Not Another Planning Blog har flyttat. Numer finns jag på djungeltrumman.se. Vi ses där!
http://www.djungeltrumman.se/notanotherplanningblog
Tuesday, March 30, 2010
Thursday, March 25, 2010
Till Ulrika och alla som är som hon.
Det här är ett inlägg som jag har funderat på ett tag. Det är nämligen lite jobbigt att skriva. Men i morse pratade jag en stund med Ulrika, och kom fram till att jag nog måste skriva det i alla fall.
Ulrika är 21 år och ateljéassistent på min byrå. Hon är smart, rolig och sjuhelvete driven. Just nu sliter hon med sina arbetsprover till Berghs (jag är säker på att det kommer att gå utmärkt). Reklambranschen kommer att vara överlycklig när hon går ut. Hon kommer att kämpa som en iller för att allt hon gör ska bli strålande. Inte bra. Inte toppen. Utan strålande, genialt, världsomvälvande. Det här inlägget är tillägnat alla Ulrikor där ute.
Vi hörs ibland. Ni mailar mig och frågar om råd. Och jag försöker svara så gott jag kan, med min ganska begränsade erfarenhet av jobbet och livet i stort. Ibland frågar ni mig hur jag fixar att göra det jag gör, och jag svänger ihop nåt svar. Men nu ska jag vara ärlig: Det gör jag inte.
Jag fixar inte att vara copywriter med kundansvar, ledningsgruppsmedlem, kursansvarig på Berghs, jurymedlem, bloggare, åsiktsmaskin, mentor, bollplank, flickvän, kompis, dotter och syster. Jag gör allt det där rent praktiskt. Men det är inte ett fungerande liv. Och förr eller senare brakar det ihop. I mitt fall tog det tre år.
Ju fler människor jag lär känna, desto säkrare blir jag på en sak: Om det verkar omöjligt att få ihop det, är det antagligen det. För att inte gnaga på jobbet, gnager de här personerna på sig själva. Alla har kraschat någon gång. Och har de inte redan gjort det, kommer de att göra det snart.
Och här kommer det lilla problemet: Så fort ni lämnar era föräldrar och era trygga skolor, kommer ingen att stoppa er. Era chefer, kollegor och kunder kommer att tycka att ni är fantastiska. Ni kommer att få mer priser, mer ansvar, fler uppgifter, högre lön. Och ni kommer att älska varje sekund av det. Tills ni en dag helt enkelt inte tar er upp ur sängen. Tills ni kräks om ni äter och gråter om ni försöker prata.
(Precis som en anorektiker som blir modellscoutad på väg till sjukhuset, har jag aldrig fått så många jobberbjudanden som under perioden när jag inte ens kunde hålla i en penna för att händerna skakade så.)
Jag vet inte vad man ska göra för att undvika att det händer. Jag vet inte hur man kommer ur det. Men för 17: Tro inte att det går att göra allt på en gång.
Motbevis och andra synpunkter mottages tacksamt.
Ulrika är 21 år och ateljéassistent på min byrå. Hon är smart, rolig och sjuhelvete driven. Just nu sliter hon med sina arbetsprover till Berghs (jag är säker på att det kommer att gå utmärkt). Reklambranschen kommer att vara överlycklig när hon går ut. Hon kommer att kämpa som en iller för att allt hon gör ska bli strålande. Inte bra. Inte toppen. Utan strålande, genialt, världsomvälvande. Det här inlägget är tillägnat alla Ulrikor där ute.
Vi hörs ibland. Ni mailar mig och frågar om råd. Och jag försöker svara så gott jag kan, med min ganska begränsade erfarenhet av jobbet och livet i stort. Ibland frågar ni mig hur jag fixar att göra det jag gör, och jag svänger ihop nåt svar. Men nu ska jag vara ärlig: Det gör jag inte.
Jag fixar inte att vara copywriter med kundansvar, ledningsgruppsmedlem, kursansvarig på Berghs, jurymedlem, bloggare, åsiktsmaskin, mentor, bollplank, flickvän, kompis, dotter och syster. Jag gör allt det där rent praktiskt. Men det är inte ett fungerande liv. Och förr eller senare brakar det ihop. I mitt fall tog det tre år.
Ju fler människor jag lär känna, desto säkrare blir jag på en sak: Om det verkar omöjligt att få ihop det, är det antagligen det. För att inte gnaga på jobbet, gnager de här personerna på sig själva. Alla har kraschat någon gång. Och har de inte redan gjort det, kommer de att göra det snart.
Och här kommer det lilla problemet: Så fort ni lämnar era föräldrar och era trygga skolor, kommer ingen att stoppa er. Era chefer, kollegor och kunder kommer att tycka att ni är fantastiska. Ni kommer att få mer priser, mer ansvar, fler uppgifter, högre lön. Och ni kommer att älska varje sekund av det. Tills ni en dag helt enkelt inte tar er upp ur sängen. Tills ni kräks om ni äter och gråter om ni försöker prata.
(Precis som en anorektiker som blir modellscoutad på väg till sjukhuset, har jag aldrig fått så många jobberbjudanden som under perioden när jag inte ens kunde hålla i en penna för att händerna skakade så.)
Jag vet inte vad man ska göra för att undvika att det händer. Jag vet inte hur man kommer ur det. Men för 17: Tro inte att det går att göra allt på en gång.
Motbevis och andra synpunkter mottages tacksamt.
Wednesday, March 24, 2010
Lite ekonomisk rådgivning.
Det här är den första bilden som dyker upp om man googlar cash money ab.
Lönegapet mellan män och kvinnor kvarstår. Och vår bransch är inget undantag, enligt Dagens Media som har granskat Komms årliga rapport.
Man kan komma med diverse undanflykter och bortförklaringar. Eller så kan byråer som tar sig själva på allvar sätta sig ner och på riktigt fundera över sin lönesättning. Jag tror till exempel att en del i problematiken kan vara att kvinnor i professionella sammanhang ofta uppfattas som yngre än män i samma ålder och med samma erfarenhet. Och just ålder och erfarenhet är ju viktiga faktorer i lönesättning. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit refererad till som "ung tjej". Och det är ju inget fel i det. Men eftersom mina manliga, jämnåriga kollegor och kompisar inte benämns som "unga killar", utan helt enkelt som copywriters, ingenjörer eller vad de nu är, blir det ett problem.
En helt annan sak: Idag hade vi vår pensionsrådgivare här på jobbet. Jag frågade honom om det finns fonder som fokuserar på kvinnligt företagande. Eller kvinnliga marknader. Det finns det inte. Enligt en mycket intressant rapport som Devi skickade mig idag, är världens kvinnor fler än Kinas och Indiens befolkningar tillsammans. Och står för 80% av köpbesluten. Ändå utgår nästan all marknadsföring fortfarande från att "kvinnligt" är detsamma som rosa, städning och mensskydd. Snacka om emerging market. Om någon lade märke till den.
Tuesday, March 23, 2010
En halv bokrecension
Jag är mitt uppe i boken 4 timmars arbetsvecka - konsten att leva mer & jobba mindre av Timothy Ferriss, men jag måste bara skriva lite om den ändå. Boken har legat på New York Times Bestseller-lista i tre år, och har precis kommit ut på svenska.
För en vintertrött själ lät titeln lite för bra för att vara sann. Ferriss påstår att han har knäckt koderna för hur man automatiserar sin inkomst nästan helt och hållet, så att man kan lägga tid på det man verkligen gillar, oavsett om det är en alternativ karriär, ett fritidsintresse eller sin familj. Och faktum är att han bit för bit börjar övertyga mig.
Tre grejer tycker jag har varit riktigt intressanta hittills:
1. Den mentala spärren. När jag pratar reklam har jag ganska få förutfattade meningar om hur saker och ting ska gå till. Det är fördelen med att sakna både utbildning för och erfarenhet av det man jobbar med. Jag tror inte att det nuvarande sättet för att göra grejer är det optimala, varken hos byråerna eller hos våra kunder. Ändå har jag tagit för givet att min arbetsmängd och mina metoder på nåt sätt är självklara. Man SKA jobba minst åtta timmar om dagen. Men vad baserar jag den uppfattningen på? Inte på forskning. Inte på erfarenhet. Inte på logik. Jag baserar det på att alla andra gör så. Vilket jag i samtliga andra fall tycker är den absolut sämsta anledningen till att göra något. Som tur är berättar Ferriss att de flesta tänker precis som jag tills någon påpekar det för dem. Phu.
2. Produktivitet och effektivitet. Det här är en av få saker som jag faktiskt minns från Handels, men då kallade vi det inre och yttre effektivitet (efficiency/effectiveness på engelska). Att vara effektiv är att göra saker rätt. Det är att göra optimala annonser med optimala brödtexter i optimala tidningar. Att vara produktiv är att göra rätt saker. Det är att ifrågasätta huruvida den där annonsen kommer att ge något för varumärket över huvud taget, eller om man snarare borde lägga pengarna på något annat. (Egentligen är väl det vad planners ska göra. Om kreatörer och produktionsledare ska göra reklamen effektiv, ska planners göra den produktiv.) Det intressanta är att Ferriss applicerar den här teorin på oss kontorsslavar, och inte minst på våra arbetsuppgifter. Vi kan skriva mail jättefort eller sms:a samtidigt som vi sitter i möte. Det är effektivt. Men är det produktivt? Gör det att vi tjänar optimalt med pengar på minimal tidsinsats? Eller skulle vi kunna jobba på ett annat sätt och få dubbelt så mycket gjort innan vi går hem klockan tre?
3. En multientreprenörs reklamsyn. Den här boken handlar väldigt mycket om reklam och marknadsföring, inte minst om sökordsoptimering. Intressant och skrämmande. Ferriss behandlar naturligtvis reklam med samma produktivitetskrav (mest utfall på minst tid/pengar) som allt annat här i livet. Och det ser så otroligt torftigt ut när han drar sina slutsatser. En sida av mig vill skrika att Nej, sådär enkelt är det inte, reklam är svårt, smart, spännande! Samtidigt måste jag inse att han nog har rätt. I de flesta fall kommer man jäkligt långt med Getty Image-baserade annonser i fackpress och några sponsrade länkar på Google.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle gå om man skalade upp Ferriss modeller till att gälla hela företag. Skulle man kunna driva en framgångsrik byrå där alla ägnade torsdag-söndag åt bergsklättring eller magdans? Antagligen. Vi får se vad som händer när jag har läst klart boken.
(En brasklapp: Jag vet inte om det beror på originaltexten eller den svenska översättningen, men språket är bedrövligt, som vanligt i den här sortens amerikansk dick-lit. Läs så fort att du inte hinner bry dig).
För en vintertrött själ lät titeln lite för bra för att vara sann. Ferriss påstår att han har knäckt koderna för hur man automatiserar sin inkomst nästan helt och hållet, så att man kan lägga tid på det man verkligen gillar, oavsett om det är en alternativ karriär, ett fritidsintresse eller sin familj. Och faktum är att han bit för bit börjar övertyga mig.
Tre grejer tycker jag har varit riktigt intressanta hittills:
1. Den mentala spärren. När jag pratar reklam har jag ganska få förutfattade meningar om hur saker och ting ska gå till. Det är fördelen med att sakna både utbildning för och erfarenhet av det man jobbar med. Jag tror inte att det nuvarande sättet för att göra grejer är det optimala, varken hos byråerna eller hos våra kunder. Ändå har jag tagit för givet att min arbetsmängd och mina metoder på nåt sätt är självklara. Man SKA jobba minst åtta timmar om dagen. Men vad baserar jag den uppfattningen på? Inte på forskning. Inte på erfarenhet. Inte på logik. Jag baserar det på att alla andra gör så. Vilket jag i samtliga andra fall tycker är den absolut sämsta anledningen till att göra något. Som tur är berättar Ferriss att de flesta tänker precis som jag tills någon påpekar det för dem. Phu.
2. Produktivitet och effektivitet. Det här är en av få saker som jag faktiskt minns från Handels, men då kallade vi det inre och yttre effektivitet (efficiency/effectiveness på engelska). Att vara effektiv är att göra saker rätt. Det är att göra optimala annonser med optimala brödtexter i optimala tidningar. Att vara produktiv är att göra rätt saker. Det är att ifrågasätta huruvida den där annonsen kommer att ge något för varumärket över huvud taget, eller om man snarare borde lägga pengarna på något annat. (Egentligen är väl det vad planners ska göra. Om kreatörer och produktionsledare ska göra reklamen effektiv, ska planners göra den produktiv.) Det intressanta är att Ferriss applicerar den här teorin på oss kontorsslavar, och inte minst på våra arbetsuppgifter. Vi kan skriva mail jättefort eller sms:a samtidigt som vi sitter i möte. Det är effektivt. Men är det produktivt? Gör det att vi tjänar optimalt med pengar på minimal tidsinsats? Eller skulle vi kunna jobba på ett annat sätt och få dubbelt så mycket gjort innan vi går hem klockan tre?
3. En multientreprenörs reklamsyn. Den här boken handlar väldigt mycket om reklam och marknadsföring, inte minst om sökordsoptimering. Intressant och skrämmande. Ferriss behandlar naturligtvis reklam med samma produktivitetskrav (mest utfall på minst tid/pengar) som allt annat här i livet. Och det ser så otroligt torftigt ut när han drar sina slutsatser. En sida av mig vill skrika att Nej, sådär enkelt är det inte, reklam är svårt, smart, spännande! Samtidigt måste jag inse att han nog har rätt. I de flesta fall kommer man jäkligt långt med Getty Image-baserade annonser i fackpress och några sponsrade länkar på Google.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle gå om man skalade upp Ferriss modeller till att gälla hela företag. Skulle man kunna driva en framgångsrik byrå där alla ägnade torsdag-söndag åt bergsklättring eller magdans? Antagligen. Vi får se vad som händer när jag har läst klart boken.
(En brasklapp: Jag vet inte om det beror på originaltexten eller den svenska översättningen, men språket är bedrövligt, som vanligt i den här sortens amerikansk dick-lit. Läs så fort att du inte hinner bry dig).
Friday, March 19, 2010
Adid-ass
Scenario: Kund har sinnessjukt mycket pengar. Kund har ett jättekänt och omtyckt varumärke. Byrå får nämnda pengar. Och gör det här.
Jag vet inte ens om det är lönt att påpeka att nästan alla kvinnor i filmen presenteras som rumpor (utom hon som slickar på glassen, då) medan männen är aktiva. Det är hur som helst väldigt märkligt att ta ut konceptet Celebrating Originality on the Streets genom en reklamfilm som inte är det minsta originell. Raden har ju nåt, helt klart. Tänk om man sket i att betala kändisar och fotomodeller med snygga rumpor en massa pengar och gick ut och hyllade originella människor på gatorna på riktigt istället. Starta en blogg. Ge dem en kram. Bjud på öl. Låt människor vara kampanjen, oavsett om de har Adidaspjuck eller inte. Men för guds skull. GÖR NÅT!
Jag vet inte ens om det är lönt att påpeka att nästan alla kvinnor i filmen presenteras som rumpor (utom hon som slickar på glassen, då) medan männen är aktiva. Det är hur som helst väldigt märkligt att ta ut konceptet Celebrating Originality on the Streets genom en reklamfilm som inte är det minsta originell. Raden har ju nåt, helt klart. Tänk om man sket i att betala kändisar och fotomodeller med snygga rumpor en massa pengar och gick ut och hyllade originella människor på gatorna på riktigt istället. Starta en blogg. Ge dem en kram. Bjud på öl. Låt människor vara kampanjen, oavsett om de har Adidaspjuck eller inte. Men för guds skull. GÖR NÅT!
Wednesday, March 17, 2010
Lösgodis.
Tre saker jag har tänkt på den senaste veckan.
1. Trololo. Den här filmen blev ju en jättehit på Youtube nyligen.
I helgen diskuterade vi vad som är knäppast med filmer. Vi kom fram till den här rankingen: 1. Att sången inte har någon text. 2. Hans leende 3. Hans frisyr. 4. Scenografin 5. Låttiteln.
Nu har sångaren, som idag är en gammal farbror, spelat in en ny film där han tackar för den stora uppskattningen och föreslår att alla fans hjälps åt att skriva en text till låten. HUR SÖTT ÄR INTE DET?
Slutsats: Världen kanske inte går åt helvete trots allt.
2. Pressbyråns skyltbyte. Brief: Gör en kampanj om att Pressbyrån är bra på mellanmål. Lösning: Byt namn på skiten. Få Sveriges Konsumenter att rasa. Få folk att faktiskt bry sig. Hemskt bra.
3. Livets lotteri. Min första tanke är: Hur sjutton har Rädda Barnen råd med en sån här fet B-Reelproduktion? Men jag gillar verkligen idén. Alla har någon gång funderat på oddsen för att man faktiskt föddes till det privilegierade liv man lever. Här får man för en gångs skull ihop en allmänmänsklig tanke med en bra produktion och som dessutom hänger ihop med det man vill sälja.
Ja, det var allt just nu.
1. Trololo. Den här filmen blev ju en jättehit på Youtube nyligen.
I helgen diskuterade vi vad som är knäppast med filmer. Vi kom fram till den här rankingen: 1. Att sången inte har någon text. 2. Hans leende 3. Hans frisyr. 4. Scenografin 5. Låttiteln.
Nu har sångaren, som idag är en gammal farbror, spelat in en ny film där han tackar för den stora uppskattningen och föreslår att alla fans hjälps åt att skriva en text till låten. HUR SÖTT ÄR INTE DET?
Slutsats: Världen kanske inte går åt helvete trots allt.
2. Pressbyråns skyltbyte. Brief: Gör en kampanj om att Pressbyrån är bra på mellanmål. Lösning: Byt namn på skiten. Få Sveriges Konsumenter att rasa. Få folk att faktiskt bry sig. Hemskt bra.
3. Livets lotteri. Min första tanke är: Hur sjutton har Rädda Barnen råd med en sån här fet B-Reelproduktion? Men jag gillar verkligen idén. Alla har någon gång funderat på oddsen för att man faktiskt föddes till det privilegierade liv man lever. Här får man för en gångs skull ihop en allmänmänsklig tanke med en bra produktion och som dessutom hänger ihop med det man vill sälja.
Ja, det var allt just nu.
Monday, March 15, 2010
Vilket skulle bevisas.
Jättemånga byråer tänker sluta lämna in bidrag och sitta i juryn i Resumés Reklamallsvenskan. Min byrå är en av dem. Jag stöttar bojkotten fullt ut. Efter ett år i Månadens Kampanj-jury är det väldigt svårt att se hur Resumé skulle mäkta med att organisera en ännu större och tyngre reklamtävling. Jag gillar Månadens och har haft många trevliga och intressanta diskussioner där. Men att tro att det har något gemensamt med proffsigt och genomtänkt juryarbete är helt enkelt fel. Man dricker ett glas och äter en macka, pratar reklam och röstar lite på en höft. Vilket inte alls ska underskattas. Men inte heller överskattas när det gäller att visa upp vad som är Sveriges bästa reklam.
Tyvärr blir det ju dessutom smärtsamt tydligt hur knasigt det blir att belöna den bransch man bevakar. Resumé kan ju inte skriva ett ord om bojkotten utan att sätta krokben för sig själva. Det borde vara skäl nog för att fundera ordentligt på det byråerna har skrivit under på.
Här är i sin helhet, brevet som skickades till Resumé. Några tankar?
Undertecknade byråer drar sig från och med idag ur tidningen Resumés tävling “Reklamallsvenskan”. Det betyder att vi avstår från att skicka in bidrag och att vi kliver av juryarbetet. Månadens Kampanj har varit en opretentiös temperaturmätare på den kreativa standarden i svensk reklam. Den har gett duktiga yrkesmän och -kvinnor tillfälle att ses en gång i månaden och diskutera reklam. Som skolbänk för Resumés journalister ska den heller inte underskattas. Tävlingsmomentet har egentligen varit underordnat och vi har sett Månadens Kampanj som ett naturligt inslag i Resumé.
Med lanseringen av Reklamallsvenskan har Resumé nu tagit ett medvetet och radikalt steg mot ambitionen att skapa “Sveriges största kreativa reklamtävling” som ska bli “byråernas viktigaste marknadsföringskanal”. Vi ställer oss undrande inför det faktum att Resumé åtar sig att vara både branschens kritiska granskare och ”vår viktigaste marknadsföringskanal”. I sin nuvarande utformning riskerar Reklamallsvenskan dessutom att spegla reklambranschen som en kvartalsekonomi där varumärken, byråer och individer gör succé eller fiasko i månadstempo. Alltså tvärs emot allt vad långsiktighet, konsekvens och uthållighet heter.
Vår viktigaste kreativitetstävling sedan snart 50 år är Guldägget. Det är en tävling där branschen själv har både ansvar och möjlighet att påverka utformning och utveckling. Tävlingen är ständigt satt under lupp och har genom åren haft förmågan att förändras med sin tid. Inte felfritt eller utan konvulsioner, men det är så progressiv utveckling sker.
Vi kommer nu att öka vårt engagemang i utvecklingen av Guldägget. Vi kommer också undersöka om någon form av mer frekvent återkommande evenemang med aktuell reklam kan genomföras inom ramen för Sveriges Kommunikationsbyråer, med eller utan tävlingsmoment. Resumé är självklart välkommen att bevaka ett sådant evenemang om det blir verklighet. Lika självklart och kritiskt som man idag bevakar och granskar Guldägget.
Abby Norm, ACNE Advertising, ANR BBDO, CP+B Europé, DDB, DraftFCB, Forsman & Bodenfors, Farfar, Frankenstein, Fältman & Malmén, Garbergs, Great Works, Happy F&B, Hilanders, King, Le Bureau, Lowe Brindfors, Ogilvy, Saatchi & Saatchi, Scholz & Friends, Stenström/Red Cell, Storåkers McCann, SWE, The Fan Club, Valentin&Byhr, Volt, Volontaire, Åkestam Holst
Wednesday, March 10, 2010
Nu har jag skrivit på Guldäggsbloggen igen.
Glömde visst att posta förra veckans inlägg, men här kan ni läsa vad jag tycker om Folkets Guldägg.
Att få frågor som man sedan skriver svar på är ett väldigt behagligt bloggformat. Om frågorna dessutom ställs av en klok person är det ännu mer behagligt. Man behöver i princip inte göra någonting.
Om 21 minuter ska jag presentera en ganska rolig idé. Sen åker jag bort ett par dagar. Vi hörs sen!
Att få frågor som man sedan skriver svar på är ett väldigt behagligt bloggformat. Om frågorna dessutom ställs av en klok person är det ännu mer behagligt. Man behöver i princip inte göra någonting.
Om 21 minuter ska jag presentera en ganska rolig idé. Sen åker jag bort ett par dagar. Vi hörs sen!
Monday, March 8, 2010
Livet utan musa.
Bild från Graphix Chik
Det är snart fyra år sedan jag började blogga. Under min första bloggvecka var det Cannesfestival. Åkestam.Holst vann ett guldlejon för ett DR som hade skickats ut i typ 3 ex. Flicka-kampanjen älskades ihjäl. Big Ad var den första reklamfilmen som producerades enbart för att visas på Youtube, som startade året innan. Jag älskade mina gråa urtvättade Acne-jeans. Kort och gott: Det var inte igår.
När jag startade den här bloggen var jag riktigt förbannad. Jag tyckte att nästan all reklam var skit. Och var den inte skit, var den ointressant. Och var den till och med intressant, var jag rätt säker på att den inte funkade.
Jag var förbannad på kunder som pratade om budskapsförståelse, mediebyråer som kom dragande med OBS-värden och kollegor som tyckte att interaktiv reklam var samma sak som en fet kampanjsajt eller möjligtvis en banner.
Men på senaste tiden har den där ilskan runnit av mig. Och när jag satt i Guldäggsjuryn förra veckan fattade jag varför: Vi början ta mig tusan att närma oss. Vi är inte längre några förvirrade 23-åringar som pratar om reklam som gör jobbet och idéer som är "på riktigt" och tycker att alla andra är dumma i huvudet. Vi är en hel bransch.
I Sverige produceras det dagligen kommunikation som faktiskt är intressant på riktigt. När man tittar på TV eller läser en tidning ser man i och för sig att det mesta fortfarande är rätt uselt. Men jag märker ändå att mina gamla utbrott inte behövs. Det handlar inte längre om OM vi ska göra reklam som är på riktigt, viktig och respektfull, utan HUR.
Och det, mina vänner, har jag inte svaret på. Och det är skitsvårt att blogga när man inte har några svar.
Vad säger ni? Är ni fortfarande arga?
Pausfågel
Som ni märker så skriver jag ingenting just nu. Jag tror att jag vet vad det beror på. Ska försöka formulera ett inlägg om det. Snart.
Monday, March 1, 2010
Guldäggsjuryn dag 1
Idag är en rolig dag att jobba med det jag gör. Jag är nämligen imponerad, avundsjuk och nästan lite rörd av tanken på hur många bra reklamgrejer som gjordes i Sverige 2009.
Av 93 inskickade bidrag i mediekategorin var det knappt något jag inte med stolthet hade satt mitt eget namn på. Jag vet inte hur det var i de andra kategorierna, men jag hoppas (och tror) att det var ungefär samma sak där.
Alltså 1: De som får nomineringar och ägg i år ska vara jäkligt glada och stolta. Och ha en stor smula tur.
Alltså 2: Många otroligt bra jobb kommer att bli utan. Grejer som för några år sedan hade varit solklara favoriter kanske inte ens klarar första gallringen nu. Det är trist för dem det drabbar. Men ändå väldigt roligt om man ser till branschen i stort. De förändringar som vi har tjatat om och slitit med i ett antal år börjar äntligen få genomslag. Det är lite magiskt att se.
Imorgon bitti får vi veta vilka jobb som har klarat jurygruppernas första granskning. Sen tar diskussionerna vid. Må bästa (eller mest tursamma) jobb vinna.
Thursday, February 25, 2010
Emotionellt drivet varumärkesbyggande
Dan Landin har skrivit det bästa och argaste blogginlägget jag har läst på mycket länge. På några stycken lyckas han få in en crash-course i modern reklamvetenskap och inte så få kängor till folk (jag läser marknadschefer) som fortfarande refererar till hundra år gamla teorier.
Jag älskar det. Läs läs läs!
Here's you missing haf, Mr Wanamaker.
Jag älskar det. Läs läs läs!
Here's you missing haf, Mr Wanamaker.
Klockan tickar
Bild härifrån.
Det börjar bli dags att lämna in arbetsprover till reklamskolorna. Ni är många som hör av er till mig och vill ha tips och råd. Jag tittar gärna och svarar så gott jag kan, men här är ett inlägg med lite allmänna tips och svar som jag tror att fler av er kan ha nytta av.
Hur kommer man in i reklambranschen?
Innan man söker till skolorna kan det vara bra att prova om man kommer att trivas. Genom att gå en kvällskurs på exempelvis Berghs får man lära sig grunderna och märker förhoppningsvis om man skulle trivas på skolan heltid. En annan väg är att söka jobb som ateljéassistent på någon större byrå. Då jobbar man med enklare uppgifter under ett år och får se reklamverkligheten på nära håll. Båda de här alternativen ökar också chansen för att komma in på skolorna ordentligt.
Okej, jag har redan gått en kurs eller assat ett år. Jag vet vad jag vill. Hur ska jag lyckas med arbetsproverna?
1. Gör många lösningar på uppgifterna. Bolla med kloka människor du känner.
2. Välj EN lösning på varje uppgift. Det ingår också i jobbet att kunna bedöma vad som är en bra idé.
3. Skriv en ordentlig förklaring till din lösning. Vilka insikter den bygger på, varför den är smart och hur den ska fungera.
4. Skissa ut lösningen ordentligt i photoshop/indesign. Om du söker copy ska du självklart fokusera på texten, och formen om du söker AD, men se till att skissen är så genomarbetad och tydlig i både text och form som det bara är möjligt.
5. Om lösningen innehåller flera delar, se till att du beskriver hur delarna hänger ihop.
6. Lös olika uppgifter på olika sätt. Se till att du visar upp hela din förmåga. Gör till exempel en lösning som är klassisk reklam, en som är digital, en som är händelsebaserad och en som är en tjänst eller produkt.
Fasen också. Jag gjorde allt det där och ÄNDÅ kom jag inte in. Vad ska jag göra nu??
Sura, gråt, beklaga dig, gå ut och drick öl. Sen är det bara att morska upp sig och försöka igen. Väldigt många duktiga kreatörer kom inte in på första försöket. (Första gången min duktiga kollega Sebbe sökte till Berghs gick in i järnaffären i Fagersta och köpte panel som han monterade arbetsproverna på. Året efter hade han lärt sig att det var pannå som gällde) Ring upp skolan och fråga vad du måste bli bättre på till nästa år. Sök ett till assistentjobb. Följ fler reklambloggar. Och försök igen.
Lycka till!
Wednesday, February 24, 2010
7 veckor kvar
Nu är det sju veckor kvar till Guldägget. På uppdrag av Guldäggsbloggen kommer jag var och en av de sju veckorna att tycka till om några branschaktuella händelser. Första inlägget publiceras idag. Läs det på Guldäggsbloggen eller varför inte direkt här?
Om guldäggsjuryn
Eftersom juryprocessen omges av så stor sekretess, visste jag inte förrän jag läste i tidningen att det var så många från min byrå i juryn. Jag kan hålla med kritikerna om att det är lite konstigt. Jag vet inte om man har så stor fördel av juryrepresentation egentligen. Men eftersom Guldägget är en branschangelägenhet är det onödigt att trampa på ömma tår. Men jag tycker att det är minst lika allvarligt att vi fortfarande har förhållandevis få kvinnor i juryn. Och att vi aldrig har haft en kvinnlig huvudjuryordförande.
Om att 6% av VD:ar i reklambranschen är kvinnor
Jag tror inte att det handlar om illvilja, snarare om strukturer. Problemet med VD-stolen är att den fylls av en enda person. Antingen är företagets VD 100% kvinna eller 100% man, man kan inte att gå stegvis fram som i en styrelse eller en ledningsgrupp. Ett annat faktum är att reklambranschen består av ganska små företag där VD oftast rekryteras ur de egna leden. Så länge det mest är män som startar och driver byråer, tror jag därför att männen kommer att fortsätta vara VD:ar. Men varför startar så få kvinnor byråer? Det är tiotusenkronorsfrågan.
Om hur snökaoset påverkar kreativitet
Bedrövligt, tror jag. Jag har själv aldrig haft så lite inspiration som jag är just nu. Rent konkret påverkas man naturligtvis av att tak rasar in under filminspelningar, att fotografer blir tio timmar försenade på stillastående tåg, samt att alla försöker skriva filmmanus som kräver location i Los Angeles.
Om guldäggsjuryn
Eftersom juryprocessen omges av så stor sekretess, visste jag inte förrän jag läste i tidningen att det var så många från min byrå i juryn. Jag kan hålla med kritikerna om att det är lite konstigt. Jag vet inte om man har så stor fördel av juryrepresentation egentligen. Men eftersom Guldägget är en branschangelägenhet är det onödigt att trampa på ömma tår. Men jag tycker att det är minst lika allvarligt att vi fortfarande har förhållandevis få kvinnor i juryn. Och att vi aldrig har haft en kvinnlig huvudjuryordförande.
Om att 6% av VD:ar i reklambranschen är kvinnor
Jag tror inte att det handlar om illvilja, snarare om strukturer. Problemet med VD-stolen är att den fylls av en enda person. Antingen är företagets VD 100% kvinna eller 100% man, man kan inte att gå stegvis fram som i en styrelse eller en ledningsgrupp. Ett annat faktum är att reklambranschen består av ganska små företag där VD oftast rekryteras ur de egna leden. Så länge det mest är män som startar och driver byråer, tror jag därför att männen kommer att fortsätta vara VD:ar. Men varför startar så få kvinnor byråer? Det är tiotusenkronorsfrågan.
Om hur snökaoset påverkar kreativitet
Bedrövligt, tror jag. Jag har själv aldrig haft så lite inspiration som jag är just nu. Rent konkret påverkas man naturligtvis av att tak rasar in under filminspelningar, att fotografer blir tio timmar försenade på stillastående tåg, samt att alla försöker skriva filmmanus som kräver location i Los Angeles.
Monday, February 22, 2010
Sammanfattning av en helg i Borås.
Ett borttappat filmteam i snöstorm.
Två helkvällar på Harry's (en med pop-kulturquiz och en med karaoke.)
Vår location kl 8.00 sista inspelningsdagen. (detaljer från Borås Tidning).
Ungefär 10 förhoppningsvis roliga filmer. Som ni aldrig kommer att få se om ni inte bor i Norge.
Två helkvällar på Harry's (en med pop-kulturquiz och en med karaoke.)
Vår location kl 8.00 sista inspelningsdagen. (detaljer från Borås Tidning).
Ungefär 10 förhoppningsvis roliga filmer. Som ni aldrig kommer att få se om ni inte bor i Norge.
Thursday, February 18, 2010
Glada nyheter
1. Min grymma kollega Anna Ohlsson har blivit utsedd till en av Sveriges tre bästa produktionsledare i Regis tävling Årets Byrå.
2. Garbergs har fått fem nomineringar i Gyllene Hjulet som belönar 2009 års bästa sponsringar och event.
Jag brukar försöka att inte skrytblogga. Och i natt drömde jag att vi var nominerade i tävlingen Sveriges Bästa Reklamjacka. Tävlingen belönade kreativt användande av jacka som media och vi var nominerade för en blå jacka vi hade designat för Telenor.
Någonstans ringer en klocka om att det finns väldigt många tävlingar i den här branschen. Ibland kanske lite för många. Men just Gyllene Hjulet blir jag väldigt glad över. Garbergs har ju precis som många andra traditionella byråer brottats med att våra jobb lätt hamnar i samma mallar. I somras bestämde vi oss för att många fler av våra kampanjer skulle utgå ifrån riktiga händelser. Och tydligen har vi kommit en bit på vägen.
Här är de nominerade kampanjerna:
Telenor
Svenska Spel/Svenska Supporterlaget
NetOnNet i Linköping
Och så den här kampanjen för Fortum som vi tyvärr inte har fått upp på U-tube än.
3. I eftermiddag åker jag till metropolen Borås där jag ska tillbringa en långhelg på ett lager tillsammans med truckförare, en göteborsk regissör och ett antal rappande norrmän.
2. Garbergs har fått fem nomineringar i Gyllene Hjulet som belönar 2009 års bästa sponsringar och event.
Jag brukar försöka att inte skrytblogga. Och i natt drömde jag att vi var nominerade i tävlingen Sveriges Bästa Reklamjacka. Tävlingen belönade kreativt användande av jacka som media och vi var nominerade för en blå jacka vi hade designat för Telenor.
Någonstans ringer en klocka om att det finns väldigt många tävlingar i den här branschen. Ibland kanske lite för många. Men just Gyllene Hjulet blir jag väldigt glad över. Garbergs har ju precis som många andra traditionella byråer brottats med att våra jobb lätt hamnar i samma mallar. I somras bestämde vi oss för att många fler av våra kampanjer skulle utgå ifrån riktiga händelser. Och tydligen har vi kommit en bit på vägen.
Här är de nominerade kampanjerna:
Telenor
Svenska Spel/Svenska Supporterlaget
NetOnNet i Linköping
Och så den här kampanjen för Fortum som vi tyvärr inte har fått upp på U-tube än.
3. I eftermiddag åker jag till metropolen Borås där jag ska tillbringa en långhelg på ett lager tillsammans med truckförare, en göteborsk regissör och ett antal rappande norrmän.
Tuesday, February 16, 2010
Ettårsdagen
Idag fick jag en Twitter-mention av Twopcharts som gratulerar mig på ettårsdagen. Tydligen var det den 16 februari 2009 som jag skickade ut min första tweet i universum.
Jag måste säga att twitter är en tjänst som jag uppskattar mer och mer. Det började med att jag skaffade Tweetdeck och la upp sökningar på mina kunder och kampanjer (knark). Sen började en massa andra människor skaffa twitter och jag kunde se hur mina egna blogginlägg och tweets spred sig till människor jag inte kände (knark). Sen märkte jag att allt viktigt märktes på twitter ungefär samtidigt som det dök upp någon annan stans (knark). Sen kom How Hetero (knark). Och på den vägen är det. Jag är beroende. Jag kräver inte att alla andra ska vara det. Men jag är det i alla fall.
Men ibland undrar jag om det finns någon konspiration från det som David Orlic brukar kalla för Vuxna Människor, som går ut på att förminska och förlöjliga allt som de själva inte förstår. Ni vet, de som säger att en blogg är en dagbok på internet. Eller att twitter handlar om självupptagna människor som vill berätta för hela universum vad de äter till middag.
Ibland har jag försökt rätta till och förklara. Men sen inser jag att det inte är en missuppfattning. De här människorna vill tro att det är så. Jag vet inte vad de har att tjäna på det. Men så är det. Synd bara att så många av dem sitter på maktpositioner. Det gör ju livet så mycket tråkigare och krångligare för så många andra.
Tack för ett fint första år, twitter!
Jag måste säga att twitter är en tjänst som jag uppskattar mer och mer. Det började med att jag skaffade Tweetdeck och la upp sökningar på mina kunder och kampanjer (knark). Sen började en massa andra människor skaffa twitter och jag kunde se hur mina egna blogginlägg och tweets spred sig till människor jag inte kände (knark). Sen märkte jag att allt viktigt märktes på twitter ungefär samtidigt som det dök upp någon annan stans (knark). Sen kom How Hetero (knark). Och på den vägen är det. Jag är beroende. Jag kräver inte att alla andra ska vara det. Men jag är det i alla fall.
Men ibland undrar jag om det finns någon konspiration från det som David Orlic brukar kalla för Vuxna Människor, som går ut på att förminska och förlöjliga allt som de själva inte förstår. Ni vet, de som säger att en blogg är en dagbok på internet. Eller att twitter handlar om självupptagna människor som vill berätta för hela universum vad de äter till middag.
Ibland har jag försökt rätta till och förklara. Men sen inser jag att det inte är en missuppfattning. De här människorna vill tro att det är så. Jag vet inte vad de har att tjäna på det. Men så är det. Synd bara att så många av dem sitter på maktpositioner. Det gör ju livet så mycket tråkigare och krångligare för så många andra.
Tack för ett fint första år, twitter!
Monday, February 15, 2010
Don't ask why. There is no why.
Igår såg jag en fantastisk film på Bio Rio. Man on Wire.
Det är alltså en dokumentärfilm om Philippe Petit, en ung fransman som var helt besatt av tanken på att gå på lina mellan de två World Trade Center-tornen. Och gjorde det. Hela projektet dokumenterades av gruppen själva och av privatpersoner och media.
Om du funderar på att kolla lite Ads of The World eller så för att få inspiration idag, gör inte det. Se den här filmen istället. Människan är antagligen fullkomligt galen. Men det är ganska fantastiskt att se någon gå upp så fullständigt i en dröm. Att få med sig tiotals kumpaner på ren vilja. Att misslyckas gång på gång och ändå bara köra på. Och framför allt: Att våga säga rakt ut att det inte finns någon anledning till att göra det han gör, förutom att ha gjort det.
Det är alltså en dokumentärfilm om Philippe Petit, en ung fransman som var helt besatt av tanken på att gå på lina mellan de två World Trade Center-tornen. Och gjorde det. Hela projektet dokumenterades av gruppen själva och av privatpersoner och media.
Om du funderar på att kolla lite Ads of The World eller så för att få inspiration idag, gör inte det. Se den här filmen istället. Människan är antagligen fullkomligt galen. Men det är ganska fantastiskt att se någon gå upp så fullständigt i en dröm. Att få med sig tiotals kumpaner på ren vilja. Att misslyckas gång på gång och ändå bara köra på. Och framför allt: Att våga säga rakt ut att det inte finns någon anledning till att göra det han gör, förutom att ha gjort det.
Friday, February 12, 2010
Nina Åkestam, Olle Nordell and 1 008 311 others like this
Lika bra att jag postar den nu, om inte annat som en dagboksanteckning.
Idag (den 12:e februari 2010), kära dagbok, tycker alla reklamare i hela världen är den här filmen är hur festlig som helst:
Frågan är: Har vi glömt den om en vecka? En månad? Ett år? Eller kommer begreppet I'm on a horse att bita sig fast i vårt medvetande för alltid?
Idag (den 12:e februari 2010), kära dagbok, tycker alla reklamare i hela världen är den här filmen är hur festlig som helst:
Frågan är: Har vi glömt den om en vecka? En månad? Ett år? Eller kommer begreppet I'm on a horse att bita sig fast i vårt medvetande för alltid?
Era tips
Häromdagen var jag lite oinspirerad och bad om tips på saker jag skulle kunna skriva om. Här är de.
Tips 1.
Tipsare: Pelle
Tipsar om sajten Eat A Chiquita.
Min kommentar: Rätt kul att designa nya klistermärken till bananen. Däremot fattar jag inte riktigt om redesignen ska göras på riktigt. Det finns massor att göra i Chiquitastaden, men frågan är om något av det är tillräckligt kul för att man ska orka hålla på.
Tips 2.
Tipsare: Allcookedup
Tipsar om programmet P3 Text där jag var med i söndags. Man kan lyssna på det här.
Min kommentar: Tipsaren erkänner att det är lite konstigt att tipsa mig om något jag själv var med i, men eftersom det kom med en inbakad komplimang tycker jag att det var ett mycket bra tips.
Tips 3.
Tipsare: Ludde.
Tipsar om filmen 20th century jostiband opening.
Min kommentar: Det är precis såna här meningslösheter som gör att man älskar internet.
Tips 4.
Tipsare: Johan
Tipsar om bloggen Jobba utan klipp.
Min kommentar: Bloggen är överlag rolig. Men om den är på riktigt, och Niklas faktiskt vill jobba med reklam, tror jag tyvärr inte att det är en så bra idé. Visserligen kan vi reklambyråer svara ja på alla tolv krav som Niklas ställer på en arbetsgivare. Men vi vill inte låtsas om det. Att anställa Niklas skulle innebära att man erkänner att man bara är ett gäng lirare som glider runt i konstiga kläder och är sådär skönt kreativa. Och det är ett stort no-no.
Tips 5.
Tipsare: r.
Tipsar om filmen Social Media Revolution
Min kommentar: Den här filmen har visats 1,5 miljoner gånger. Tänk att det finns så många människor i världen som sitter och funderar på vad man ska göra med sociala medier, utan att lyckas. På 60-talet tog sig både USA och Sovjet till månen på typ 10 år. Våra största sociala medier har funnits i fem år nu, och vi har fortfarande ingen aning. Lite skrämmande.
Hepp!
Tips 1.
Tipsare: Pelle
Tipsar om sajten Eat A Chiquita.
Min kommentar: Rätt kul att designa nya klistermärken till bananen. Däremot fattar jag inte riktigt om redesignen ska göras på riktigt. Det finns massor att göra i Chiquitastaden, men frågan är om något av det är tillräckligt kul för att man ska orka hålla på.
Tips 2.
Tipsare: Allcookedup
Tipsar om programmet P3 Text där jag var med i söndags. Man kan lyssna på det här.
Min kommentar: Tipsaren erkänner att det är lite konstigt att tipsa mig om något jag själv var med i, men eftersom det kom med en inbakad komplimang tycker jag att det var ett mycket bra tips.
Tips 3.
Tipsare: Ludde.
Tipsar om filmen 20th century jostiband opening.
Min kommentar: Det är precis såna här meningslösheter som gör att man älskar internet.
Tips 4.
Tipsare: Johan
Tipsar om bloggen Jobba utan klipp.
Min kommentar: Bloggen är överlag rolig. Men om den är på riktigt, och Niklas faktiskt vill jobba med reklam, tror jag tyvärr inte att det är en så bra idé. Visserligen kan vi reklambyråer svara ja på alla tolv krav som Niklas ställer på en arbetsgivare. Men vi vill inte låtsas om det. Att anställa Niklas skulle innebära att man erkänner att man bara är ett gäng lirare som glider runt i konstiga kläder och är sådär skönt kreativa. Och det är ett stort no-no.
Tips 5.
Tipsare: r.
Tipsar om filmen Social Media Revolution
Min kommentar: Den här filmen har visats 1,5 miljoner gånger. Tänk att det finns så många människor i världen som sitter och funderar på vad man ska göra med sociala medier, utan att lyckas. På 60-talet tog sig både USA och Sovjet till månen på typ 10 år. Våra största sociala medier har funnits i fem år nu, och vi har fortfarande ingen aning. Lite skrämmande.
Hepp!
Thursday, February 11, 2010
Dagens skylt
Jag har ju ett tag funderat på om inte skylten är den intressantaste och mest inspirerande formen av reklam. Idag fick jag vatten på min kvarn. Farfar har gjort en kampanj för Nokia i London.
Jag tycker att det här är en strålande idé. Digitalt är ju som allra bäst när det får interagera med verkligheten. Och en skylt är alltid en skylt. Eller som i det här fallet, Skylt 2.0. Det kanske är det min framtida byrå ska syssla med.
The World's Biggest Signpost from adghost on Vimeo.
Jag tycker att det här är en strålande idé. Digitalt är ju som allra bäst när det får interagera med verkligheten. Och en skylt är alltid en skylt. Eller som i det här fallet, Skylt 2.0. Det kanske är det min framtida byrå ska syssla med.
Wednesday, February 10, 2010
En sån där dag.
Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte komma på någonting att skriva om. De senaste dagarna har jag varit hemskt stingslig kring språk i allmänhet. Det räcker att någon skriver Vi har öppet mellan 8-17 för att jag ska gå i taket.
(Kanske beror det på att jag var i Åre i helgen, där varje vecka är felskrivarfestival. Där kan man beskåda skyltar som Kids below 140 cm is recommended to the gondols och klassikern Singelque).
Hur som helst blir det inga bra blogginlägg med såna här förutsättningar. Kan du inte tipsa om något kul? Artikel, blogg, bild, film, whatever.
Tack snälla.
Tuesday, February 9, 2010
Superbowl
Jag citerar Adliterate:
"I'd include a link to the inconsequential work that ran but you'd be better off spending the time reading a slim volume the worst poetry imaginable while repeatedly beating yourself over the head with a cricket bat."
Här kan du kolla på filmer och se om du håller med.
"I'd include a link to the inconsequential work that ran but you'd be better off spending the time reading a slim volume the worst poetry imaginable while repeatedly beating yourself over the head with a cricket bat."
Här kan du kolla på filmer och se om du håller med.
Monday, February 8, 2010
Uppdatering
Med ungefär ett halvt sekels mellanrum uppdaterar jag min länklista i högerspalten på bloggen.
Nyhet nummer ett är sektionen Skolor för dig som vill jobba med reklam som innehåller länkar till precis det. Det händer rätt ofta att ni hör av er till mig med funderingar kring utbildningar och livsval. Jag svarar gärna på alla frågor, men eftersom jag själv bara har gått på en av alla skolor som finns är det nog säkrast att komplettera med lite egen research. Ni får hemskt gärna kommentera det här inlägget med tips om andra utbildningar ni själva har gått, så uppdaterar jag listan.
Nyhet nummer två är den mest självklara bloggen sedan Fyra till fem. Berghs School of Spexxx måste ses för att förstås. Men med den här bloggen i mappen behöver man liksom inte mycket mer.
Over and out.
(Jag måste hitta ett sätt att signa av blogginlägg som inte har någon naturlig avslutning. Jag har testat allt från ett käckt Hej så länge! till postironiska På återseende till modebloggschica Au Revoir, men inget känns rätt. Några förslag?)
Nyhet nummer ett är sektionen Skolor för dig som vill jobba med reklam som innehåller länkar till precis det. Det händer rätt ofta att ni hör av er till mig med funderingar kring utbildningar och livsval. Jag svarar gärna på alla frågor, men eftersom jag själv bara har gått på en av alla skolor som finns är det nog säkrast att komplettera med lite egen research. Ni får hemskt gärna kommentera det här inlägget med tips om andra utbildningar ni själva har gått, så uppdaterar jag listan.
Nyhet nummer två är den mest självklara bloggen sedan Fyra till fem. Berghs School of Spexxx måste ses för att förstås. Men med den här bloggen i mappen behöver man liksom inte mycket mer.
Over and out.
(Jag måste hitta ett sätt att signa av blogginlägg som inte har någon naturlig avslutning. Jag har testat allt från ett käckt Hej så länge! till postironiska På återseende till modebloggschica Au Revoir, men inget känns rätt. Några förslag?)
Thursday, February 4, 2010
Efter reklam för reklam: Reklam för reklamare.
För första gången har det gjorts en reklamfilm som handlar om... mig. Det är ett litet Youtubeklipp inspelat hemma i min kokvrå.
Varje söndag går programmet P3 Text där olika former av skribenter intervjuas, och den här veckan ska alltså jag vara med. I december satt jag och programledaren/poeten Daniel Boyacioglu i min soffa i ett par timmar och pratade om att skriva reklam. Jag har ingen aning om hur det kommer att låta i radio, men det var trevlig då i alla fall. Här kan man läsa lite mer om vad programmet handlar om. Och se en bild där jag ser ut som en liten tant.
P3 på söndag kl 18 alltså.
Varje söndag går programmet P3 Text där olika former av skribenter intervjuas, och den här veckan ska alltså jag vara med. I december satt jag och programledaren/poeten Daniel Boyacioglu i min soffa i ett par timmar och pratade om att skriva reklam. Jag har ingen aning om hur det kommer att låta i radio, men det var trevlig då i alla fall. Här kan man läsa lite mer om vad programmet handlar om. Och se en bild där jag ser ut som en liten tant.
P3 på söndag kl 18 alltså.
Wednesday, February 3, 2010
Apropå det förra inlägget
Jag fick ett TED-tips från Johan Östlund, som numer finns på DDB i Hong Kong (coolt).
Det handlar om motivation i kreativa yrken, och att företag väldigt ofta gör tvärtemot vad vetenskapen säger. Se!
Det handlar om motivation i kreativa yrken, och att företag väldigt ofta gör tvärtemot vad vetenskapen säger. Se!
Tuesday, February 2, 2010
Mera FB åt folket
Imorse läste jag en artikel i SvD som handlade om multitasking på jobbet. Alltså förmågan att twittra, Facebooka och dricka kaffe samtidigt som man sköter mer eller mindre kvalificerade arbetsuppgifter. I artikeln får vi möta Siri, vars chef har blockerat Facebook på arbetsplatsen. Siri tycker att han gör fel, och menar att hon skulle vara mer effektiv om hon fick styra sin tid själv.
Jag har massor av kompisar och kunder som inte kommer åt viktiga webbfunktioner på jobbet. Stora företag med anställda som är civilekonomer och jurister skyller på datasäkerhet, men jag tror snarare att det bygger på lika delar rädsla och bristande förtroende. Man tror helt enkelt, som Siris chef, att det kommer att bli mindre gjort om man ger de anställda möjlighet att välja. Även om arbetsbeskrivningen innehåller ord som högutbildad, kundansvarig och höginkomsttagare.
Man kan tycka att de här cheferna har fel på ett humanistiskt plan (det gör jag). Men dessutom fick artikeln om Siri mig att minnas en bok jag läste första året på Handels. Det var Jaffees Organization Theory. I den boken refereras det till en hel massa studier som jag tyvärr inte minns namnet på, men de var från ganska tidig industrialisering.
Ett experiment handlade om en fabrik där man lät arbetarna själva bestämma hastigheten på det löpande bandet. Forskarna hade förväntat sig en minskning i effektiviteten. Resultatet blev tvärtom. I en annan studie fick lät man olika grupper av arbetare jobba i olika trevliga miljöer. Vissa fick bra belysning, ha musik om de ville, ta pauser när som helst. Andra fick inte bestämma själva. Produktiviteten steg med varje förbättring av arbetsmiljön.
Slutsats: Om inte människor har blivit betydligt dummare de senaste 60-100 åren, är det smart att låta folk bestämma själva. Frihet under ansvar är en sliten klyscha, men hittills finns det ingen visat att motsatsen skulle vara bättre. I något avseende.
Nu ska jag ta mig friheten att fortsätta jobba med det jag egentligen håller på med.
Jag har massor av kompisar och kunder som inte kommer åt viktiga webbfunktioner på jobbet. Stora företag med anställda som är civilekonomer och jurister skyller på datasäkerhet, men jag tror snarare att det bygger på lika delar rädsla och bristande förtroende. Man tror helt enkelt, som Siris chef, att det kommer att bli mindre gjort om man ger de anställda möjlighet att välja. Även om arbetsbeskrivningen innehåller ord som högutbildad, kundansvarig och höginkomsttagare.
Man kan tycka att de här cheferna har fel på ett humanistiskt plan (det gör jag). Men dessutom fick artikeln om Siri mig att minnas en bok jag läste första året på Handels. Det var Jaffees Organization Theory. I den boken refereras det till en hel massa studier som jag tyvärr inte minns namnet på, men de var från ganska tidig industrialisering.
Ett experiment handlade om en fabrik där man lät arbetarna själva bestämma hastigheten på det löpande bandet. Forskarna hade förväntat sig en minskning i effektiviteten. Resultatet blev tvärtom. I en annan studie fick lät man olika grupper av arbetare jobba i olika trevliga miljöer. Vissa fick bra belysning, ha musik om de ville, ta pauser när som helst. Andra fick inte bestämma själva. Produktiviteten steg med varje förbättring av arbetsmiljön.
Slutsats: Om inte människor har blivit betydligt dummare de senaste 60-100 åren, är det smart att låta folk bestämma själva. Frihet under ansvar är en sliten klyscha, men hittills finns det ingen visat att motsatsen skulle vara bättre. I något avseende.
Nu ska jag ta mig friheten att fortsätta jobba med det jag egentligen håller på med.
Monday, February 1, 2010
Tyvärr.
Det finns absolut ingenting att skriva om just nu. Jag tror att det beror på januari. Men eftersom den bedrövliga månaden är slut nu, kanske det blir bättring framöver. Håll ut!
Wednesday, January 27, 2010
En Guldskribent, 27 jan 11:39
Det här är en väldigt rolig kommentarstråd från Guldäggsbloggen.
På bloggen, som trots att den är endorsad av Dagens Media lider av hemskt låg aktivitet, får ett antal branschpersoner skriva om Guldägget. Anonymt. Någon av skribenterna tar upp frågan om anonymitet varpå total förvirring utbryter. För hur kan man föra en diskussion om man inte kan identifiera vem som säger vad? Det funkar med alias, men när alla heter anonym blir det helfestligt. Framför allt eftersom både inlägg och kommentarer förhandsgranskas innan de publiceras och därmed laggar.
Guldäggsbloggen är egentligen ingen dum idé, men ett antal beslut på vägen gör att det inte riktigt funkar. Man har valt bloggen som kampanjidé, men vill inte riktigt acceptera vad den innebär. För en blogg utan åsikter, spets och bråk är knappt en blogg. I alla fall inte om den ska vara opinionsbildande och behandla ett ämne som folk faktiskt bryr sig om.
När jag själv blev tillfrågad om att skriva på Guldäggsbloggen frågade jag om jag fick skriva under mina inlägg. Det fick jag, men helst inte. Så då tänkte jag att det kanske ändå vore kul att prova att göra som folk gör mest: Tycka en jäkla massa, utan att någon kan hålla mig ansvarig. Så jag skrev några inlägg. Och ingen brydde sig.
Jag bloggar för att få reaktioner. Om ingen kommenterar eller retweetar mina inlägg är det #fail. Så även om jag surnar till ibland när jag tycker att folk är dumma i huvudet, är det i alla fall mycket bättre än att säga något man tycker är viktigt när ingen lyssnar.
Så frågan är nu: Ska jag berätta vilka inlägg som är mina? Eller är det bättre att de får fortsätta vara anonyma?
På bloggen, som trots att den är endorsad av Dagens Media lider av hemskt låg aktivitet, får ett antal branschpersoner skriva om Guldägget. Anonymt. Någon av skribenterna tar upp frågan om anonymitet varpå total förvirring utbryter. För hur kan man föra en diskussion om man inte kan identifiera vem som säger vad? Det funkar med alias, men när alla heter anonym blir det helfestligt. Framför allt eftersom både inlägg och kommentarer förhandsgranskas innan de publiceras och därmed laggar.
Guldäggsbloggen är egentligen ingen dum idé, men ett antal beslut på vägen gör att det inte riktigt funkar. Man har valt bloggen som kampanjidé, men vill inte riktigt acceptera vad den innebär. För en blogg utan åsikter, spets och bråk är knappt en blogg. I alla fall inte om den ska vara opinionsbildande och behandla ett ämne som folk faktiskt bryr sig om.
När jag själv blev tillfrågad om att skriva på Guldäggsbloggen frågade jag om jag fick skriva under mina inlägg. Det fick jag, men helst inte. Så då tänkte jag att det kanske ändå vore kul att prova att göra som folk gör mest: Tycka en jäkla massa, utan att någon kan hålla mig ansvarig. Så jag skrev några inlägg. Och ingen brydde sig.
Jag bloggar för att få reaktioner. Om ingen kommenterar eller retweetar mina inlägg är det #fail. Så även om jag surnar till ibland när jag tycker att folk är dumma i huvudet, är det i alla fall mycket bättre än att säga något man tycker är viktigt när ingen lyssnar.
Så frågan är nu: Ska jag berätta vilka inlägg som är mina? Eller är det bättre att de får fortsätta vara anonyma?
Monday, January 25, 2010
And tell me what street compares with Mott Street in july?
After Work på Greene Street.
Om den mot förmodan finns kvar på din byrå, kan jag tipsa om New York-artikeln i senaste numret av pappers-Resumé. Där finns handfasta tips om vad som gäller och hur man går till väga för att jobba på byrå i USA. Det är precis den sortens artiklar jag vill ha i Resumé. Mera, mera!
Thursday, January 21, 2010
Dritbra!
Här en en film. Den handlar om en strålande tjänst för IKEA som tyvärr inte finns i verkligheten.
Bakom idén står Hyper Island-eleverna Fredrik Holmberg, Alexander Strand-Kristensen, Linda Karlsson och Layla Cavalcante.
Jag tycker att det här är bra av 7 anledningar.
1. Det bygger på en ren, tydlig och relevant insikt
2. Det funkar för varumärket och bygger det åt rätt håll
3. Det kan inte så lätt kopieras av andra varumärken
4. Det är hjälpsamt
5. Det är affärsdrivande
6. Det kan bli stort nog att göra skillnad
7. Det är inte ett fall av reklamslalom
8. Det är praktiskt möjligt att genomföra
Skulle tro att det händer tre gånger om året att en idé uppfyller alla de här kriterierna. Det enda som fattas är anledning 9 (Det är insålt till kunden) och 10 (Det är genomfört). Jag hoppas verkligen att IKEA förstår att de borde fixa det.
(Rubriken till det här inlägget kommer från en väldigt rolig norsk reklamfilm där småkillar bygger om en järnvägsräls till en loop. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det är reklam för, vilket tyder på att den kanske inte var så bra trots allt. Men är det någon som vet vilken jag menar?)
Uppdaterat: Tack Hansby. Här är den.
IKEA Organizer from Fredrik Holmberg on Vimeo.
Bakom idén står Hyper Island-eleverna Fredrik Holmberg, Alexander Strand-Kristensen, Linda Karlsson och Layla Cavalcante.
Jag tycker att det här är bra av 7 anledningar.
1. Det bygger på en ren, tydlig och relevant insikt
2. Det funkar för varumärket och bygger det åt rätt håll
3. Det kan inte så lätt kopieras av andra varumärken
4. Det är hjälpsamt
5. Det är affärsdrivande
6. Det kan bli stort nog att göra skillnad
7. Det är inte ett fall av reklamslalom
8. Det är praktiskt möjligt att genomföra
Skulle tro att det händer tre gånger om året att en idé uppfyller alla de här kriterierna. Det enda som fattas är anledning 9 (Det är insålt till kunden) och 10 (Det är genomfört). Jag hoppas verkligen att IKEA förstår att de borde fixa det.
(Rubriken till det här inlägget kommer från en väldigt rolig norsk reklamfilm där småkillar bygger om en järnvägsräls till en loop. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det är reklam för, vilket tyder på att den kanske inte var så bra trots allt. Men är det någon som vet vilken jag menar?)
Uppdaterat: Tack Hansby. Här är den.
Dagens TV-tips
Nu har jag tittat på första avsnittet av Landet Brunsås. Eftersom det här verkar vara en ännu större angelägenhet för reklambranschen än faktumet att Gina Tricot har bytt modell, känner jag att en kommentar är på sin plats.
Landet Brunsås är ett samhällsprogram om svensk matkultur. Lite som Värsta Språket. Vi får följa trion Lotta Lundgren, Henrik Schyffert och Erik Haag när de irrar runt bland kebabpizzor, kåldolmar och matforskare. Ett intressant ämne, således.
Som ni vet är jag fascinerad av (och möjligen lite hemligt förälskad i) Lotta Lundgren, och precis som jag hade hoppats är det hon som tar ledningen i programmet. Och gör det med bravur. Så länge Lotta är i bild är det intressant och precis lagom lättsamt. Men jag undrar lite varför Schyffert och Haag spexar så mycket i bakgrunden. När Mexikos konsul bjuds på tacomiddag hemma hos familjen Haag får hon knappt en syl i vädret eftersom Erik måste prata svengelska hela tiden. Och Schyfferts limpmacka med Oboy är liksom inte lika intressant som Kjell A Nordströms analys av svensk kulturimport.
Jag förstår grejen med att plocka in kända och underhållande ansikten. Men jag hoppas att man i de kommande programmen vågar lita mer på att det är ämnet som är underhållningen, inte spexet runt omkring. För både Haag och Schyffert kan ju vara väldigt bra när de får lov att vara allvarliga. Vi får helt enkelt kolla vidare nästa vecka.
Förresten blev jag bjuden på middag hemma hos en riktig mexikanska för någon månad sen. Hon pratade väldigt mycket om att svensk tex-mex är heeeelt annorlunda än mexikansk mat. Men ärligt talat tyckte jag inte att det var så stor skillnad. Jag kanske har matkulturell dyslexi. Desto större anledning att fortsätta kolla på Landet Brunsås.
Landet Brunsås är ett samhällsprogram om svensk matkultur. Lite som Värsta Språket. Vi får följa trion Lotta Lundgren, Henrik Schyffert och Erik Haag när de irrar runt bland kebabpizzor, kåldolmar och matforskare. Ett intressant ämne, således.
Som ni vet är jag fascinerad av (och möjligen lite hemligt förälskad i) Lotta Lundgren, och precis som jag hade hoppats är det hon som tar ledningen i programmet. Och gör det med bravur. Så länge Lotta är i bild är det intressant och precis lagom lättsamt. Men jag undrar lite varför Schyffert och Haag spexar så mycket i bakgrunden. När Mexikos konsul bjuds på tacomiddag hemma hos familjen Haag får hon knappt en syl i vädret eftersom Erik måste prata svengelska hela tiden. Och Schyfferts limpmacka med Oboy är liksom inte lika intressant som Kjell A Nordströms analys av svensk kulturimport.
Jag förstår grejen med att plocka in kända och underhållande ansikten. Men jag hoppas att man i de kommande programmen vågar lita mer på att det är ämnet som är underhållningen, inte spexet runt omkring. För både Haag och Schyffert kan ju vara väldigt bra när de får lov att vara allvarliga. Vi får helt enkelt kolla vidare nästa vecka.
Förresten blev jag bjuden på middag hemma hos en riktig mexikanska för någon månad sen. Hon pratade väldigt mycket om att svensk tex-mex är heeeelt annorlunda än mexikansk mat. Men ärligt talat tyckte jag inte att det var så stor skillnad. Jag kanske har matkulturell dyslexi. Desto större anledning att fortsätta kolla på Landet Brunsås.
Wednesday, January 20, 2010
B-2-Whatever
Idag åt jag lunch med Marco som är planner och Berghs-lärare. Det visade sig att vi hade väldigt lika erfarenheter från reklamvärldens kanske mest misshandlade område: B-2-B.
Begreppet B-2-B-reklam är rätt lökigt, men det beskriver ju ganska bra vad det handlar om. Företag som ska sälja grejer till andra företag.
(Här finns plats för dig att tänka att du minsann inte tror på B2B och B2C. Det handlar ju om P2P, i slutändan är vi alla emotionella människor mm osv. Jag håller naturligtvis med. Men det är inte det inlägget handlar om. Och det finns faktiskt vissa skillnader på att kommunicera med en handfull välkända kunder och en massmarknad med många miljoner människor).
Ingen gillar B2B. Ryktet säger att det mest handlar om att skriva broschyrer som ingen läser samt åka på tryckintag för roll-ups. Jag och Marco kom snabbt överens om att det inte stämmer. Men inte nog med det: I de mest mossiga basindustriers korridorer händer det grejer just nu. Gamla familjeföretag generationskiftas. Ny teknik påverkar. Och så själva guldstjärnan: De här företagen vill bli publika. De vill inte längre skicka samma säljare med samma material till samma branschmässor. Men de har inte konsumentjättarnas klumpiga marknadsavdelningar. Den byrå som befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle har helst plötsligt världens chans att göra bra grejer.
Jag tror att vi de närmsta åren kommer att se allt mer intressanta idéer från företag vi aldrig har hört talas om förut.
Begreppet B-2-B-reklam är rätt lökigt, men det beskriver ju ganska bra vad det handlar om. Företag som ska sälja grejer till andra företag.
(Här finns plats för dig att tänka att du minsann inte tror på B2B och B2C. Det handlar ju om P2P, i slutändan är vi alla emotionella människor mm osv. Jag håller naturligtvis med. Men det är inte det inlägget handlar om. Och det finns faktiskt vissa skillnader på att kommunicera med en handfull välkända kunder och en massmarknad med många miljoner människor).
Ingen gillar B2B. Ryktet säger att det mest handlar om att skriva broschyrer som ingen läser samt åka på tryckintag för roll-ups. Jag och Marco kom snabbt överens om att det inte stämmer. Men inte nog med det: I de mest mossiga basindustriers korridorer händer det grejer just nu. Gamla familjeföretag generationskiftas. Ny teknik påverkar. Och så själva guldstjärnan: De här företagen vill bli publika. De vill inte längre skicka samma säljare med samma material till samma branschmässor. Men de har inte konsumentjättarnas klumpiga marknadsavdelningar. Den byrå som befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle har helst plötsligt världens chans att göra bra grejer.
Jag tror att vi de närmsta åren kommer att se allt mer intressanta idéer från företag vi aldrig har hört talas om förut.
Tuesday, January 19, 2010
Den 19:e januari.
Du kanske är på rätt bra humör idag. Du kanske tänker att det inte spelar så stor roll att det är 50 cm snöslask på gatorna eller att det är mörkt ute fast klockan är tio i tre. Du kanske har massor av pengar kvar efter julens festligheter och roliga aktiviteter inplanerade för att göra av med dem. Du kanske känner dig helt harmonisk inför Guldäggsinlämningen på fredag. Inte nog med att du kan konstatera att dina jobb är bra nog för att vinna, du har gjort färdigt alla casefilmer och pdf:er och visar dem nu på projektor i repan för att ingjuta stolthet i dina kollegor.
Om det här stämmer in på dig, befinner vi oss väldigt långt ifrån varandra i sinnesstämning. Om du känner för att närma dig min, kan jag tipsa om en P1 Dokumentär jag lyssnade på i morse. Den heter Som en hora och handlar om ordet hora och varför alla kvinnor har blivit kallade det. Efter 28 minuter finns ett extra uppmuntrande inslag från en rättegång där en försvarsadvokat frågar ut en tonårstjej som har blivit utsatt för gruppvåldtäkt om hennes sexuella historia.
Jag har aldrig varit så här nära att skicka ansökningspapper till juristlinjen.
Om vi ska få in något reklamrelaterat i det här inlägget, kan vi konstatera att in mindre än två företag tyckte att det var en bra idé att köpa sökordet hora på Google.
Om det här stämmer in på dig, befinner vi oss väldigt långt ifrån varandra i sinnesstämning. Om du känner för att närma dig min, kan jag tipsa om en P1 Dokumentär jag lyssnade på i morse. Den heter Som en hora och handlar om ordet hora och varför alla kvinnor har blivit kallade det. Efter 28 minuter finns ett extra uppmuntrande inslag från en rättegång där en försvarsadvokat frågar ut en tonårstjej som har blivit utsatt för gruppvåldtäkt om hennes sexuella historia.
Jag har aldrig varit så här nära att skicka ansökningspapper till juristlinjen.
Om vi ska få in något reklamrelaterat i det här inlägget, kan vi konstatera att in mindre än två företag tyckte att det var en bra idé att köpa sökordet hora på Google.
Monday, January 18, 2010
Man blir typ åksjuk av att försöka jobba/blogga på tåg.
Tänkte bara säga det, ni som förväntar er att jag ska prestera något särskilt idag.
Friday, January 15, 2010
Att tänka tvärt om.
Det finns väldigt många djur vi människor gillar. Det är bara att hänga på Zoo Borns i tre minuter så förstår man varför. De djuren tenderar vi att ägna mycket tid och uppmärksamhet åt att pyssla om, studera och rädda. Sen finns det djur vi inte gillar. Råttor, kackerlackor, duvor och kråkor. De ägnar vi istället mycket tid åt att försöka utrota, trots att historien visar att vi aldrig lyckas. Men varför inte göra tvärt om? Varför inte använda djuren vi aldrig lyckas utrota?
Det är grundtanken i Joshua Kleins TED-talk. Det är 10 minuter långt. Kolla på det.
Joshua fascineras av kråkor. Inte för att de är gulliga eller utrotningshotade, utan för att de alltid klarar sig. Han menar, att istället för att försöka utrota såna djur, borde vi hitta system för att få dem att hjälpa oss. Joshua visar hur vi skulle kunna få kråkor att plocka skräp eller hjälpa till vid katastrofer genom att belöna dem med jordnötter.
En annan intressant aspekt av det här är hur enkelspårig den mänskliga hjärnan är. Vi kopplar fult=dåligt på nolltid, även om det inte alls stämmer. Studier visar att det inte bara gäller djur, utan medmänniskor också. En ganska obehaglig tanke, egentligen.
Det får bli dagens kreativa inspiration. Tack Kalle för tipset!
Det är grundtanken i Joshua Kleins TED-talk. Det är 10 minuter långt. Kolla på det.
Joshua fascineras av kråkor. Inte för att de är gulliga eller utrotningshotade, utan för att de alltid klarar sig. Han menar, att istället för att försöka utrota såna djur, borde vi hitta system för att få dem att hjälpa oss. Joshua visar hur vi skulle kunna få kråkor att plocka skräp eller hjälpa till vid katastrofer genom att belöna dem med jordnötter.
En annan intressant aspekt av det här är hur enkelspårig den mänskliga hjärnan är. Vi kopplar fult=dåligt på nolltid, även om det inte alls stämmer. Studier visar att det inte bara gäller djur, utan medmänniskor också. En ganska obehaglig tanke, egentligen.
Det får bli dagens kreativa inspiration. Tack Kalle för tipset!
Thursday, January 14, 2010
Det här är inget förslag, det är en order.
Igår bjöd det fantabulösa magasinet Filter på förhandsvisning av en av de bästa filmer jag har sett i hela mitt liv.
Trailern får den att verka mycket simplare än den är. Det här är något så ovanligt som en obehaglig historia berättad med glädje. Skratta. Gråt. Bli förbannad. Gå och se Precious så fort som möjligt.
Är det förresten någon som har sett Fish Tank? Var den så bra som den verkar?
Trailern får den att verka mycket simplare än den är. Det här är något så ovanligt som en obehaglig historia berättad med glädje. Skratta. Gråt. Bli förbannad. Gå och se Precious så fort som möjligt.
Är det förresten någon som har sett Fish Tank? Var den så bra som den verkar?
Wednesday, January 13, 2010
Det här är BRA reklam. Igen.
Det är bara den 13:e januari och redan har jag sett tre kampanjer som jag gillar jättemycket. Här är den tredje:
Olika typer av träning.
Det har blivit träningshysteri på jobbet. På lunchen ska ALLA ner i gymmet i källaren och deffa på olika sätt.
Jag försöker att inte bli involverad i hypen och laddar istället ner jättemånga iPhone-apps.
Några favoriter
Barillas Kokbok. Bättre än Arlas om man gillar pasta. Har bland annat en fiffig pastatimer.
To Do Neon där man skriver med fingret som penna.
TP. Mycket bättre än MIG. Tack Emmeli för tipset.
TED. Får mig att önska att jag hade längre tid att pendla till jobbet.
Gowalla. Får en barrunda att kännas som en tävling. Men jag önskar att folk slutade parkoppla det med Facebook och Twitter. Och checka in hemma och på jobbet.
DoodleJump. Kanske världens roligaste spel.
Andra tips?
Jag försöker att inte bli involverad i hypen och laddar istället ner jättemånga iPhone-apps.
Några favoriter
Barillas Kokbok. Bättre än Arlas om man gillar pasta. Har bland annat en fiffig pastatimer.
To Do Neon där man skriver med fingret som penna.
TP. Mycket bättre än MIG. Tack Emmeli för tipset.
TED. Får mig att önska att jag hade längre tid att pendla till jobbet.
Gowalla. Får en barrunda att kännas som en tävling. Men jag önskar att folk slutade parkoppla det med Facebook och Twitter. Och checka in hemma och på jobbet.
DoodleJump. Kanske världens roligaste spel.
Andra tips?
Monday, January 11, 2010
Välkommen tillbaka, du som har haft långledigt.
Idag är det första riktiga måndagen på året. Alla är tillbaka från semestern och man måste börja jobba på riktig. Hu.
Drömmer mig hellre tillbaka till helgen. Jag fyllde inte-längre-ungdomsrabatt-på-sas-och-sj och hade väldigt trevligt. Sandra gjorde en film av det. Tack snälla!
Drömmer mig hellre tillbaka till helgen. Jag fyllde inte-längre-ungdomsrabatt-på-sas-och-sj och hade väldigt trevligt. Sandra gjorde en film av det. Tack snälla!
Nina's birthday. from Sandra Beijer on Vimeo.
Friday, January 8, 2010
Här är du.
Vi som jobbar med reklam är väldigt förtjusta i målgrupper. Denna metod för att lite yxigt bunta ihop människor i grupper förenklar vår värld och får oss för en stund att tro att vi har lite mer kontroll på tillvaron än vi själva verket har. Att indelningen bygger på lika delar godtycke och fördomar orkar vi inte riktigt tänka på.
Från början delade man in människor efter demografiska variabler. Man/kvinna, ung/gammal, rik/fattig? Sen var det någon som kom på att alla 35-åriga rika kvinnor inte är likadana. Då kom man på andra sätt att dela upp människor. Jag tror att det kallas psykografiska segmenteringsvariabler. Det är liksom en blandning av de demografiska variablerna och verkligheten. Man erkänner att en 35-årig kvinna med fem barn har andra behov än en ensamstående. Att någon som gillar fiske kanske köper mer fiskespön än någon som gillar dans. Osv.
För ett tag sedan var jag på en dragning där man använde psykografiska varibler för att dela in landets befolkning. Snarare än att se till kön och ålder berättade man stolt att man använde etiketter som Fun & Friends, DINKs (double income no kids), The Golden Years osv. Det lät ju rätt bra.
Men så slog det mig plötsligt att något fattades. Alla vanliga människor. Bland de sex olika målgrupperna fanns ingen ensamstående. Ingen sjuk. Ingen fattig student eller pensionär. Inte ens ett par där den ena jobbar och den andra är arbetslös fick finnas. Istället beskrev alla definitioner en genomlyckad kärnfamilj i olika stadier av utveckling.
Kanske är det av välvilja som personen bakom definitionerna har valt att beskriva alla livsfaser i ett rosa skimmer. Men jag tror att man gör sitt varumärke en rejäl otjänst om man bortser från att folk inte alltid är lyckliga och badar i pengar. De flesta lite större företag har ju de här helt vanliga människorna som sina kunder. Och jag tror att det är lättare att prata med någon man förstår, eller i alla fall erkänner att de finns. Om jag ska vara cynisk tror jag att det finns pengar att tjäna även på studenter och ensamstående. Även om målgruppsbeskrivningen inte blir så klatchig.
/En TAUINK (tiny apartment unclear income no kids)
Från början delade man in människor efter demografiska variabler. Man/kvinna, ung/gammal, rik/fattig? Sen var det någon som kom på att alla 35-åriga rika kvinnor inte är likadana. Då kom man på andra sätt att dela upp människor. Jag tror att det kallas psykografiska segmenteringsvariabler. Det är liksom en blandning av de demografiska variablerna och verkligheten. Man erkänner att en 35-årig kvinna med fem barn har andra behov än en ensamstående. Att någon som gillar fiske kanske köper mer fiskespön än någon som gillar dans. Osv.
För ett tag sedan var jag på en dragning där man använde psykografiska varibler för att dela in landets befolkning. Snarare än att se till kön och ålder berättade man stolt att man använde etiketter som Fun & Friends, DINKs (double income no kids), The Golden Years osv. Det lät ju rätt bra.
Men så slog det mig plötsligt att något fattades. Alla vanliga människor. Bland de sex olika målgrupperna fanns ingen ensamstående. Ingen sjuk. Ingen fattig student eller pensionär. Inte ens ett par där den ena jobbar och den andra är arbetslös fick finnas. Istället beskrev alla definitioner en genomlyckad kärnfamilj i olika stadier av utveckling.
Kanske är det av välvilja som personen bakom definitionerna har valt att beskriva alla livsfaser i ett rosa skimmer. Men jag tror att man gör sitt varumärke en rejäl otjänst om man bortser från att folk inte alltid är lyckliga och badar i pengar. De flesta lite större företag har ju de här helt vanliga människorna som sina kunder. Och jag tror att det är lättare att prata med någon man förstår, eller i alla fall erkänner att de finns. Om jag ska vara cynisk tror jag att det finns pengar att tjäna även på studenter och ensamstående. Även om målgruppsbeskrivningen inte blir så klatchig.
/En TAUINK (tiny apartment unclear income no kids)
Stort och smått.
Igår pratade jag med Johanna som pluggar på Handels i Göteborg. Det var ett trevligt samtal. Vi pratade om små varumärken på mogna marknader. Om retorik och personliga varumärken. På det hela taget perfekt uppvärmning för att börja jobba igen. Men det roligaste tycker jag var pratet om lokala varumärken.
Faktum är ju att väldigt få av Sveriges 1,9 miljoner företag är kända för någon annan än sina egna kunder. Men det behöver inte betyda att deras varumärken är svaga. Jag skulle tro att många av dem är betydligt mer populära hos sina kunder är jätteföretagen som vi i vanliga fall kallar för "varumärken".
Här är mina exempel. Du har kanske aldrig hört talas om dem. Men för mig är de hur viktiga som helst.
1. Pizzeria Venezia, Södermannagatan 45. Utifrån ser Venezia ut som vilken pizzeria som helst. Tittar man lite närmare på fönstren ser man pay-offen Kom som en gäst, gå som en vän. Kliver man in förstår man att det faktiskt stämmer.
Venezia har absurt många goda pizzor. De är en blandning mellan fin- och fulpizza som du inte visste att du saknade. Men pizzan är bara en liten del av grejen med Venezia. När man står och väntar på söndagspizzan kommer pizzabagaren att skämta om hur sliten man (kunden) ser ut. Fråga hur kvällen igår var. Och helt plötsligt står man där och ger honom en grundlig genomgång av middagar, hemmafester och utgångar. Han garvar medkännande. Och slänger på en extra pizzasallad gratis. Den mannen måste veta mer om Stockholms nattliv än Devi Brunson.
Man kom som en gäst. Och gick som en vän.
(Dock har Venezia nyligen gjort om sina menyer och sin grafiska profil. Det är synd. En felstavad meny med en pixlig bild av Venedig i bakgrunden har ersatts av en hel och ren och rättstavad. En liten bit av Venezia gick förlorad där, tror jag).
2. Aubergine Etno Mataffär, Nytorgsgatan 25. På Aubergine luktar det alla sorters kryddor på en gång. Man köper kassvis med frukt, grönsaker och konstiga burkar. Har man tur berättar handlaren vad han själv ska laga till middag medan han slevar upp Stockholms godaste inlagda oliver i plastburkar. Man förstår väldigt sällan vad han säger, men man är säker på att det kommer att bli väldigt gott.
På Aubergine tar de inte kort under 100 kronor. I vanliga fall avskyr jag sånt. Men just där är det ok, för att det blir så tydligt hur billigt allt är. På Coop väggivägg kostar det 100 spänn att bara titta på Renée Voltaires himalayanska kryddsalt. På Aubergine för man toppa veckans grönsaksmissbruk med fem börek och en gigantisk flaska granatäppekjuice för att ens komma i närheten. Sånt gillar jag.
3. Bakverket, Bondegatan 59. Bakverket är inte trevligare än något annat ställe. Det är snarare stökigare. Svårt att få bord, barnvagnskaos och hårda obekväma trästolar. Men de har Stockholms bästa frukost. Man får te i kanna, hemgjord lemonad som är så sur att tungan krullar sig, ostar och skinkor och en liten sallad med någon slags sesamdressing. Och gott bröd, så klart.
4. Amida Kolgrill, Folkungagatan 76. Om Bakverket är känt genom DN På Stan, är Amida känt genom alla andra forum som finns. Folkmun, även kallat. Man känner doften av Amida på hela Folkungagatan. På väggarna hänger signerade bilder av Bingo Rimér och Petter, som för övrigt har haft ett publikt verbalt battle om vem som är mest stammis på just Amida. Så gott är det alltså. Portionerna är gigantista och man får vänta en halv evighet på maten. Köper man grillspetsrulle har man snart rödkålsjox på hela kläderna. Men det gör inget.
Visa Favoriter på en större karta
Frågan är: Är det möjligt att förvandla ett storföretag till ett charmigt, personligt och felstavat Pizzeria Venezia? Vill man ens ha det så? Och skulle de lokala varumärkena må ännu bättre av professionell reklamhjälp (om de hade råd) eller skulle det sabba alltihop?
Faktum är ju att väldigt få av Sveriges 1,9 miljoner företag är kända för någon annan än sina egna kunder. Men det behöver inte betyda att deras varumärken är svaga. Jag skulle tro att många av dem är betydligt mer populära hos sina kunder är jätteföretagen som vi i vanliga fall kallar för "varumärken".
Här är mina exempel. Du har kanske aldrig hört talas om dem. Men för mig är de hur viktiga som helst.
1. Pizzeria Venezia, Södermannagatan 45. Utifrån ser Venezia ut som vilken pizzeria som helst. Tittar man lite närmare på fönstren ser man pay-offen Kom som en gäst, gå som en vän. Kliver man in förstår man att det faktiskt stämmer.
Venezia har absurt många goda pizzor. De är en blandning mellan fin- och fulpizza som du inte visste att du saknade. Men pizzan är bara en liten del av grejen med Venezia. När man står och väntar på söndagspizzan kommer pizzabagaren att skämta om hur sliten man (kunden) ser ut. Fråga hur kvällen igår var. Och helt plötsligt står man där och ger honom en grundlig genomgång av middagar, hemmafester och utgångar. Han garvar medkännande. Och slänger på en extra pizzasallad gratis. Den mannen måste veta mer om Stockholms nattliv än Devi Brunson.
Man kom som en gäst. Och gick som en vän.
(Dock har Venezia nyligen gjort om sina menyer och sin grafiska profil. Det är synd. En felstavad meny med en pixlig bild av Venedig i bakgrunden har ersatts av en hel och ren och rättstavad. En liten bit av Venezia gick förlorad där, tror jag).
2. Aubergine Etno Mataffär, Nytorgsgatan 25. På Aubergine luktar det alla sorters kryddor på en gång. Man köper kassvis med frukt, grönsaker och konstiga burkar. Har man tur berättar handlaren vad han själv ska laga till middag medan han slevar upp Stockholms godaste inlagda oliver i plastburkar. Man förstår väldigt sällan vad han säger, men man är säker på att det kommer att bli väldigt gott.
På Aubergine tar de inte kort under 100 kronor. I vanliga fall avskyr jag sånt. Men just där är det ok, för att det blir så tydligt hur billigt allt är. På Coop väggivägg kostar det 100 spänn att bara titta på Renée Voltaires himalayanska kryddsalt. På Aubergine för man toppa veckans grönsaksmissbruk med fem börek och en gigantisk flaska granatäppekjuice för att ens komma i närheten. Sånt gillar jag.
3. Bakverket, Bondegatan 59. Bakverket är inte trevligare än något annat ställe. Det är snarare stökigare. Svårt att få bord, barnvagnskaos och hårda obekväma trästolar. Men de har Stockholms bästa frukost. Man får te i kanna, hemgjord lemonad som är så sur att tungan krullar sig, ostar och skinkor och en liten sallad med någon slags sesamdressing. Och gott bröd, så klart.
4. Amida Kolgrill, Folkungagatan 76. Om Bakverket är känt genom DN På Stan, är Amida känt genom alla andra forum som finns. Folkmun, även kallat. Man känner doften av Amida på hela Folkungagatan. På väggarna hänger signerade bilder av Bingo Rimér och Petter, som för övrigt har haft ett publikt verbalt battle om vem som är mest stammis på just Amida. Så gott är det alltså. Portionerna är gigantista och man får vänta en halv evighet på maten. Köper man grillspetsrulle har man snart rödkålsjox på hela kläderna. Men det gör inget.
Visa Favoriter på en större karta
Frågan är: Är det möjligt att förvandla ett storföretag till ett charmigt, personligt och felstavat Pizzeria Venezia? Vill man ens ha det så? Och skulle de lokala varumärkena må ännu bättre av professionell reklamhjälp (om de hade råd) eller skulle det sabba alltihop?
Thursday, January 7, 2010
Dagens tips
Om du liksom jag ibland kan känna dig förvirrad i den tycka-smaka-känna-värld vi arbetar i, och vill lite riktig akademisk hårdfakta, vill jag rekommendera PsyBlog. Det är helt enkelt en blogg om psykologiska studier. Lättläst, intressant och användbart. Som den här som handlar om att få teologistudenter att hjälpa en sjuk man.
Tack Dan för tipset!
Tack Dan för tipset!
Oysters, champagne, girls!
Det började bubbla lite på Twitter och Facebook. Sen gick det fort. Företaget Sandhamnstek finns överallt. Precis på gränsen mellan verkligt/idiotiskt och påhittat/genialt. Det här blogginlägget gjorde min dag.
Eventuellt ännu roligare är människors förorättade reaktioner på Finest och Stureplan.se.
Ryktet säger att det är en kampanj för TV3s halvdokunånting om Sandhamn som kommer senare i vår. Jag hoppas att det stämmer. Och ägnar resten av dagen åt att vara glad och tacksam över att jag inte går på Handels längre.
Monday, January 4, 2010
En mjukstart
Tillbaka på jobbet. Nästan ingen är här. Vi har bytt platser, så min utsikt har gått från bergvägg och tjuvrökande tonåringar till storslagen vy över vatten och Skeppsholme. Bra start. Några andra saker jag har tänkt på:
Ett potentiellt drömjobb är att skriva skyltar för olika skidområden. I utbyte mot gratis säsongskort.
Årets huvudjury i Guldägget verkar vara precis hur bra som helst.
Det är tråkigt att man inte kan skicka in grejer till Guldskrift längre.
Koppla inte in två iPhones till en dator samtidigt.
Det vore skönt med lite mer jullov.
Återkommer snart med bilder i Tunbjörksk anda från min nya julklappskamera.
Ett potentiellt drömjobb är att skriva skyltar för olika skidområden. I utbyte mot gratis säsongskort.
Årets huvudjury i Guldägget verkar vara precis hur bra som helst.
Det är tråkigt att man inte kan skicka in grejer till Guldskrift längre.
Koppla inte in två iPhones till en dator samtidigt.
Det vore skönt med lite mer jullov.
Återkommer snart med bilder i Tunbjörksk anda från min nya julklappskamera.
Subscribe to:
Posts (Atom)
