Vi som jobbar med reklam är väldigt förtjusta i målgrupper. Denna metod för att lite yxigt bunta ihop människor i grupper förenklar vår värld och får oss för en stund att tro att vi har lite mer kontroll på tillvaron än vi själva verket har. Att indelningen bygger på lika delar godtycke och fördomar orkar vi inte riktigt tänka på.
Från början delade man in människor efter demografiska variabler. Man/kvinna, ung/gammal, rik/fattig? Sen var det någon som kom på att alla 35-åriga rika kvinnor inte är likadana. Då kom man på andra sätt att dela upp människor. Jag tror att det kallas psykografiska segmenteringsvariabler. Det är liksom en blandning av de demografiska variablerna och verkligheten. Man erkänner att en 35-årig kvinna med fem barn har andra behov än en ensamstående. Att någon som gillar fiske kanske köper mer fiskespön än någon som gillar dans. Osv.
För ett tag sedan var jag på en dragning där man använde psykografiska varibler för att dela in landets befolkning. Snarare än att se till kön och ålder berättade man stolt att man använde etiketter som Fun & Friends, DINKs (double income no kids), The Golden Years osv. Det lät ju rätt bra.
Men så slog det mig plötsligt att något fattades. Alla vanliga människor. Bland de sex olika målgrupperna fanns ingen ensamstående. Ingen sjuk. Ingen fattig student eller pensionär. Inte ens ett par där den ena jobbar och den andra är arbetslös fick finnas. Istället beskrev alla definitioner en genomlyckad kärnfamilj i olika stadier av utveckling.
Kanske är det av välvilja som personen bakom definitionerna har valt att beskriva alla livsfaser i ett rosa skimmer. Men jag tror att man gör sitt varumärke en rejäl otjänst om man bortser från att folk inte alltid är lyckliga och badar i pengar. De flesta lite större företag har ju de här helt vanliga människorna som sina kunder. Och jag tror att det är lättare att prata med någon man förstår, eller i alla fall erkänner att de finns. Om jag ska vara cynisk tror jag att det finns pengar att tjäna även på studenter och ensamstående. Även om målgruppsbeskrivningen inte blir så klatchig.
/En TAUINK (tiny apartment unclear income no kids)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
haha en TAUINK, det är du inte ensam om.
Men om vi i reklambranschen slutar att sätta etiketter på allt.. Å andra sidan är det sånt som jag upplever att "styrelser" vill se. Är det inte bara vårt jobb behov att hitta ett problem/behov och lösa det genom kommunikation/information? Sen spelar det ingen roll om slutkund/användare är rik, fattig, man, kvinna, lång, kort eller norrlänning. Problemet/behovet är detsamma. Kanske är ute å cyklar?
Björn: Du har nog helt rätt. Jag tror att etiketterna handlar om att göra livet enklare för sig själv, snarare än att de spelar någon roll för slutkunden.
Men i vissa fall kan det ju vara lättare att identifiera behovet/problemet om man utgår från en speciell person. Som de där nya telefonerna för äldre. Eller koststillskott speciellt för barn/kvinnor/sportmänniskor. Och så.
Nina: Klart du har rätt. Vi människor söker ju alltid trygghet och när vi "vet" något så blir det ju inte längre farligt. Då förstår vi och kan processa.
Och vad gäller en specifik person behov och utgå från det är ju prima. Om man vet att det finns många med liknande behov. För en person som är gammal och behöver stora knappar på telefonen kan ju vara i norrland, Stockholm eller Malmö. Fattig, rik eller elak. Spelar ju ingen roll. Samma behov :)
Post a Comment