Det stoltaste ögonblicket i en reklamares karriär är när man blir spoofad. När människor har lagt ner sin tid på att göra en egen version av ens jobb. När det man gör har upphört att vara kräng och blivit populärkultur, underhållning eller vad man nu vill kalla det.
Och originalet:
Thursday, January 29, 2009
Dagens citat
Flickr.
"It's easy to confuse accountability with countability" - Rory Sutherland, Ogilvy UK.
Via Johan Loman hittar jag en briljant liten video där två brittiska farbröder i kostym diskuterar reklamens framtid. Ett mycket viktigt inlägg i debatten om mätbarhet. Och en gång för alla kan vi slå fast: Nej, att mäta click-trough är inte samma sak som att mäta reklams effektivitet.
"The stone age didn't end because we ran out of stones" - Shejk Yamani, tidigare oljeminister för OPEC.
"Med tanke på hur mycket klockan är, är det här en bra idé" - Projektledare på Garbergs tittar på klockan och tycker att det börjar bli dags att gå hem.
Ha en bra torsdag!
Tuesday, January 27, 2009
Odiskutablelt.
Som planningintresserad gillar man ju fakta. Och den här bloggen har en överväldigande majoritet av semantiskt fokuserade inlägg. Så, för att jämna ut balansen lite: Not Another Planning Blog som statistik.
Sedan bloggen startade 12 juni 2007 har du som har följt med från början tagit dig igenom 596 inlägg. Och även om ni då inte var särskilt många, noterar vi den senaste månaden 3 968 unika besökare (men bara 348 av er hittade hit i söndags när DN skrev). Om du är en typisk läsare stannar du här 1 minut och 36 sekunder vid varje besök. Du bor i Stockholm och använder Firefox som webbläsare. Faktum är att det är större chans att du jobbar på Resumé, Berghs eller DDB än på Garbergs. Du är en lojal besökare (6% av er har faktiskt varit här mer än 200 gånger). Du fick tips om bloggen utanför nätet, för du skrev in adressen direkt i webbläsaren eller googlade den. Du som googlade dig hit borde vara ganska nöjd, för du har stannat i ungefär 3 minuter efter det (utom de 20 av er som letade efter Olle Nordell)
Men, jag kan ju inte låta bli att bli nyfiken: Du som verkligen inte känner igen dig i det här, vem är du?
Sedan bloggen startade 12 juni 2007 har du som har följt med från början tagit dig igenom 596 inlägg. Och även om ni då inte var särskilt många, noterar vi den senaste månaden 3 968 unika besökare (men bara 348 av er hittade hit i söndags när DN skrev). Om du är en typisk läsare stannar du här 1 minut och 36 sekunder vid varje besök. Du bor i Stockholm och använder Firefox som webbläsare. Faktum är att det är större chans att du jobbar på Resumé, Berghs eller DDB än på Garbergs. Du är en lojal besökare (6% av er har faktiskt varit här mer än 200 gånger). Du fick tips om bloggen utanför nätet, för du skrev in adressen direkt i webbläsaren eller googlade den. Du som googlade dig hit borde vara ganska nöjd, för du har stannat i ungefär 3 minuter efter det (utom de 20 av er som letade efter Olle Nordell)
Men, jag kan ju inte låta bli att bli nyfiken: Du som verkligen inte känner igen dig i det här, vem är du?
Monday, January 26, 2009
Sunday, January 25, 2009
Ett steg fram och 17 tillbaka
I dagens DN Söndag finns en artikel (finns tyvärr inte upplagd än) där jag och min blogg nämns. Artikelns titel är Feminismen blommer på bloggen. Bra så. Det gör den ju, och borde göra mer och oftare. Resten av artikeln tycker jag dessvärre är total smörja.
Frilansaren Timothy Hebb som har skrivit artikeln, har under det senaste halvåret sökt mig ett antal gånger för att han ville skriva den här artikeln. Olika tidningar har varit på tal, första gången var det Elle. Jag har vid varje tillfälle tackat nej. Vinkeln på artikeln, "tjejbloggar", kändes förlegad och helt fel för mig. Min blogg är en professionell blogg om kommunikation. Att jag skriver om jämställdhetsfrågor ibland gör mig inte till en "tjejbloggare" (det är ett ämne som tas upp av nästan alla som bevakar branschen. Kolla på Bisonblog, The Planning Lab och Linus till exempel. Gör det dem till tjejbloggare? Nej, såklart. De är ju män.)
Hur som helst, Hebb valde uppenbarligen att skita i det och skriva artikeln ändå. Det är hans val. Men bara för att klaragöra: "Grupp 08" är Hebbs konstruktion och inget jag eller någon annan tillhör eller har hört talas om innan den här artikeln. Jag känner inte de andra bloggarna som nämns i artikeln och jag läser inte deras bloggar (även om jag är säker på att de är jättebra). Om du är ny besökare på den här bloggen kan jag berätta att jag inte är särskilt ung. Jag är civilekonom från Handelshögskolan och har jobbat på reklambyrå i två år. Bloggen startades som ett komplement till den ganska ytliga branschpressen, inte som ett "identitetsskapande". Jag har aldrig skrivit om "dagens smala kroppsideal". Jag har inte hotat att säga upp mig och därmed orsakat förändringar i Garbergs ledningsgrupp (däremot har Garbergs en ledningsgrupp med kompetenta kvinnor och män som jag är väldigt nöjd med.) Målet med min blogg är inte att "kvinnor ska bli nöjda med sig själva och sin kropp". Det är att diskutera kommunikation och andra viktiga frågor på någon slags värdig nivå.
Sen kan man ju bara skratta lite ihåligt åt Gertude Aigners uttalande i artikeln. "När allt fler tillbringar sin tid på nätet och bloggar förlorar de en väsentlig sak, den riktiga kontakten med andra människor." Att vi inte har kommit längre.
Vilket jävla sätt att börja en söndag.
(Till er som har kommit hit efter att ha läst DNs artikel: Jag hoppas att jag inte gör er besvikna. Min syn på jämställdhet kan ni läsa om här och här, till exempel. Jag hoppas att ni vågar ta er förbi det här förbannade inlägget. Och att ni vill stanna såklart.)
Frilansaren Timothy Hebb som har skrivit artikeln, har under det senaste halvåret sökt mig ett antal gånger för att han ville skriva den här artikeln. Olika tidningar har varit på tal, första gången var det Elle. Jag har vid varje tillfälle tackat nej. Vinkeln på artikeln, "tjejbloggar", kändes förlegad och helt fel för mig. Min blogg är en professionell blogg om kommunikation. Att jag skriver om jämställdhetsfrågor ibland gör mig inte till en "tjejbloggare" (det är ett ämne som tas upp av nästan alla som bevakar branschen. Kolla på Bisonblog, The Planning Lab och Linus till exempel. Gör det dem till tjejbloggare? Nej, såklart. De är ju män.)
Hur som helst, Hebb valde uppenbarligen att skita i det och skriva artikeln ändå. Det är hans val. Men bara för att klaragöra: "Grupp 08" är Hebbs konstruktion och inget jag eller någon annan tillhör eller har hört talas om innan den här artikeln. Jag känner inte de andra bloggarna som nämns i artikeln och jag läser inte deras bloggar (även om jag är säker på att de är jättebra). Om du är ny besökare på den här bloggen kan jag berätta att jag inte är särskilt ung. Jag är civilekonom från Handelshögskolan och har jobbat på reklambyrå i två år. Bloggen startades som ett komplement till den ganska ytliga branschpressen, inte som ett "identitetsskapande". Jag har aldrig skrivit om "dagens smala kroppsideal". Jag har inte hotat att säga upp mig och därmed orsakat förändringar i Garbergs ledningsgrupp (däremot har Garbergs en ledningsgrupp med kompetenta kvinnor och män som jag är väldigt nöjd med.) Målet med min blogg är inte att "kvinnor ska bli nöjda med sig själva och sin kropp". Det är att diskutera kommunikation och andra viktiga frågor på någon slags värdig nivå.
Sen kan man ju bara skratta lite ihåligt åt Gertude Aigners uttalande i artikeln. "När allt fler tillbringar sin tid på nätet och bloggar förlorar de en väsentlig sak, den riktiga kontakten med andra människor." Att vi inte har kommit längre.
Vilket jävla sätt att börja en söndag.
(Till er som har kommit hit efter att ha läst DNs artikel: Jag hoppas att jag inte gör er besvikna. Min syn på jämställdhet kan ni läsa om här och här, till exempel. Jag hoppas att ni vågar ta er förbi det här förbannade inlägget. Och att ni vill stanna såklart.)
Friday, January 23, 2009
Obama och fredag
Den här veckan har verkligen tillhört Barack Obama. Hela världen är på fötter. För bilder som orsakar imponeringrysningar, titta här. Stort.
I tv-studios sitter journalister och utrikespolitiska experter och rynkar pannan. De verkar inte alls medryckta av den allmänna hallelujastämningen. "Vi har orimligt höga förväntningar" säger de och tittar allvarligt in i kameran. "Han är trots allt bara en människa".
I det första har de rätt. Men jag förstår inte varför det orsakar rynkade pannor. Orimliga förväntningar är ju helt fantastiskt. Se på Nextopiateorin, till exempel. Människor lever på förväntningar. Huruvida de realiseras är mindre viktigt. Men så länge vi tror att något fantastiskt kommer att hända, är vi lyckliga. Om man vill vara lite mindre cynisk kan man tänka på den typen av mental träning som idrottsmän och andra häftiga personer brukar använda sig av. Då handlar ju allt om att visualisera att man lyckas. Gör man det tillräckligt ofta så ökar chanserna att det blir så. Och vill man vara ännu mer pragmatisk så kan man fråga sig själv den här frågan: Hur många framgångsrika människor känner du som har rimliga förväntningar?
I det andra, att Obama bara är en människa, tycker jag att de har fel. Personen Barack Obama är naturligtvis bara en människa. Men de där en miljon människorna som samlades i Washington var inte där för personen Obamas skull. De var där för symbolen Obamas skull. Symbolen som betyder att vem som helst kan lyckas med vad som helst, att det går att förändras, att det liksom inte är kört riktigt än. Det är en rörelse som, har det visat sig den här veckan, finns i hela världen. Det behövdes bara en personifiering. Och ta mig tusan om han inte är den bästa Nextopiaidén sedan Jesus.
Nu: Hoppas att du får en fantastisk fredag med orimliga förväntningar på helgen. Det finns en anledning till att fredagar känns bättre än andra dagar. Och den är samma som varför Obama redan är USAs bästa president någonsin.
Thursday, January 22, 2009
Inspiration
Två damer som har inspirerat mig idag:
Igår visade SVT en väldigt fin dokumentär om Brigitte Bardot. Här kan man se den. På många sätt verkar hon lite knasig, men jag älskar henne ändå. Dessutom är hennes låt Moi Je Joue soundtrack till min absoluta favoritreklamfilm just nu:
Såhär borde all reklamfilm vara. 45 sekunders glädjekick. Sofia Coppola har regisserat.
Inspirationskälla nr 2 är lilla babycirkusgrisen Rut Granberg som jag tilbringade dagen med:
Rut är en bestämd ung dam som gapar och skriker och rullar runt runt om hon inte får som hon vill. Hon är stark nog att lyfta ett helt staket. Och hon lever på chokladmuffins och spelar synt för att försörja sig. En helt förtjusande bekantskap.
Igår visade SVT en väldigt fin dokumentär om Brigitte Bardot. Här kan man se den. På många sätt verkar hon lite knasig, men jag älskar henne ändå. Dessutom är hennes låt Moi Je Joue soundtrack till min absoluta favoritreklamfilm just nu:
Såhär borde all reklamfilm vara. 45 sekunders glädjekick. Sofia Coppola har regisserat.
Inspirationskälla nr 2 är lilla babycirkusgrisen Rut Granberg som jag tilbringade dagen med:
Rut är en bestämd ung dam som gapar och skriker och rullar runt runt om hon inte får som hon vill. Hon är stark nog att lyfta ett helt staket. Och hon lever på chokladmuffins och spelar synt för att försörja sig. En helt förtjusande bekantskap.
Wednesday, January 21, 2009
Domedagen
Idag hände första saken i vår kampanj för Guldägget. Vi påminde byråer om att det börjar dra ihop sig till sista inlämningsdag för bidragen. Till vår hjälp hade vi fyra bistra farbröder och en göteborsk ordvits.
Såhär såg det ut utanför Brindfors.
Och såhär utanför Storåkers. Bilden är suddig, men det står "sista inlämningsdag 23 januari"
Enligt uppgift blev Mathias Palm-Jensen så förtjust att han rusade ut på gatan och krävde att bli fotograferad tillsammans med domedagsprofeten. "Budskapet går fram!" ska webbjesus ha utropat.
Fortsättning på kampanjen följer. Snart i ett traditionellt medium nära dig.
Såhär såg det ut utanför Brindfors.
Och såhär utanför Storåkers. Bilden är suddig, men det står "sista inlämningsdag 23 januari"
Enligt uppgift blev Mathias Palm-Jensen så förtjust att han rusade ut på gatan och krävde att bli fotograferad tillsammans med domedagsprofeten. "Budskapet går fram!" ska webbjesus ha utropat.
Fortsättning på kampanjen följer. Snart i ett traditionellt medium nära dig.
Upprop!
Per Torberger ska sluta på Resumé. Så sorgligt att jag inte kan tro att det är sant. Per är en mycket trevlig och intelligent person som faktiskt är geniunt intresserad av de ämnen han bevakar. Dessutom vågar han tycka, på rimliga grunder. Vi måste göra något för att få Bonniers att ändra sig. Det kommer de kanske inte att göra. Men det känns dumt att inte ens försöka.
Så här gör vi: Alla som vill att Per ska få stanna skriver sitt namn och sin byrå/företag/skola/vad man nu gör som kommentar till det här inlägget. Alla som har en blogg postar ett inlägg liknande det här och skickar länken till mig. Jag samlar in namnen och ser till att de som bestämmer på Bonniers får dem. Ok?
Så här gör vi: Alla som vill att Per ska få stanna skriver sitt namn och sin byrå/företag/skola/vad man nu gör som kommentar till det här inlägget. Alla som har en blogg postar ett inlägg liknande det här och skickar länken till mig. Jag samlar in namnen och ser till att de som bestämmer på Bonniers får dem. Ok?
Monday, January 19, 2009
Hrrm?
I Nju Jåk köpte Jenny en väldigt stilig och helt ekologisk väska som såg ut så här.
Varumärket var detta:
Vi kunde ju inte låta bli att tycka att det var VÄLDIGT likt ett varumärke hos en stor svensk matvarukedja:
Det kan vara slump såklart. Parallella idéer förekommer ofta. Men faktum kvarstår att det amerikanska varumärket är registrerat 2007 och ICAs kom 2008. Och att originalet äger domänen iloveeco.com gör att ICA borde ha lagt märke till det.
Vad tycker du? Spelar det någon roll eller?
Varumärket var detta:
Vi kunde ju inte låta bli att tycka att det var VÄLDIGT likt ett varumärke hos en stor svensk matvarukedja:
Det kan vara slump såklart. Parallella idéer förekommer ofta. Men faktum kvarstår att det amerikanska varumärket är registrerat 2007 och ICAs kom 2008. Och att originalet äger domänen iloveeco.com gör att ICA borde ha lagt märke till det.
Vad tycker du? Spelar det någon roll eller?
Subscribe to:
Posts (Atom)
