Vinnarna. När fem reklamare, en regissör och tre personer med konstnärlig talang ska tävla i äggmålning blir det ganska oavslappnat. Kalle vann på idén att göra om sitt ägg till ett strutsägg genom att måla en pytteliten tändsticksask på det. Ni fattar.
Annars har det inte hänt så mycket. Jag tror att vi får höras imorgon igen.
Imorgon drar jag till fjälls, så nu blir det ingen blogg på ett par dagar. Om du har tråkigt så här i påsktider kan du roa dig med att titta på reklam för ägg. 12 av 22 utomhustavlor vi gjorde för Guldägget. Jag finner att vanliga människor är fantastiska kreatörer. Glad påsk!
I Dagens Media läser jag att årets kampanj för 100-wattaren tas fram som examensprojekt av en arbetsgrupp från Berghs. Kool.
Men riktigt glad blir jag över att läsa att arbetsgruppen har börjat med att ställa sig den obligatoriska frågan Vad fan är problemet? och faktiskt tagit steg för att lösa det. För att 100-wattaren är ett solkigt varumärke beror naturligtvis inte på förra årets reklamkampanj, utan på den förvirring som råder kring tävlingen. Berghsgruppen har därför tillsatt en expertgrupp från branschen som ska se över tävlingens upplägg. Hurra! Jag har hört rykten om den här expertgruppen, men jag hade ingen aning om att Berghsgänget låg bakom.
Än en gång visar studenter att de är betydligt mer lösningsorienterade än de allra flesta som lyfter lön från reklambyråerna. Nu håller jag alla tummar och tår för att expertgruppen kommer fram till något bra, och att inte Devi & Co får se sina idéer förstörda av vacklande beslutsfattare och dum byråkrati. Ärligt talat skiter jag i om de gör någon reklam alls, så länge vi får en effekttävling värd namnet. Det är något att lägga i mappen.
Matilda tipsade mig om en intressant sak: Diskussionen om huruvida årets Young Lions-vinnare i filmklassen är ett plagiat. Se den här. Fundera lite.
Jag tror att människor nästan alltid gör så gott de kan. Jag tror att ganska få medvetet fuskar och taktikar sig fram. Därför tror jag att vinnarna har kommit på en egen idé, som av misstag råkade vara väldigt lik den här:
The Wind gick väldigt bra i Cannes för ett par år sen (fick den till och med guld?). Så även om inte deltagarna kände till den, så måste rimligtvis någon i juryn ha gjort det. Och här kommer ett delikat problem som är lika vanligt som svårlöst. Alla har hört diskussionen om huruvida de här är misstänkt lika:
Eller om McDonald's senaste Happy Meal-kampanj i själva verket är lite väl inspirerad av den här:
Eller om ATG har kollat en gång för mycket på Nike Tag:
Jag vet ingeting om historierna bakom de här jobben, och det är inte så viktigt heller. I princip har jag inga problem med att man lånar idéer, medvetet eller ofrivilligt, så länge det inte är olagligt (men jag har hört att eftersom reklam sällan anses ha verkshöjd så är det inte så ofta ett brott att låna den). Så länge det gör jobbet för varumärket där man är just nu tycker jag inte att det gör något om någon gjorde nåt liknande i Australien nån gång. Men jag tycker att saken hamnar i ett annat ljus när man ska bedöma reklam för tävlingar.
Om tävlingen handlar om någon slags kreativitet och idéhöjd, borde ju ett bidrag inte premieras om det bygger på en idé som någon annan redan har kommit på. Då är den ju per definition inte särskilt ny. Och enda anledningen till att tävlingar som Cannes, Guldägget och Månadens Kampanj finns är ju att branschkollegor ska bli inspirerade och vilja göra nya häftiga saker. (vi kan stånga oss blodiga för att näringslivet ska bry sig om de här tävlingarna, men det gör de inte och det tycker jag är rimligt. Vi bryr oss inte om Accentures internfester heller, förrän Prankmonkey bloggar om dem.) Det handlar inte om resultat för kunden, som mycket väl kan göra lånet både klokt och rimligt i verkligheten.
Min åsikt är alltså: Låna gärna, men belöna inte lånen i kreativitetstävlingar. Även om de var helt omedvetna. Jag vet att många inte håller med mig alls om det här. Vad tycker du?
Det här inlägget handlar om något så otippat som Siw Malmkvist. De senaste dagarna har jag nämligen av förklarliga skäl haft den här låten i huvudet:
Därför började jag lyssna lite på Siws gamla hits. Och då dök den här upp, som jag inte har hört sedan jag var barn. Låt er inte luras av det glättiga arrangemanget. Det är en ganska deppig text som tonar fram.
Ni som inte har Spotify kan lyssna lite på den här konstiga videon:
Och den är skriven 1968. Drygt 40 år sedan. Jag blir så jävla förbannad av att den fortfarande är aktuell. Jag skrev om samma sak i Resumé förra veckan. Jag vet att jag tjatar. Men för mig är det som ett kliande myggbett som finns där hela tiden, men som med jämna mellanrum (cirka en vecka) leder till ett fullkomligt utbrott.
Tack alla ni som hart hört av er de senaste dagarna och visat att ni också tycker att det är viktigt. Nu gör vi vad vi kan för att alla människor ska ha åtminstone hyfsat lika möjligheter att bli som de vill.
Mitt favoritvarumärke är Saltå Kvarn. Det kan bero på att jag är en konsumtionsförstörd innerstadsmänniska med reklamjobb och lägenhet på Söder. Eller så beror det på att allt de som står bakom Saltå verkar tro på det de gör, gör det rätt och gör det bra. Från förpackningarna med de komposterbara plastdetaljerna till konservburkarna man verkligen vill ha i hyllan till den första müslin jag någonsin har smakat som jag faktiskt vill äta mer av. Eller något mittemellan.
Hur som helst har de gjort det igen. På minmusli.nu kan man skapa sin egen müslibladning och få den levererad i en plåtburk. Såklart. Det kostar visserligen som två öl på Indigo. Men det räcker å andra sidan längre.
I fredags gick The Impossible Pitch live. Malin, Henrik och Elisabeth visar upp sin lösning: Åtta programformat inom ramen för Adidas TV. Mina favoriter är nog The Loser Takes it All och Solesaver. Fan vad bra de är. Jag blir mörkrädd.
I helgen hände det: Årets första lördagseftermiddagsuteserveringsöl. Fanastiskt. Andra vårtecken:
Vår grymma Berghspraktikanter Christoffer och Oskar gjorde sin sista dag hos oss i fredags. Vi fick den här filmen:
Nästa vecka (15-16 april) har Handels sina M2-dagar. Här kan man se filmen som har rivit ner megamycket kommentarer på Dagens Media. Den är jätterolig. (punkt) Jag ska vara med i en paneldebatt tillsammans med Per Jute på Viking Line och Karin Pontén på Vår PR-byrå. En som älskar Färjan, en som hatar den och en som köpte den, alltså. Ska bli väldigt kul. Kom dit ni som pluggar på Handels.
Ps. Ni kanske tycker att jag borde tycka något om Guldägget. Men efter att ha jobbat med kampanjen i ett halvår, suttit i juryn och inte lyckats vinna några priser känner jag att min eventuella åsikt är rätt förvirrad. I och för sig verkar det som att alla känner sig förvirrade, och i såna fall är det väl det som är åsikten. Men jag är grymt glad för Åkestam.Holsts och ANRs skull. Perioden när samma byråer var bäst hela tiden är verkligen över.
Igår var en rolig dag. Tack vare Danne och Hilda på Citypaktet var Christian Landers i stan och pratade på Guldskriftsseminariet. Det var kul. Och man lärde dig saker. Dessutom fick jag förmånen att ingå i den lilla delegation som tog ut Christian på middag igår kväll. Det pratades om hipsters i 5 timmar medan det dracks helt oförsvarliga mängder vin för att vara dagen före Guldägget.
Idag är jag alltså inte så förfärligt pigg och om några timmar ska jag infinna mig på konserthuset i rosettklänning och klackskor. Vad göra? En Spotifylista, såklart.
En av de grejer som drog ner mest garv på seminariet igår var Christians utläggning om vita människors relation till indiemusik. Han konstaterade att det pågår en ständig tävling med enkla regler: Om du känner till bandet jag pratar om, har du vunnit och jag förlorat. Han påstår själv att han alltid vinner, eftersom han delade rum med en av dem i Arcade Fire i college.
Eftersom detta är 100% sant, funkar indiehits väldigt konstigt. Om en låt är bra sprids den ju, och då känner folk till den och då är den inte hipp längre. Alltså kan man inte vara bra och hipp samtidigt. Typ. Hursomhelst: Min lista innehåller fantastiskt peppiga låtar som kanske någon gång var hippa men som garanterat inte är det längre men som jag vet får oss i form till ikväll. Jag har lagt in en bubblare också som vi hörde på Country Radio i Colorado. Den är antitesen till hipp musik och därför kanske det hippaste man kan lyssna på.
I måndags satt jag i juryn för Månadens Utomhus. I DDBs konferensrum satt 10 personer och deppade över att vi hade så få bidrag att bedöma. Tills någon vettig person ställde den viktiga frågan: Varför har vi så få bidrag att bedöma? Och därmed: Varför görs det så lite bra utomhus, om man jämför med andra medier?
Det här kom vi fram till.
1. Utomhus betraktas som ett snabbt media. Det finns någon slags sanning om att man ska kunna köra förbi en utomhusenhet med bil och ändå fatta den. Och snabba medier måste vara pang på budskapet. Men det stämmer ju överhuvudtaget inte. De flesta utomhusenheter sitter på platser där folk går omkring, eller ännu oftare står och väntar och har tråkigt. Således, bästa tänkbara plats för att berätta riktigt mycket.
2. Utomhus betraktas som ett taktiskt media. När fick du senast en brief där utomhus var huvudmedia för att bygga varumärke? För mig har det aldrig hänt. Snarare är det något man kastar in på slutet (gärna bara genom adaption från TV eller print) för att stötta upp "det andra". Men McDonald's och Åhléns har visat att det går alldeles utmärkt att bygga varumärke utomhus. Och det är ju det de flesta reklambyråer med någon slags ambition vill.
3. Utomhussäljarna luras. Det händer att säljare kommer upp till oss och presenterar case där man har gjort tokiga saker utomhus. Ni vet, sånt där som prishungriga kreatörer gillar. Man ska kunna greja med rörliga skärmar, fylla tavlorna med saker, få dem att låta och lukta och sånt. Toppen! säger den prishungriga kreatören, jag vill göra en sån där grej. Hmmm, säger säljaren. Det kan du få göra på tre platser i Sverige. Och det kostar en halv miljon. Ingen kund (eller kreatör) med vettet i behåll betalar för något sånt. Ska det göras måste det göras ordentligt och till ett rimligt pris, annars kan man glömma det.
4. Utomhus säljs i serier. I print, tv, webb och verklighet bestämmer man själv var och när man ska göra något. Man kan anpassa reklamen efter omgivningen och på så vis få den att bli mycket mer relevant. Dessutom kan man göra en annons en gång om man inte har råd med mer. Man kan testa sig fram. Så funkar inte utomhus. Där bestämmer medieägaren var och när och hur man får göra. Det är jättesvårt att köpa en viss tavla eller alla tavlor utanför dagis. Känns varken särskilt modernt eller inspirerande.
Med det sagt kom vi fram till att vi alla skulle gå hem och göra en massa bra och intressant utomhus. Vi får se hur det går.
Jag jobbar på en reklambyrå i Stockholm. Jag gör mitt bästa för att navigera i den underliga värld som handlar om kommunikation. Maila mig på nina.akestam@gmail.com
