Tack!

Bild från Flickr.

Idag har jag suttit och läst igenom gamla blogginlägg och kommentarer. Och det slog mig: Jag brukade vara mycket gladare. Lite knäppare och betydligt mer välformulerad. Det har alltid varit ett medvetet val. Det heter ju Not Another Planning Blog av en anledning. Många skriver utmärkt om kommunikation, men inte så många blandar sådana inlägg med inlägg om galna katter.

Men alltså upptäckte jag nu att jag under hösten har blivit surare och surare. Det är inte alls bra. Därför tänkte jag i alla fall försöka avrunda säsongen i lite muntrare ton.

Tacktal 2008

Jag vill tacka alla läsare för att ni är här. För att ni läser, kommenterar, mailar och försvarar mig.

Jag vill tacka alla erfarna kollegor och vänner för att ni tar er tid att diskutera. Och för att ni faktiskt tar mig på allvar!

Jag vill tacka alla yngre kollegor och blivande kollegor för att ni anförtror mig era funderingar. Jag försöker hjälpa er så bra jag bara kan!

Jag vill tacka alla på Handels, Hyper Island och Berghs för fantastiska föreläsningar och workshops. Och lika kloka människor som alltid.

Jag vill tacka Digge, Bon-Hee, Michaela och Pia på Reklamförbundet för att ni är en fantastisk kund. (det där blev grammatiskt konstigt. Men ni fattar)

Jag vill tacka APG Sweden för att ni är duktiga, knäppa och engagerade.

Jag vill tacka Viggo, Per, Martin, Fredrik, Linus och andra journalister för att ni plockar upp viktiga frågor och ser till att debatten når folk utanför det här forumet.

Jag vill tacka mina fina kollegor på Garbergs för att ni har lyckats kämpa tillbaka fredagsvinet. Och för att ni jobbar så hårt för att vi ska lösa problemen på riktigt. Vare sig kunden vill eller inte.

Jag vill tacka mina underbara vänner för pepp och fest och skratt.

Jag vill tacka mina föräldrar Göran och Mia och min bror Kalle för att ni är den smartaste, roligaste och mest diskussionsbenägna familj man kan ha. Jag skulle inte ha kommit någon vart utan era sinnessjuka åsikter om helt oviktiga saker. Om fem timmar ses vi!

Jag vill tacka världens underbaraste Kalle som får ta mer reklamtjat än någon annan. Tänk på det, ni andra. Ni kan lämna bloggen när ni vill. Han måste leva med den.

Jag önskar er alla en väldigt god jul!

Ha! Du kanske trodde att det var julslapp nu.

Adliterate skriver om effektmätningar för digital reklam. Lika bra som vanligt. Framför allt poängen: Det spelar ingen roll om det är svårt att mäta vilka affärsresultat vårt jobb har lett till. Oavsett hur svårt det är, kommer frågan om resultat inte att försvinna. Så vi måste helt enkelt lösa den. Något att klura på innan (under, efter) julbordet.

Från oss alla till er alla

I fredags hade vi julavslutning på Garbergs. Carl hade byggt en julklappsmotor. Den ordnade så att alla fick en person att köpa julklapp till, men ingen visste vem som hade fått vem. Och det var förbjudet att avslöja vem man hade köpt till.


Pepparkaks-ubåt


Julklappen fick kosta max 100 kronor. Simons hemliga tomte tog det bokstavligt.


David fick en robot.


Jag fick en fin Tim Burton-bok


Sandra fick en pappersballong i form av en fisk.

I lördags hade Jenny och Matilda uppvärmning inför Kalle Ankas julafton. Den delen av byrån som inte har kommit till punkten i livet när skolavslutningar, julstrumpor och race på BR Leksaker tar all tid, klädde upp sig och gick dit.


Vackert julpynt


Värdinnorna var önskelista.


David var Walt Disney och Emma var hans ritblock. Kvällens enda interaktiva utklädnad.


Sandra var Mimmi Pigg. Jo, hon är visst med. I Piff & Puffs julafton står hon utanför huset och sjunger Deck the Halls.


Stefan var Prins John.


Fanny var Askungen och Devi en naturtrogen Matador.


Sebbe var hackspetten. Han var lite överallt i rummet.


Jag var dockan som blir skrämd av en spindel. Visste ni att det är stört omöjligt att få tag på en fet plastspindel i den här stan? Jag fick göra en av piprensare. Som tur var fick jag ett anteckningsblock i formen av en prickig väska i julklapp. Den får funka som gästbok hemma.



Nu är det svårt att inte känns julstämning!

(Det här inlägget är något av en rip-off från Sandra. Det är hon som har tagit bilderna också. Men eftersom vi gör det mesta tillsammans och har lite olika läsare så tänkte jag att det inte gör så mycket.)

Obligatorisk lista II

2008 har på många sätt varit ett konstigt år. Det har hänt många bra saker. Förändring är ju bra men jag hoppas att 2009 blir lite lugnare. Hur som helst, ett kvarts sekel in i mitt liv kan man sammanfatta det senaste året såhär.

Årets stora händelse 1.






Årets stora händelse 2. Att en söndag i maj kliva in i Stockholms finaste lilla etta. Och få flytta in två månader senare!


Rosor på min balkong i somras.

Årets resmål: Åre x 2, St Anton, Berlin, Cannes, Köpenhamn, Malmö x 2, Österlen, Paris och Karlskrona.


Rendl Beach i St Anton


Med bror i Åre.


Med Cilla, Sebbe och Matilda i Åre.


Frukost i Berlin.


Med alla i Cannes.


Med Kalle på Österlen.

Årets låt: Enligt min iPod är det Sunset Blvd med Pacific!.


Eftersom jag inte hittar någon bra video av den får ni Number One istället. Den är också bra.

Filmer att minnas som många verkar glömma: Lust Caution, Ping Pong Kingen, Les Chansons d’Amour






Årets fest: Det känns lite förmätet att välja en jag hade själv. Men det händer kanske bara en gång i livet att alla ens vänner är klädda i färg och dricker hallonshots mitt på eftermiddagen samtidigt som ett jazzband spelar i vardagsrummet.














(bilder från fina Sandra)

Årets stoltaste ögonblick: Att få skåla med lillebror när han kom in på Berghs. Och att se Sandra och David vara fantastiska på scenen i Reklamjaktens final.

Årets tommaste: En hel höst i Stockholm utan Jenny.



Årets mest irriterande: Att folk fortfarande ser ålder, kön och bakgrund före person och kompetens. Åt alla håll.

Nyårslöfte: Att ha en riktigt trevlig 25-årsfest i januari.

Dagens låt

AdAid-kampanjen fortsätter och nu finns musikvideon ute.



Idén är enkel och smart, men jag blir mest imponerad över genomförandet. Det är hemmasnickrat. Men det funkar ju. Det är i ljuset av det här som jag har så svårt att förstå att det inte "går" att göra reklamfilm om man inte har flera miljoner i budget. Det går visst. Och eftersom det gör det, måste vi traditionella byråer anpassa oss till det. Vi måste hitta idéer, produktionsmetoder och arbetsformer som funkar med lite lite pengar. För de närmsta åren är jag rätt säker på att det inte kommer att finnas några svällande produktionsbudgetar så långt ögat når. Och jag tror att det kommer något väldigt bra ut av det!

Obligatorisk lista

Då var det dags igen. Ett år går väldigt fort ibland. Som sig bör ska det gångna året sammanfattas i listform. Det är jättekul att göra listor. Här är min första.


Det vi minns av Reklamåret 2008

Årets kampanj: Million. Så hände det till slut, att en reklambyrå löste det verkliga problemet. Den som 2009 säger att vårt enda ansvar är att göra bra reklam får en spark på smalbenet.

Bubblare: Gruppsexryktena kring DDB Stockholm. Sant eller inte: Det är årets mest virala fenomen.

Årets varumärke: Viking Line. Ni vet redan att jag tycker att Färjan regerar. Viking Line förtjänar alla applåder för att de tog en bra chans när de såg den.


Årets mest överskattade: Ordet modig. Det är inget modigt över att bjuda på en tjänst eller något kul. Det är nödvändigt och vettigt. Att satsa miljoner på en mainstreamkampanj är däremot väldigt modigt, eftersom all erfarenhet visar att det är pengarna i sjön.

Årets minst överskattade: Uppmuntrande mail. Om man läser kommentarerna på bloggar och tidningar i den här branschen är det svårt att tro att det varje dag skickas tusentals mail mellan vänner och kollegor på olika byråer. Mail som bara går ut på beröm för ett bra jobb. Man blir lika glad varje gång!

Ett fint mail från en fin vän.

Årets buzzword: Lågkonjunktur.


DI idag. Och alla andra dagar.

Årets plannergrej: Det verkliga problemet.

Årets kreatörsgrej: På riktigt.

Projektledargrej: Att stänga av mailen i Blackberryn.

Årets meta: När pappa utnämnde de bittra kommentarerna på Dagens Media till årets flopp, varpå han överöses av bittra kommentarer. SAOLs definition av tragikomik.



Årets byråfest: Bacons fest i Cannes. Så mycket pool, så mycket champagne, så få toaletter. Och B-reels innegård i början av sommaren. Jag fick ljuga mig in, men det var värt förnedringen.






Årets kundjulklapp: Sexleksak från Social Club, gemensam till byrån (??)

Årets konsensus: Det här håller inte längre.

Kortslutning

I en artikel i Dagens Media uttalar sig diverse mediebyråpersoner om TV som medium. Och jag måste använda ett slitet uttryck, men: Ge mig en jävla rast.

Två TV-chefer på mediebyråer uttalar sig. De menar att det inte spelar någon roll hur engagerad tittaren är i programmet som sänds, för när reklampausen kommer är de inte engagerade längre. De har rätt. Men det beror bara på att de inte gör sitt jobb.

Om de gjorde sitt jobb skulle reklamen i pausen passa dem som tittar på programmet. Jag vet väldigt lite om mediebyråers betalningsmodeller, men det minsta man kan kräva av någon som tar betalt för att rekommendera media är att de sätter sig ner och funderar över när reklamen ska gå. När man annonserar i tidningen gör man så. Men TV-cheferna menar att det är omöjligt i TV. Naturligtvis är det inte omöjligt. Människor reser till månen och det sitter en svart man i Vita Huset. En mediebyrå måste kunna se till så att Clas Ohlson får göra reklam i anslutning till Room Service. Eller åtmindstone kunna erkänna att det skulle vara bra.

Summa: Inte konstigt att TVn är på väg att dö ut. De som ska se till att ekonomin går runt verkar istället ägna sig åt aktiv dödshjälp medelst totalt ointresse. Annonsörerna borde kräva mer än så av sina konsulter. Mycket mer.

Ps. Samma sak gäller webb-tv-reklam fast ännu mer. Anpassa den eller dö, är min framtidsgissning.

Julklappar

Igår var jag på julbord med musikalshow med halva min släkt. Det var en smått surrealistisk upplevelse. På julbordet fanns det till exempel grisfötter. Och två meter bort dansade Karl Dyall omkring i ljusblå tredelad kostym och halmhatt. Jag kunde inte låta bli att vänta på att det här skulle hända på riktigt:


(När jag tittar på det här klippet för första gången på 10 år inser jag att de faktiskt inte dansar så bra. Vilken besvikelse!)

Men det gjorde det tyvärr inte. Är man uppväxt med Dirty Dancing är det svårt att förlika sig med att sitta i publiken under dylik show. Då blir man ju en av sommargästerna. Hu. Man vet att alla som jobbar där skrattar åt en bakom ryggen och dansar porrig dans hela nätterna och gör illegala aborter och annat häftigt. Och själv sitter man där som den loser man är och ler artigt.

En annan trevlig julklapp är att planners nu har en egen rad när man registrerar bidrag till Guldägget. Äntligen, vi finns! Det var en av APGs målsättningar för året. Och vi lyckades. Bra jobbat Anna och Emelie. Nu kan ni ta jullov med gott samvete.

Dagens kampanj

Idag fick vi besök av några som går i ettan på Berghs.


Den snygga killen är min bror.

För att stödja tvåorna som går ut i vår och inte kommer att få några jobb har de startat välgörenhetsprojektet AdAid - kreatörer för kreatörer. I detta nu går de runt på byråer i stan och säljer sin CD-singel. På modernt manér får man betala det man tycker att den är värd, och pengarna går oavkortat till tvåorna på Berghs. Läs mer och provlyssna på låten här.



På Garbergs var människor inte sena med att skänka en slant.



Imorgon kväll kommer låten av framföras live på Berghsrocken. Om man köper skivan får man även chansen att besöka galan med efterfest på Berns.

Jag gillart såklart!

Det har blivit dags

Som vissa av er säkert redan vet, jobbar jag sedan ett par månader tillbaka som copywriter istället för planner. Jag har funderat en del på om/hur jag borde berätta det. Anledningarna till att inte göra det är såklart många. Först om främst tycker jag att det inte borde (med betoning på borde) vara så intressant för någon utanför Garbergs. Men eftersom det stod lite diskret i Dagens Media och en del har undrat är det väl lika bra att komma ut: Kära blogläsare, jag är copywriter.

Efter ett par år på jobbet märkte jag att jag gillade idéerna för mycket för att kunna släppa dem i tid. Och jag saknade att skriva i jobbet. Sen ska jag inte sticka under stol med att planningrollen, framförallt för den som är ensam på en rätt stor byrå, är rätt knepig. Det är svårt att förändra gamla strukturer. Och det hände en gång för mycket att en kund tittade på mig och sa: Är det DU som är strateg? Sånt händer inte när man är copy. Så jag frågade om jag fick byta, och det fick jag.

Sen vill jag passa på att slå ett slag för att det här med roller inte spelar så stor roll. Egentligen. Det är ju ändå så olika från person till person hur man jobbar. Och den enda skillnaden för mig nu mot förut är att jag jobbar djupare med färre kunder. Jag var en väldigt lösningsorienterad planner och nu är jag en strategisk copy. Eller ploppy, om man vill.

Så. Det här reser några frågor:

1. Kommer bloggen att heta samma sak? Ja, för den kommer fortfarande att handla om samma sak. Jag kommer alltid att tycka att planning är oerhört intressant och fantastiskt viktigt.

2. Kommer den att handla om samma saker? Ja, för jag är ju fortfarande jag. Och läsarna är förhoppningsvis fortfarande också sig själva.

3. Kommer någon fortfarande att läsa bloggen? Kanske inte. Men jag kommer i alla fall att fortsätta finnas här.

4. Om man pluggar och vill praktisera som planner eller undrar något om planning, kan man fortfarande fråga mig? Självklart!

5. Var det rätt val? Två månader in tycker jag att det är roligare än någonsin att jobba. Så ja, för tusan!

Är det någon annan som har erfarenheter av rollbyten? Hur gick det?