. Den som har en cigarett i handen kan välja att få belöning genom att röka den, eller genom att swappa den. I såna fall stoppar man in det i maskinen och får ut ett kvitto. Det kan sen lösas in mot musik, film, spel, ringsignaler eller något annat kul.



Hemsidan (som också finns i mobilversion) är uppbyggd som en webbshop där man samlar sina credits och väljer sin belöning. Man kan också se hur många som har swappat cigaretter i olika länder och hur många som har gjort det totalt.



För att göra reklam för det hela tog vi fram en applikation som ligger i ens browser. I den finns ikoner som man kan dra in i bilder och filmer för att swappa cigaretterna där. Det får man också credits för. Varje sån bild funkar sen som en banner för kampanjen. Om någon klickar på en swap jag har gjort får jag credits för det. Man kan också rita egna bilder och lägga upp i verktyglådan. Varje gång någon använder min bild får jag poäng för det med.



Till slut har vi samlat in en massa cigaretter som vi gör en bok av och skickar till makthavare i Europa för att inspirera dem till att tänka kreativt kring anti-rökkampanjer och skärpta ålderskontroller.



Juryns (och vår egen) enda invändning var att det här belönar dem som röker lite men inte dem som inte röker alls. Kommer unga alltså köpa cigg för att byta till sig saker? Och är det en bra grej?

Men så kom vi fram till att dem vi vill påverka är ju de som är i riskzonen och har cigaretter omkring sig. De som aldrig skulle komma på tanken har ju redan fattat rätt beslut. Dessutom får barn under 18 egentligen inte köpa cigaretter, så en valuta lär det knappast bli. Istället handlar det om att oskadliggöra de illegala cigaretter som finns i närheten av barn.

Det var det. Trevlig fredag!