Monday, September 17, 2007

Det här med dresscode

En sak som ofta dyker upp förr eller senare när man diskuterar jobb och yrkesval är företagskultur, och närmare bestämt dresscode. För när man har skalat bort all stämning och rutiner och såna interna saker står dresscoden kvar, som en övertydlig manifestation mot omvärlden. Så här är vi.

Jag brukar säga att jag aldrig skulle kunna jobba i kostym, och att det är en av anledningarna till att jag valde den bransch jag är i. Jag kan inte tänka mig att jobba för en arbetsgivare som tror att kompetens sitter i kläderna, alternativt inte litar på sina anställdas omdöme när det gäller kläder. För ärligt talar ser de flesta mycket bättre ut när de får välja själva, än när man tvingas klä ut sig i Dressmankostym och Din Sko-dojor med tjock sula. Men mest är det nog en frihetskänsla att få ta på mig det jag gillar och känner mig bekväm i. Och den är så viktig för mig att jag kan välja jobb efter den.

Är det vansinnigt ytligt, eller?

4 comments:

Claes said...

Hoppla Hoppla,

Kan bara instämma!

Var på en intervju för ett jobb nyss, och blev då tillfrågad om jag "hade en kostym i min garderob"?
Mitt spontana svar var - Naturligtvis...
Fast en och annan, dvs många, betänkligheter väcks genast till liv.

Är det så att om man inte har en "kontorspyjamas (mörk kostym, vit skjorta och röd slips - för att vara mest auktoritär) & försäljarfrisyr (Volvo VD Leifs" så både tycker och fördömer ingenjörsSverige att ens existens? Retorisk Q!

I grund och botten tycker jag synd om dessa trygghetsnarkomaner som måste gömma sig bakom en "taskig" dressman etc - men samtidigt upprör det mig maximalt.
Vem f.n är du - trygghetsnarkoman - att döma mig, som inte vill inlemma mig i i ditt pyjamasparty?
Som så ofta är det vi som lever i nutid och ser framtid, så får ta stryk av de som lever i dåtid...

Hejåhå,
Claes

Anonymous said...

David Säger

Intressant tycker jag. Kan självklart instämma i att vem jag är och hur jag är inte sitter i vare sig kostym eller dom tighta Acne jeansen.

Däremot vet vi ju hur varumärken och reklam påverkar männiksor. På samma sätt har kläderna en stor betydelse för hur vi uppfattas som person och därmed varumärke.

Kostymen i sig är ett attribut som sänder vissa signaler och som har ett inneboende värde. Dom signalerna är inte konstigare än vad vi försöker ladda i ett varumärke.

Att vi på reklambyråer gärna klär oss på ett lite mer kreativt och utmanande sätt är i sig också att betrakta som "dresscode" På en reklambyrå ska man sticka ut.

Kostymer eller inte? det handlar tror jag om vilka signaler vi som personer väljer att sända och vad som passar in i varumärkesprofilen på det företag vi jobbar på.

Kanske?

/ David

Nina said...

Håller med dig, David. Antagligen är det därför jag inte vill jobba i kostym. Det passar inte mitt varumärke. Det skulle bli utklätt och konstigt.

Men så passar inte ett sånt varumärke in i en portfölj som kräver kostymbärande, heller. Så det är egentligen kanske inget problem. Man hamnar där dresscoden passar.

Anonymous said...

Nina

Så är det nog. Vi hamnar nog till slut där vi hör hemma.

Själv så har jag stött på flera olika "dresscoder" jag är i grunden neurobiolog och har hjärnforskat en del. De individer som förblir forskare resten av sitt liv trivs och identifierar sig med för korta byxor tubsockor och birkenstock.

Jag har i många år efter det jobbat med marknadsföing i läkemedelsindustrin. En bransch som stöpt många männiksor i samma form. Kostymen är i det fallet definitivt en del av varumärket som dessa bolag vill stå för.

Nu sitter jag som planner på reklambyrå och upplever en annan typ av människor och därmed också dresscode.

Vad jag dock tror är en fara för reklambyråernas uppfattning hos våra uppdragsgivare är just detta.

Att vi ser lite flummiga och kreativa ut inbillar jag mig späder på den generella uppfattningen om att vi är just flummiga och skapar reklam över en flaska rödvin. Inte minst tror jag detta är viktigt för oss planners.

Ytligt? javisst men väl värt att fundera över.

/David