Den här helgen har det hänt två jobbiga saker. Den första var att jag städade min balkong i fredags och tappade två små plankor. Från femte våningen. På Nytorget. Med nyöppnade caféet Gildas med en mycket solig uteservering rakt nedanför. Ridå.
Som tur är finns ett litet litet tak ovanför Gildas. Där studsade plankorna glatt omkring, innan den ena dök ner på trottoaren mitt emellan lattepappor, barnvagnar och schäfrar. (ingen slog sig, tack och lov). Den andra landande liksom på takkanten. Där ligger den fortfarande och balanserar, eftersom jag är en larvapa.
Det andra var att jag låste in mina nycklar i tvättstugan. För normala människor är det inget stort problem. För en larvapa är det ett jättebekymmer som slutar med att man skickar in sin sambo till grannarna för att låna en nyckel och hämta de inlåsta.
Saken är nämligen denna: Jag kan kliva upp på en scen inför 300 personer och prata om reklam i lågkonjunktur. Jag kan blogga varje dag med 9 000 läsare som innefattar såväl min mamma som några av de människor jag yrkesmässigt respekterar mest i hela världen. Jag kan på kamikaze-manér skriva krönikor i Resumé som jag vet kommer att bli söndersågade innan jag ens har tryckt på send-knappen. Men jag kan inte ringa på hos grannen och be att få plocka in plankan genom deras köksfönster.
Kalles villkor för att gå in och låna grannarnas nycklar till tvättstugan var att han skulle få kalla mig larvapa resten av livet. Det får han så gärna. Bara jag slipper erkänna för grannarna att jag är en jäkla klantskalle.
Sjukdomsinsikten är klar, således. Vad är boten?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Nina rebrandar sig själv. Det är gulligt. Jag, larvapa, jag, hoppas någon kommer ihåg mig, jag, vågar inte träffa grannarna.
@Anonym
WTF? Hade du trillat in på bloggen tidigare än igår hade du vetat att det är gott om personliga inlägg här.
För många av oss andra är det precis tvärt om. Att prata inför (4 st) andra är vår våta dröm. Grannar = utspridda familjemedlemmar.
Post a Comment