Oh...my...god

Here we go again. Idag finns en artikel i SvD som handlar om hur ungdomar ser på reklam. Den är genomförd av communitysajten Habbo. Och det är ju intressant, även om de inte kommer fram till något mer revolutionerande än att ungdomar gillar rolig reklam (vem gör inte det?) och att man generellt inte gillar reklam (vem utom jag och några till yrkesskadade stackare gör egentligen det?).

Men kolla på frågorna! Svarsalternativen är varken mutually exclusive eller collectively exhaustive (ursäkta svengelskan, men jag vet inte hur man säger det på svenska), och innehåller dessutom värderingar som inte har med saken att göra (se sista alternativet på sista frågan, "jag påverkas inte av reklam"). De använder nominalskala helt i onödan. Och frågorna är mycket underliga. Vadå klickar på internetreklam? De måste ju mena banners, och med tanke på att click-through-raten för det brukar ligga mellan 0,2 och 0,6 procent är det ju jättehöga siffror. Men internetreklam är ju oftast inte något man klickar på, utan något man ser, hör, leker, spelar eller deltar i. Hur kan ett webbaserat företag INTE ha koll på det? Skrämmande. Ett uppdrag för vår bransch att ta tag i, helt klart.

Att Habbo inte kan göra undesökningar är en sak. Men att inte Hanna Dunér skäms över att skriva en artikel baserat på den undersökningen, det är riktigt obehagligt. En specialiserad journalist i en stor morgontidningen bör man kunna lita på, i alla fall lite grann. Annars är det inte det minsta konstigt om människor vallfärdar från köpta medier till bloggar och sånt som är helt beroende av sin trovärdighet för att bygga upp ett varumärke och skaffa läsare.

Sådärja. Nu ska jag åka till Åre. Trevlig helg!

Kaffe, anyone?

Ett väldigt, väldigt roligt inlägg av Alex Schulman. (Fast jag gillar Sosta. Och undrar hur de anställer sina baristor för alla ser exakt likadana ut. Men det är en annan sak.)

Jag har en tendens att ha starka åsikter. Och ibland är jag då väldigt starkt ambivalent. Alex är en sån person som orsakar stark ambivalens hos mig. Ibland är han fullkomligt briljant och ibland undrar jag om han har någon typ av signalstörning i hjärnan, så tråkig är han. Att hans blogg kan vara Sveriges mest lästa är dock en gåta, tycker jag. Några förslag på varför det är så?

Det går undan nuförtiden

Den här filmen har i veckan fått en revival på byrån. Alla skrattar så de gråter och man har den där sångslingan i huvudet hela tiden. Att saker kan bli retro så fort... Men den är tamejtusan fantastisk.

Fikapaus

Imorse var det APG-fika igen. Jag har varit lite dålig på det den senaste tiden, så det var kul att gå dit. Det snackades om bland annat mobilmarkadsföring, subliminal perception och apor genom reklamhistorien. En riktig planningtimme, med andra ord.

APG-fikorna är lite av en livlina för oss som jobbar ensamma som planners. Att bara kunna säga "subliminal perception" utan att behöva förklara vad det betyder är lite av en lättnad. Därför lovare jag nu mig själv att jag ska gå på mycket fler fikor framöver.

Just nu har jag lite struligt i mitt liv och den där riktiga bloggenergin infinner sig inte riktigt. Men no worries, snart kommer säkert den ettriga versionen av mig tillbaka. Tills dess, två intressanta kampanjer från Ecko att inspireras av:

Still Free och Vote756. (Lite bakgrund finns här)

En icke-post

För mycket jobb, för lite tid att blogga. Vi ses på Wayne's imorgon, helt enkelt!

Rapport från Omform

Känner mig mycket inspirerad och en aning irriterad efter att ha varit på Omform igår. Jag och Anna A gjorde en riktig roadtrip i hennes bubbla med ett antal felkörningar på väg till metropolen Borlänge. Väl på plats fick vi lyssna på en hel massa intressanta perspektiv på digital marknadsföring av bland andra Matias Palm Jensen, Stina Honkamaa och Fredrik Wass.

Jag gillar att åka iväg på såna här grejer, för man koncentrerar sig mycket bättre än när man springer iväg någon timme här och där. Det här arrangemanget funkade alldeles utmärkt på det sättet. Några tankar som dök upp:

- Nästan all framgångsrik kommunikation bygger på underhållning (reklam är populärkultur, som MPJ sa). Och verkligheten är ofta inte så himla kul. Därför borde man inte stirra sig blind på det som finns i produkten/tjänsten/företaget när man gör reklam, utan våga uppfinna något skojigare runt det. Läskigt, men nödvändigt.

- Det råder total förvirring kring begreppet användargenererat innehåll. Ibland betyder det en sajt som Facebook, ibland en reklamkampanj gjord av amatörer, ibland läsarkommentarer eller en blogg. Kan vara bra att tänka på för att undvika missförstånd.

- En intressant diskussion är huruvida vårt surfande kommer att utgå från portaler eller inte i framtiden. Vissa hävdar att det inte kommer att bli så, med tanke på att det redan har funnits (Passagen, till exempel) och försvunnit. Jag är inte så säker. Nu bygger man ju sin egen portal genom exempelvis Facebook eller iGoogle, med precis den information man själv vill ha. På Passagen kunde man inte påverka innehållet alls. Det är den stora skillnaden. Men jag tror aldrig att alla kommer börja i samma portal.

- Jag tror att det visst finns en framtid för "lägerelden", något som alla samlas runt (som TV var förr i tiden). De flockbeteenden som viraler skapar är ett tydligt exempel på det. Men kanske samlas man i framtiden inte kring media, utan helt enkelt över en middag. Eller så flyttar vi över lägerelden till nätet. Vi har länge diskuterat när den första Facebookfesten ska äga rum. Alltså, häll upp ett glas vin, sätt dig framför datorn, och snacka med de andra. Skicka boozemail, lyssna på musik, poka den du är intresserad av och bli full under tiden. Varför inte?

- Gränsen mellan medium och reklam är redan idag suddig. Någon sa att folk kommer fortsätta betala för glossy magasin, och någon menade att de snart är gratis, och tog Peak Performance Magazine som exempel. Det intressanta med den tidningen tycker jag är att det inte blir något trovärdighetsproblem trots att det redaktionella materialet är kommersiellt styrt. Det beror på att tidningen behandlar det som Peak är absolut bäst på: skidåkning och utomhussport. Ett varumärke kan absolut vara en trovärdig avsändare så länge ämnet är rätt. Det kommer nog att styra framtidens utveckling av medier.

Sådärja, lite plockgodis från gårdagen. Inspirerad av nya idéer, irriterad över den tröghet som nya idéer alltid möts av. Nu måste jag fortsätta jobba.

Slutform

Nyss hemkommen från Omform i Borlänge och lite trött i ögon och huvud. Men det var en givande dag. Mer om det imorgon. God natt!

Fredagstankar

Det är asjobbigt med alla långa laddningstider på microsajter och webfilmer. Den här veckan har jag klickat mig ur både gnuf.com och Wilkinson Sword av tristess.

Kan man kalla någonting en viral kampanj innan den har börjat gå? Är inte viral en beskrivning som kan användas i efterhand, fritt översatt till "smittsam"?

Kan man inspirera andra när man själv är oinspirerad? Och måste i såna fall en planner alltid vara inspirerad för att kunna göra sitt jobb?

Varför känns det som semester på kontoret när alla projektledare är på ARU-utbildning? Och var betyder egentligen ARU?

Det ska bli skönt med helg. Jag ska äta lite pasta, dricka lite vin, och sova tolv timmar per natt. Och kanske gå på Nordiska Museet.

Helgens låtar är kommer sannolikt att vara relaterade till Jens Lekman.

Nu ska jag ut och studera konsumenterna i sin naturliga miljö. Trevlig helg!

Business to business

En betraktelse som har tagit form de senaste dagarna: Vad är egentligen business?

Häromdagen skulle jag välja en ny mobiltelefon att använda i jobbet. Den måste vara kompatibel med mail och sånt. Får modellförslag från IT-Anders. Blir nästan gråtfärdig. Av nästan 20 olika modeller jag kan välja på, ser alla ut att passa i handen på en 52-årig man med grå kostym och randig slips. De är stora, klumpiga, silvriga och har massor av knappar. Trots att de kostar tusentals kronor är det nästan inga som har en bra kamera (en nödvändighet i mitt jobb när jag är ute "på fältet") eller en schysst MP3-spelare. Tillslut blev en röd Nokia E65 min räddning. Det var den enda som kändes remotely som jag.

Har vi verkligen inte kommit längre när det gäller användaranpassning och målgruppsanalys? Jag får en känsla av att så fort man säger ordet business eller företag poppar den där kostymmannen upp i folks huvuden. Och han finns naturligtvis. Men han är inte den enda som arbetar. Och arbetar man med något så personligt som mobiltelefoner, borde man hålla koll på att åtminstone några modeller får plats i en handväska eller har en vettig kamera eller en design som är tilltalande för människor under 50.

Business kan vara relationen mellan en snickare och en 20-årig tjej som flyttar in i sin första lägenhet. Det kan vara relationen mellan ett bageri och deras stamkund Britta, 75. Eller det kan vara relationen mellan en mobiltelefontillverkare och en 23-årig reklamare som älskar sina Converse och har ett silvrigt fodral till sin laptop.

Glöm inte det när det förrädiska ordet b-2-b dyker upp.

Bloody Amazing

Jag försöker hitta lite schyssta exempel på vad man kan göra för kommunikation i matbutiker. Lite case som inspiration, liksom. Det är stört omöjligt! Jag har googlat på alla möjliga språk och ord (in store marketing, retail marketing, action marketing, butiksmarknadsföring, you name it) och hittat lite olika bloggar, mässor och företag. Förvånansvärt lite, dock.

Men ingen visar vad de faktiskt har gjort! Det är ju dumt när man håller på med något så visuellt som in store (eller vad man nu kallar det).

Någon som har några bra tips på case?

På försekommen anledning

Kommer här ett inlägg om statistik. Jag orkar nämligen inte med en enda undersökning till som inte är statistiskt korrekt. Därför presentarer jag nu Ninas mätningsskola, grundkurs 1A.

Det finns fyra typer av skalor man mäter saker på.

1. Nominalskala. Man sätter siffror på något som egentligen inte kvantifieras. Exempelvis kvinna=1, man=2. Man är inte större en kvinna, det är bara en siffra istället för ett ord. Används för att hantera data enklare i exempelvis excel eller SPSS.

2. Ordinalskala. Man sätter siffror på något, där en högre siffra innebär mer av något, men där skalstegen är ojämna. Exempel:

Vad tycker du om Telenor? (ringa in ditt alternativ)

1. Mycket dåligt
2. Ganska dåligt
3. Varken eller
4. Ganska bra
5. Mycket bra

En femma är här ett högre betyg än en fyra, men vi vet inte hur mycket hörgre värdet är. Stegen mellan 1 och 2 och 2 och 3 kan vara ojämna.

3. Intervallskala. Nu börjar vi snacka allvar. Här sätter vi siffror på något där en högra siffra innebär mer, och där stegen är jämna. Exempel:

Vad tycker du om Telenor? (ringa in ditt alternativ)

1. Mycket dåligt
2.
3.
4.
5. Mycket bra

4. Kvotskala. Den allra bästa skalan, som tyvärr inte kan användas så ofta. Här finns nämligen ett noll-värde. Kvotskalan är dessutom alltid öppen. Exempel:

Hur gammal är du (år)?
Vilken temperatur är det utomhus?

Det här är de skalor som finns. Nominalskalor och ordinalskalor ska till varje pris undvikas, eftersom man inte kan använda dem för statistisk analys. De kan enbart användas för att dela upp ett urval och jämföra grupper. Endast intervall- och kvotskalor kan användas för att beräkna medelvärden, standardavvikelser, göra regressioner eller något liknande. Alla som har läst en ekonomutbildning ska veta det. Ändå konfronterades jag igår med inte mindre än tre undersökningar (två från mediabyråer, en från en varumärkesbyrå) som konsekvent gjorde medelvärden av ordinalskalor.

(Ni som inte vill förstöra er dag med starka ord slutar läsa nu)

Hur i helvete kan man vara så förbaskat inkompetent när det är ens jobb att mäta saker? Om du någonsin stöter på en undersökning som gör medelvärden av ordnialskalor (eller för den delen använder ordinalskalor där kvotskalor är möjliga): Spring för livet. Människan har uppenbarligen ingen aning om vad han eller hon håller på med.

Förbannad, helt enkelt.

Jag har jobbat med reklam i ett år eller tre månader beroende på hur man räknar. Och jag är så arg att jag nästan kokar. Några anledningar:

1. De allra flesta produkter och tjänster är generiska eller snarlika. Om någon kommer på en bra idé kopieras den snart av andra. Det enda som spelar roll då är varumärket. Ändå delegeras varumärkesarbetet till en marknadsavdelning som behandlas styvmoderligt av företagsledningen. Och under Handels grundår lär man sig ingenting om varumärken eller marknadsföring.

2. Nyheter om reklam hamnar i Näringsliv under avdelningen Efterbörsen, tillsammans med nya bilar och vintips.

3. När jag går in på någon branschtidnings hemsida och läser artiklar pratar nästan alla om reklamens budskap. Jag blir gråtfärdig.

4. Vi har hamnat i en sits där bra kommunikation gör att mediebyråerna tjänar mindre pengar, och de därför har alla anledningar att jobba mot bra kommunikation. Vilket kunderna ofta inte fattar.

5. Kanske är det därför media nästan alltid är bokat innan man kommer på idéerna? Vilket är ungefär som att bestämma vilka komponenter som ska ingå i Apples nya produkt innan man vet vad det ska bli. Så det blev en ny iPod. Och så undrar man varför folk slutar bry sig.

6. Det är helt ok för människor utan någon som helst kompetens på området att ifrågasätta det vi som reklambyrå gör. Utan någon mer motivering än "det känns inte riktigt bra".

7. Samma människor tycker att det är helt ok att kalla oss för flummiga, kreddiga, oseriösa eller något annat oförskämt. Rakt i ansiktet.

8. Vi accepterar det.

Frågan är hur länge man orkar vara så förbannad. Om jag slutar med det kan jag lika gärna byta jobb helt och hållet, för jag tänker inte jobba så här hela livet. Men det tar helt klart ganska mycket energi. Typ all.

Ett inlägg som kanske passar bättre på Please copy me, men ändå

Idag såg jag första annonsen i ANRs nya kampanj för Folksam på sidan 3 i DN. Den var pampig. Och hade massor med text. Tyvärr funkade den inte alls på mig.

Jag gillar den inbjudande tonen, och att man jobbar för att få Folksam att stå för något mer. Frågan (jämställdhet) är ju alltid aktuell. Men något falerar i texten. Det känns... efter, på något sätt. Det där med Göran är ju något man har sagt i evigheter, men jag vet inte om det är sant. Annonsen gör ingenting för att bevisa det för mig. Det som får mig att tveka på dess sanningshalt är att man några rader senare pratar om att rapporter visar att företag med fler kvinnor i styrelsen är mer lönsamma.

Vad jag vet finns bara en rapport som visar på det; katastrofuppsatsen från Uppsala Universitet som hamnade i blåsväder eftersom den var så in i helskotta fel att hela skolan fick skämmas. De hade nämligen använt vinst som lönsamhetsmått och därmed bevisat att stora företag har fler kvinnor i styrelsen än små företag. På ett ungefär.

Kanske baseras annonsen på något helt annat som jag inte känner till, men eftersom ingen källa nämns blir jag tveksam. Och en annons med det patoset som inte lyckas bevisa sin sanningshalt funkar helt enkelt inte för mig.

Mätningar och politik

Idag är det tydligen väldigt inne att diskutera kontrollen av VAB-dagar. I TV4s morgonsoffa var människor väldigt upprörda åt det ena och det andra hållet. Mot-sidan hävdade att för-sidan inte hade koll på fakta. En undersökning visar nämligen att medan ungefär hälften av alla respondenter tror att det fuskas mycket med VAB-dagar så är det bara 4% som själva har fuskat. Soffsittaren menade då att det här är ett typiskt problem: Man svartmålar andra människor och i själva verket är det nästan ingen som fuskar.

Hur i helvete kan man få sitta i en morgonsoffa om man har så dålig koll? VARFÖR ställde sig inte motståndaren upp och sa AHA, nu har jag dig? Hur är det möjligt att politiker, som bygger så mycket av sitt jobb kring undersökningar, inte förstår dem?

FYI, panelhönor:

1. Folk ljuger i undersökningar. Framför allt om man frågar om de bryter mot lagen.

2. Det bästa måttet för att fånga in den här typen av skämmiga beteenden är att fråga om man tror att andra gör det.

3. Alltså är den där 50%-siffran inte så dum i alla fall.

4. Och då har vi ett problem.

Sen kan jag personligen bli förbannad över att man ens funderar över att använda "det blir så mycket pappersarbete" som ett argumemt för att inte göra något. Om man inte kan vara moralisk för att det är för jobbigt får man antingen ändra moralen eller bara ta och skärpa sig.

Men någon måste ju betala

Läste idag att NYT slutar ta betalt för material på nätet. När följer de svenska kollegorna efter?

Jag tror att det kommer att dröja ännu några år innan vi har full koll på hur nätbaserade affärsmodeller fungerar. Men uppenbart är att reklamens roll blir allt viktigare när konsumenterna inte är villiga att betala för innehållet. Jag tror att vi kommer att se tajtare och tajtare samarbete mellan reklam och innehåll, på gott och ont. De gångerna det inte är samma sak, som man pratar exempelvis viraler. Men jag är lite för trött nu för att gå närmare in på det. Återkommer imorgon!

Knäppodent

Fredrik är jättearg hos Åkestam.Holst idag. Anledningen är att Pepsodent vill ta 5 kronor i avgift av honom för att skicka en sms-påminnelse om att det är dags att byta tandborste.

Jag förstår honom. Det där kan vara det dummaste jag någonsin har hört. Visst är folk villiga att betala för reklam (se det här eller min uppsats till exempel), men då måste reklamen ha lite större värde än en sms-påminnelse om en av de tristaste info-produkterna. Men ändå lite kudos till Pepsodent som exprimenterar med advertising equity. Även om jag misstänker att det är helt omedvetet.

(Förresten, är det ett problem att man inte vet när man ska byta tandborste? Man ser ju när den blir äcklig och knölig. Dessutom tycker jag att tre månader låter mycket med samma tandborste. Nåja)

Det här med dresscode

En sak som ofta dyker upp förr eller senare när man diskuterar jobb och yrkesval är företagskultur, och närmare bestämt dresscode. För när man har skalat bort all stämning och rutiner och såna interna saker står dresscoden kvar, som en övertydlig manifestation mot omvärlden. Så här är vi.

Jag brukar säga att jag aldrig skulle kunna jobba i kostym, och att det är en av anledningarna till att jag valde den bransch jag är i. Jag kan inte tänka mig att jobba för en arbetsgivare som tror att kompetens sitter i kläderna, alternativt inte litar på sina anställdas omdöme när det gäller kläder. För ärligt talar ser de flesta mycket bättre ut när de får välja själva, än när man tvingas klä ut sig i Dressmankostym och Din Sko-dojor med tjock sula. Men mest är det nog en frihetskänsla att få ta på mig det jag gillar och känner mig bekväm i. Och den är så viktig för mig att jag kan välja jobb efter den.

Är det vansinnigt ytligt, eller?

På andra sidan

Idag har jag gjort något som känns som ett stort steg: Hållt min första workshop på Handels. Jag, Jonas och Emelie var där för att sälja in APG Sweden lite men framför allt för att få idéer om hur planners och APG ska marknadsföra sig.

Det gick riktigt bra. Idéerna fullkomligt strömmade ut, och det blev flera intressanta diskussioner. Årets MCXL-kull kändes betydligt smartare och mer förberedda än vad vi brukade vara. Hoppas att det håller i sig!

Men det konstigaste var ändå att stå i sin gamla skola och vara den som lär ut, inte den som lär sig. Nu är ju visserligen workshopformatet väldigt ömsesidigt, men ändå. Det var jag som fick ge feedback och tips, och ingen kunde (eller vågade) säga emot mig. Det var som sagt underligt, men trevligt också. Det måste vara lätt att få hybris. Är det så det känns att vara kund i reklambyrå? Kanske borde byta sida...

Och ikväll går tredje avsnittet av Upp till kamp. Jag kommer att sitta bänkad.

Phu!

Den här veckan har jag jobbat en hel del, därav det knapphändiga bloggandet. Igår kväll när jag promenerade hem tid tolvtiden ringde Eric. Han var full och tyckte att jag var vansinnigt tråkig (och vuxen) som var på väg hem från jobbet när han var på väg ut på någon nationsfest i Lund. Det ligger något i det.

Men så är det ju när man gillar det man håller på med; man kan inte riktigt låta bli att sitta några extra timmar för att få till det. Det är värt att sova fyra timmar för att man ligger och vrider på formuleringar när den där lilla euforin kommer efter en presentation som gick riktigt bra.

Så nu sitter jag och bloggar när jag egentligen borde äta nånting eftersom jag ska träffa Jonas på Medborgarplatsen om 20 minuter och diskutera APG-workshop. En annan biverkning av att ha en del att göra: man lär sig att göra väldigt många saker samtidigt. Äta i möten, dricka kaffe i taxisar och festa tillsammans med vänner och kunder på samma gång. Det sistnämnda blir det nog mycket av ikväll när vi firar Garbergs 20-årsdag. Då tänker jag skåla för att jag har ett jobb som är värt det. Och sen får jag nog gå hem och sova vid nio. Vi ses väl där!

De Facto

Ibland resoneras det kring vilken påverkan reklamen har på människors självbild och allmäna hälsa. Man brukar då prata om de perfekta människor som porträtteras i reklamen, vilket gör att vanliga människor känner sig mindervärdiga.

Men (tänkte jag idag), är det verkligen så? Är inte de allra flesta människor som porträtteras i reklam väldigt, väldigt vanliga? Ta topplistan i Månadens Film, till exempel.

1. SJ, Heroes. Vanliga människor.
2. Kalles färskost. Vanliga människor.
3. Glocalnet. Vanliga människor.
4. Telenor. Vanliga människor (som är kopior av kändisar)
5. SBAB. Vanliga människor.
6. Sluta röka/Apoteket. Vanliga människor.
7. Telia. Vanliga människor.
8. Riksgälden. Ej sett, men skulle gissa på vanliga människor.
9. Volvo V70. Vanliga människor, tom bögar!
10. Skoda. Ej sett.

Se där. Tio reklamfilmer och inte en enda perfekt människa. Nej, ärligt talat står väl mode- och skönhetsbranschen för det mesta av den biten, och det är inte så vansinnigt stor del av all reklam som görs.

Det är alltid lika intressant att diskutera vedertagna sanningar och common sense. Snart i en blogg nära dig: Den ökande reklamtröttheten.

Irritationsmoment

Så dumt att man spaknar: Resumé konstaterar att coola varumärken inte byggs med marknadsföring. Jag får olustkänslor på gränsen till panik när vår viktigaste branschtidning visar att de har så i i bövelen dålig koll på det område de bevakar. För att undvika kommande olustkänslor kommer här sju budord som jag tänker skicka till Resumés redaktion med vänliga hälsningar.

1. Du skall icke tro att reklam och marknadsföring är samma sak.
2. Du skall veta att ett varumärke som inte marknadsför sig alls inte kan nämnas i en tidningartikel, ty det finns inte.
3. Du skall icke felcitera dina källor, på det att de må framstå som helt puckade.
4. Du skall däremot läsa tidningar, böcker och bloggar skrivna av sådana som faktiskt kan något om marknadsföring.
5. Du skall icke dumbita den hand som föder dig, med andra ord regelmässigt dra slutsatsen att reklam är dåligt i alla sammanhang.
6. Du skall icke hänga ut människor som mutkolvar då de bevisligen är oskyldiga.
7. Du skall icke dra förhastade slutsatser. Hela tiden.

Dagens finansieringsmodell

Nu har jag läst (eller snarare skummat) Cathy's bok som jag skrev om här. Den var verkligen häftig. Men det som jag tänker mest på i efterhand är den ekonomiska smartheten. Boken kostade 149 spänn på Akademibokhandeln. Inbunden och specialtryckt och med en miljon papperslappar instoppade. Bland papperslapparna finns ett par kort som leder till reklamladdade hemsidor riktade rakt in i målgruppen. För en generation som förväntar sig allting gratis är det en jättebra lösning. Reklamtrötthet my ass. Den yngre generationen lever på reklam. Allt beror på hur man ser det.

Som någon vettig människa sa: Alternativet till reklam i TV är inte TV utan reklam. Det är ingen TV alls. Och bara så man inte glömmer det: Det gäller hemsidor, morgontidningar, kollektivtrafik och en massa andra grejer. För än så länge är inte dagen kommen när folk är så reklamtrötta att de vill betala 75 spänn för ett nummer av DN.

Fascinerande

Dan har postat en otroligt intressant film. Kan det verkligen vara på riktigt? Och jag som trodde att jag hade lärt mig att subliminal perception är en bluff. Att reklamerinran visserligen är ett konstigt mått, men att det handlar om aktiva och passiva delar av hjärnan (alltså att man har plats för väldigt mycket mer i recognition-delen än i recall-delen) som gör att man inte kan erinra sig att man har sett något, men känner igen det om man ser det igen. Men det handlar fortfarande om något man har sett och bearbetat, för annars lagras det inte alls.

Någon som kan hjälpa mig på traven?

Total frustration

Är min sinnesstämning just nu. På alla plan i livet. Jag kommer troligtvis aldrig vara med och skapa någon bra reklam, trots att jag tillbringar så mycket tid på jobbet att alla jag känner har glömt bort mig. Jag kommer att behöva gå på Garbergs 20-årsfest på fredag iklädd samma kläder som idag, när alla mina kollegor kommer med piffiga påsar från Nitty Gritty. Om jag nu ens tar mig till festen, eller helt enkelt faller ihop av utmattning vid mitt skrivbord klockan fem på fredag. Snälla nån, posta en rolig länk (inte den där störiga gorillan)!

Sorry

Det var en gång en liten planner som låg i pitch. Så hon hade ingen tid att blogga. Förlåt. Jag återkommer så fort vi har dragit hem den här förbaskade kunden.

OD on UGC

Överdoser är intressanta. Det man gör känns bra, bättre, ännu bättre, fantastiskt... och sen platt pannkaka. Det går fort, och det är obevekligt. Precis så känner jag för den vansinniga trenden med användargenererad reklam just nu.

Jag hatar när folk inte tänker. De flesta borde veta att vuxna människor sällan går runt och undrar vad de ska göra med sin tid, desperat letandes efter tips på tidsfördriv. Alltså måste det till en ordentlig motivator för att man ska ta tid från jobb, familj, vänner och hobbies och lägga denna på att delta i någon tävling, framför allt om deltagandet är krävande. Såsom att spela in en film, exempelvis.

Den viktiga frågan är varför. Varför skulle någon vilja göra en film/design/whatever till oss? Ibland är svaret solklart. Det är då användargenererat fungerar. Ibland beror det på att varumärket är ens jobb/familj/vän/hobby och då får man en direkt tillfredsställelse av att ägna sig åt att skapa dess kommunikation. Så var fallet exempelvis i Doritos Super Bowl-kampanj som fick så bra utfall. Men även den fick bara in några hundra bidrag. Känn på den. Några hundra bidrag på den jättelika amerikanska marknaden för ett varumärke med jättestark lojalitet och en stor kärntrupp.

I andra fall är det själva uppgiften som är jobbet eller hobbyn, som man mer än gärna ägnar sig åt (om man ser den som ett jobb kalkylerar man sannolikt insatsen mot det troliga utfallet). Så är det med J-Stores kampanjer där målgruppen spelar musik, skejtar och gör filmer. Där erbjuder J-Store en plattform för att göra det man redan gör i större skala.

Men om varken varumärket eller uppgiften är motiverande, kommer användargenererat inte att funka. Så enkelt är det. Så tänk efter, svara på frågan varför, och se om kampanjidén fortfarande funkar. Om den gör det är det bara att gratulera, tuta och köra. Annars: bjud lite mer innan ni förväntar er tid, engagemang och energi tillbaka.

Filmtips

Igår var jag och såg filmen 2 dagar i Paris. Den var jättebra. Inte så rolig som de vill få den att framstå i reklamen, men väldigt fransk och härlig. Om man gillar sånt. Se den!

Inlägg 100!

Det här är det hundrade inlägget på den här bloggen. Det måste firas med en kampanj jag har glömt att hylla: NKs Begränsad Upplaga. För den som har missat: Under några veckor släpper NK lite då och då produkter som är specialdesignade och finns i extremt begränsad upplaga. Det rör sig om allt möjligt från doftljus för 2000 spänn till klänningar och Canada Goose-jackor. All reklam (print, utomhus, webb har jag sett) fokuserar på de olika produkterna och när de släpps.

Jag vet inte om det var NK själva eller Brindfors som kläckte idén, men jag tycker att den är helt klockren. Den är NK ut i fingerspetsarna, och tillräckligt spektakulär för att dra med sig hela varumärket och varuhuset upp i tanketunnlarna. Dessutom är den precis det jag alltid tjatar om: ett samtalsämne. Idén går att prata om i reklamen, med vänner, i tidningsartiklar, på bloggar, när man handlar och säkerligen också internt i NKs organisation. Inte ett budskap så långt ögat kan nå.

Sen är naturligtvis själva reklamen också skitsnygg på ett sätt som gör att man kan stå och stirra på en stortavla i tunnelbanan i tre minuter utan att tröttna. Och när jag träffade AD Pia-Maria häromdagen var hon så glad över kampanjen att hon nästan stod och hoppade. Och människor som gillar det de gör så mycket är ju bara fantastiska.

Vilken trevlig början på helgen!

Rapport från andammen, vattenglaset eller vad man nu vill kalla det

Händelse: Kalas hos Mister Krister

Inbjudan: Mailledes. Ganska fin, men lite tråkig. 2/5

Lokalen: Mister Kristers egna lokaler på Vanadisvägen. Trångt och mysigt. Trevligt gathäng utanför. Fina, färgglada lampor. Bara två toaletter vilket blev jobbigt efter några öl. 3/5

Baren: Välkomstskumpa i plastglas, sedan öl, vin och drinkar för 20 spänn. 2/5

Musiken: Tungt på hits med fokus på 80-tal. Mycket dansvänligt och behagligt okreddigt. 4/5

Folket: Blandning av kompisar och branschfolk. De flesta verkade ha mycket lite med valet av produktionsbolag att göra, vilket var bra för stämningen. 4/5

Stämningen: Avslappnad och glad, trots att somliga visade tecken på torsdagströtthet och var lite gnälliga. 4/5

Branschkändisar: Anna Q fick stå ganska ensam för stjärnglansen. 1/5

Bäst: Mister Krister-folkets vänliga och engagerade värdskap. Korvgubben på gatan utanför festen.

Sämst: Toalettkön och att ölen ibland var halvljummen.

Totalrating: 3,5/5 Festen som sådan var bra men ganska standard. Själv hade jag dock kul för en 4,5, minst.

Äntligen torsdag!

Det som är nästan roligast med att ha mitt jobb är att titt som tätt är torsdag som fredag, fredag som lördag och lördag en dag för att lägga sig ner och dö. Sån är den här helgen. Så nu ska jag gå och svida om till färgglada strumpbyxor, fluffa håret och gå på Mister Krister-fest med mina glada kollegor. Vi ses därute!

Beatbot

Jag vill också ha en Beatbot! Fast de går tydligen inte att köpa än. Bummer.


(Tipstack till Kalle)

Lätt nostalgi

Så fort jag går förbi en eurosize med Lättas nya Emma Wiklund-kampanj måste jag stanna i fascination. För det första: ändras den där människans utseende aldrig? Och för det andra: Är kampanjen ironisk? Nostalgisk? Eller på riktigt? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Några förslag?

Jag hoppas att den är nostalgisk, för jag är inne i en älska-90-talet-period just nu. Då skulle jag nästan kunna köpa Lätta även fast det smakar illa, säkert innehåller läskiga plastkulor och dessutom känns helt fel i dagens ekologiska GI-samhälle. Fast det kanske är dags för en come-back. För lättmargarin, Friskis och Viktväktarna. Det har faktiskt varit lite väl mycket yoga och wellness de senaste åren. Dags för lite hederlig späkning. Aspartam, någon?

Den här rubriken har ingenting med inläggets innehåll att göra

Vilken härlig förmiddag det här har varit! Sol, frisk höstluft och blått vatten. Ett kreatörsmöte med under-bältet-skämt som för en gångs skull faktiskt var roliga. Ett idémöte där lösningen damp ner efter mindre än en halvtimme. Och en mycket trevlig lunch med Jim, planner på Pool. Hela den här veckans ifrågasättande av planning i allmänhet och min egen förmåga i synnerhet är som bortblåst. Vilken tur.

Serien om reklam i Svd Näringsliv fortsätter som utlovat. Idag pratas det om 2007 års mest uttjatade grej: reklam på nätet och hur traditionella reklambyråer riskerar att bli omsprungna av webbyråerna. Gäsp.

Kanske är det för att jag som intresserad part har dryftat ämnet i timmar och dagar, men känns det inte lite klart, liksom? Vi vet att det var ett problem. Vi har tagit tag i problemet. Och insett att nätet är ett bra och intressant medium, men inte någon frälsning. Det funkar precis som vilket annat medium som helst; bra och dåligt, kul och tråkigt, bla bla. Gud vad jag har tjatat om det här. Men jag blir bara så trött.

Dessutom är rubriken och ingressen helt fel till vad som står i artikeln. Är det bara jag som stör mig på sånt?

Stilbildande

Igår gick första avsnittet av SVTs nya drama Upp till kamp. De kommande tre måndagarna går ett nytt avsnitt. Jag pendlade mellan att tycka att det var helt fantastiskt och så pinsamt att jag var tvungen att titta bort. Men helt klart är att efter nittio minuter i soffan ville jag byta ut hela min garderob, min frisyr och min attityd och bli mods. Så jäkla coolt. Det är inte varje dag man får livsomvälvande influenser från SVT.

Pucko Cola

Min favoritfilm av Coca Cola som jag postade här för bara några dagar sedan har gett upphov till en artikel i Dagens Media. Nu har jag ändrat mig. Jag älskar filmen, men jag unnar inte puckot på Coca Cola en så bra film. Han förtjänar den inte. Vad menas med att "man subjektivt kan koppla samman filmen med diverse befintliga spel, men det har aldrig varit vår avsikt"? Det är ju just den explicita kopplingen till GTA som gör att den är så bra! Den tar ett populärkulturellt fenomen som alla identifierar som moraliskt tveksamt och visar att Coca Cola är så fantastiskt att man blir sådär lycklig om man dricker det, även om man är en biltjuvande våldtäktsman (utan att behöva säga "det här är en biltjuvande våldtäktsman"). Det är som jag uppfattar det ett ställningstagande mot GTA (inte som spel, utan som ideal) och för en bättre värld. Moralism i lyxförpackning. Gotta love it. Ibland är det tur att inte de lokala bossar på multisarna får vara med och bestämma om reklamen.

Här är förresten filmen. Tål att ses om och om och om.

Den låååååånga svansen

Kan någon berätta för mig hur The Long Tail slutar? Har hållt på med den där boken i månader utan att komma längre än drygt hundra sidor. Den är astråkig ju! Efter tio sidor fattar man precis vad han vill ha sagt, men så bara fortsätter han att tjata och tjata. Men uppenbarligen är den obligatorisk plannerlitteratur, så jag vill bara veta om jag missade något viktigt i slutet. Någon som orkade ta sig igenom den?

Trendspanarskolan

Trendwatchings senaste briefing om hur man blir en bra trendspanare är grym. Den ska genast kokas ner till några bra bullets och adderas till min bra-att-ha-mapp. Synd bara att jag just idag har en dag när jag känner mig som en mycket otillräcklig planner. Därför ger briefingen mig mest magknip och dåligt samvete. Men ändå. Bra grejer.

Och mitt i briefingen hittade jag en länk till den här utmärkta bloggen om presentationsteknik. Ännu ett dåligt samvete att ta tag i vid tillfälle.

Klok som en interaktiv bok

I dagans DN kan man läsa om nysläppta Cathys bok, som är en ungdomsbok där läsaren själv får vara med och lösa mysteriet. Bokens huvudpersoner finns på Youtube och Myspace och en massa andra ställen där man kan interagera med dem för att göra läsandet till mer av en upplevelse.

Jag måste omedelbart införskaffa denna bok, för om den är bra är det ju hur spännande som helst. Borde inte ligga alltför långt ifrån en gångbar reklamidé, heller. Men samtidigt blir jag lite skeptisk till vuxenvärldens försök att böja sig i form för att passa dessa homo zappiens (töntigt uttryck stulet från DN Söndags artikel om 90-talister igår). Jag har varit inne på det förut; bara för att något nytt kommer behöver det inte betyda att det gamla försvinner. Nöjet i att läsa en bra (ointeraktiv) bok är tidlöst och har hittills inte avlivats av vare sig tidningar, radio, TV eller internet. Så även om Cathys bok verkar vara ett intressant projekt, tror jag inte att det är det nya sättet att läsa på. Snarare ett, tja, annat sätt. Som så ofta förr.

Måndagens mikrosajter

God måndag, kära läsare. Efter en förhållandevis lugn helg har dagen ägnats åt rätt mycket storfräsarplanning, så nu behöver jag faktiskt en paus.

En mycket fin mikrosajt har dykt upp: Airoptix Molnogram. Där kan man skicka hälsningar i formen av gulliga moln till nära och kära. Jag antar att man ska koppla ihop molnen med någon sorts luftig känsla i kontaktlinserna, men det spelar inte så stor roll tycker jag. Sajten är, trots hutlösa laddningstider, användarvänlig och söt, och jag skickade faktiskt ett par molnogram själv (ärligt talat är det ytterst sällan jag orkar använda en mikrosajt, jag brukar bara smyga omkring). Hundra gånger bättre än de lökiga filmerna som går på TV.

En sajt av mer instrumentell karakär är Skandias Pensionsakuten (Ja, den är gjord av min byrå, men jag gillar den i alla fall) där folk får hjälp att göra sitt ITP-val. Gullighet verkar vara på tapeten just nu, vilket är trevligt. Om fler varumärken vågade vara gulliga istället för gapiga skulle världen bli mycket bättre.

Sådärja. Tillbaka till storfräsarplanningen.