Reklamsveriges bästa nyhet på mycket, mycket länge.

Resumé värvar Madame Börje. På riktigt.

Phu.

Diskussionen fortsätter. Jag är jätteglad för alla kommentarer, medhåll eller mothåll. Och alla uppmuntrande ord, naturligtvis. Det känns toppen att den här bloggen fortfarande i första hand är en plats för folk som faktiskt vill diskutera kommunikation och sånt som har med det att göra.

(Sen kan jag inte nog förtydliga: Jag har verkligen ingenting personligt emot Ulf Strömqvist eller hans byrå. Jag är övertygad om att de gör ett utmärkt jobb med det de åtar sig. Styrelsen har säkert goda, om än tystlåtna, skäl för sitt val. Och självklart ska alla människor få en chans. Ni som brukar vara här regelbundet vet att jag ofta har fel och ändrar åsikt därefter. Men min spontana känsla står fortfarande fast: Komm behöver en visionär och karismatisk ordförande som är respekterad i branschen. I alla fall om förbundet ska fylla den opinionsbildande funktion som det skapades för.)

Det här blir mitt sista inlägg på en vecka ungefär. Semester väntar. Jag tänker hålla tyst och reflektera över min galenskaper. Vi hörs om några dagar!

Här kan ni förresten titta på avrundningen på höstens galenskap Supporterlaget. Två små filmer om två fantastiska personer som förtjänar all uppmärksamhet de kan få.

Historien om det fula salladsbladet

Häromdagen läste vi ett gammalt nummer av Filter på jobbet. Där stod det om en produkt som lanserades i Sverige 1994. Den hette raketsallad. Raketsalladen var pepprig och bitter och stacks i munnen. Lanseringen var en katastrof.

Om jag hade fått raketsalladen på mitt bord hade jag sagt till företaget som försökte lansera den att de skulle lägga ner. Lyssna på era kunder, skulle jag säga. Försök inte pracka på dem något de inte vill ha. Tänk nytt istället. Prova en annan sallad som folk gillar mer.

Problemet är att jag då hade gett min kund ett bedrövligt dåligt råd. För genom enkel semantik är raketsalladen idag en stapelvara hos alla svenskar med matmässig självaktning. Vi kallar den visserligen för ruccola. Men produkten är precis samma.

För några veckor sedan tipsade jag ju om Rory Sutherlands TED-talk om perception. Det är precis samma sak. Man KAN faktiskt få människor att ändra uppfattning utan att ändra produkter och tjänster. Inte genom att ljuga, tvinga och luras, men genom att sätta ett nytt ljus på dem. Ibland är det så enkelt som att byta namn.

I allt tjat om "på riktigt" är det lätt att glömma att "på riktigt" faktiskt skapas i folks huvuden. Och det är där vi måste vara.

Vad tusan gör vi nu?

Vi har alltså fått en ny ordförande i Komm. En enig styrelse har tydligen kommit fram till beslutet, så jag hoppas att Ulf Strömqvist inte tar det personligen när jag säger: Vad fan tänkte ni på?

Reklam/kommunikationsbranschen är mitt i brinnande lågkonjunktur. På varje byrå med självaktning jobbar folk som illrar för att hitta sig själva i allt det nya. Alla jag har druckit en kopp kaffe med det senaste året har haft samma tankar och diskuterat samma saker. Byråerna måste förändras. Vi måste professionaliseras. Kommunikationen måste upp på agendan i näringslivet, och det är vi själva som måste släpa den dit. Det händer enormt mycket omkring oss och vi måste ta i från tårna om vi ska ha en chans att hänga med.

Vi har ett Komm-förbund i kaos. Folk har sagt upp sig, Guldägget saknar sponsorer och VD är i blåsväder.

In träder en ordförande som aldrig har synts till i debatten. Vars byrå inte är en inspiration för någon. Som är urtypen för vad reklambranschen har varit, men inte kan fortsätta vara. För då går vi under. Faktumet att pressmeddelandet ekar tomt av alla typer av visioner gör mig inte direkt lugnare.

Den här dagen blev plötsligt ännu mer november.

Tack och ja tack.

På kontoret och här på bloggen debatteras det vilt. Jag är uppenbarligen den enda i hela världen som inte gillar Radiotjänsts "Du är hjälten"-grej. Jag försöker ändra mig, på riktigt. Jag försöker se det ni ser. Jag gör det fortfarande inte. Vi får helt enkelt vara överens om att inte vara överens.

Däremot blir jag lycklig av live-körerna på NK, Sergels Torg och i Gallerian.





Man kan diskutera i evigheter om flashmob är rätt benämning på aktiviteten. Man kan också tycka att T-mobile har gjort det här i typ ett år nu. Men för min del spelar det ingen roll. Det här gör mig glad. Det är rätt i tonaliteten. Det är toppen. Men är det arrangerat eller blir människorna överraskade på riktigt?

Om Radiotjänst var min kund skulle jag jobba järnet med att tänka ut hur man ska göra det möjligt för människor att tacka varandra. Jag skulle vilja göra det möjligt för vem som helst att arrangera ett tack för sin kompis. För dels skulle det bli en anledning att diskutera TV-avgiften. Och dels så slutar alla diskussioner om den här kampanjen med att någon säger: Jag vill att de ska sjunga för mig på bussen.

Dagens Anders

"Om vi ska såga av den gren vi sitter på, får vi såga långsamt."
- Anders Halvarsson

Det är såna här små guldkorn som gör att vissa kunder helt enkelt är lite roligare att jobba med.

Funderingar.

Sånt här finns bara på internet. Människor som bakar muffins i form av hamburgare och plåtar dem på en Coca-Colahandduk. I verkligheten har i alla fall inte jag någonsin träffat dem.

Innan jag började jobba med reklam trodde jag att copywriters mest hittade på reklam och skrev reklamgrejer. Typ filmmanus, annonser, webbtexter och sånt. Nu vet jag bättre. En copywriter lägger 45% av sin tid på att skriva manifest. Du vet såna där texter som berättar vad det här företaget egentligen sysslar med och varför de egentligen gör reklam. Sida efter sida. Företag efter företag.

I övrigt läggs 20% av tiden på att skriva pressmeddelanden och resterande 35% på att vänta på att saker ska komma ut ur skrivaren.

Nu vet du.

Jag gillar något!

Jag är överlycklig. Jag trodde att jag hade trillat ner i diss-träsket för gott. För ärligt talat tror jag inte att jag har skrivit ett positivt inlägg på flera veckor. Sorgligt. Men här kommer det: Rädda julen.nu, en kampanj för Alladin.

Jag hörde den omnämnas på P4 igår (dock utan varumärkesnamn, för det får de inte säga, men det var ju svårt att inte fatta vad de menade. Får man jobba med såna varumärken är det ju bara att tacka och bocka). Det går helt enkelt ut på att man går in på sajten, röstar på den bit man gillar mest, och den som får minst röster åker ut och ersätts av en nykomling. Angeläget, interaktivt (på riktigt), positionsförstärkande, skapar spänning i ett lite trött varumärke. Inte så hög produktionskvalitet kanske, men det gör liksom inget. Får jag gissa att det här gör ett bra mycket bättre jobb för Alladin än de senaste årens sega filmer?



Däremot hade jag hellre velat rösta bort en än rösta på min favvo. Det är nämligen rätt många bitar som är helt okej, men några som man verkligen hatar. Det känns viktigare att bli av med dem, än att just min favorit (trillingnöt) får vara kvar. Nåja, passa på att rösta!

Tack, men nej tack.

Jag älskar Radiotjänst. Du älskar Radiotjänst. Alla älskar Radiotjänst. Några Guldägg och 100-wattare senare råder det ingen tvekan om den saken.



Att ta ett riktigt lyckat koncept vidare är jättesvårt, framför allt om det inte finns en naturlig fortsättning inbyggd i det (tänk ICA). Tyvärr märks det på nya kampanjen tackfilm.se. Där kan man ladda upp en bild på sig själv och på så vis bli med i filmen. Jag förstår grundtanken. Vi fortsätter tacka, men gör det interaktivt. Mer av samma, men ändå inte. Så här blev min film:



Problemen är flera. Tekniken är väldigt gammal, så det blir inget nyhetsvärde. Filmen är lång och mörk och väldigt reklamig (konstigt nog mil ifrån de gamla filmerna vi alla älskar). Det blir inget underhållningsvärde. Jag får inte lära mig något jag inte visste förut, så det blir inget informationsvärde. Och är det något reklam måste ha, så är det värde. Framförallt om man vill att människor själva ska vara aktiva i att skapa den.

Veckans bästa pudel.

Björn Rietz förklarar på sin blogg vad som egentligen hända på 100-wattaren. Ett jättebra inlägg (förutom hänvisningen till dansarna som "grottkvinnor". Högst oklart vad det betyder, eller har med saken att göra) som får mig att gå från förbannad till förstående. Alla gör misstag. Bara de som inte förstår när det har blivit fel kan man bli sur på.

Om bara Vattenfall kunde lära sig av det här.