Jag idag

Lyssnar på: The Phenomenal Handclap Band. För det fina namnet. Det är svängigt också.

Fick höra: Att vi har tre nomineringar till Svenska Designpriset. Två för Södra Pulp Labs och en för Jazzfestivalen.

Present: Sandra skickade mig den här fina bilden.



Sinnesstämning: Som bilden.

Ikväll: Gratta Emma till hennes nya bok.

Imorgon: Hela byrån drar till Karlskrona för att web-drillas på Hyper Island. Vi blir borta i tre dagar och lär oss förhoppningsvis vansinnigt mycket. Vi hörs när jag är tillbaka!

Tänk vad lite matte kan göra.

Det har varit mycket Spotify de senaste dagarna. Först var de skivbolagen som hade bjudits in som ägare. Sen var STIM glada. Sen var det Uggla som blev arg. Sen visade det sig att Spotify inte gör några vinster alls.

Och mitt i allt det här skriver Emanuel Karlsten ett mycket klokt blogginlägg om varför alla bara borde ta och lugna ner sig några hekto. Läs!

Dagens i-landsproblem

Hela världen är upp och ner för att kammaråklagare Rolf Hillegren har jämfört våldtäkt i en relation med en "mindre förseelse". Uttalandet i SvD häromdagen har JO-anmälts cirka en miljard gånger.

Hillegren är uppenbarligen inte lämplig för sin tjänst, eftersom han sätter sig över den lagstiftning som en demokratiskt vald riksdag har klubbat igenom. Men snälla, låt inte hans klantighet överskugga det verkliga problemet: HD har bestämt om en ny praxis på området. Hillegren uttrycker bara det som uppenbarligen många jurister tycker. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg säger samma sak i DN idag: Att ha sex med någon som inte vill är inte våldtäkt. Det är fritt fram.

Med samma logik antar jag att Hillegren, Ramberg och gänget anser att kvinnorna som arbetade i koncentrationslägrens bordeller i nazityskland inte har utsatts för något brott. Kanske en mindre förseelse. De fick ju mat. Till och med en stund under en sollampa. Det kanske till och med är rätt att det hela har sopats under mattan i över 60 år? Sånt här är ju obehagligt att prata om.

Den som tror att fysiskt våld är det enda sättet att trakassera en annan människa är naiv på ett sätt som inte är försvarbart för vuxna människor. Jag är avundsjuk på dem på ett sätt. De kan aldrig ha blivit mobbade. Aldrig läst en artikel om psykiska tortyrmetoder. Aldrig varit 16 år och vaknat upp skrikande av smärta för att en person person de trodde att de kände tyckte att det var okej att ge sig på dem för att de hade däckat av fyra folköl och en halv flaska vin.

Kul för dem. Tråkigt för alla oss andra att de sitter på några av samhällets mäktigaste positioner.

Hångla på Stopp

Det enda härliga med hösten är att festinbjudningarna börjar trilla in. Hittills tycker jag Stopps är den bästa.

Man får helt enkelt säga vem man vill hångla med på festen, och så rankas alla efter popularitet. Det är ju omöjligt att inte gå dit om man är med på listan, hur manipulerad den än är. Man blir ju väldigt nyfiken på vilka som är intresserade av Daniel Sundin på DDB (20 anmälningar!) eller Lisa Engart på Saatchi.

En snabb check av listan visar att det är produktionsledare eller producent man ska vara om man vill bli poppis på hångellistan. 3 copywriters och två ynka planners platsar. Gå in och förbättra statistiken.

Försmäkta hjärtevän snärta

Under sommaren har DN haft en kampanj där man kan adoptera ett ord som man är rädd kommer att försvinna från svenska språket. Nu finns listan över samtliga adopterade ord här.

Jag älskar ord. Trots att jag svär som en sjöman och överanvänder ordet typ finns det plats för många konstiga ord mitt språk. När Kalle blir arg på mig han bli ännu mer arg för att jag bråkar med fasta uttryck som hör hemma på 50-talet.

Av alla ord på listan tror jag att jag gillar kongenial mest. (som helt överensstämmer med någons eller någots anda och avsikter (mest om konstnärliga produkter)) Det ska jag också adoptera.

Dear NZ

Att Nya Zeeland håller på att legalisera barnaga igen, efter att det har varit olagligt, har väl knappast någon missat. Efter The Best Job in the World var det väl någon som tyckte att Oceanien hade fått lite för mycket positiv PR.

Rädda Barnens kampanj låter i alla fall Nya Zeeländarna veta vad resten av världen tycker. Rösta och Twittra här.

Brimpan ligger bakom.

Absolut anthem

Absolut Vodka gör för ovanlighetens skull en reklamfilm. Det är ganska intressant att ett av världens mest hypade varumärken inte brukar göra det. När så många pratar om att film är det bästa varumärkesbyggande mediet. Bla bla.

Hur som helst, här är den. Gjord av TBWA/Chiat/Day.



Webben är gjord av Great Works. Den finns här.

Absolut forsätter att göra saker på riktigt. De fortsätter att jobba tajt med kreativa människor. Och temat In an absolut world sitter som en smäck. Varför är då den här filmen så urbota tråkig?

Jag kan se ett par saker i hantverket. Musiken och VO:n är töntiga. Man får inte alls någon storslagen känsla. Och dramaturgiskt är det inte direkt ett mästerverk. Men det är något annat som skaver. Det känns helt enkelt väldigt lite Absolut, och väldigt mycket amerikanskt corporate.

Sajten jobbar bättre med bakomfilmer och statistik. Men att allt cirkulerar kring reklamfilmen gör att det inte riktigt lyfter. Man vill ju att det ska handla om projekten. Det som är häftigt på riktigt.

Varför har det blivit så här? Kanske beror det på att Absolut är ovana köpare av just reklamfilm. Eller så sitter det så mycket i skallen när man gör traditionell reklam att det per automatik blir tråkigt. Eller så har de bytt folk på Absolut och den nuvarande beslutsfattaren rekryterade från Unilever.

Eller så har jag helt enkelt fel och det här är briljan. Yes/no?

Uppföljning

Kanske är det plannern i mig, eller så kan man vara kreatör och ändå bry sig om hur det går för jobben. Men jag blev helt hoppigt glad när vi fick siffrorna från NetOnNet efter vår guidningskampanj som började i maj. För en aktör med en en marknadsandel på 6% i en av Sveriges tuffaste branscher blev det såhär:

- 88% avsändarindentifikation
- 0% spill till konkurrenter
- 62% positiv respons på filmerna (och 5 % negativ)
- 40% köpintention
- pris per person som fattat filmen (elegant kallat cut-trough cost) 50% under benchmark (idealvärdet)

men allt det är ju egentligen bara medel för att nå:

- 13% ökad marknadsandel med bibehållen lönsamhet på en marknad som under samma period backade med 4,4%. Med reklamen som enda verktyg.

Jag skriver det här delvis för att skryta, och för att alla ni som sågade filmerna på Dagens Media ska få veta att ni hade fel. Men också för att jag tycker att man kan lära sig en del på det. Till exempel att människor visst gillar reklam, om den behandlar dem med respekt. Att det lönar sig att bjuda på något. Och att man kan sälja massor på en prispressarposition utan att visa varken produkt eller pris.

Vi tittar på filmerna igen va?

Praktisk feminism

Bild från pixie trash.

I början av sommaren svarade jag och Sandra på hundratals frågor om feminism som hennes läsare hade ställt. Det var inte helt lätt. Dels för att vi själva inte alltid visst svaren (Vad är exempelvis mansskatt?). Dels för att svaren skulle uttryckas så att den 14-åring som hade frågat skulle förstå. Dels för att många frågor inte hade några raka svar.

Jag är själv inte särskilt teoretiskt skolad. Min feminism kommer snarare ifrån en övertygelse om att en massa människor hindras från att leva sina liv som de vill, och att det går att göra något åt det.

Problemet, som märks redan när Sandras unga och oftast nyfikna läsare går loss med sina frågor, är att det är väldigt lätt att snärja in sig. Och att folk oftast blir väldigt arga. För eller emot kvotering? Är genus en helt social konstruktion? Är äktenskapet en patriarkal struktur som måste avskaffas? Hjärnan kan bli kokt för mindre.

Då började vi prata om något som jag faktiskt gillar mer ju mer jag tänker på det. Det handlar om den praktiska feminismen. Den som var och en kan ägna sig åt i sin vardag, oavsett om man tror att kvotering är en bra lösning eller inte. Som kvinna handlar det om att strunta i sin egen bekvämlighet för att röja väg för andra. Kliva upp på scenen även om det är läskigt. Fortsätta ta ordet i mötet även om man blir avbruten fem gånger. Och framför allt, och det gäller både kvinnor och män, att aldrig göra något bara för att det förväntas av ens kön. Inte för att det är så kul, utan för att man tror att det spelar roll.

Genom historien finns en massa människor som har gjort världen mer jämlik. Men även om teoretikerna behövs, är det oftast praktikerna vi minns. De som riskerade något av sig själva för att förändra. Prinsessan Kristina. Virginia Woolf. Kerstin Hesselgren. Jag tror inte att någon av dem tyckte att livet var en picnic hela tiden. Jag tror snarare att de hade det jättejobbigt för det mesta. Men de gjorde det ändå.

Det är feminism för mig.

Dagens citat

"Jag är inte imponerad av någonting innan jag vet vad det har kostat"

- Anders Halvarsson, VD på NetOnNet, inspirerad av Ingvar Kamprad